Etikett: Personlig utveckling

Om konsten att umgås

För en tid sedan hamnade jag i ett samtal med en mexikan om bildning. Jag nämnde för honom att jag tyckte att det var märkligt att jag ofta kände mig mer hemma i ska vi säga mer välbeställda sällskap än i min egen samhällsklass. Mina anfäder var huvudsakligen bönder och egenföretagare och även om många av dem varit intelligenta och drivna har de inte fått något gratis. Jag är verkligen inte född med silversked i mun och har många gånger fått vända på slantarna för att ha råd med det nödvändigaste, ibland till och med lånat pengar. Visserligen har högre utbildning alltid uppmuntrats i min släkt och jag har själv spenderat sju år på universitetet men jag arbetar i ett yrke som inte ens kräver gymnasieutbildning. Ändå kan jag stortrivas under kristallkronor och porträtt med förgyllda ramar. En mängd bestick och glas på en dyrbar linneduk skrämmer mig inte och jag kan ha de mest givande samtal med en världsberömd person eller kunglighet.

Å andra sidan, bland arbetskamrater och grannar kan jag känna mig liten och fattig, ja, ibland rent av dum. Hur kommer detta sig?

Min trevlige bordsgranne från Mexiko menade att det kan handla om bildning. Om uppförandekoder som lärs in tidigt bland dem vi kallar överklass. Det är också delvis en kulturell sak. Som mexikan fick han tidigt lära sig att man ska visa respekt för äldre människor. Och som man förväntas han vara artig och respektfull gentemot kvinnor. Det finns av tradition sociala koder för olika sammanhang och om man lär sig följa dem fungerar samvaron med andra människor smidigt. Det handlar i grund och botten om förmågan att få andra människor att känna sig väl till mods, sammanfattade han.

Ja, precis! Det är det det handlar om. Att få andra att känna sig väl till mods.

Oavsett om du är värd eller gäst är detta centralt. Jag har organiserat ett antal fester och sammankomster under mitt vuxna liv och jag har konstaterat att det ofta finns några gäster som är ”de perfekta gästerna”. Vad är det som gör dem till det? En viktig faktor är att de läser av värdparet och sällskapet tidigt och följsamt anpassar sig till stämningen. Är det en tillställning med vita dukar och tända ljus? Då är samtalet hövligt och intelligent. Bjuds det på barfotalekar i sommargrönskan? Då hakar de glatt på och är de första att plocka upp klubbor, bollar eller vad det kan vara. De säger aldrig nej till en tipspromenad och har inga synpunkter på dukningen. De tar inte över samtalet men ser till så att ingen lämnas utanför. Och behöver värdinnan hjälp med en olycka i köket eller en överförfriskad gäst rycker de in utan att tveka. I samtal vid bordet hamnar de aldrig i öppen konflikt utan låter andras klumpiga uttalanden passera till synes obemärkt. De lyssnar intresserat till vad andra talar om, oavsett om det är deras favoritämne eller ej.

De ställer relevanta frågor och får den andre att känna sig sedd, hörd och väl till mods. De är de perfekta gästerna.

Hur är den perfekta värden då? Ja, här handlar det lite om samma saker. Uppmärksamhet, att läsa av sällskapet och snabbt upptäcka om någon gäst verkar vilsekommen eller utanför och föra in denne i samtalet igen. Presentera obekanta gäster med varandra som man tror kommer att hitta gemensamma intressen. Se till så att ingen behöver vara hungrig eller törstig och att alla vet var toaletten finns. Gäller vissa regler i huset får gästerna veta detta tidigt och utan pekpinnar. Eventuella felsteg och misstag hos gästerna ignoreras eller slätas snabbt över. Även värdens eller värdinnans egna tillkortakommanden ska tonas ner så mycket som möjligt. Det finns få saker som kan sätta sordin på en feststämning såsom en värdinnas dåliga självkänsla och hårda självkritik. Blev maten inte klar i tid? Gör gästerna saker i fel ordning? Har du inte hunnit dammsuga? Älta inte utan släpp kontrollen med ett skratt. Ta emot hjälp (och be om den om du behöver).

Jag är verkligen ingen naturbegåvning när det gäller det här, jag har fått lära mig och det har tagit tid.

När jag var ung betraktade jag mig som socialt… ska vi säga okunnig. Jag kände mig obekväm med de flesta andra människor, särskilt i större sällskap. Jag pratade alldeles för mycket om mig själv och trodde att andra antingen tyckte att jag var fantastisk eller fruktansvärt otrevlig. Och det var jag kanske också. (Både och.) Jag föraktade de enkla människorna och hade inget till övers för ”eliten”. Ensam är stark och själv är bäste dräng. Jag hade ett otroligt kontrollbehov. Ville mina gäster gå tidigt för att de hade en lång resa hem tog jag det som ett personligt misslyckande (de hatar mig). Ville de stanna länge blev jag trött på dem och försökte på olika sätt (inte alltid trevliga) få dem att förstå att nu var festen slut. Trots dessa svårigheter har jag alltid haft ett stort intresse för mänsklig psykologi och jag har noga studerat både mig själv och andra för att försöka förstå hur det sociala samspelet fungerar.

Hur kan jag bli bättre på det här?

Och så hamnar jag alltså i detta samtal med en mexikan som är flera år yngre än jag men som lyssnar intresserat på mig och bollar tillbaka med egna synpunkter och vinklar. Vi kommer från två helt olika kulturer men hittar ändå gemensamma intressen och lär oss nya saker av varandra. Just lyssnandet är otroligt viktigt för att få den andre att känna sig väl till mods. Det spelar ingen roll om det den andre talar om är något du faktiskt är kunnig om eller intresserad av. Vad får den här människan att lysa upp? Att tindra med blicken och livligt gestikulera? Oavsett vad det handlar om är detta viktigt för honom eller henne. Lyssna! Du kanske lär dig något. Försök att ställa relevanta frågor som uppmuntrar till fortsatt berättande. En brist jag upptäckt hos mig själv är att jag ofta lyssnar med ett halvt öra och försöker koppla det den andre säger till mig och mitt liv, så att jag så snart tillfälle ges kan berätta om när jag minsann…

Det jag lärt mig på senare år är att jag faktiskt inte behöver berätta allt om mig, faktiskt knappt ens något.

Om min samtalspartner frågar är det en annan sak. Då kan jag berätta att jag nyligen gett ut en bok. Eller att jag sytt klänningen själv. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag har inte längre något behov av att hävda mig. Det är mycket mer intressant med andra människor. Den här inställningen har inte bara gett mig trevliga pratstunder, jag har också lärt mig otroligt mycket. Om vitt skilda ämnen, sådant jag inte ens visste att jag var nyfiken på. Mina vyer har vidgats som det så fint heter. Tack vare andra människors sociala färdigheter har jag utvecklats socialt. Nu är nästa fråga: hur kan jag implementera detta i de sammanhang där jag har svårt att trivas? Hur undviker jag att halka tillbaka i dåliga beteenden i situationer med sämre förutsättningar?

Att kunna umgås på ett smidigt sätt med andra människor är otroligt viktigt.

Tyvärr tycker jag mig se en nedgång på det här området. Dels beror det på kulturella och politiska strömningar, dels på tekniken som trots att den påstås föra oss närmare varandra i realiteten ofta resulterar i det motsatta. Vi lär oss inte vett och etikett och bildning är ett förlegat begrepp. Var och en uppmuntras att framhäva sig själv, att skrika för att synas. Rättigheter anses viktigare än skyldigheter. Hur vänder vi trenden? För vända den måste vi, tror jag. Annars kommer vårt samhälle att falla sönder. Och det vore väl synd när det finns så mycket mer att upptäcka, inte minst hos våra medmänniskor.

Vilse i självhjälpsvärlden

”Ett bättre jag” av Marianne Power är skriven som en roman men är mer eller mindre självbiografisk. Undertiteln ”hur självhjälp inte förändrade mitt liv” får mig dock nästan att strunta i att läsa den. Jag menar, på sätt och vis har ju författaren redan avslöjat slutet. Men eftersom jag själv är intresserad av självhjälpsböcker (och även har skrivit en) och har läst flera av dem som författaren hänvisar till och så att säga recenserar (något jag också sysslar med) är jag ändå tillräckligt nyfiken för att läsa boken.

”Ett bättre jag” handlar om Marianne, en trettiosjuårig journalist som känner sig vilse och misslyckad och bestämmer sig för att testa en självhjälpsbok i månaden under ett helt år för att se om det har någon effekt på hennes liv. Hon har försökt tidigare utan större resultat och tror att det beror på att hon inte engagerat sig helhjärtat.

Så den här gången ska hon följa metoderna till punkt och pricka, hur jobbigt det än är.

Självklart dröjer det dock inte länge förrän projektet spårar ur. Marianne har helt enkelt inte den viljestyrka och disciplin som krävs för att följa ett visst program helt och hållet under fyra veckors tid. Det är det nog få som har, faktiskt, åtminstone om man inte hittar rätt metod. Marianne faller ständigt tillbaka i sina (dåliga) vanor. Emellertid är det just detta som gör boken intressant. För inte är det väl egentligen frågan om vilken självhjälpsbok som är den bästa som vi vill ha svar på? Snarare: varför fungerar de inte alltid? Och vilken funktion fyller de i människors liv?

Den första boken som Marianne prövar är ”Känn rädslan och våga ändå” av Susan Jeffers och hon går ut starkt med att utmana sina värsta rädslor. Som Jeffers utlovar känner Marianne sig stark efter varje rädsla som hon övervinner. Men hon inser också att medan vissa rädslor bör övervinnas, är andra kanske bra att ha.

Vad handlar våra rädslor om egentligen? Överlevnad?

Den andra månaden tar hon sig an en bok om ekonomi, vilket också är en stor rädsla hos Marianne. Hon brukar inte ens våga titta på sina kontoutdrag. Nu tvingas hon se sanningen i vitögat och hon får en chock när hon inser hur skuldsatt hon är. Tyvärr väljer hon att blunda sig ur krisen istället för att på allvar ta itu med situationen. På detta sätt fortskrider projektet med självhjälpsböckerna: höga ambitioner, kris, urspårning, tillbaka till ruta ett. Marianne pendlar mellan eufori och depression, mellan hedonism och asketism. I det långa loppet verkar inget förändras. Men kanske gör det det ändå? Jag tycker att bokens titel är missvisande – självhjälpsböckerna, eller snarare Mariannes genomgång av dem, förändrar henne faktiskt. Men förändringen handlar mer om hennes självkännedom och inställning till livet än om yttre förhållanden. Hon tvingas lära känna sig själv på djupet och acceptera livet så som det är. Hon upptäcker också att våra relationer förändras när vi förändras. Det är inte alla som uppskattar utveckling och förändring hos en vän eller släkting.

Ibland måste man kanske ta en paus från någon eller till och med avsluta en relation om man inte vill falla tillbaka i sitt gamla jag.

Några av böckerna som Marianne läser irriterar henne (och jag kan verkligen känna samma sak), men andra tar hon faktiskt till sig och lär sig använda, även om det inte är till punkt och pricka. Och kanske är det just så vi behöver se på självhjälpsböcker: som användbara verktyg i vissa situationer och för vissa personer. Alla kanske inte behöver en rörtång eller en cirkelsåg. Välj den metod som tilltalar dig och som passar in i ditt liv just nu. Den bästa metoden är ju den du kan få att fungera. Det finns ingen ”one size fits all” i självhjälpsvärlden (hur mycket det än hävdas). Det är också viktigt att förbli skeptisk och öppen. Om du känner att du börjar tappa bort dig själv, eller uppslukas av en viss metod – ta ett steg tillbaka och fråga dig: hjälper det här mig? Är det hållbart i längden? Hur påverkar det mina relationer?

Marianne ställer alla frågor som jag själv ställt om självhjälpsmetoder.

Hon är stundtals hälsosamt kritisk och skeptisk, samt klok och insiktsfull. Därför är det desto mer frustrerande att se henne slukas med hull och hår av något som inte är bra för henne. Eller motsatsen: att se henne rata en metod som skulle ha hjälpt henne om hon bara orkat fullfölja och inte fallit tillbaka i gamla hjulspår. Ja, visst behöver vi lära oss att acceptera och älska oss själva, men vi behöver också utvecklas och sträva efter att bli bättre människor. Att som trettiosjuåring vara djupt skuldsatt utan någon koll på sin ekonomi, vara i dålig fysisk form (för att man slarvar med sin hälsa), samt vara lika vilsen och känslostyrd som en tonåring är inte okej. Och kalla mig mossig eller sexistisk men jag tror inte att Marianne hade befunnit sig där hon är om hon hade bildat familj. Vi kvinnor är i grund och botten byggda för att ta hand om hem och barn. Utan det kommer vi oundvikligen att känna oss vilsna och riskera att drunkna i oss själva. Jag förstår att det inte är alla förunnat att hitta kärleken eller bli förälder men i så fall behöver man hitta något annat att lägga den omsorgen och energin på. Vi behöver bli behövda, annars blir vi tokiga. Att relationer och andra människor är viktiga, det inser även Marianne till slut, även om det kostar henne. Ett bättre jag är något vi alla bör sträva efter och Marianne Power visar på ett smärtsamt tydligt sätt varför.