Etikett: AI

Vem gynnas av den tekniska utvecklingen?

Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att den börjat gå baklänges och vi måste börja finna oss i dels en allt lägre kvalitet, dels att den teknik som ändå fungerar kommer att vara tillgänglig endast för en liten rik elit. Tillbaka till 1800-talet, med den skillnaden att vi inte kommer att kunna värma våra hus eller laga vår mat med hjälp av ved eller kol, eftersom…

ja, ni vet, KLIMATHOTET.

Kan man ana en jättelik (svält-)katastrof i den närmsta framtiden? Kanske är det då en bra sak att jag redan nu har ledsnat så på tekniken att jag är beredd att självmant kasta ut allt med batteri eller sladd. Jag kan väl knappast vara ensam. För en tid sedan fick jag ett meddelande från Comviq om att min telefon kommer att sluta fungera när de monterar ner 3G-nätet. Min telefon, en Nokia 3310, har varit en trogen följeslagare sedan 2003 och fungerar fortfarande utmärkt. Jag har bytt batteri två gånger, det senaste bytet var nog för över tio år sedan. Jag har också bytt skal eftersom knapparna blivit lite slitna. Men annars är det en mycket bra telefon. Det tyckte jag inte när jag köpte den, jag ville egentligen inte alls ha en mobiltelefon. Så jag valde den mest robusta. ”Har ni ingen större?” frågade jag expediten. Han skrattade och svarade att de flesta ville ha en mindre telefon. Så är det dock inte idag. Min telefon, min Nokia, är mindre än alla de stora plankor till smartphones som folk går omkring med. När jag visar min telefon för folk i min ålder blir de nostalgiska. ”Ah, en sån! Jag hade en sån. Skulle aldrig gjort mig av med den. De är oförstörbara.”

Men nu har alltså den tekniska utvecklingen förstört en bra produkt genom att göra den oanvändbar.

Jag valde en HMD (före detta Nokia) Flip som min nya telefon. På många sätt är den sämre än min gamla men den var det bästa av många dåliga alternativ. Det kommer ta tid för mig att vänja mig vid den nya telefonen, acceptera den lär jag aldrig göra. Inte heller accepterar jag att vi i vintras blev av med vår fasta telefonlinje. Snacka om tillbaka till 1800-talet. Men nu har vi inte ens tillgång till telegram längre. Förutom appen då, som inte heller funkar om nätet går ner. När jag skriver detta är det otroligt varmt och fuktigt, vårt internet vill knappt alls. Vädret var aldrig något problem för kopparnätet, om det inte blåste ner träd på ledningarna förstås, vilket hände extremt sällan och ju var tämligen lätt att åtgärda. Nu får vi börja vänja oss vid att vi ibland står helt utan kontakt med omvärlden. I glesbygden dör människor nu, för att telefonerna inte fungerar. När de monterade ner kopparnätet frågade jag om vi skulle få tillbaka insatsen vi betalade för att få telefonledningen dragen till huset. Jag tror inte de förstod frågan.

Men vi har betalat för kommunikationerna, både direkt i avgifter och via skattesedeln.

När all den pålitliga tekniken nu monteras ner (med förklaringen att den är för dyr att underhålla), hur ska vi då kompenseras? De talade om att alla skulle få fiber istället. Bortsett från att det blir ytterligare en kostnad för konsumenterna (för något vi redan betalat flera gånger för) så har utbyggnaden avstannat. I vår by talades det för många år sedan om fiber. Det hölls möten (som jag inte gick på) och det kom erbjudanden i lådan. De började gräva och dra ledningar… som stannade efter några hundra meter in på byvägen. Sedan försvann firman. Kvar låg ledningar och annat material i de halvgrävda dikena. Någon fick fibern indragen i huset men aldrig påkopplad. Tystnad. Och sedan tog de lik förbannat bort kopparnätet.

Vem har frågat oss, medborgarna, om vi vill ha dessa försämringar?

Inte kommunerna som tävlar om att ligga först i ”moderniseringen”, inte de många telebolagen som tjänar stora pengar på ”lösningar” som påtvingas konsumenterna. Jag har försökt klara mig utan smartphone. Jag vill inte ha en, såg direkt nackdelarna när de kom, inte minst risken för beroende. Än så länge går det mesta med laptopen. Om jag håller mig hemma. Men ska jag ut och resa blir det svårare. Alla biljetter är digitala, parkering fungerar bara med app och alla adresser ska hittas med GPS. Förr kunde man stanna vid en telefonkiosk eller en busshållplats och kolla kartan. Eller fråga någon. Ja, det kan man väl även idag förstås, och då googlar de på sina telefoner. För ingen kan längre någonting. Man behöver ju inte, det finns i telefonen. Vad händer med dem som av någon anledning inte kan ha en smartphone, och jag misstänker att det blir fler och fler? Den som inte kan hantera tekniken, den som inte har råd (en smartphone kostar flera tusen, ett abonnemang är inte heller billigt och tekniken åldras snabbt så att du ständigt måste uppgradera), eller den som inte vill, som jag? Och innan du säger att jag är en teknikfientlig bakåtsträvare så kan jag berätta att jag hade en liten ”handdator” redan på 90-talet och när jag började surfa på nätet var det mest något för tekniknördar. Jag hittade min man på nätet innan det var en grej. Sedan blev han sjuk av tekniken och vi tvingades se över både miljö och diet. Skapa oss ett långsammare liv, vilket allt fler idag tycks längta efter. Men när jag talar med människor som säger att de gärna skulle vilja slippa ifrån de smarta telefonerna säger de att det i princip är omöjligt.

I detta samhälle där allt ska väljas finns det bara ett val i slutändan och det leder oss baklänges, i allt högre hastighet.

Och AI sedan då. Som företagare får jag ständiga erbjudanden om att lära mig använda AI. Men hallå! Här har vi verkligen öppnat en Pandoras ask som borde förblivit stängd för tid och evighet. Varför så bråttom? Kan vi inte stanna upp och fundera en stund: gynnas vi verkligen av den så kallade tekniska utvecklingen?

Som att stiga in i en mardröm

Årets trettonde bok tog lång tid att ta sig igenom. Flera gånger övervägde jag att helt enkelt avbryta läsningen men sånt gör jag bara inte. Har jag påbörjat en bok läser jag färdigt den. Jag tror att det bara hänt en eller ett par gånger att jag inte fullföljt läsningen av en bok, även om det i vissa fall har tagit mig några år att bli klar. Varför var då G. K. Chestertons ”Fader Browns oskuld” så svårläst? På omslaget står det ”tolv klassiska pusseldeckare” men det är det inte alls. När jag försöker stoppa in novellerna i en genre blir det snarare skräck eller surrealism eller… mardrömmar.

Orden jag vill använda för att beskriva Chestersons skrivsätt är makabert, bisarrt, irrationellt, groteskt, obehagligt.

Om du någon gång har haft feberdrömmar där galna saker händer och tiden tycks stå stilla så känner du igen tonen i Chestertons noveller. Det är ungefär samma känsla som jag får av AI-producerade kreationer. Faktum är att jag hade gissat att AI skrivit de här texterna om det inte var för det faktum att de är över hundra år gamla. Miljöerna och karaktärerna är väl beskrivna, men med ord och i former som är… ovanliga. Du förstår, åtminstone delvis, vad författaren vill ha fram men det är inte som någon normal människa hade beskrivit det. Och det är skrivet på ett kyligt sätt, som om skribenten saknar mänskliga känslor. Hoppsan, här är ett avhugget huvud som inte passar ihop med kroppen, så lustigt. Ingenting är förutsägbart. Detektiven i första novellen (spoiler alert!) blir mördare i nästa. Och skurken blir detektiv. Ändå är det alltid fader Brown som egentligen löser fallet, och det på ett ytterst arrogant sätt som får Agatha Christies Poirot att likna ödmjukheten själv. Läsaren ges ingen chans att lista ut mysteriet – så, nej, det kan inte kallas en klassisk pusseldeckare. Istället fästs vikten vid märkliga och ibland bisarra detaljer som inte alls är logiska. På sätt och vis är det som om ett barn hade skrivit en deckarhistoria och slängt in lite vad som helst som inte är realistiskt men som bidrar till mysteriet och kanske låter spännande.

Jag vet inte mycket om G. K. Chesterson utan gick bara på ett boktips och tänkte att det skulle vara intressant att läsa så gamla deckare. Chesterton anses vara lite av deckargenrens fader. Lustigt nog heter en av karaktärerna – skurken som blir detektiv – Hercule i förnamn så kan hända inspirerades Agatha Christie av Chesterton. Hennes detektiv – Hercule Poirot – är ju också lite excentrisk, liksom fader Brown, men där slutar alla likheter. Chesterton var teolog och filosof och ansågs (läser jag i förordet av Per Olaisen) vara lite annorlunda. Nähä?

Idag hade han säkert fått diagnosen autism, tänker jag.

Det skulle kunna förklara den kyliga och märkliga tonen i texterna. Kanske kom också idéerna till honom i form av drömmar, och därför är det viktigare med symboliken än med själva berättelsen. Att Chesterton var teolog märks också tydligt; fader Brown filosoferar mycket kring moral och etik, även om det är på ett tämligen opersonligt och kallsinnigt sätt. Ofta ges mördaren chansen att omvända sig eller ta sitt eget liv. Som om det jordiska straffet inte vore nog, eller kanske bara ointressant. Stundvis är Browns repliker djupa och tankvärda, det är som om man får en glimt av en närvarande intelligens, men snart dränks den återigen i hans hänsynslösa arrogans. Jag undrar hur Chesterton uttryckte sig i sina mer uppenbart filosofiska verk? Är de lika mörka och kalla? Jag vågar inte ta reda på det. Det var fullt nog med dessa tolv noveller som ofta fick mig att må fysiskt illa. Chesterton måste ha varit en mycket sjuk människa. Låt vara intelligent, men mycket sjuk. Och det handlar inte om brutalitet och våld, jag har läst värre saker, nej, det är något ogripbart i hela framställningen. Precis som med AI – det kan se bra ut, innehålla alla viktiga detaljer, men någonting i helheten och känslan är bara… off. När du vet så vet du. Kanske säger du som min dotter: ”men så illa kan det inte ha varit, jag måste läsa själv” och kanske får du en helt annan uppfattning. I så fall är det något hos mig som triggas av Chesterton och det vore kanske intressant att få veta. Men se detta som en varning: G. K. Chesterton är inget för känsliga läsare!

Så talade alltså Zarathustra

Jag fick höra att Nietzsche är totalt missförstådd, han var inte alls nihilist, eller ens kanske ateist. Fair enough, jag hade ju faktiskt inte läst något av Nietzsche, utan bara om honom, så jag jag gick till biblioteket och tog första bästa som jag hört talas om: ”Så talade Zarathustra”. Helt utan förkunskaper eller förutfattade meningar kastade jag mig in i denna klassiker. Min första aha-upplevelse var att Zarathustra är en man och inte en kvinna. Kanske hade jag tänkt på oraklet i Delfi eller något men okej, nu vet jag det. ”Så talade Zarathustra” är kanske inte den bästa ingången till Nietzsches verk, jag vet inte, men den kändes i alla fall ohyggligt svår.

Den första halvan fick jag nästan känslan av att en tidig AI skrivit texten.

Ta några slumpmässiga liknelser och ord och kasta ihop dem till en text som är grammatiskt korrekt men inte säger någonting. Hur jag än försökte lyckades jag inte få någon rätsida på den mycket förvirrande, för att inte säga surrealistiska texten. Ofta motsade Zarathustra sig själv också. På många sätt liknar ”Så talade Zarathustra” bibeln och det kanske är meningen. Du kan här hitta en bergspredikan, en ordspråksbok, en höga visan, en psaltare och även lite uppenbarelsebok. Språket är lika högtravande och gammeldags som i bibeln också, trots att min översättning inte var jättegammal (utgåvan är från 1982). Zarathustra kan i den jämförelsen likställas med Jesus. Jag undrar också om Zarathustra ska vara ett Nietzsches alter ego, eller om han snarare lyfter fram den förvirrade profeten som ett varningens exempel? För Zarathustra verkar onekligen smått psykotisk emellanåt, han yrar om viljan och lusten, glädjen och ondskan, samt inte minst om övermänniskan, det som vi alla borde sträva efter. Mycket ormar är det också.

Gud är död, säger ju Zarathustra men det är svårt att förstå vad han vill sätta i gudens ställe.

Egentligen tror jag att han menar att religionens gud är död, vilket absolut kan stämma. Men en karaktär i boken säger också: ”död är i fråga om gudar alltid blott en fördom”. Så kanske tror Nietzsche ändå inte att Gud, alltings skapare, är död så som vi uppfattar det. Men som sagt, vad erbjuder Zarathustra istället för alla dessa ”stentavlor” som han har sönder? Om vi inte ska sträva efter att vara goda, att tillfredsställa och tillbedja en osynlig gud, vad ska vi då göra istället? Zarathustra antyder att meningen med livet är att skapa och att vi inte kan fly från, eller ens försöka dölja våra laster och vår ondska. Känner du för att hämnas en oförrätt, så gör det. Klarar du inte att avhålla dig från ett onyttigt eller lustfyllt leverne så gör inte det då. En del kan leva på vegetarisk kost, andra – liksom Zarathustra – frossar gärna i lammkött.

Vi är alla olika, och så ska det vara, menar Zarathustra.

Påståendet att vi människor alla är lika inför Gud, är bara nonsens. Zarathustras kvinnosyn är kanske tidsenlig men skulle anses förlegad idag – kvinnorna är enligt honom inte lika visa som männen, utan snarare obildbara och onda. Ändå menar han att äktenskapet mellan en man och kvinna som respekterar och stöttar varann kan vara det som lyfter människan till det högre jaget. Och det viktigaste av allt är barnen – de kommande generationerna som alltid bör vara lite bättre än sina föräldrar. Zarathustra själv hittar dock ingen kvinna att skaffa barn med. Sörjer han över det? Kanske. Han är en ”ensittare” – en enstöring som behöver dra sig tillbaka till bergen emellanåt för att begrunda de stora frågorna. Han pendlar också mellan den djupaste depression och en närmast manisk eufori. Dessutom verkar han ha höga tankar om sig själv. Alla andra är idioter, tycks han säga, åtminstone i början av boken. Mot slutet inser han att hans ord kanske inte är för alla. Ändå kan han inte låta bli att tala. Det påminner mig om en dikt jag skrev en gång:

Mitt språk är bara mitt
och ingen alls förstår mig
Ändå talar jag
och talar
talar jag
fast ingen alls förstår mig

Lite så är det att läsa ”Så talade Zarathustra”. Han yrar på boken igenom och jag försöker förtvivlat finna en röd tråd eller ens ett budskap i den kaotiska ordmassan. Efter ungefär halva boken börjar det ändå arta sig. Man kan följa små historier i historien och emellanåt lyser små guldkorn fram och jag brister ut i skratt eller nickar igenkännande. Zarathustra är uppfriskande ärlig och vågar säga vad som helst, han bryr sig inte om ifall han kränker någon. Inte heller bryr han sig om ifall han motsäger sig själv. Stundvis sväller hans ego ut över alla bräddar. Jag tänker att han inte skulle ha några som helst problem att skryta med att han var världens ödmjukaste person.

Jag kommer osökt att tänka på August Strindberg.

De är lite lika. Himmel och helvete, de högsta toppar och de djupaste dalar. Ett förakt för andra människor, ja, rent av ett äckel i Zarathustras fall. Samtidigt så speglar det ju verkligheten, om man nu får lov att säga det. Den ”pöbel” som Zarathustra pratar om, är det vi idag skulle kalla NPCs. Han inser under bokens gång att det är meningslöst att tala om dessa högre frågor med den stora massan. De vill helt enkelt inte förstå, kanske har de inte ens förmågan. Man bör veta när man ska gå förbi och hålla tyst. Välja sina strider. Å andra sidan är det ibland läge att strida. Zarathustra uppmuntrar till och med till krig, utan att riktigt förklara varför han tycker det är en bra idé. Men liknöjdheten är förkastlig. Hellre känna alla känslor, både onda och goda, tycks Zarathustra mena, än att vara liknöjd inför allt och bekväm. Lagom? Nej, usch och fy! Övermänniskan skapar och känner, älskar och hatar. Och njuter och dansar. En dag utan dans är en förspilld dag, tycker Zarathustra, så han dansar ofta där på berget i sin enslighet. Till sitt sällskap har han en orm och en örn. De är hans närmaste lärjungar, även om han också har mänskliga sådana.

Jag kan lustigt nog känna igen mig själv i Zarathustra, liksom i Strindberg.

Jag är också en känslomänniska som kan utbrista ”jag är så trött på idiotiska människor!” Att skapande är meningen med livet kan jag absolut hålla med om. Likaså att man inte ska försöka alltför hårt att undertrycka eller motarbeta sina ”onda” sidor. Bättre att pysa ut lite nu och då än att en vacker dag explodera. Jag har, precis som Zarathustra, svårt att förstå kristendomen och andra läror som enbart tycks hylla ett avlägset himmelrike. ”Efterdettingar” kallar Zarathustra dem. Men livet är här och nu, det finns en mening med våra jordiska kroppar och begär. Vi ska inte leta efter en gud i himlen, utan finna glädje i jorden. Vi är en del av naturen och just hänryckningen över naturens skönhet är det som bär Zarathustra genom både sämre och bättre tider. Han återvänder alltid till naturen.

Har jag missförstått Nietzsche?

I början av läsningen tänkte jag: detta är kulturens och filosofins nakna kejsare. Ingen begriper honom men inte för att han är för djup eller vis, utan för att han är en galning. Som en enkel bondflicka tillåter jag mig emellanåt att tänka detta om de fina konsterna. Jag kanske inte alls är dum som inte förstår dem utan de är alla en bluff som ingen vågar avslöja. Jag kan vara barnet och ropa: ”kejsaren är naken!” Men för den skull behöver man ju inte kasta ut barnet med badvattnet. ”Så talade Zarathustra” innehåller trots allt en del användbara råd för ett gott liv:

Dansa varje dag.
Skratta ofta – inte minst åt dig själv.
Skapa! Vad som helst som gör dig glad.
Våga vara annorlunda.
Välj dina strider.
Umgås med dem du gillar och som gillar dig.
Lev här och nu.
Gå ut i naturen, ofta!
Klandra dig inte om du inte klarar av att ”vara god” alla gånger.
Sträva alltid efter att bli bättre.
Det är inte din uppgift att lösa andras problem.
Ge med försiktighet och eftertanke, inte alla gåvor blir väl mottagna.
Om du hittar någon att älska och bilda familj med, vörda och uppskatta det, ett gott äktenskap kan göra dig till en bättre människa.

Om Teknikens Under

Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)

Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa ”Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.

Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.

Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?

Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.

Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.

Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.

Varför har tekniken gjorts så krånglig?

Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.

Enligt David Jonstad (i ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.

Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?