Det finns två sätt att ta sig an ny information som strider mot en etablerad livs- eller världsuppfattning. Antingen utvärderar du informationen, finner den sanningsenlig och omformar världsbilden, eller så håller du fast vid din världsbild och förkastar den nya informationen, kallar den bluff eller lögn eller konspirationsteori. Eller bara ignorerar den. Förr eller senare kommer de flesta av oss att hamna i den här situationen. Någonting utmanar vår bild av något. Det kan vara så enkelt som att en människa som vi litat på till hundra procent visar sig ha helt oväntade, dolda sidor som gör att vi kanske måste säga upp bekantskapen. Eller så komplicerat som att allt det vi lärt oss i skolan, om historia och fysik till exempel, måste skrivas om. Det här är en jobbig process. Jag har varit igenom den några gånger. Och befinner mig väl fortfarande mitt i den på ett par områden. Ny information, ny fakta som inte alls går ihop med det jag tidigare trott varit sant.
Jag förstår verkligen att människor ryggar undan inför detta och väljer att skjuta det ifrån sig.
De blundar bort den nya informationen, kallar uppgifterna för falska och går vidare som om inget har hänt. Men jag kan inte välja den vägen, hur mycket jag än skulle vilja ibland. Den nya informationen ligger och skaver, jag måste få den att passa in. Det är som att lösa ett sudoku och inse att jag satt en siffra fel någonstans. Jag måste sudda alltihop och börja om från början. Och jag gör det. Någon annan kanske bara hade kastat tidningen och låtit det vara. Men jag tycker inte om att ha saker olösta.
Jag börjar alltmer tro att majoriteten av mänskligheten hör till den andra kategorin ovan. Kanske har vi fostrats till det – att inte ifrågasätta, hur tokigt det än verkar.
Experterna vet bäst. Har de sagt att pyramiderna byggdes av slavar med bronsmejslar och stenhammare så är det väl så.
Inte heller blir det lättare att gå emot strömmen när det verkar som om media och ”experter” är helt överens om något och när människor som ifrågasätter blir förlöjligade och hånade. Men det spelar ingen roll för mig. Jag har alltid gått mina egna vägar, inte fallit för grupptrycket. Varför ska jag klä mig som alla andra om jag tycker att det är fult eller opraktiskt?
När jag ser bevis för ett visst skeende radas upp i enorma högar men inget nämns om det i media, då måste jag dra slutsatsen att media ljuger eller i alla fall medvetet döljer något. De flesta verkar istället välja att blunda för de förkrossande bevisen eftersom det är så svårt att föreställa sig att det skulle finnas en konspiration som inbegriper alla stora mediastationer och myndigheter. Det skulle kräva en alltför stor förändring av världsbilden som skulle få oöverstigliga konsekvenser för minsta detalj i deras liv. Må så vara, säger jag, och vänder mitt skepp så att det ligger i linje med den nya informationen. Media är del av en jättelik konspiration. Det blir min slutsats och då faller all information fint på plats. Min världsbild blir begriplig igen.
Betalar jag ett pris för detta? Självklart! Det kostar att vara foliehatt.
Det är ju därför som så många väljer den andra vägen. Att fortsätta tro, trots att logiken brister. Men jag kan inte leva i en lögn. Det priset skulle vara högre. För mig.
Så när jag då ser att de allra flesta omkring mig har valt den andra vägen måste jag utvärdera den informationen och dra slutsatsen att de andra antingen är djupt sovande (sövda?) eller rädda. Eller både och. Det finns inget jag kan göra för dem. Det är den väg de valt. Men om någon mer börjar vakna och ompröva sin uppfattning om livet och verkligheten, då kan jag finnas där och visa att vad som helst är möjligt. Du dör inte av att ändra uppfattning. Tvärtom. Det är så mänskligheten alltid har tagit sig framåt. Och säkert ändrar jag uppfattning igen, nästa gång jag nås av ny information.
