Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att den börjat gå baklänges och vi måste börja finna oss i dels en allt lägre kvalitet, dels att den teknik som ändå fungerar kommer att vara tillgänglig endast för en liten rik elit. Tillbaka till 1800-talet, med den skillnaden att vi inte kommer att kunna värma våra hus eller laga vår mat med hjälp av ved eller kol, eftersom…
ja, ni vet, KLIMATHOTET.
Kan man ana en jättelik (svält-)katastrof i den närmsta framtiden? Kanske är det då en bra sak att jag redan nu har ledsnat så på tekniken att jag är beredd att självmant kasta ut allt med batteri eller sladd. Jag kan väl knappast vara ensam. För en tid sedan fick jag ett meddelande från Comviq om att min telefon kommer att sluta fungera när de monterar ner 3G-nätet. Min telefon, en Nokia 3310, har varit en trogen följeslagare sedan 2003 och fungerar fortfarande utmärkt. Jag har bytt batteri två gånger, det senaste bytet var nog för över tio år sedan. Jag har också bytt skal eftersom knapparna blivit lite slitna. Men annars är det en mycket bra telefon. Det tyckte jag inte när jag köpte den, jag ville egentligen inte alls ha en mobiltelefon. Så jag valde den mest robusta. ”Har ni ingen större?” frågade jag expediten. Han skrattade och svarade att de flesta ville ha en mindre telefon. Så är det dock inte idag. Min telefon, min Nokia, är mindre än alla de stora plankor till smartphones som folk går omkring med. När jag visar min telefon för folk i min ålder blir de nostalgiska. ”Ah, en sån! Jag hade en sån. Skulle aldrig gjort mig av med den. De är oförstörbara.”
Men nu har alltså den tekniska utvecklingen förstört en bra produkt genom att göra den oanvändbar.
Jag valde en HMD (före detta Nokia) Flip som min nya telefon. På många sätt är den sämre än min gamla men den var det bästa av många dåliga alternativ. Det kommer ta tid för mig att vänja mig vid den nya telefonen, acceptera den lär jag aldrig göra. Inte heller accepterar jag att vi i vintras blev av med vår fasta telefonlinje. Snacka om tillbaka till 1800-talet. Men nu har vi inte ens tillgång till telegram längre. Förutom appen då, som inte heller funkar om nätet går ner. När jag skriver detta är det otroligt varmt och fuktigt, vårt internet vill knappt alls. Vädret var aldrig något problem för kopparnätet, om det inte blåste ner träd på ledningarna förstås, vilket hände extremt sällan och ju var tämligen lätt att åtgärda. Nu får vi börja vänja oss vid att vi ibland står helt utan kontakt med omvärlden. I glesbygden dör människor nu, för att telefonerna inte fungerar. När de monterade ner kopparnätet frågade jag om vi skulle få tillbaka insatsen vi betalade för att få telefonledningen dragen till huset. Jag tror inte de förstod frågan.
Men vi har betalat för kommunikationerna, både direkt i avgifter och via skattesedeln.
När all den pålitliga tekniken nu monteras ner (med förklaringen att den är för dyr att underhålla), hur ska vi då kompenseras? De talade om att alla skulle få fiber istället. Bortsett från att det blir ytterligare en kostnad för konsumenterna (för något vi redan betalat flera gånger för) så har utbyggnaden avstannat. I vår by talades det för många år sedan om fiber. Det hölls möten (som jag inte gick på) och det kom erbjudanden i lådan. De började gräva och dra ledningar… som stannade efter några hundra meter in på byvägen. Sedan försvann firman. Kvar låg ledningar och annat material i de halvgrävda dikena. Någon fick fibern indragen i huset men aldrig påkopplad. Tystnad. Och sedan tog de lik förbannat bort kopparnätet.
Vem har frågat oss, medborgarna, om vi vill ha dessa försämringar?
Inte kommunerna som tävlar om att ligga först i ”moderniseringen”, inte de många telebolagen som tjänar stora pengar på ”lösningar” som påtvingas konsumenterna. Jag har försökt klara mig utan smartphone. Jag vill inte ha en, såg direkt nackdelarna när de kom, inte minst risken för beroende. Än så länge går det mesta med laptopen. Om jag håller mig hemma. Men ska jag ut och resa blir det svårare. Alla biljetter är digitala, parkering fungerar bara med app och alla adresser ska hittas med GPS. Förr kunde man stanna vid en telefonkiosk eller en busshållplats och kolla kartan. Eller fråga någon. Ja, det kan man väl även idag förstås, och då googlar de på sina telefoner. För ingen kan längre någonting. Man behöver ju inte, det finns i telefonen. Vad händer med dem som av någon anledning inte kan ha en smartphone, och jag misstänker att det blir fler och fler? Den som inte kan hantera tekniken, den som inte har råd (en smartphone kostar flera tusen, ett abonnemang är inte heller billigt och tekniken åldras snabbt så att du ständigt måste uppgradera), eller den som inte vill, som jag? Och innan du säger att jag är en teknikfientlig bakåtsträvare så kan jag berätta att jag hade en liten ”handdator” redan på 90-talet och när jag började surfa på nätet var det mest något för tekniknördar. Jag hittade min man på nätet innan det var en grej. Sedan blev han sjuk av tekniken och vi tvingades se över både miljö och diet. Skapa oss ett långsammare liv, vilket allt fler idag tycks längta efter. Men när jag talar med människor som säger att de gärna skulle vilja slippa ifrån de smarta telefonerna säger de att det i princip är omöjligt.
I detta samhälle där allt ska väljas finns det bara ett val i slutändan och det leder oss baklänges, i allt högre hastighet.
Och AI sedan då. Som företagare får jag ständiga erbjudanden om att lära mig använda AI. Men hallå! Här har vi verkligen öppnat en Pandoras ask som borde förblivit stängd för tid och evighet. Varför så bråttom? Kan vi inte stanna upp och fundera en stund: gynnas vi verkligen av den så kallade tekniska utvecklingen?
Mattias Desmets bok ”Totalitarismens psykologi” har äntligen kommit ut på svenska och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Jag har lyssnat på många intervjuer med Desmet och tycker att han verkar klok och sansad. I bokform är han dock betydligt svårare att ta till sig, av flera anledningar. För det första är språket stundvis lite väl akademiskt krångligt och jag får läsa om vissa meningar flera gånger. För det andra har Desmet en förkärlek för parenteser, gärna kring enbart ett halvt ord, vilket stör läsningen helt i onödan. Han hade gott kunnat låta orden stå av sig själva, utan parenteser. För det tredje innehåller boken – men det här kan vara översättarens/förlagets fel – en hel del tryckfel, vilket också skapar små irritationsmoment. Jag antar att det var bråttom att få ut boken men en extra korrekturläsning kanske hade varit värt besväret.
Men det där är mest formsaker. Innehållsmässigt har ju Desmet en hel del intressant att komma med (bara man tar sig förbi störningsmomenten i själva texten). Det märks att författaren tänker mycket och ska vi säga kreativt, han har helt klart haft svårt att strukturera sina tankar och få ner dem i begriplig skrift, något han själv medger i tacket. För tydlighetens skull hänvisar han därför emellanåt framåt eller bakåt till olika kapitel, och på så sätt skapas kanske en lite mera röd tråd boken igenom. Boken är uppdelad i tre delar: Vetenskapen och dess psykologiska effekter, Massbildning och totalitarism samt Bortom den mekanistiska världsbilden. I den första delen får vi en presentation av vetenskapens utveckling sedan upplysningen och dess effekter på det mänskliga psyket och samhället. Desmet visar hur vetenskapens strävan efter att mäta, kartlägga och förklara verkligheten istället har lett till motsatsen – ingenting är vad det verkar vara.
I denna osäkerhet har det uppstått en ideologi som mer liknar religion än vetenskap och forskningsresultaten får helt enkelt anpassas till den rådande ideologin, istället för tvärtom.
Detta gör att det inte går att förlita sig på matematiska modeller eller publicerade och granskade rapporter överhuvudtaget. Alla siffror kan manipuleras och alla forskningsresultat kan användas för att bevisa vilken tes som helst. Desmet menar dock att detta inte är resultatet av illvilja, eller ens okunskap, det är bara inbakat i det mänskliga psyket på så sätt att vi alltid hittar det vi söker efter, bara vi söker tillräckligt länge. Dessutom finns naturligtvis ekonomiska incitament att få ett visst resultat. Men forskarna lyckas ofta övertyga inte bara andra utan även sig själva om att forskningen ändå gått rätt till, ett sorts omedvetet självrättfärdigande.
Desmet sitter själv lite i glashus här, eftersom han är en produkt av den akademiska värld han på sätt och vis kritiserar.
Hans konstaterande att man inte kan lita på några fakta gör ju alla hans egna källor mindre trovärdiga. Men han påpekar detta emellanåt när han tar upp olika sifferexempel, att man såklart kan ifrågasätta sanningshalten i de siffror han presenterar, baserat på det tidigare resonemanget. Och det är ju bra. Mindre självinsikt har han dock i andra delar av boken. Men mer om det senare.
I försöket till att förklara mänskligt beteende i allmänhet och massbildning i synnerhet tar Desmet sin utgångspunkt i hur det lilla barnet steg för steg lär sig hantera verkligheten. Han menar att språket är centralt för människan. Det nyfödda barnet vill få världen förklarad genom språket. Så snart det kan börja tala lite själv kräver det att få veta namnet på allt omkring sig och det frågar ”varför” tills föräldrarna inte längre kan ge några tillfredsställande svar. Då ställs barnet inför ett dilemma: livet låter sig inte förklaras genom språket så antingen måste barnet fortsätta klamra sig fast vid en kontrollerande föräldragestalt eller själv skapa mening i livet. Den här inre konflikten följer i varierande grad människan livet igenom.
I mötet med kaos eller det okända ropar vi antingen på mer kontroll eller så skapar vi något kreativt.
I olika situationer lutar vi åt olika håll och vissa människor är mer än andra benägna att låta rädslan ta över. På detta sätt förklarar Desmet den massbildning som uppstod under corona-krisen. Ett okänt hot – ett virus – fick rädda människor att ropa på mer kontroll, i princip bad de om att få sina fri- och rättigheter borttagna.
För att en massbildning ska kunna uppstå krävs enligt Desmet att fyra kriterier är uppfyllda: Människor ska känna sig ensamma och isolerade, de ska uppleva en avsaknad av mening, det ska finnas en fritt flytande rädsla eller allmänt obehag och slutligen ska det finnas en fritt flytande frustration och aggressivitet utan en uppenbar källa. Om dessa fyra kriterier är uppfyllda och någon kan peka ut ett objekt som orsak till rädslan och frustrationen (även om det inte är den sanna orsaken), samt ge en lösning som dessutom ger en känsla av mening och samhörighet, då kommer en massbildning att uppstå och människor kan förmås att gå emot sina egna principer om rätt och fel. Under corona-krisen var det just detta som skedde. Faran var viruset, och senare de ovaccinerade. Lösningen var lockdowns och vacciner.
Kampen mot viruset gav en känsla av gemenskap – vi gör detta tillsammans – och de som vägrade följa narrativet betraktades således som osolidariska svikare och ett hot mot massan.
Desmet drar paralleller till tidigare totalitaristiska strömningar, i form av kommunismen/Stalinismen i Sovjet och nationalsocialismen i Tyskland och visar hur dessa massbildningar ledde till absurda och dödliga handlingar. Regler instiftades till synes godtyckligt men skulle följas slaviskt. Allt skedde ”vetenskapligt” och logiskt, även eliminerandet av den utpekade fienden. Människor fångade i massbildningen var till och med beredda att ange sig själva om de trodde att de följde reglerna. Desmet jämför det med hypnos, med den skillnaden att personer under hypnos kontrolleras av en hypnotisör och att en person under hypnos inte kan förmås att gå emot sin etik, till exempel döda en annan människa (fast här tror jag att Desmet har fel eller övergeneraliserar, det finns exempel på hur människor under hypnos förmåtts begå mord). I massbildningen finns det ingen hypnotisör, menar Desmet, utan massan och dess demagoger (ledare) hypnotiserar varandra.
Det finns ingen konspiration, inga hemliga sällskap som bestämmer massbildningens riktning, utan det är själva ideologin som driver den framåt.
Det är här som min åsikt skiljer sig markant från Desmets. Jag tror att han antingen är kontrollerad opposition (av den sort som inte vet om det själv eftersom han också är frukten av den idévärld som skapat massbildningen) eller bara otroligt naiv. Om nu ideologin driver massbildningen, vem har skapat ideologin? Om det inte är en sammansvärjning, utan en ”naturlig psykologisk process”, vilket Desmet tycks hävda, leder det ju till den deprimerande slutsatsen att A. Människan har en inneboende självdestruktivitet och B. Utvecklingen går inte att göra något åt – vi är dömda till eviga cykler av massbildning, totalitarism och destruktion. Dessutom finns det ett otal bevis för sammansvärjningar på olika nivåer.
Det förvånar mig att Desmet, som ändå känner till till exempel Event 201 eller de årliga (hemliga) mötena i Davos ändå kan tro att det bara är en ”automatisk” ideologi som driver handlingarna och inte en medveten strategi från en liten grupp individer.
(Någon måste ju ha skapat isoleringen och rädslan i samhället från första början.) Han raljerar över konspirationsteoretikernas dumhet och säger att det inte förekommer några hemliga möten där man bestämmer mänsklighetens framtid (för det första, det gör det ju – Davos – och för det andra, om de var superhemliga skulle vi såklart inte veta om dem). Dessutom tycks han tro att ”konspirationsteoretiker” är människor vars rädsla och aggressivitet får dem att söka efter en enkel lösning, en sammansvärjning som förklarar allt samt att de är oemottagliga för fakta som motsäger deras världsbild. Men det är inte min erfarenhet. Tvärtom – vi söker efter sanningen vart den än för oss och är beredda att släppa taget om allt vi trott på tidigare. Vi finner ett flertal konspirationer på olika nivåer med kontrollerad opposition som inte alltid vet om att den går maktens ärenden (till exempel på det sätt som Desmet gör i sin bok). Vi är inte rädda, därför är vi svårstyrda, och vi är inte heller aggressiva.
Det vi känner är snarare sorg och besvikelse.
Mattias Desmet borde veta detta efter alla de intervjuer han deltagit i tillsammans med olika ”konspirationsteoretiker”. Att han ändå väljer att inta den här hållningen tyder på att han är rädd att förlora anseendet i forskarvärlden. På sätt och vis vill han både äta kakan och ha den kvar. Det tror jag kommer att straffa sig i längden.
Desmet verkar väldigt påläst men hans bild av andra världskriget känns väldigt mainstream och inte särskilt kritisk. I avsnittet om hur man bäst bemöter massbildning säger han till exempel att våld aldrig hjälper, såvida det inte är riktat mot en nationellt avgränsad massbildning som i Tyskland under andra världskriget.
Detta antyder att han rättfärdigar de grymheter som begicks av de allierade mot det tyska folket och visar på en omänsklig känslokyla hos Desmet, något jag verkligen inte hade väntat mig.
Nej, våld är ALDRIG lösningen. Så hur ska vi då hantera massbildningen? Desmet menar att det bästa motgiftet är sanningssägande. I massbildningen är det ofta runt 30% av människorna som blint tror på narrativet oavsett vilka fakta som presenteras för dem. Omkring 40-50% följer bara med så länge de flesta går åt det hållet. Den här gruppen är mottaglig för fakta om tillräckligt många presenterar den. 10-30% är så att säga ”vakna” och ser igenom narrativet från början. Så länge denna grupp vakna fortsätter att tala sanning och påpeka bristen på logik eller fakta så kan totalitarismen inte slå igenom på allvar. Och all totalitarism är självdestruktiv i längden. I princip handlar det bara om att hålla den vid liv tills den förgör sig själv. Och under tiden får vi inte sluta att säga sanningen: corona-restriktionerna var mycket mer förödande för samhället än viruset självt. De så kallade vaccinerna är varken säkra eller effektiva.
Men jag skulle vilja tillägga: de har ljugit om allt. Det finns en ond makt som försöker ta kontroll över mänskligheten. Den lever av våra negativa energier, framför allt rädsla.
Så vad du än gör och vad som än händer, försök att inte bli rädd. Och följ ingen massa, följ din egen magkänsla och ditt eget hjärta, även om andra tycks hata dig för det.
Mot slutet av boken tar Desmet återigen upp vetenskapens begränsningar och livets mysterium. Han menar att om vi människor lyckas leva med irrationaliteten och ovissheten och liksom ”känna” livet mer än ”mäta och mentalt förstå” det, skulle vi kunna befria oss från behovet av att uppgå i en massa och följa en ledare eller ideologi. Desmet menar också att vi måste övergå till sanning som styrande princip. Men är det inte just det som vetenskapen har försökt (och misslyckats med)? Vad är det för sanning som Desmet syftar på? Alla ideologier menar sig bära på Sanningen med stort S, det är ju det som ständigt sätter krokben för mänskligheten. Och hur klingar Desmets sanning med hans vurm för det irrationella och ogreppbara? Menar han – som så många idag – att sanningen är relativ, att var och en kan bära på sin egen sanning? Här är jag tveksam. Men jag har heller inga svar. Jag strävar alltid efter sanningen men bävar inför tanken att faktiskt finna den och inte gilla det jag ser. Lite som jag känner för ”Totalitarismens psykologi”.
Harald Blomberg var psykiatern som tillämpade rörelseträning istället för medicinering för barn (och även vuxna) med ADHD, autism, läs- och koncentrationssvårigheter med mera. Metoden rytmisk rörelsepedagogik utvecklades av Kerstin Linde men Blomberg har så att säga ”vetenskapliggjort” den genom att finna studier som påvisar rörelsernas effekter på hjärnan. Blomberg är i denna bok – ”Rörelser som helar” – starkt kritisk, både till överdiagnostiseringen och övermedicineringen av barn och unga.
Han menar att de ökade svårigheterna för barn idag inte beror på genetiska defekter, utan på miljögifter och strålning.
Dessa negativa faktorer hämmar barnets utveckling så att spädbarnsreflexer aldrig utvecklas eller blir ointegrerade, det vill säga ligger kvar längre än de ska. Reflexerna i sin tur förhindrar en normal motorisk, kognitiv och språklig utveckling. Men till skillnad från etablissemanget – som hävdar att ADHD och dyslexi t ex är obotliga och endast kan lindras med hjälp av centralstimulantia alternativt särskilt pedagogiskt stöd – så menar Blomberg att man genom att göra vissa övningar som härmar spädbarns rörelser kan läka de skador som hindrar barnets utveckling. Barnet kan därmed utvecklas normalt så att det klarar av att sitta stilla, koncentrera sig och knäcka läskoden. I ”Rörelser som helar” går han igenom den vetenskapliga bakgrunden till de olika diagnoserna och svårigheterna, han förklarar hur hjärnans olika delar fungerar och samverkar och hur de påverkar och påverkas av kroppens rörelser. Blomberg tar också upp flera fallexempel där barn som inte talat, inte kunnat röra sig normalt eller haft stora svårigheter att lära sig läsa, efter några månader av daglig rytmisk rörelseträning, utvecklat för åldern normala färdigheter. Barn som Blomberg och Linde har hjälpt har kunnat lämna specialklass och börja i vanlig klass.
Några exempel låter som rena rama miraklen. Men det hela är ytterst vetenskapligt, hävdar Blomberg, när man väl förstår hur kroppen fungerar som en helhet.
När boken skrevs 2012 behandlades omkring 25 000 barn i Sverige med narkotiska preparat mot ADHD, trots att flera studier för länge sedan visat att läkemedlen orsakar permanenta skador och att barnen efter den inledande förbättringen backar tillbaka till samma nivåer som före medicineringen, eller till och med blir sämre. Läkemedlen är dessutom starkt beroendeframkallande och leder ofta till att barnet senare i livet hamnar i missbruk och kriminalitet. Det finns inget som tyder på några positiva långtidseffekter av behandling med centralstimulantia. Trots detta ökar alltså förskrivningen. Även diagnostiseringen är fördärvlig menar Blomberg, och får medhåll av Sophia Lövgren som skrivit efterordet. Visst kan det kännas skönt för barnet att få en diagnos (det är inte mig det är fel på) och för föräldrarna (man får hjälp). Dessutom känns det bra för läkarna som kan hjälpa (genom att skriva ut läkemedel) och så är det förstås lönsamt för läkemedelsbolagen. På samhällsnivå kan man skjuta miljöproblemen åt sidan och lägga skulden på individen.
Att minska barns exponering för kvicksilver och mobilstrålning är betydligt mer kontroversiellt och kostsamt.
Just kvicksilverförgiftning är vanligt hos barn med autism. Blomberg menar att källorna kan vara vacciner (även om man på senare år har tagit bort kvicksilvret ur de vacciner som ges till svenska barn – dock ej amerikanska) men också moderns amalgamfyllningar. Det finns studier som visar både att barn med autism har högre halter av kvicksilver i hjärnan, och att barn till mödrar med många amalgamfyllningar har en starkt ökad risk för utvecklingssvårigheter. Även vid demens misstänks kvicksilver spela en central roll. Barn med autism har ofta födoämnesöverkänslighet, särskilt mot mjölkprotein (kasein) och gluten. Blomberg menar att om den rytmiska rörelseträningen ska ha effekt för barn med autism så bör man utesluta åtminstone mjölk ur kosten, och i vissa fall även gluten. Kasein omvandlas i kroppen till ett morfinliknande ämne, därför ser man ofta att barn med autism har ett ovanligt starkt begär efter mjölkprodukter. Det här har jag också noterat när jag jobbat i barnomsorgen – barn med diagnoser inom ADHD/autismspektrat dricker otroligt mycket mjölk eller äter stora tallrikar med fil eller yoghurt till mellanmål. Psykoser är vanliga hos barn med autism och mag-/tarmproblem om de får i sig fel kost. Ofta medicinerar man då med antipsykotiska mediciner vilket inte bara minskar de psykotiska besvären utan även lindrar tarmproblemen så att barnet plötsligt kan äta mjölk och gluten. Dock finns det andra nackdelar med medicineringen. Om man klarar att lägga om kosten är detta att föredra, förstås.
Jag har märkt att det kan vara svårt att prata om autism som en miljöorsakad sjukdom som kan läka (en annan av Harald Blombergs böcker heter just ”Autism – en sjukdom som kan läka”). Det kan också provocera när man nämner att kosten har betydelse vid autism och ADHD.
Vad vi äter och inte äter är idag nästan ett mer tabubelagt ämne än könstillhörighet och sexuella preferenser.
Ändå sägs det ju att vi är vad vi äter och alla som någon gång prövat att ställa om till en sundare kost vet att effekterna kan vara dramatiska. Varför då bli så förvånad om en kombination av kostomläggning och rörelser leder till kraftigt förbättrad hälsa och utveckling?
För den som blir nyfiken och vill pröva den rytmiska rörelseträningen själv finns det sist i boken en illustrerad genomgång av de olika rörelserna, och även hur man kan ta reda på vilka reflexer som behöver stärkas eller integreras. Jag fascineras av hur allt det där som småbarn ägnar sig åt – kravla på golvet, stå och gunga på alla fyra, gripa tag om saker och rytmiskt sträcka och böja på armar och ben – har så stor betydelse för den kognitiva utvecklingen. Och visst är det märkligt att vi vuxna spontant hjälper barnet med övningarna genom att gunga det, ta tag i det på olika sätt eller bara låta barnet ”kämpa på” själv på golvet. Tyvärr har det blivit vanligare att man spänner fast barnet i en babysitter eller bilbarnstol och att man inte interagerar lika mycket med barnet (mobiltelefonen verkar vara intressantare för många föräldrar idag), vilket alltså kan bidra till en utvecklingsstörning. Fler borde uppmärksammas på betydelsen av dessa rörelser så att de kan söka hjälp tidigt om barnet inte verkar vilja röra sig normalt. Dessutom borde kostens betydelse diskuteras mycket mer och tas på allvar även utan läkarintyg för en klassisk allergi. ”Rörelser som helar” ger ett fantastiskt hopp för alla barn och unga som kanske känner sig hopplösa och korkade. Och framförallt kan vi konstatera att de med lite daglig ”gympa” kan få alla fördelar men inga biverkningar, vilket är precisa motsatsen till vad läkemedlen resulterar i. Jag uppmanar alla föräldrar, särskilt de som har barn med ”myror i kroppen”, att läsa Harald Blombergs bok och testa hans metoder. Vad har ni att förlora?
