känslor – Företagande i en ny tid

Det är tanken som räknas

Årets andra bok är även det ett loppisfynd som jag läser för andra gången: Wayne Dyers ”Du ser det när du tror det eller vägen till personlig förnyelse”. Dyer kan man väl säga var en av pionjärerna inom det vi idag kallar attraktionslagen. ”Du ser det när du tror det” kom långt före bästsäljaren ”The Secret” som gjorde begreppet mera allmänt känt. Fokus ligger inte heller så mycket på att skapa (eller dra till sig) det man önskar, utan mer på just personlig utveckling. Lite som i ”Rik på riktigt”: lär dig att vara förnöjsam så känner du dig rik.

Jag ler ofta åt Dyers härliga egocentriska åttiotalsnaivism.
Visst var det väl en helt annan ton då?

Som en sann amerikan lyckas han få allt att handla om hur förträfflig han är samtidigt som hans hjärtlighet och entusiasm gör att man förlåter honom. Och stundvis är boken riktigt bra. Jag uppskattar särskilt berättelserna om mäktiga sammanträffanden och möten mellan människor. Man anar en magi bakom verkligheten. Tyvärr har vi ju fått uppleva rätt mycket mindre trevliga saker sedan åttiotalet och jag kan inte låta bli att emellanåt hemfalla åt lite cynism. Jaja, allt det där är nog bra men alla de som blir oskyldigt sönderbombade i krig då? Ska de bara sätta sig ner och meditera en stund och förlåta dem som attackerar deras land, ofta till synes helt utan anledning? Ska vi bara ”öppna våra hjärtan” för alla och envar som vill komma hit och bosätta sig i vårt land, även de som våldtar och knivhugger? Dyer är som en oskyldig hundvalp uppvuxen i en fin familj som tycks tro att alla väl älskar en hundvalp? Men jag kanske är orättvis. Han tar faktiskt upp svårigheten i att förlåta människor som begår onda handlingar. Han frågar dock om det är rätt väg att gå att bygga fler fängelser och spärra in mer människor. Det verkar ju inte ha gjort våldet mindre. Nej, så är det nog.

Det vi behöver är förebyggande, mjuka handlingar. Men tills vi fått dem på plats behöver vi nog också gränser, tänker jag.

Nåja, det är inte alls våld och ondska som boken handlar om. Som titeln anger hävdar Dyer att vi fått verkligheten om bakfoten när vi säger att ”vi tror det när vi ser det”. Vi borde tro först, så kommer vi att få se sedan. Allt börjar i tanken. Vad är en tanke, frågar Dyer. Den går inte att se eller ta på, den går inte att stoppa i en burk. Ändå kan den få ofattbara följder. Vad du än ser i världen så finns det på grund av en tanke. Om du inte tror på en intelligent skapare kanske du menar att det bara är mänskligt skapade ting som omfattas av detta påstående och låt så vara. Det är imponerande nog. Tänk på alla fantastiska byggnader, maskiner, broar och system som människor byggt. Från början var de bara idéer – tankar – i någons huvud. Om nu tanken sitter i huvudet. Kanske finns den utanför oss? Dyer tar upp exempel på tankeöverföring och synkroniciteter och menar att vi alla hänger ihop i ett enda fält.

Kanske fortsätter tanken även efter den fysiska kroppens död? I så fall behöver vi ju inte frukta döden, för är det inte just våra tankar vi är rädda att mista?

Boken handlar mycket om att förlåta och släppa taget. Att inte fastna i roller och tankemönster som inte gynnar oss. Alltför många ältar gamla oförrätter hela livet, till vilken nytta? Likaså klamrar vi oss fast vid tankar om brist och skuld. För att slippa ta ansvar och faktiskt förändra våra liv, lägger vi skulden för våra misslyckanden på andra. Vi är snabba att döma andra och påpeka deras brister men egentligen säger våra värdeomdömen om andra mer om oss själva än om dem vi dömer. Och vi tror att resurserna inte räcker till alla – jag blir kanske utan om jag inte tar för mig på andras bekostnad. Men om vi alla hänger ihop och är delar av samma ”EN-sång” som Dyer kallar det, då är ju din glädje och framgång också min. Och det finns tillräckligt för alla. Det vi fokuserar på växer, säger Dyer. Och det vi tror kommer vi att se. Om du tror att alla andra är ute efter dig, att du kommer att bli lurad och utnyttjad, då är det det du får uppleva. Men om du tror att andra människor är generösa och vänliga och vill dig väl, då är det just det som blir din verklighet.

Dyer tar upp flera exempel på detta ur sitt eget liv och man är benägen att tro honom.

Kanske får jag verkligen mer pengar om jag ger bort det jag har och litar på att det kommer tillbaka till mig mångfaldigat? Kanske börjar människor som tidigare behandlat mig illa att behandla mig med respekt om jag tänker på dem med kärlek och förlåtelse? Om man höjer blicken lite kan man dock hitta mängder av exempel på det motsatta: människor som vänt andra kinden till och fått huvudet avhugget. Så jag kan inte skaka av mig känslan av att en stor pusselbit fortfarande fattas. Men visst, på samma sätt som förnöjsamhet kan få dig att känna dig rikare även om du inte har en krona mer, så kan förlåtelsen eller åtminstone det tankemässiga frigörandet från ett orosmoment i ditt liv göra att känslan av oförrätt löses upp. Men det är lättare sagt än gjort. Jag undrar varför vi så gärna drar upp gammalt groll till ytan. Kan det vara av samma anledning som vi hellre läser om bestialiska mord än om människor som lever lyckliga i alla sina dagar?

Jag menar hur spännande och kul är det att berätta eller höra om hur livet flyter på och allt är bra?

Nog är det väl intressantare med dramatik? ”Hej, hur är det?” ”Äh, åt helvete! Jag har fått sparken och frun har lämnat mig.” ”Nähä!?” ”Nej, jag skojar bara, allt är fina fisken. Jag har kvar mitt gamla jobb och trivs riktigt bra och äktenskapet har aldrig varit bättre.” Kanske har det också med jante-lagen att göra. Man vill ju inte att folk ska tycka illa om en för att man har det så mycket bättre än de. Lite som med Wayne Dyer. Jaha, kul för dig, Wayne, att du bara förlät din döda pappa och så började pengarna rulla in. Och aldrig bråkar du med din fru heller. Och barnen är välartade och pratar med dig. Dessutom är du frisk och springer en mil om dagen. Grattis. Jättekul. Det är nästan så man tror att han har förträngt allt jobbigt och lever i en låtsasvärld. Därför var det skönt att läsa om hur upprörd han blev över en stämning som han blev utsatt för, långt efter hans andliga uppvaknande. Han åkte alltså runt och föreläste om förlåtelsens kraft samtidigt som han i rättssalen slogs med näbbar och klor mot en grupp människor. Lite mänsklig var han trots allt. Men se på fan! Även denna situation löste sig när han släppte taget och förlät. Attans. Kanske ligger det något i det han säger trots allt. Men att skicka sina egna böcker och ljudkassetter (och blommor!) till folk som gjort honom illa, det känns lite väl mycket… Om jag kommer på någon människa som jag hyser agg mot (har faktiskt inte mycket sånt i mitt liv) ska jag nog bara förlåta dem i tanken, en faktisk kontakt riskerar bara att missförstås eller blåsa liv i konflikten igen. Och det är ju ändå tanken som räknas, eller hur, Wayne Dyer?

Berättandets magi – en recension av ”A Hat Full of Sky”

Jag återvänder till Terry Pratchett, Skivvärlden och den unga häxan Tiffany Aching. Denna gång på engelska eftersom böckerna om Tiffany tråkigt nog inte blivit översatta till svenska, förutom den första, den jag redan recenserat: ”Små blå män”.

Förvisso gör sig Pratchett bäst i originalspråk men man skulle önska att fler kunde få ta del av hans fantastiska värld.

I den första boken om Tiffany, där hon bekämpar alvdrottningen, fick vi träffa de små blå männen: The Nac Mac Feegles och de är med även i denna bok: ”A Hat Full of Sky”. Tiffany har blivit ett par år äldre och beger sig till bergen för att gå i lära hos en mycket speciell häxa, Miss Level. Det mest speciella med Miss Level är att hon har två kroppar. Det är lite svårt att förklara men på sätt och vis är det den precisa motsatsen till en multipel personlighet, där en kropp har två eller flera identiteter. Miss Level är en person men hon har två kroppar, vilket oftast är mycket praktiskt, eftersom hon får dubbelt så mycket gjort och kan befinna sig på två ställen samtidigt. Dock är det en egenskap som andra människor kan tycka är lite för mycket att hantera, så hon försöker att inte göra så stor sak av det och helst bara visa sig för andra en kropp i taget. Tiffany är dock minst lika speciell som Miss Level och vänjer sig snabbt vid dubletthäxan. Det är helt andra saker som utmanar den unga aspiranten i den här boken.

Det största hotet mot hennes utveckling och faktiskt liv är något som kallas en hiver. Man kan undra vad det svenska ordet för detta fenomen skulle vara. På franska betyder hiver vinter, vilket kanske ger en vink om vad en hiver innebär för en människas själ. Den liknas vid en demon, men till skillnad från en demon har en hiver ingen egen tanke eller vilja. En annan jämförelse är en parasit, eftersom hivern är beroende av att hitta en värdkropp att ta över. Väl inne i en kropp – mänsklig eller djurisk – tenderar hivern att förstärka de mest negativa tendenserna hos värden. En hiver kan inte dödas men brukar till slut ta död på värdkroppen. Därför är det med stor fasa som de små blå männen upptäcker att en hiver har tagit sikte på Tiffany. Och det anordnas snabbt en räddningsexpedition för att stoppa hivern innan den når Tiffany. Kommer Macfeeglarna att lyckas? Det får du veta om du läser boken.

Det ligger nära till hands att jämföra böckerna om Tiffany med böckerna om Harry Potter.

Fast i det här fallet har vi en kvinnlig hjältinna och humorn är mycket mer framträdande hos Pratchett än hos Rowling. Jag kan också tycka att det finns ett större djup, en stor människokännedom hos Pratchett som gör karaktärerna mindre stereotypa och på sätt och vis lättare att relatera till, trots att vi alltså rör oss i en magisk värld. Man kan se hivern som de hormonella förändringar som uppstår hos en tonåring, när tankar, känslor och ord inte alltid känns som våra egna. Plötsligt säger vi saker vi kanske inte menar, eller gör saker som är mindre genomtänkta. Boken är därför perfekt som utgångspunkt för samtal med en tonåring.

Tiffany reflekterar mycket kring sina egna och andras reaktioner. Hon har de för sin ålder rätt ovanliga ”eftertankarna” eller ”third thoughts” som berättar hur saker och ting verkligen förhåller sig. Hur ska man förklara de olika tankenivåerna first thoughts, second thoughts och third thoughts? Säg såhär: en tonåring kan tycka att hon är störst, bäst och vackrast, det är first thoughts. Second thoughts är de tankar som talar om för henne att hon är värdelös och totalt misslyckad. Third thoughts säger henne att även om hon är helt unik, fantastisk och värdefull så kan hon också misslyckas och göra fel, och det är okej.

Att bli vuxen innebär att lära sig att lyssna framför allt till sina third thoughts.

Det finns något hos Terry Pratchetts böcker som klingar sant för mig. Trots de helt otroliga och magiska företeelserna och händelserna känns det helt riktigt att karaktärerna kan röra sig mellan parallella världar. Det är som om minnen väcks till liv hos mig när jag läser och det ger en underbar känsla av bekräftelse, av att komma hem, av att det finns Möjligheter för mig.

I ”A Hat Full of Sky” får vi också möta Mormor Vädervax som är den häxa som alla andra häxor fruktar och ser upp till. Hon är helt enkelt bäst. Tiffany reflekterar kring hur ensamt det måste kännas på toppen och hur kluven man skulle känna sig i den positionen. För det enda sättet att hitta en jämlike i det läget är att bli besegrad. Kan det vara en lättnad att inte vara bäst på allt? Kan det således innebära en seger att förlora? Man anar i slutet av boken att Mormor Vädervax i Tiffany ser en jämlike, eller åtminstone fröet till en, och kanske detta både gläder och utmanar henne? Någon gång måste en generation ge efter för nästa och third thoughts skulle säga att det är helt i sin ordning.

Tiffany funderar också mycket över vad som är magi och inte, vad som är verkligt och inte. Mormor Vädervax konstaterar att allt egentligen bara är någons berättelser. Att solen går upp på morgonen är en berättelse. Att gräset växer en annan.

”Change the story and change the world”, säger Mormor Vädervax.

Detta slår an en sträng djupt inom mig. En gång gjorde jag en visualisering kring mitt syfte i världen. Jag tyckte själv att jag inte hade så mycket att komma med i en kris. Jag är inte så värst bra på att producera mat eller skydd, eller ta hand om skador. Det enda jag egentligen kan är ju att skriva och berätta. Det mättar inga magar. Men i min vision fick jag budskapet att människan alltid kommer att behöva berättelser. Så kanske det finns en plats för mig ändå. Change the story, change the world. Vi är i desperat behov av nya berättelser i världen. Alltför länge har vi suttit fast i de gamla. Och det är den här typen av berättelser vi behöver: berättelser om den lilla människan som utför stordåd. Berättelser om små händelser med stor genomslagskraft. Berättelser om hur ordning vinner över kaos, hur empati och viljestyrka kuvar de djuriska drifter som hotar att ta över oss.

Jag undrar varför så få av Terry Pratchetts böcker blivit översatta till svenska? Kan det vara för att det är svårt – att så mycket av hans intelligens och humor är knutet till språket? Ja, kanske. Men jag misstänker att det har att göra med att Pratchetts ord (oavsett språk) utgör ett hot mot den ”hiver” som lever i världsandan idag. Pratchett får oss att tänka själva, att lyssna på våra third thoughts, så att vi mognar och upptäcker djup och styrka som vi inte hade en aning om att vi besatt. Och med denna kraft kan vi mota ut odjuret ur vårt innersta och ta tillbaka magin i världen. Den magi som vi har rätt till och som egentligen faller sig helt naturlig för oss.

Uppäten av känslor – recension av ”Ät mig”

Efter några sidor i Agnes Desarthes ”Ät mig” känner jag mig smått utmattad. Hennes sätt att skriva är snabbt och flödande men överväldigande. Som att prata med någon med ADHD. Jag undrar hur jag ska orka med hela boken om den ska vara på det här viset. Det är inte vilsamt för fem öre. Jag tänker att nästa bok jag läser måste ha mer struktur och mindre krusiduller.

Mitt liv är tillräckligt kaotiskt, jag behöver inte läsa om kaos också.

Nåja, boken tar sig efter ett tag och även om språket fortfarande springer fram i en hisnande berg-och-dal-bana så finns det en berättelse mitt i kaoset som kanske inte direkt griper tag i mig men som intresserar. Och boken bjuder på en mängd oväntade synkroniciteter. Huvudpersonen Myriam är en matintresserad kvinna i fyrtioårsåldern som beslutat sig för att öppna en restaurang. Hon har ingen kockutbildning eller erfarenhet av företagande och ljuger sig till ett banklån. Till en början ser projektet ut att krascha redan innan det lyft, mycket beroende på att Myriam är lika strukturerad och målmedveten som en tonåring. Det vill säga inte alls. Hon har egentligen ingen plan utan kastar sig huvudstupa ut i det okända i hopp om att det mesta ska lösa sig av sig självt och att en fallskärm magiskt ska veckla ut sig när hon fallit en stund. Vilket det på sätt och vis också gör, tack vare yttre omständigheter och lyckliga sammanträffanden. Några gäster ser hennes skriande behov av hjälp och skickar henne den perfekta servitören. En granne börjar uppvakta henne och ger henne stöd trots att hon till en början avvisar honom.

Precis som med boken ”Ett bättre jag” som jag läste för några veckor sedan irriterar jag mig på huvudkaraktären.

Hennes inre kaos, självförakt och brist på handlingskraft gör henne svår att sympatisera med. ”Men för fan, ta och skärp dig”, vill man säga. Boken igenom klandrar hon sig själv för ett gammalt felsteg. Hon har gjort något oförlåtligt och hemskt, hon förtjänar alla motgångar hon får. Det tar ganska lång tid (och många krusiduller av minnen, tankar och drömmar) innan läsaren får veta vad det hemska bestod i. Och då förstår man kanske hennes beteende, man förlåter henne. Till viss del i alla fall.

Det finns en del likheter mellan mig och Myriam, inte minst när det gäller moderskapets svårigheter. Även om min ”synd” inte alls liknar hennes så resulterade den i ungefär samma sak. Dock har jag inte hennes självförakt och jag anser till skillnad från henne att jag är värd att älskas. En annan skillnad är maten. Jag är inte särskilt intresserad av matlagning och de rätter och recept som beskrivs i boken känns som hiskeliga experiment. Men kanske är det en kulturell sak, boken utspelar sig i Frankrike. Hursomhelst, maten och restaurangen är egentligen inte det viktiga.

Bokens huvudtema är just moderskap och ett slags omvänt oidipuskomplex.

På sätt och vis ett tabubelagt område, kanske är det därför som huvudpersonen (och författaren) går som katten kring het gröt så länge. Ändå, när hon väl dragit fram det hemska i ljuset så verkar det inte längre lika farligt och det är just detta som gör att Myriam kan släppa taget om det förflutna och börja öppna upp för en bättre framtid. En framtid fylld av kärlek och omsorg.

Jag tycker dock att författaren går för fort fram på slutet. Jag bläddrar tillbaka och läser om. Jaha, löste det sig nu? Bara sådär? Och efter sista sidan bläddrar jag fram för att kanske få en epilog i alla fall. För boken känns inte riktigt färdig. Det är som om författaren tycker att problem och elände är lätta att skriva om, men att lyckliga slut är snudd på omöjliga att få ur pennan. Min törst efter förklaringar och utbroderingar (som ju hela boken varit full av tills nu) bottnar delvis i att jag befinner mig i en liknande situation som Myriam och jag vill veta hur också jag kan få ett lyckligt slut. Men ingen sådan förklaring ges. Det bara löser sig av sig självt. Som tidigare, när det gällde restaurangen, så kommer lösningen utifrån, utan Myriams egen förtjänst. Är det så livet ska vara? Framgång genom lycklig slump och yttre hjälp? Det vägrar jag tro. Jag vill tro på egen handlingskraft, belöning för hårt arbete, enträgenhet och personlig utveckling.

Inte kan jag sitta hemma och vänta på en frälsare.

Alltför många tycks fastna i sina egna härvor, oförmögna att ta sig vidare i livet. Ofta handlar det om en bristande vilja att titta på och tala om det jobbiga. Det man skäms över, det man inte vill visa upp för andra människor. Men är det inte just det som krävs? Att dra fram trollen i ljuset så att de spricker? Ofta behöver vi också ta hjälp av andra människor, våga visa oss svaga. Vi behöver säga ”hjälp mig!” eller kanske ”ät mig!” Kanske är det det Agnes Desarthe vill säga med sin roman.

Känslor på främmande språk

Att läsa skönlitteratur på andra språk än svenska är ett bra sätt att träna språkkunskaper.

Vi hittade Karen Köhlers novellsamling ”Wir haben Raketen geangelt” (översatt till svenska blir det: ”Vi metade raketer”) på en parkering för flera år sedan. Jag, som läst tyska i skolan tänkte att det kunde vara en trevlig utmaning, både för mig och för mina språkintresserade barn. Men boken glömdes snart bort oläst. Så när den nu dök upp i en storstädning fick den komma med i min 50-böckersutmaning. På sätt och vis en dubbel utmaning eftersom jag, trots sex års tyskalektioner och flera besök i tysktalande länder, har en rätt rostig tyska för att uttrycka det milt. Fördelen med tyskan är dock att den är så lik svenskan att det många gånger går att gissa betydelsen av ett ord, särskilt om man läser det högt. Köhler underlättar också för mig genom att skriva en del av dialogen på engelska. Jag läser de första två novellerna utan ordbok. Det går ganska bra ändå. Genom sammanhanget kan jag, om jag läser om styckena – två steg fram och ett tillbaka – förstå i alla fall 80-90 procent av orden. Tillräckligt för att sugas in i berättelserna och gripas av dem.

För det är något som Köhler är duktig på – att få läsaren att känna. Novellerna är skrivna i jagform och ofta som en inre dialog eller nedskrivna tankar i anteckningsböcker eller på vykort. Det gör att vi lär känna karaktärerna inifrån och ut. De yttre detaljerna nystas i viss mån upp allt eftersom men är egentligen inte viktiga. Berättelserna uppvisar en enorm bredd. Köhler tar oss till Las Vegas, Rom och Lofoten och vi möter människor från alla samhällskikt och åldrar. Det finns ändå en röd tråd och den handlar om mänskliga möten, relationer, förlust, förlåtelse och läkning. Just läkningen är viktig eftersom den nakna mänskliga upplevelsen innehåller så mycket smärta. Många av berättelserna handlar om cancer och död. Ändå känns boken inte tung. Jag skrattar flera gånger. Blir tårögd ibland. Och ofta lämnar novellerna mig med en känsla av ”åh!” Som i ”åh, var det så det var!” eller ”åh, vad fint”.

Är det Köhlers berättarkonst eller min egen föreställningsförmåga som gör att de världar hon bygger upp blir så levande för mig, trots att 10-20 procent av orden går mig förbi?

Köhler måste ha upplevt mycket i sitt liv för att så detaljrikt kunna återge de skilda miljöerna och människorna. Det enda som skaver lite för mig är att den äldre generationen och traditionen skildras övervägande negativt. Åldrande föräldrar beskrivs nästan enbart som en belastning. Som oförstående, dömande och fördomsfulla. Många av huvudkaraktärerna vill lämna sina rötter och det förflutna, kasta det överbord, vilket kan vara en förståelig känsla om man har genomgått lidande. Ändå tror jag att det bara är med djupa rötter som vi klarar av att ta emot livets hårda slag. Och det finns en skönhet och ett värde i tidigare generationers sätt att leva. Vad vi än gör kan vi inte undkomma att vårt ursprung ligger där: vi finns till för att generationer före oss har tagit sig igenom svårigheter och skapat ett bättre liv för sin avkomma.

Vårt liv har också fått sin form av de ramar som våra förfäder skapat, ofta som svar på problem. ”Traditioner är lösningar på problem som vi glömt att vi hade. Om vi tar bort lösningarna kommer problemen tillbaka”, är ett citat av Donald Kingsbury som jag osökt kommer att tänka på. Det finns en trend idag att kasta ut allt gammalt. ”New is always better” som Barney säger i TV-serien ”How I met your mother”. Men är nytt alltid bättre och har det gamla inget värde? Vi kan inte kapa banden helt till de människor och traditioner som gått före oss. Vi är en del i en kedja och vi har ett ansvar att föra kunskap och lärdomar vidare till våra barn. Dels är det otroligt energikrävande att uppfinna hjulet om igen genom att försöka bygga ett nytt samhälle varje generation, dels får bristen på kontinuitet utvecklingen att gå bakåt.

Om vi måste börja med grunden om och om igen, hur ska vi då någonsin komma till taket? Och under tiden regnar det in.

Dessutom blir det ensamt om man bara har sig själv att lita på. Visst är det många gånger så som Köhler visar, att gamla trauman går i arv, men lösningen är inte att fly från dem utan att läka dem så att traumat stannar med dig och inte går vidare till kommande generationer. Det är på sätt och vis det vi är här för. Varje generation får en chans att läka det gamla, skapa mer helhet och balans. Och det gör vi inte genom att blunda för det obehagliga, eller tro att vi vet bättre än dem som gått före. Det är på sätt och vis en tonårsidé, tänker jag. Gamla mossiga föräldrar som inte fattar nånting. Jag var också sådan. Och det är helt okej, om du är femton eller till och med tjugo. Men, som vi brukar säga till våra tonåringar: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min.

Karen Köhler var fyrtio år när hon gav ut den här novellsamlingen. Ändå känns det stundvis som om det är en rebellisk tonåring som berättar, fast med vuxna ord. Kanske är skrivandet ett sätt för Köhler att bearbeta egna ärvda trauman, eller så är hon ett ”barn av sin tid” och medsvept i vänstervågen där allt gammalt upplevs som en tvångströja. Jag vet inte. Kanske är det jag som är gammal och mossig (eller högerextrem) när jag vrider mig obekvämt så fort det handlar om samkönade relationer eller andra ”sexuella variationer”, och när det känns som att jag saknar fotfäste så länge jag inte vet om jaget i berättelsen är en man eller kvinna. (Spoiler: det är alltid en kvinna.) Trots våra olikheter kan jag ändå uppskatta Köhlers fantastiska berättarförmåga, som även om den framförs på ett för mig främmande språk lyckas väcka så många känslor.

Kan vi prata om det?

Vad mer är möjligt? Kan vi bygga en bro?

Som författare behöver du ibland göra research, eller efterfrågningar, på olika ämnen. Du kan ju inte vara expert på allt du skriver om. Oftast är det just där jag fastnar. Jag tycker research är SÅ tråkigt! Och inte vet man alltid var man ska börja heller. Därför var det så bra med facebook-gruppen Författare på facebook, där jag var med förut (jag har inte längre facebook, av uppenbara skäl). Man kunde ställa vilka konstiga frågor som helst och det var alltid nån som visste svaret eller kunde hänvisa vidare till annan källa. Då gruppen hade (har?) många deckarförfattare så dök det emellanåt upp frågor om olika sätt att ta död på människor och undanstuva kroppar. Lite kul. Men nån gång var det någon som påpekade att vi ju faktiskt inte kunde veta om det bara var ”till en bok jag skriver”. Vi kanske omedvetet bidrog till ett mord? Att vara författare, eller kalla sig det, kan vara väldigt praktiskt om man vill fråga saker som kanske inte är riktigt okej att prata om i andra sammanhang. Och även om jag vanligtvis avskyr research, tycker jag det är spännande att lära mig nya saker inom vitt skilda områden. Här kan ”det är till en bok” vara användbart om frågorna blir lite på gränsen.

För det finns ämnen som du inte kan ställa frågor om på ett seriöst sätt.
De är lite tabu, kan man säga.

Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att leka med tanken att saker är precis tvärtom mot vad de verkar vara. I skolan var jag nog stundvis en rätt besvärlig elev eftersom jag ofta tog motsatt ståndpunkt i diskussioner, bara för att. När människor har uttryckt till synes helt galna idéer, som verkar gå emot logik och vetenskap, då blir jag extra nyfiken. Hur har de kommit fram till det här? Och så dyker jag ner i det kaninhålet. Det här grävandet har fått mig att ändra uppfattning om vissa saker, ibland 180 grader. Jobbigt? Javisst! I synnerhet när min nya åsikt inte är gillad av samhället i stort. Men samtidigt är det viktigt för mig att vara så sann och ärlig jag kan vara – att förställa mig och låtsas har aldrig legat för mig (förutom när jag skriver). Det är så viktigt att jag är beredd att förlora relationer för mina övertygelser.

De senaste arton månaderna har jag förlorat en del relationer genom mitt sökande efter sanningen. Men jag har faktiskt vunnit fler.

Tillbaka till det där med tabubelagda ämnen. Jag förvånas ständigt över hur till synes kloka och omtänksamma människor kan bli fullständigt tokiga om man bara nämner ett visst ämne, eller en avvikande åsikt. Den aggressivitet som vissa ord triggar är ofattbar. Jag menar, det är ju bara ord, eller en öppen fråga. Det är ju inte som att jag tvingar på någon annan min åsikt, eller hotar dem på något sätt. Ändå beter de sig så. Ena stunden kan de prata om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter, bara för att i nästa kräva att vissa människor inte borde få arbeta i vården, eller utöva sin grundlagsskyddade rättighet att tala fritt. Vad är det för människor som är så farliga och hemska att de borde spärras in eller sättas på boskapsvagnar och skickas iväg till ett läger? Är det terrorister, våldtäktsmän, pedofiler? Nej, det är såna som du och jag. Som tycker att livet är spännande och intressant, som ställer frågor och vill veta sanningen, som inte nöjer sig med ”det gamla normala” utan som drömmer om en framtid där alla människor är fria och friska. Den här splittringen i samhället är beklämmande (och jag känner mig oftast mycket sorgsen dessa dagar). Varför kan vi inte bara prata om det? Utan att dra in en massa känslor. Jag lovar att jag ska lyssna på din åsikt, om du lyssnar på min. Om du sedan väljer att stanna kvar i din rädsla så är det okej. No hard feelings.

Lugnet före stormen

Var går din gräns? När säger du: nu är det nog! Det händer att livet kör med oss rejält ibland. Det kan pågå under en lång tid och sakta, sakta eskalera till den punkt där du bara inte orkar mer. Vad gör du då? Kastar in handduken och ger upp? Eller gräver långt nere i din urkraft för att hämta upp den orkan som behövs för att orka stå upp, sätta ner foten och säga: NEJ! Hit men inte längre. Det senaste året känns det som om jag har blivit pressad till detta på flera områden i mitt liv. Jag förstår inte hur jag har orkat, för varje gång har jag tänkt att mer än såhär klarar jag inte, bara för att tvingas leta upp den där orkanen en gång till. Hitta lejonet, eller kanske björnen i mig. Stå stadigt, även om kanske ingen annan står med mig. Det är otroligt krävande och även om det får positiva resultat i slutändan kan det kännas oerhört obehagligt när man står mitt i det. I synnerhet när gränsen dras mot någon eller något man kanske länge har älskat eller brytt sig om. Något som man upplevt vara en del av en själv. Men ibland är det en kärlekshandling att säga nej. Och ibland måste du först hjälpa dig själv innan du kan hjälpa någon annan. Det är inte egoistiskt, det är praktiskt.

Det kan också vara skrämmande att tala om för omvärlden att du har fått nog, att du inte tänker ta mer skit. När du gör det blottar du dig själv och riskerar att få ännu mer kastat på dig. Vilka konsekvenser ditt handlande får är inte alltid uppenbart. Man vet vad man har men inte vad man får. Livsavgörande beslut är just det: livsavgörande. Ditt liv får en helt annan riktning. Är du beredd på det? Har du vad som krävs? Jag tror att det är just detta som får oss att tveka och vi lever vidare med ett sakta växande obehag så länge det bara går. Tills det en dag blir helt outhärdligt och du tänker att VAD SOM HELST måste vara bättre än detta. Det spelar ingen roll vilka konsekvenserna blir, du MÅSTE helt enkelt få ett slut på det som plågar dig. Och inte sällan blir saker faktiskt mycket bättre efter att du fattat beslutet och utropat ditt NEJ! Men först måste du ta dig genom en hel drös känslor. Ilska, vrede, skuld förstås. Men också sorg, trötthet, uppgivenhet och oro. Gjorde jag rätt? Kunde jag ha gjort annorlunda? Borde jag ha väntat? Borde jag ha behärskat mig? Men är det inte just det som du har gjort i alla dessa år? Väntat och behärskat dig? Tills det inte gick längre. Du hade inte kunnat göra något annorlunda. Det var en förändring som väntade på att få hända. Du bara möjliggjorde den i detta nu.

Jag tror att vi börjar nå den här punkten globalt sett, på ett kollektivt plan. Mänskligheten har plågats så länge och hårt att hon snart inte orkar mer. Kommer hon att kasta in handduken? Eller kommer hon att gräva långt nere i sin urkraft och virvla upp en orkan som sveper över världen, sopar den ren från korruption, förtryck, slaveri och brott mot mänskliga rättigheter? Jag hoppas på det senare. Själv har jag redan börjat virvla.