Etikett: föräldrar

Rörelser som helar

Harald Blomberg var psykiatern som tillämpade rörelseträning istället för medicinering för barn (och även vuxna) med ADHD, autism, läs- och koncentrationssvårigheter med mera. Metoden rytmisk rörelsepedagogik utvecklades av Kerstin Linde men Blomberg har så att säga ”vetenskapliggjort” den genom att finna studier som påvisar rörelsernas effekter på hjärnan. Blomberg är i denna bok – ”Rörelser som helar” – starkt kritisk, både till överdiagnostiseringen och övermedicineringen av barn och unga.

Han menar att de ökade svårigheterna för barn idag inte beror på genetiska defekter, utan på miljögifter och strålning.

Dessa negativa faktorer hämmar barnets utveckling så att spädbarnsreflexer aldrig utvecklas eller blir ointegrerade, det vill säga ligger kvar längre än de ska. Reflexerna i sin tur förhindrar en normal motorisk, kognitiv och språklig utveckling. Men till skillnad från etablissemanget – som hävdar att ADHD och dyslexi t ex är obotliga och endast kan lindras med hjälp av centralstimulantia alternativt särskilt pedagogiskt stöd – så menar Blomberg att man genom att göra vissa övningar som härmar spädbarns rörelser kan läka de skador som hindrar barnets utveckling. Barnet kan därmed utvecklas normalt så att det klarar av att sitta stilla, koncentrera sig och knäcka läskoden. I ”Rörelser som helar” går han igenom den vetenskapliga bakgrunden till de olika diagnoserna och svårigheterna, han förklarar hur hjärnans olika delar fungerar och samverkar och hur de påverkar och påverkas av kroppens rörelser. Blomberg tar också upp flera fallexempel där barn som inte talat, inte kunnat röra sig normalt eller haft stora svårigheter att lära sig läsa, efter några månader av daglig rytmisk rörelseträning, utvecklat för åldern normala färdigheter. Barn som Blomberg och Linde har hjälpt har kunnat lämna specialklass och börja i vanlig klass.

Några exempel låter som rena rama miraklen. Men det hela är ytterst vetenskapligt, hävdar Blomberg, när man väl förstår hur kroppen fungerar som en helhet.

När boken skrevs 2012 behandlades omkring 25 000 barn i Sverige med narkotiska preparat mot ADHD, trots att flera studier för länge sedan visat att läkemedlen orsakar permanenta skador och att barnen efter den inledande förbättringen backar tillbaka till samma nivåer som före medicineringen, eller till och med blir sämre. Läkemedlen är dessutom starkt beroendeframkallande och leder ofta till att barnet senare i livet hamnar i missbruk och kriminalitet. Det finns inget som tyder på några positiva långtidseffekter av behandling med centralstimulantia. Trots detta ökar alltså förskrivningen. Även diagnostiseringen är fördärvlig menar Blomberg, och får medhåll av Sophia Lövgren som skrivit efterordet. Visst kan det kännas skönt för barnet att få en diagnos (det är inte mig det är fel på) och för föräldrarna (man får hjälp). Dessutom känns det bra för läkarna som kan hjälpa (genom att skriva ut läkemedel) och så är det förstås lönsamt för läkemedelsbolagen. På samhällsnivå kan man skjuta miljöproblemen åt sidan och lägga skulden på individen.

Att minska barns exponering för kvicksilver och mobilstrålning är betydligt mer kontroversiellt och kostsamt.

Just kvicksilverförgiftning är vanligt hos barn med autism. Blomberg menar att källorna kan vara vacciner (även om man på senare år har tagit bort kvicksilvret ur de vacciner som ges till svenska barn – dock ej amerikanska) men också moderns amalgamfyllningar. Det finns studier som visar både att barn med autism har högre halter av kvicksilver i hjärnan, och att barn till mödrar med många amalgamfyllningar har en starkt ökad risk för utvecklingssvårigheter. Även vid demens misstänks kvicksilver spela en central roll. Barn med autism har ofta födoämnesöverkänslighet, särskilt mot mjölkprotein (kasein) och gluten. Blomberg menar att om den rytmiska rörelseträningen ska ha effekt för barn med autism så bör man utesluta åtminstone mjölk ur kosten, och i vissa fall även gluten. Kasein omvandlas i kroppen till ett morfinliknande ämne, därför ser man ofta att barn med autism har ett ovanligt starkt begär efter mjölkprodukter. Det här har jag också noterat när jag jobbat i barnomsorgen – barn med diagnoser inom ADHD/autismspektrat dricker otroligt mycket mjölk eller äter stora tallrikar med fil eller yoghurt till mellanmål. Psykoser är vanliga hos barn med autism och mag-/tarmproblem om de får i sig fel kost. Ofta medicinerar man då med antipsykotiska mediciner vilket inte bara minskar de psykotiska besvären utan även lindrar tarmproblemen så att barnet plötsligt kan äta mjölk och gluten. Dock finns det andra nackdelar med medicineringen. Om man klarar att lägga om kosten är detta att föredra, förstås.

Jag har märkt att det kan vara svårt att prata om autism som en miljöorsakad sjukdom som kan läka (en annan av Harald Blombergs böcker heter just ”Autism – en sjukdom som kan läka”). Det kan också provocera när man nämner att kosten har betydelse vid autism och ADHD.

Vad vi äter och inte äter är idag nästan ett mer tabubelagt ämne än könstillhörighet och sexuella preferenser.

Ändå sägs det ju att vi är vad vi äter och alla som någon gång prövat att ställa om till en sundare kost vet att effekterna kan vara dramatiska. Varför då bli så förvånad om en kombination av kostomläggning och rörelser leder till kraftigt förbättrad hälsa och utveckling?

För den som blir nyfiken och vill pröva den rytmiska rörelseträningen själv finns det sist i boken en illustrerad genomgång av de olika rörelserna, och även hur man kan ta reda på vilka reflexer som behöver stärkas eller integreras. Jag fascineras av hur allt det där som småbarn ägnar sig åt – kravla på golvet, stå och gunga på alla fyra, gripa tag om saker och rytmiskt sträcka och böja på armar och ben – har så stor betydelse för den kognitiva utvecklingen. Och visst är det märkligt att vi vuxna spontant hjälper barnet med övningarna genom att gunga det, ta tag i det på olika sätt eller bara låta barnet ”kämpa på” själv på golvet. Tyvärr har det blivit vanligare att man spänner fast barnet i en babysitter eller bilbarnstol och att man inte interagerar lika mycket med barnet (mobiltelefonen verkar vara intressantare för många föräldrar idag), vilket alltså kan bidra till en utvecklingsstörning. Fler borde uppmärksammas på betydelsen av dessa rörelser så att de kan söka hjälp tidigt om barnet inte verkar vilja röra sig normalt. Dessutom borde kostens betydelse diskuteras mycket mer och tas på allvar även utan läkarintyg för en klassisk allergi. ”Rörelser som helar” ger ett fantastiskt hopp för alla barn och unga som kanske känner sig hopplösa och korkade. Och framförallt kan vi konstatera att de med lite daglig ”gympa” kan få alla fördelar men inga biverkningar, vilket är precisa motsatsen till vad läkemedlen resulterar i. Jag uppmanar alla föräldrar, särskilt de som har barn med ”myror i kroppen”, att läsa Harald Blombergs bok och testa hans metoder. Vad har ni att förlora?

Du kan hitta aktuella kurser på https://blombergrmt.se/kurser/

Känslor på främmande språk

Att läsa skönlitteratur på andra språk än svenska är ett bra sätt att träna språkkunskaper.

Vi hittade Karen Köhlers novellsamling ”Wir haben Raketen geangelt” (översatt till svenska blir det: ”Vi metade raketer”) på en parkering för flera år sedan. Jag, som läst tyska i skolan tänkte att det kunde vara en trevlig utmaning, både för mig och för mina språkintresserade barn. Men boken glömdes snart bort oläst. Så när den nu dök upp i en storstädning fick den komma med i min 50-böckersutmaning. På sätt och vis en dubbel utmaning eftersom jag, trots sex års tyskalektioner och flera besök i tysktalande länder, har en rätt rostig tyska för att uttrycka det milt. Fördelen med tyskan är dock att den är så lik svenskan att det många gånger går att gissa betydelsen av ett ord, särskilt om man läser det högt. Köhler underlättar också för mig genom att skriva en del av dialogen på engelska. Jag läser de första två novellerna utan ordbok. Det går ganska bra ändå. Genom sammanhanget kan jag, om jag läser om styckena – två steg fram och ett tillbaka – förstå i alla fall 80-90 procent av orden. Tillräckligt för att sugas in i berättelserna och gripas av dem.

För det är något som Köhler är duktig på – att få läsaren att känna. Novellerna är skrivna i jagform och ofta som en inre dialog eller nedskrivna tankar i anteckningsböcker eller på vykort. Det gör att vi lär känna karaktärerna inifrån och ut. De yttre detaljerna nystas i viss mån upp allt eftersom men är egentligen inte viktiga. Berättelserna uppvisar en enorm bredd. Köhler tar oss till Las Vegas, Rom och Lofoten och vi möter människor från alla samhällskikt och åldrar. Det finns ändå en röd tråd och den handlar om mänskliga möten, relationer, förlust, förlåtelse och läkning. Just läkningen är viktig eftersom den nakna mänskliga upplevelsen innehåller så mycket smärta. Många av berättelserna handlar om cancer och död. Ändå känns boken inte tung. Jag skrattar flera gånger. Blir tårögd ibland. Och ofta lämnar novellerna mig med en känsla av ”åh!” Som i ”åh, var det så det var!” eller ”åh, vad fint”.

Är det Köhlers berättarkonst eller min egen föreställningsförmåga som gör att de världar hon bygger upp blir så levande för mig, trots att 10-20 procent av orden går mig förbi?

Köhler måste ha upplevt mycket i sitt liv för att så detaljrikt kunna återge de skilda miljöerna och människorna. Det enda som skaver lite för mig är att den äldre generationen och traditionen skildras övervägande negativt. Åldrande föräldrar beskrivs nästan enbart som en belastning. Som oförstående, dömande och fördomsfulla. Många av huvudkaraktärerna vill lämna sina rötter och det förflutna, kasta det överbord, vilket kan vara en förståelig känsla om man har genomgått lidande. Ändå tror jag att det bara är med djupa rötter som vi klarar av att ta emot livets hårda slag. Och det finns en skönhet och ett värde i tidigare generationers sätt att leva. Vad vi än gör kan vi inte undkomma att vårt ursprung ligger där: vi finns till för att generationer före oss har tagit sig igenom svårigheter och skapat ett bättre liv för sin avkomma.

Vårt liv har också fått sin form av de ramar som våra förfäder skapat, ofta som svar på problem. ”Traditioner är lösningar på problem som vi glömt att vi hade. Om vi tar bort lösningarna kommer problemen tillbaka”, är ett citat av Donald Kingsbury som jag osökt kommer att tänka på. Det finns en trend idag att kasta ut allt gammalt. ”New is always better” som Barney säger i TV-serien ”How I met your mother”. Men är nytt alltid bättre och har det gamla inget värde? Vi kan inte kapa banden helt till de människor och traditioner som gått före oss. Vi är en del i en kedja och vi har ett ansvar att föra kunskap och lärdomar vidare till våra barn. Dels är det otroligt energikrävande att uppfinna hjulet om igen genom att försöka bygga ett nytt samhälle varje generation, dels får bristen på kontinuitet utvecklingen att gå bakåt.

Om vi måste börja med grunden om och om igen, hur ska vi då någonsin komma till taket? Och under tiden regnar det in.

Dessutom blir det ensamt om man bara har sig själv att lita på. Visst är det många gånger så som Köhler visar, att gamla trauman går i arv, men lösningen är inte att fly från dem utan att läka dem så att traumat stannar med dig och inte går vidare till kommande generationer. Det är på sätt och vis det vi är här för. Varje generation får en chans att läka det gamla, skapa mer helhet och balans. Och det gör vi inte genom att blunda för det obehagliga, eller tro att vi vet bättre än dem som gått före. Det är på sätt och vis en tonårsidé, tänker jag. Gamla mossiga föräldrar som inte fattar nånting. Jag var också sådan. Och det är helt okej, om du är femton eller till och med tjugo. Men, som vi brukar säga till våra tonåringar: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min.

Karen Köhler var fyrtio år när hon gav ut den här novellsamlingen. Ändå känns det stundvis som om det är en rebellisk tonåring som berättar, fast med vuxna ord. Kanske är skrivandet ett sätt för Köhler att bearbeta egna ärvda trauman, eller så är hon ett ”barn av sin tid” och medsvept i vänstervågen där allt gammalt upplevs som en tvångströja. Jag vet inte. Kanske är det jag som är gammal och mossig (eller högerextrem) när jag vrider mig obekvämt så fort det handlar om samkönade relationer eller andra ”sexuella variationer”, och när det känns som att jag saknar fotfäste så länge jag inte vet om jaget i berättelsen är en man eller kvinna. (Spoiler: det är alltid en kvinna.) Trots våra olikheter kan jag ändå uppskatta Köhlers fantastiska berättarförmåga, som även om den framförs på ett för mig främmande språk lyckas väcka så många känslor.