kollaps – Företagande i en ny tid

Alle man på däck

Lycka kan inte köpas för pengar, men fattigdom är inte heller så roligt.

Hur blev det såhär? Hur lyckades vi ge bort all världens rikedomar till en liten klick människor på bara några hundra år? Jag minns inte de exakta siffrorna men det sägs att en procent av jordens befolkning äger över 80% av jordens resurser. Och klyftan blir bara större. Medan (hundra)tusentals människor förlorade sina anställningar, inkomster och livsverk förra året (små och medelstora företag), så ökade de största företagen sina inkomster. Vissa av världens rikaste människor fördubblade sina inkomster 2020. Världsekonomin är på väg mot fullständig kollaps, samtidigt stiger värdet på börsen.

Det här är ju inte klokt. Vi måste vända trenden.

När man pratar om den ojämlika fördelningen av resurser i samhället rycker de flesta bara på axlarna. Det är så det är bara, som om det vore en naturlag att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare. Eller så förstår man att det är fel, men man menar att det ändå inte går att göra något. De rika har ju redan alla resurser på sin sida. Resistance is futile. Måhända är det så och jag är väl patetisk i mina försök att gå mot strömmen. Men det hjälps inte. Det är sån jag är bara, det måste vara en naturlag.

Visst är det svårt! Hur undviker jag att ge mina surt förvärvade slantar till monopolet i toppen? Så gott som alla stora kedjor och märken ägs av eliten. Alla betalningsmetoder (utom kontanter) och alla informationsflöden, all teknik och infrastruktur. Räkna inte med att du ska kunna komma undan helt, men gör små motståndsinsatser där du kan. Med risk för att låta klyschig: handla lokalt. Köp så mycket som möjligt direkt från producenten. I dagens Sverige har vi faktiskt möjlighet att köpa många fina livsmedelsråvaror direkt från producenterna. Idag köper jag en låda kött av en granne. Betalar kontant. Även något steg upp i förädlingen kan du göra för miljardärerna ogynnsamma val. Ät din lunch, eller ta ditt fika hos en lokal café- eller restaurangägare. Skippa de stora hamburgerkedjorna och bensinstationsbutikerna. Gynna författare och musiker (du känner säkert flera) i din bekantskapskrets, genom att köpa deras varor och tjänster direkt ifrån dem, utan att ladda hem eller beställa i nån stor nätbokhandel. (Jag är inte alls partisk här.) Det här var bara några exempel, säkert kommer du på massor om du börjar tänka efter.

Blir det dyrare? Möjligen. Men hur mycket är din själ värd?

Blir det krångligare? Absolut. Men se det som en utmaning. Att få leta efter något, att få längta efter det, utan omedelbar behovstillfredsställelse, är ett nöje som många människor idag går miste om. Och medan du väntar och letar kanske du rent av inser att du inte behöver så mycket här i livet.

När våra barn var små hade vi oerhört knappa resurser. Vi fick vända på varenda slant. Det var jättejobbigt men idag är jag tacksam för de åren. För jag är expert på att glädja mig åt saker som är gratis eller nästan gratis. Jag vet var jag ska leta efter billiga nöjen. Mina barn fick uppleva många spännande äventyr som inte var särskilt dyra. Jag vet hur man kokar soppa på en spik och jag slänger aldrig ätbara matrester. Jag har lärt mig att odla och samla mat i naturen. För mig har det varit en naturlig del av min uppväxt och tillvaro under många år. Men för många är detta främmande. Vad händer om kollapsen kommer på allvar? Om det blir tomt på hyllorna i matbutiken? Om det inte går att få tag på färdiglagad mat, om transporterna står stilla? Människor får ju panik bara internet ligger nere en kort stund.

Om du befann dig på ett skepp som du visste skulle förlisa inom kort, var skulle du hålla hus då? Antagligen så nära livbåtarna som möjligt, kanske redan med livvästen på. För mig är detta liktydigt med ett hus på landet med en odlingstäppa och nära till grannar som kan viktiga saker och producerar användbara ting. Men jag är långt ifrån självförsörjande! Jag får ständigt påminna mig om att vara snäll mot mig själv och att även den minsta lilla insats för ett mer självständigt liv är ett steg i rätt riktning. Det är inte allt eller inget. Varje liten insats räknas. Vad kan du bidra med?

Efter kollapsen

När jag studerade ekonomi på universitetet kom jag ganska snart fram till slutsatsen att vårt ekonomiska system är ohållbart. Jag förutspådde att det skulle kollapsa inom min livstid. De här tankarna fick jag inget vidare gehör för på universitetet så jag fick helt enkelt utforska det området själv. Idag är det uppenbart för mig och många andra att vi kommit till vägs ände. Kollapsen är här men den ser annorlunda ut än vi trodde. Den är skickligt dold bakom andra kriser. Förr eller senare kommer den dock att bli synlig och då gäller det att inte drabbas av panik. Istället behöver vi så snart som möjligt fundera på hur vi ska organisera vår ekonomi i framtiden. Jag har några tankar kring det.

För det första: luftslottet av det som kallas ”FIRE” – finans, investeringar och mäkleri (finance, investments, real estates) – måste monteras ner helt. Alla resurser som under åratal sugits upp från den reella ekonomin in i detta luftslott måste på ett eller annat sätt beslagtas och återföras till medborgarna. Den lilla elit som bor i slottet måste tas ner på jorden och fråntas all makt. Hur detta ska gå till överlåter jag gärna åt andra att fundera på. Själv förespråkar jag så lite våld som möjligt.

För det andra behöver vi se över äganderätter. Jag är inte emot privat ägande men jag skulle gärna se en mer rättvis fördelning. När det gäller stora företag tror jag att vi skulle kunna behålla en stor del av dem och faktiskt göra dem mer effektiva och hållbara, genom att låta de anställda bli ägare. Om du arbetar i ett företag som du äger en bit av kommer du att göra ditt bästa varje dag. Och alla de vinster som företagen gör tack vare sina anställda kommer att gå tillbaka till dem som gjort jobbet. Hur man organiserar detta praktiskt vet jag inte ännu men det finns gott om kooperativ därute att dra lärdom av.

För det tredje behöver vi ett neutralt, tryggt pengasystem. Pengar ska inte skapas genom skuld, utan av gemensamt ägda ”riksbanker”. Alla transaktioner för dagligt bruk – löner, betalningar, överföringar – ska kunna göras enkelt och smidigt, digitalt eller fysiskt, utan avgifter. Lika för alla.

Utöver dessa tre grundliga förändringar kommer vi att behöva ett helt nytt skattesystem. Idag försvinner så mycket skattepengar till onödiga och rent skadliga ändamål att vi borde kunna banta ner skattesatserna rejält utan att förlora i kvalitet. Dessutom bör skattebasen förskjutas från arbete till naturresurser. På så sätt skulle man skapa incitament för återbruk, återvinning, reparation och service samtidigt som överutnyttjandet av våra naturresurser skulle bromsas kraftigt. Det blir helt enkelt billigare att reparera en trasig TV än att köpa en ny. Eller billigare att sy om ett plagg så att det passar. Med detta följer en blomstrande marknad för skräddare, skomakare, hantverkare av alla de slag.

Behöver jag ens säga att tillväxtkravet skrotas helt och hållet? Att fenomenet ränta försvinner, samt att nya sätt att finansiera större projekt kommer att tas i bruk? Kommer övergången att bli enkel och smärtfri? Nej, det tror jag inte. Säkert kommer många att uppleva att de förlorar ekonomiskt på det hela. Men det är bara för att de tänker kortsiktigt och smått. Som kollektiv tror jag att vi kommer att uppleva ett aldrig skådat uppsving, både ekonomiskt och socialt. Vi kommer att leva i kvalitet istället för kvantitet. Lycka kommer återigen bli något som alla kan få uppleva regelbundet och inte som idag; en sällsynt lyxprodukt endast förunnad ett fåtal.

Om Teknikens Under

Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)

Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa ”Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.

Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.

Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?

Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.

Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.

Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.

Varför har tekniken gjorts så krånglig?

Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.

Enligt David Jonstad (i ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.

Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?