Etikett: AI

Så talade alltså Zarathustra

Jag fick höra att Nietzsche är totalt missförstådd, han var inte alls nihilist, eller ens kanske ateist. Fair enough, jag hade ju faktiskt inte läst något av Nietzsche, utan bara om honom, så jag jag gick till biblioteket och tog första bästa som jag hört talas om: ”Så talade Zarathustra”. Helt utan förkunskaper eller förutfattade meningar kastade jag mig in i denna klassiker. Min första aha-upplevelse var att Zarathustra är en man och inte en kvinna. Kanske hade jag tänkt på oraklet i Delfi eller något men okej, nu vet jag det. ”Så talade Zarathustra” är kanske inte den bästa ingången till Nietzsches verk, jag vet inte, men den kändes i alla fall ohyggligt svår.

Den första halvan fick jag nästan känslan av att en tidig AI skrivit texten.

Ta några slumpmässiga liknelser och ord och kasta ihop dem till en text som är grammatiskt korrekt men inte säger någonting. Hur jag än försökte lyckades jag inte få någon rätsida på den mycket förvirrande, för att inte säga surrealistiska texten. Ofta motsade Zarathustra sig själv också. På många sätt liknar ”Så talade Zarathustra” bibeln och det kanske är meningen. Du kan här hitta en bergspredikan, en ordspråksbok, en höga visan, en psaltare och även lite uppenbarelsebok. Språket är lika högtravande och gammeldags som i bibeln också, trots att min översättning inte var jättegammal (utgåvan är från 1982). Zarathustra kan i den jämförelsen likställas med Jesus. Jag undrar också om Zarathustra ska vara ett Nietzsches alter ego, eller om han snarare lyfter fram den förvirrade profeten som ett varningens exempel? För Zarathustra verkar onekligen smått psykotisk emellanåt, han yrar om viljan och lusten, glädjen och ondskan, samt inte minst om övermänniskan, det som vi alla borde sträva efter. Mycket ormar är det också.

Gud är död, säger ju Zarathustra men det är svårt att förstå vad han vill sätta i gudens ställe.

Egentligen tror jag att han menar att religionens gud är död, vilket absolut kan stämma. Men en karaktär i boken säger också: ”död är i fråga om gudar alltid blott en fördom”. Så kanske tror Nietzsche ändå inte att Gud, alltings skapare, är död så som vi uppfattar det. Men som sagt, vad erbjuder Zarathustra istället för alla dessa ”stentavlor” som han har sönder? Om vi inte ska sträva efter att vara goda, att tillfredsställa och tillbedja en osynlig gud, vad ska vi då göra istället? Zarathustra antyder att meningen med livet är att skapa och att vi inte kan fly från, eller ens försöka dölja våra laster och vår ondska. Känner du för att hämnas en oförrätt, så gör det. Klarar du inte att avhålla dig från ett onyttigt eller lustfyllt leverne så gör inte det då. En del kan leva på vegetarisk kost, andra – liksom Zarathustra – frossar gärna i lammkött.

Vi är alla olika, och så ska det vara, menar Zarathustra.

Påståendet att vi människor alla är lika inför Gud, är bara nonsens. Zarathustras kvinnosyn är kanske tidsenlig men skulle anses förlegad idag – kvinnorna är enligt honom inte lika visa som männen, utan snarare obildbara och onda. Ändå menar han att äktenskapet mellan en man och kvinna som respekterar och stöttar varann kan vara det som lyfter människan till det högre jaget. Och det viktigaste av allt är barnen – de kommande generationerna som alltid bör vara lite bättre än sina föräldrar. Zarathustra själv hittar dock ingen kvinna att skaffa barn med. Sörjer han över det? Kanske. Han är en ”ensittare” – en enstöring som behöver dra sig tillbaka till bergen emellanåt för att begrunda de stora frågorna. Han pendlar också mellan den djupaste depression och en närmast manisk eufori. Dessutom verkar han ha höga tankar om sig själv. Alla andra är idioter, tycks han säga, åtminstone i början av boken. Mot slutet inser han att hans ord kanske inte är för alla. Ändå kan han inte låta bli att tala. Det påminner mig om en dikt jag skrev en gång:

Mitt språk är bara mitt
och ingen alls förstår mig
Ändå talar jag
och talar
talar jag
fast ingen alls förstår mig

Lite så är det att läsa ”Så talade Zarathustra”. Han yrar på boken igenom och jag försöker förtvivlat finna en röd tråd eller ens ett budskap i den kaotiska ordmassan. Efter ungefär halva boken börjar det ändå arta sig. Man kan följa små historier i historien och emellanåt lyser små guldkorn fram och jag brister ut i skratt eller nickar igenkännande. Zarathustra är uppfriskande ärlig och vågar säga vad som helst, han bryr sig inte om ifall han kränker någon. Inte heller bryr han sig om ifall han motsäger sig själv. Stundvis sväller hans ego ut över alla bräddar. Jag tänker att han inte skulle ha några som helst problem att skryta med att han var världens ödmjukaste person.

Jag kommer osökt att tänka på August Strindberg.

De är lite lika. Himmel och helvete, de högsta toppar och de djupaste dalar. Ett förakt för andra människor, ja, rent av ett äckel i Zarathustras fall. Samtidigt så speglar det ju verkligheten, om man nu får lov att säga det. Den ”pöbel” som Zarathustra pratar om, är det vi idag skulle kalla NPCs. Han inser under bokens gång att det är meningslöst att tala om dessa högre frågor med den stora massan. De vill helt enkelt inte förstå, kanske har de inte ens förmågan. Man bör veta när man ska gå förbi och hålla tyst. Välja sina strider. Å andra sidan är det ibland läge att strida. Zarathustra uppmuntrar till och med till krig, utan att riktigt förklara varför han tycker det är en bra idé. Men liknöjdheten är förkastlig. Hellre känna alla känslor, både onda och goda, tycks Zarathustra mena, än att vara liknöjd inför allt och bekväm. Lagom? Nej, usch och fy! Övermänniskan skapar och känner, älskar och hatar. Och njuter och dansar. En dag utan dans är en förspilld dag, tycker Zarathustra, så han dansar ofta där på berget i sin enslighet. Till sitt sällskap har han en orm och en örn. De är hans närmaste lärjungar, även om han också har mänskliga sådana.

Jag kan lustigt nog känna igen mig själv i Zarathustra, liksom i Strindberg.

Jag är också en känslomänniska som kan utbrista ”jag är så trött på idiotiska människor!” Att skapande är meningen med livet kan jag absolut hålla med om. Likaså att man inte ska försöka alltför hårt att undertrycka eller motarbeta sina ”onda” sidor. Bättre att pysa ut lite nu och då än att en vacker dag explodera. Jag har, precis som Zarathustra, svårt att förstå kristendomen och andra läror som enbart tycks hylla ett avlägset himmelrike. ”Efterdettingar” kallar Zarathustra dem. Men livet är här och nu, det finns en mening med våra jordiska kroppar och begär. Vi ska inte leta efter en gud i himlen, utan finna glädje i jorden. Vi är en del av naturen och just hänryckningen över naturens skönhet är det som bär Zarathustra genom både sämre och bättre tider. Han återvänder alltid till naturen.

Har jag missförstått Nietzsche?

I början av läsningen tänkte jag: detta är kulturens och filosofins nakna kejsare. Ingen begriper honom men inte för att han är för djup eller vis, utan för att han är en galning. Som en enkel bondflicka tillåter jag mig emellanåt att tänka detta om de fina konsterna. Jag kanske inte alls är dum som inte förstår dem utan de är alla en bluff som ingen vågar avslöja. Jag kan vara barnet och ropa: ”kejsaren är naken!” Men för den skull behöver man ju inte kasta ut barnet med badvattnet. ”Så talade Zarathustra” innehåller trots allt en del användbara råd för ett gott liv:

Dansa varje dag.
Skratta ofta – inte minst åt dig själv.
Skapa! Vad som helst som gör dig glad.
Våga vara annorlunda.
Välj dina strider.
Umgås med dem du gillar och som gillar dig.
Lev här och nu.
Gå ut i naturen, ofta!
Klandra dig inte om du inte klarar av att ”vara god” alla gånger.
Sträva alltid efter att bli bättre.
Det är inte din uppgift att lösa andras problem.
Ge med försiktighet och eftertanke, inte alla gåvor blir väl mottagna.
Om du hittar någon att älska och bilda familj med, vörda och uppskatta det, ett gott äktenskap kan göra dig till en bättre människa.

Om Teknikens Under

Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)

Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa ”Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.

Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.

Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?

Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.

Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.

Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.

Varför har tekniken gjorts så krånglig?

Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.

Enligt David Jonstad (i ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.

Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?