Etikett: relationer

Små händelser med stora konsekvenser

På försättsbladet till boken ”Fjärilseffekten” av Karin Alvtegen har min mamma skrivit sitt namn med sin konstnärligt snirkliga stil. Och det är en typisk mammabok, tänker jag med en vemodig glädje. Under namnet har hon skrivit året 2013 och jag hoppas medan jag läser att hon hann läsa boken också. För då känns det på något vis som om vi får en stund tillsammans, hon och jag, trots att hon varit död i över ett år.

Jag kan enkelt föreställa mig hur vi talar om boken, hur jag kanske frågar henne om saker, eller hur vi reflekterar över vår egen relation.

”Fjärilseffekten” handlar nämligen till stor del om relationen mellan mor och dotter. Hur trauman kan gå i arv och slå in en kil mellan människor. Vi får följa tre personer, alla skrivna i jag-form, bara titeln på kapitlet anger vem det handlar om. Först är det Bodil, mamman, som i början av boken har brutit upp från sitt gamla liv på grund av en sjukdomsdiagnos. Hon försöker nå fram till sin vuxna dotter Viktoria men vet inte riktigt hur. De har blivit som främlingar för varandra. Viktoria å sin sida har en trettioårskris och känner den biologiska klockan ticka. I samband med detta börjar hon nysta i sitt förflutna, det som hon så länge har tagit avstånd ifrån. Den tredje personen vi får följa är Andreas, en tvåbarnspappa mitt i livet. Han råkar befinna sig i en guldsmedsaffär när denna blir rånad och han hotas till livet vilket försätter honom i en djup livskris. Han håller dock händelsen hemlig för sin fru och sina barn, vilket nog är hans största misstag. För utan detta stöd glider han sakta in i en psykos.

Det är till en början oklart hur de tre berättelserna hänger samman. Ja, Bodil och Viktoria är såklart sammanflätade på ett oundvikligt sätt. Men var kommer Andreas in i bilden? Mot slutet av boken börjar berättelserna flöda som små rännilar av vatten som förenas till en fors. När det antyds vilken koppling som finns mellan Bodil och Viktoria å ena sidan och Andreas å den andra, så fladdrar det till i min mage som av en fjärils vingar.

Är det detta som är fjärilseffekten månntro?

Begreppet fjärilseffekt myntades av matematikern och meteorologen Edward Lorenz 1979 och är ett vanligt begrepp inom kaosteorin. Begreppet används ofta när det gäller väder. Tanken är att en fjärils vingslag i till exempel Mexico, kan leda till en storm i Sverige. Små händelser kan få stora konsekvenser i kaotiska och komplexa system.

I Alvtegens roman kan denna fjäril anas i Bodils mammas födelse och uppväxt, men självklart började historien ännu tidigare. Vem var Bodils mammas föräldrar? Vad var det som fick hennes mamma att lämna bort henne som nyfödd? En annan fjäril är rånet i guldsmedsbutiken. Utan det hade Andreas säkert fortsatt sitt normala liv utan större grubblerier. Kanske. Eller är vissa händelser oundvikliga oavsett vad man upplever eller gör? Om inte rånet hade skett hade kanske något annat inträffat som knuffat Andreas över kanten. Och även utan barnhemsupplevelserna hade kanske Bodils mamma blivit den hon blev i alla fall, och Bodil och hennes syster ändå hamnat i de roller de tog. Om inte om hade varit.

Vi vet ju bara vad som redan hänt och inte vad som hade kunnat hända om inte…

Därför behöver vi också göra det bästa av det liv vi får och vårda de relationer vi har. Gemensamt för alla tre karaktärer i boken är att de tiger när de borde tala. Andreas försöker förstå vad som leder till brott och ondska, så han gräver sig ner i information om människans historia och psykologi. Han konstaterar att hos ursprungsbefolkningar i Afrika ägnas en stor del av dagen åt samtal i gruppen. Detta för att minimera risken för våld. Vi människor har talet som verktyg för att klara av att leva tillsammans. Även till synes obetydligt småprat kan i längden ha en enorm betydelse för fred och välmående. Och de stora frågorna i livet är det verkligen nödvändigt att vi delar med varandra. Men ibland känns det övermäktigt att ta det första steget och våga blotta sig med ett: ”vi behöver prata”. Om den andre då vägrar, behöver vi stå på oss om vi inte vill riskera att förlora relationen. Ibland behöver vi hjälp, någon som medlar eller knuffar oss framåt. Bodil får oväntad hjälp, Viktoria söker själv upp hjälpen. Andreas däremot, vill inte ta emot den hjälp som erbjuds honom. Han vägrar att prata om det som skett. Detta får i slutändan ödesdigra konsekvenser, inte bara för Andreas själv, utan även för andra människor.

Jag och min mamma, vi pratade om nästan allt, ända in i det sista.

Jag känner inte att jag hade något osagt med henne. Jag hoppas att hon kände likadant. Med min ena dotter talar jag också om allt, liksom med min man. Det gör våra relationer starka och utgör ett skydd när livets vindar tar i. Andra i mitt liv har antingen slutat prata med mig, eller så har jag slutat prata med dem. I vissa fall har det kanske varit nödvändigt, i andra beklagar jag det djupt. Borde jag anstränga mig mer och envisas: ”vi behöver prata” eller borde jag be om hjälp? Det är svårt att avgöra. Hade min mamma levt hade jag frågat henne. Hon var utbildad psykiatrisjuksköterska och upphörde aldrig att fascineras av mänskliga relationer. Därför säger jag att Alvtegens ”Fjärilseffekten” var en typisk mammaroman. Och någonstans där mellan raderna känner jag hennes närvaro.

Vilse i självhjälpsvärlden

”Ett bättre jag” av Marianne Power är skriven som en roman men är mer eller mindre självbiografisk. Undertiteln ”hur självhjälp inte förändrade mitt liv” får mig dock nästan att strunta i att läsa den. Jag menar, på sätt och vis har ju författaren redan avslöjat slutet. Men eftersom jag själv är intresserad av självhjälpsböcker (och även har skrivit en) och har läst flera av dem som författaren hänvisar till och så att säga recenserar (något jag också sysslar med) är jag ändå tillräckligt nyfiken för att läsa boken.

”Ett bättre jag” handlar om Marianne, en trettiosjuårig journalist som känner sig vilse och misslyckad och bestämmer sig för att testa en självhjälpsbok i månaden under ett helt år för att se om det har någon effekt på hennes liv. Hon har försökt tidigare utan större resultat och tror att det beror på att hon inte engagerat sig helhjärtat.

Så den här gången ska hon följa metoderna till punkt och pricka, hur jobbigt det än är.

Självklart dröjer det dock inte länge förrän projektet spårar ur. Marianne har helt enkelt inte den viljestyrka och disciplin som krävs för att följa ett visst program helt och hållet under fyra veckors tid. Det är det nog få som har, faktiskt, åtminstone om man inte hittar rätt metod. Marianne faller ständigt tillbaka i sina (dåliga) vanor. Emellertid är det just detta som gör boken intressant. För inte är det väl egentligen frågan om vilken självhjälpsbok som är den bästa som vi vill ha svar på? Snarare: varför fungerar de inte alltid? Och vilken funktion fyller de i människors liv?

Den första boken som Marianne prövar är ”Känn rädslan och våga ändå” av Susan Jeffers och hon går ut starkt med att utmana sina värsta rädslor. Som Jeffers utlovar känner Marianne sig stark efter varje rädsla som hon övervinner. Men hon inser också att medan vissa rädslor bör övervinnas, är andra kanske bra att ha.

Vad handlar våra rädslor om egentligen? Överlevnad?

Den andra månaden tar hon sig an en bok om ekonomi, vilket också är en stor rädsla hos Marianne. Hon brukar inte ens våga titta på sina kontoutdrag. Nu tvingas hon se sanningen i vitögat och hon får en chock när hon inser hur skuldsatt hon är. Tyvärr väljer hon att blunda sig ur krisen istället för att på allvar ta itu med situationen. På detta sätt fortskrider projektet med självhjälpsböckerna: höga ambitioner, kris, urspårning, tillbaka till ruta ett. Marianne pendlar mellan eufori och depression, mellan hedonism och asketism. I det långa loppet verkar inget förändras. Men kanske gör det det ändå? Jag tycker att bokens titel är missvisande – självhjälpsböckerna, eller snarare Mariannes genomgång av dem, förändrar henne faktiskt. Men förändringen handlar mer om hennes självkännedom och inställning till livet än om yttre förhållanden. Hon tvingas lära känna sig själv på djupet och acceptera livet så som det är. Hon upptäcker också att våra relationer förändras när vi förändras. Det är inte alla som uppskattar utveckling och förändring hos en vän eller släkting.

Ibland måste man kanske ta en paus från någon eller till och med avsluta en relation om man inte vill falla tillbaka i sitt gamla jag.

Några av böckerna som Marianne läser irriterar henne (och jag kan verkligen känna samma sak), men andra tar hon faktiskt till sig och lär sig använda, även om det inte är till punkt och pricka. Och kanske är det just så vi behöver se på självhjälpsböcker: som användbara verktyg i vissa situationer och för vissa personer. Alla kanske inte behöver en rörtång eller en cirkelsåg. Välj den metod som tilltalar dig och som passar in i ditt liv just nu. Den bästa metoden är ju den du kan få att fungera. Det finns ingen ”one size fits all” i självhjälpsvärlden (hur mycket det än hävdas). Det är också viktigt att förbli skeptisk och öppen. Om du känner att du börjar tappa bort dig själv, eller uppslukas av en viss metod – ta ett steg tillbaka och fråga dig: hjälper det här mig? Är det hållbart i längden? Hur påverkar det mina relationer?

Marianne ställer alla frågor som jag själv ställt om självhjälpsmetoder.

Hon är stundtals hälsosamt kritisk och skeptisk, samt klok och insiktsfull. Därför är det desto mer frustrerande att se henne slukas med hull och hår av något som inte är bra för henne. Eller motsatsen: att se henne rata en metod som skulle ha hjälpt henne om hon bara orkat fullfölja och inte fallit tillbaka i gamla hjulspår. Ja, visst behöver vi lära oss att acceptera och älska oss själva, men vi behöver också utvecklas och sträva efter att bli bättre människor. Att som trettiosjuåring vara djupt skuldsatt utan någon koll på sin ekonomi, vara i dålig fysisk form (för att man slarvar med sin hälsa), samt vara lika vilsen och känslostyrd som en tonåring är inte okej. Och kalla mig mossig eller sexistisk men jag tror inte att Marianne hade befunnit sig där hon är om hon hade bildat familj. Vi kvinnor är i grund och botten byggda för att ta hand om hem och barn. Utan det kommer vi oundvikligen att känna oss vilsna och riskera att drunkna i oss själva. Jag förstår att det inte är alla förunnat att hitta kärleken eller bli förälder men i så fall behöver man hitta något annat att lägga den omsorgen och energin på. Vi behöver bli behövda, annars blir vi tokiga. Att relationer och andra människor är viktiga, det inser även Marianne till slut, även om det kostar henne. Ett bättre jag är något vi alla bör sträva efter och Marianne Power visar på ett smärtsamt tydligt sätt varför.

Känslor på främmande språk

Att läsa skönlitteratur på andra språk än svenska är ett bra sätt att träna språkkunskaper.

Vi hittade Karen Köhlers novellsamling ”Wir haben Raketen geangelt” (översatt till svenska blir det: ”Vi metade raketer”) på en parkering för flera år sedan. Jag, som läst tyska i skolan tänkte att det kunde vara en trevlig utmaning, både för mig och för mina språkintresserade barn. Men boken glömdes snart bort oläst. Så när den nu dök upp i en storstädning fick den komma med i min 50-böckersutmaning. På sätt och vis en dubbel utmaning eftersom jag, trots sex års tyskalektioner och flera besök i tysktalande länder, har en rätt rostig tyska för att uttrycka det milt. Fördelen med tyskan är dock att den är så lik svenskan att det många gånger går att gissa betydelsen av ett ord, särskilt om man läser det högt. Köhler underlättar också för mig genom att skriva en del av dialogen på engelska. Jag läser de första två novellerna utan ordbok. Det går ganska bra ändå. Genom sammanhanget kan jag, om jag läser om styckena – två steg fram och ett tillbaka – förstå i alla fall 80-90 procent av orden. Tillräckligt för att sugas in i berättelserna och gripas av dem.

För det är något som Köhler är duktig på – att få läsaren att känna. Novellerna är skrivna i jagform och ofta som en inre dialog eller nedskrivna tankar i anteckningsböcker eller på vykort. Det gör att vi lär känna karaktärerna inifrån och ut. De yttre detaljerna nystas i viss mån upp allt eftersom men är egentligen inte viktiga. Berättelserna uppvisar en enorm bredd. Köhler tar oss till Las Vegas, Rom och Lofoten och vi möter människor från alla samhällskikt och åldrar. Det finns ändå en röd tråd och den handlar om mänskliga möten, relationer, förlust, förlåtelse och läkning. Just läkningen är viktig eftersom den nakna mänskliga upplevelsen innehåller så mycket smärta. Många av berättelserna handlar om cancer och död. Ändå känns boken inte tung. Jag skrattar flera gånger. Blir tårögd ibland. Och ofta lämnar novellerna mig med en känsla av ”åh!” Som i ”åh, var det så det var!” eller ”åh, vad fint”.

Är det Köhlers berättarkonst eller min egen föreställningsförmåga som gör att de världar hon bygger upp blir så levande för mig, trots att 10-20 procent av orden går mig förbi?

Köhler måste ha upplevt mycket i sitt liv för att så detaljrikt kunna återge de skilda miljöerna och människorna. Det enda som skaver lite för mig är att den äldre generationen och traditionen skildras övervägande negativt. Åldrande föräldrar beskrivs nästan enbart som en belastning. Som oförstående, dömande och fördomsfulla. Många av huvudkaraktärerna vill lämna sina rötter och det förflutna, kasta det överbord, vilket kan vara en förståelig känsla om man har genomgått lidande. Ändå tror jag att det bara är med djupa rötter som vi klarar av att ta emot livets hårda slag. Och det finns en skönhet och ett värde i tidigare generationers sätt att leva. Vad vi än gör kan vi inte undkomma att vårt ursprung ligger där: vi finns till för att generationer före oss har tagit sig igenom svårigheter och skapat ett bättre liv för sin avkomma.

Vårt liv har också fått sin form av de ramar som våra förfäder skapat, ofta som svar på problem. ”Traditioner är lösningar på problem som vi glömt att vi hade. Om vi tar bort lösningarna kommer problemen tillbaka”, är ett citat av Donald Kingsbury som jag osökt kommer att tänka på. Det finns en trend idag att kasta ut allt gammalt. ”New is always better” som Barney säger i TV-serien ”How I met your mother”. Men är nytt alltid bättre och har det gamla inget värde? Vi kan inte kapa banden helt till de människor och traditioner som gått före oss. Vi är en del i en kedja och vi har ett ansvar att föra kunskap och lärdomar vidare till våra barn. Dels är det otroligt energikrävande att uppfinna hjulet om igen genom att försöka bygga ett nytt samhälle varje generation, dels får bristen på kontinuitet utvecklingen att gå bakåt.

Om vi måste börja med grunden om och om igen, hur ska vi då någonsin komma till taket? Och under tiden regnar det in.

Dessutom blir det ensamt om man bara har sig själv att lita på. Visst är det många gånger så som Köhler visar, att gamla trauman går i arv, men lösningen är inte att fly från dem utan att läka dem så att traumat stannar med dig och inte går vidare till kommande generationer. Det är på sätt och vis det vi är här för. Varje generation får en chans att läka det gamla, skapa mer helhet och balans. Och det gör vi inte genom att blunda för det obehagliga, eller tro att vi vet bättre än dem som gått före. Det är på sätt och vis en tonårsidé, tänker jag. Gamla mossiga föräldrar som inte fattar nånting. Jag var också sådan. Och det är helt okej, om du är femton eller till och med tjugo. Men, som vi brukar säga till våra tonåringar: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min.

Karen Köhler var fyrtio år när hon gav ut den här novellsamlingen. Ändå känns det stundvis som om det är en rebellisk tonåring som berättar, fast med vuxna ord. Kanske är skrivandet ett sätt för Köhler att bearbeta egna ärvda trauman, eller så är hon ett ”barn av sin tid” och medsvept i vänstervågen där allt gammalt upplevs som en tvångströja. Jag vet inte. Kanske är det jag som är gammal och mossig (eller högerextrem) när jag vrider mig obekvämt så fort det handlar om samkönade relationer eller andra ”sexuella variationer”, och när det känns som att jag saknar fotfäste så länge jag inte vet om jaget i berättelsen är en man eller kvinna. (Spoiler: det är alltid en kvinna.) Trots våra olikheter kan jag ändå uppskatta Köhlers fantastiska berättarförmåga, som även om den framförs på ett för mig främmande språk lyckas väcka så många känslor.