Kan vi prata om det?

Vad mer är möjligt? Kan vi bygga en bro?

Som författare behöver du ibland göra research, eller efterfrågningar, på olika ämnen. Du kan ju inte vara expert på allt du skriver om. Oftast är det just där jag fastnar. Jag tycker research är SÅ tråkigt! Och inte vet man alltid var man ska börja heller. Därför var det så bra med facebook-gruppen Författare på facebook, där jag var med förut (jag har inte längre facebook, av uppenbara skäl). Man kunde ställa vilka konstiga frågor som helst och det var alltid nån som visste svaret eller kunde hänvisa vidare till annan källa. Då gruppen hade (har?) många deckarförfattare så dök det emellanåt upp frågor om olika sätt att ta död på människor och undanstuva kroppar. Lite kul. Men nån gång var det någon som påpekade att vi ju faktiskt inte kunde veta om det bara var ”till en bok jag skriver”. Vi kanske omedvetet bidrog till ett mord? Att vara författare, eller kalla sig det, kan vara väldigt praktiskt om man vill fråga saker som kanske inte är riktigt okej att prata om i andra sammanhang. Och även om jag vanligtvis avskyr research, tycker jag det är spännande att lära mig nya saker inom vitt skilda områden. Här kan ”det är till en bok” vara användbart om frågorna blir lite på gränsen.

För det finns ämnen som du inte kan ställa frågor om på ett seriöst sätt.
De är lite tabu, kan man säga.

Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att leka med tanken att saker är precis tvärtom mot vad de verkar vara. I skolan var jag nog stundvis en rätt besvärlig elev eftersom jag ofta tog motsatt ståndpunkt i diskussioner, bara för att. När människor har uttryckt till synes helt galna idéer, som verkar gå emot logik och vetenskap, då blir jag extra nyfiken. Hur har de kommit fram till det här? Och så dyker jag ner i det kaninhålet. Det här grävandet har fått mig att ändra uppfattning om vissa saker, ibland 180 grader. Jobbigt? Javisst! I synnerhet när min nya åsikt inte är gillad av samhället i stort. Men samtidigt är det viktigt för mig att vara så sann och ärlig jag kan vara – att förställa mig och låtsas har aldrig legat för mig (förutom när jag skriver). Det är så viktigt att jag är beredd att förlora relationer för mina övertygelser.

De senaste arton månaderna har jag förlorat en del relationer genom mitt sökande efter sanningen. Men jag har faktiskt vunnit fler.

Tillbaka till det där med tabubelagda ämnen. Jag förvånas ständigt över hur till synes kloka och omtänksamma människor kan bli fullständigt tokiga om man bara nämner ett visst ämne, eller en avvikande åsikt. Den aggressivitet som vissa ord triggar är ofattbar. Jag menar, det är ju bara ord, eller en öppen fråga. Det är ju inte som att jag tvingar på någon annan min åsikt, eller hotar dem på något sätt. Ändå beter de sig så. Ena stunden kan de prata om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter, bara för att i nästa kräva att vissa människor inte borde få arbeta i vården, eller utöva sin grundlagsskyddade rättighet att tala fritt. Vad är det för människor som är så farliga och hemska att de borde spärras in eller sättas på boskapsvagnar och skickas iväg till ett läger? Är det terrorister, våldtäktsmän, pedofiler? Nej, det är såna som du och jag. Som tycker att livet är spännande och intressant, som ställer frågor och vill veta sanningen, som inte nöjer sig med ”det gamla normala” utan som drömmer om en framtid där alla människor är fria och friska. Den här splittringen i samhället är beklämmande (och jag känner mig oftast mycket sorgsen dessa dagar). Varför kan vi inte bara prata om det? Utan att dra in en massa känslor. Jag lovar att jag ska lyssna på din åsikt, om du lyssnar på min. Om du sedan väljer att stanna kvar i din rädsla så är det okej. No hard feelings.

Lugnet före stormen

Känner du förändringens vind?

Var går din gräns? När säger du: nu är det nog! Det händer att livet kör med oss rejält ibland. Det kan pågå under en lång tid och sakta, sakta eskalera till den punkt där du bara inte orkar mer. Vad gör du då? Kastar in handduken och ger upp? Eller gräver långt nere i din urkraft för att hämta upp den orkan som behövs för att orka stå upp, sätta ner foten och säga: NEJ! Hit men inte längre. Det senaste året känns det som om jag har blivit pressad till detta på flera områden i mitt liv. Jag förstår inte hur jag har orkat, för varje gång har jag tänkt att mer än såhär klarar jag inte, bara för att tvingas leta upp den där orkanen en gång till. Hitta lejonet, eller kanske björnen i mig. Stå stadigt, även om kanske ingen annan står med mig. Det är otroligt krävande och även om det får positiva resultat i slutändan kan det kännas oerhört obehagligt när man står mitt i det. I synnerhet när gränsen dras mot någon eller något man kanske länge har älskat eller brytt sig om. Något som man upplevt vara en del av en själv. Men ibland är det en kärlekshandling att säga nej. Och ibland måste du först hjälpa dig själv innan du kan hjälpa någon annan. Det är inte egoistiskt, det är praktiskt.

Det kan också vara skrämmande att tala om för omvärlden att du har fått nog, att du inte tänker ta mer skit. När du gör det blottar du dig själv och riskerar att få ännu mer kastat på dig. Vilka konsekvenser ditt handlande får är inte alltid uppenbart. Man vet vad man har men inte vad man får. Livsavgörande beslut är just det: livsavgörande. Ditt liv får en helt annan riktning. Är du beredd på det? Har du vad som krävs? Jag tror att det är just detta som får oss att tveka och vi lever vidare med ett sakta växande obehag så länge det bara går. Tills det en dag blir helt outhärdligt och du tänker att VAD SOM HELST måste vara bättre än detta. Det spelar ingen roll vilka konsekvenserna blir, du MÅSTE helt enkelt få ett slut på det som plågar dig. Och inte sällan blir saker faktiskt mycket bättre efter att du fattat beslutet och utropat ditt NEJ! Men först måste du ta dig genom en hel drös känslor. Ilska, vrede, skuld förstås. Men också sorg, trötthet, uppgivenhet och oro. Gjorde jag rätt? Kunde jag ha gjort annorlunda? Borde jag ha väntat? Borde jag ha behärskat mig? Men är det inte just det som du har gjort i alla dessa år? Väntat och behärskat dig? Tills det inte gick längre. Du hade inte kunnat göra något annorlunda. Det var en förändring som väntade på att få hända. Du bara möjliggjorde den i detta nu.

Jag tror att vi börjar nå den här punkten globalt sett, på ett kollektivt plan. Mänskligheten har plågats så länge och hårt att hon snart inte orkar mer. Kommer hon att kasta in handduken? Eller kommer hon att gräva långt nere i sin urkraft och virvla upp en orkan som sveper över världen, sopar den ren från korruption, förtryck, slaveri och brott mot mänskliga rättigheter? Jag hoppas på det senare. Själv har jag redan börjat virvla.