Etikett: telefon

Vem gynnas av den tekniska utvecklingen?

Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att den börjat gå baklänges och vi måste börja finna oss i dels en allt lägre kvalitet, dels att den teknik som ändå fungerar kommer att vara tillgänglig endast för en liten rik elit. Tillbaka till 1800-talet, med den skillnaden att vi inte kommer att kunna värma våra hus eller laga vår mat med hjälp av ved eller kol, eftersom…

ja, ni vet, KLIMATHOTET.

Kan man ana en jättelik (svält-)katastrof i den närmsta framtiden? Kanske är det då en bra sak att jag redan nu har ledsnat så på tekniken att jag är beredd att självmant kasta ut allt med batteri eller sladd. Jag kan väl knappast vara ensam. För en tid sedan fick jag ett meddelande från Comviq om att min telefon kommer att sluta fungera när de monterar ner 3G-nätet. Min telefon, en Nokia 3310, har varit en trogen följeslagare sedan 2003 och fungerar fortfarande utmärkt. Jag har bytt batteri två gånger, det senaste bytet var nog för över tio år sedan. Jag har också bytt skal eftersom knapparna blivit lite slitna. Men annars är det en mycket bra telefon. Det tyckte jag inte när jag köpte den, jag ville egentligen inte alls ha en mobiltelefon. Så jag valde den mest robusta. ”Har ni ingen större?” frågade jag expediten. Han skrattade och svarade att de flesta ville ha en mindre telefon. Så är det dock inte idag. Min telefon, min Nokia, är mindre än alla de stora plankor till smartphones som folk går omkring med. När jag visar min telefon för folk i min ålder blir de nostalgiska. ”Ah, en sån! Jag hade en sån. Skulle aldrig gjort mig av med den. De är oförstörbara.”

Men nu har alltså den tekniska utvecklingen förstört en bra produkt genom att göra den oanvändbar.

Jag valde en HMD (före detta Nokia) Flip som min nya telefon. På många sätt är den sämre än min gamla men den var det bästa av många dåliga alternativ. Det kommer ta tid för mig att vänja mig vid den nya telefonen, acceptera den lär jag aldrig göra. Inte heller accepterar jag att vi i vintras blev av med vår fasta telefonlinje. Snacka om tillbaka till 1800-talet. Men nu har vi inte ens tillgång till telegram längre. Förutom appen då, som inte heller funkar om nätet går ner. När jag skriver detta är det otroligt varmt och fuktigt, vårt internet vill knappt alls. Vädret var aldrig något problem för kopparnätet, om det inte blåste ner träd på ledningarna förstås, vilket hände extremt sällan och ju var tämligen lätt att åtgärda. Nu får vi börja vänja oss vid att vi ibland står helt utan kontakt med omvärlden. I glesbygden dör människor nu, för att telefonerna inte fungerar. När de monterade ner kopparnätet frågade jag om vi skulle få tillbaka insatsen vi betalade för att få telefonledningen dragen till huset. Jag tror inte de förstod frågan.

Men vi har betalat för kommunikationerna, både direkt i avgifter och via skattesedeln.

När all den pålitliga tekniken nu monteras ner (med förklaringen att den är för dyr att underhålla), hur ska vi då kompenseras? De talade om att alla skulle få fiber istället. Bortsett från att det blir ytterligare en kostnad för konsumenterna (för något vi redan betalat flera gånger för) så har utbyggnaden avstannat. I vår by talades det för många år sedan om fiber. Det hölls möten (som jag inte gick på) och det kom erbjudanden i lådan. De började gräva och dra ledningar… som stannade efter några hundra meter in på byvägen. Sedan försvann firman. Kvar låg ledningar och annat material i de halvgrävda dikena. Någon fick fibern indragen i huset men aldrig påkopplad. Tystnad. Och sedan tog de lik förbannat bort kopparnätet.

Vem har frågat oss, medborgarna, om vi vill ha dessa försämringar?

Inte kommunerna som tävlar om att ligga först i ”moderniseringen”, inte de många telebolagen som tjänar stora pengar på ”lösningar” som påtvingas konsumenterna. Jag har försökt klara mig utan smartphone. Jag vill inte ha en, såg direkt nackdelarna när de kom, inte minst risken för beroende. Än så länge går det mesta med laptopen. Om jag håller mig hemma. Men ska jag ut och resa blir det svårare. Alla biljetter är digitala, parkering fungerar bara med app och alla adresser ska hittas med GPS. Förr kunde man stanna vid en telefonkiosk eller en busshållplats och kolla kartan. Eller fråga någon. Ja, det kan man väl även idag förstås, och då googlar de på sina telefoner. För ingen kan längre någonting. Man behöver ju inte, det finns i telefonen. Vad händer med dem som av någon anledning inte kan ha en smartphone, och jag misstänker att det blir fler och fler? Den som inte kan hantera tekniken, den som inte har råd (en smartphone kostar flera tusen, ett abonnemang är inte heller billigt och tekniken åldras snabbt så att du ständigt måste uppgradera), eller den som inte vill, som jag? Och innan du säger att jag är en teknikfientlig bakåtsträvare så kan jag berätta att jag hade en liten ”handdator” redan på 90-talet och när jag började surfa på nätet var det mest något för tekniknördar. Jag hittade min man på nätet innan det var en grej. Sedan blev han sjuk av tekniken och vi tvingades se över både miljö och diet. Skapa oss ett långsammare liv, vilket allt fler idag tycks längta efter. Men när jag talar med människor som säger att de gärna skulle vilja slippa ifrån de smarta telefonerna säger de att det i princip är omöjligt.

I detta samhälle där allt ska väljas finns det bara ett val i slutändan och det leder oss baklänges, i allt högre hastighet.

Och AI sedan då. Som företagare får jag ständiga erbjudanden om att lära mig använda AI. Men hallå! Här har vi verkligen öppnat en Pandoras ask som borde förblivit stängd för tid och evighet. Varför så bråttom? Kan vi inte stanna upp och fundera en stund: gynnas vi verkligen av den så kallade tekniska utvecklingen?

Framåt eller bakåt?

Saknar du också känslan av en riktig telefonlur? (Tack till Pixabay på Pexels för bilden.)

Det finns ingen väg tillbaka och jag är inte säker på att jag vill gå framåt. Vad pratar jag om? Tekniken och välfärden. Det blir allt krångligare att leva utan smartphone och nu läser jag att man planerar att införa en ”digital plånbok” i Europa. I praktiken en app förstår jag, som även ska kunna vara kopplad till ett digitalt ID. Allt ska finnas här, inte bara dina pengar och din hälsostatus, utan kanske även dina beteenden och din ”lydnad”. På det vanliga nyspråket säger man att detta ska vara ”säkrare”, att din integritet och dina uppgifter ska vara mer ”skyddade” genom att sätta allt på ett ställe, i en (stöldbegärlig och ytterst bräcklig) manick som du alltid ska bära på dig (men kanske ibland lägger ifrån dig).

Jag konstaterade häromdagen att kvaliteten på telefonsamtalen har blivit mycket sämre sedan bara något årtionde eller två tillbaka. Förr, på den tiden då folk hade fast telefon, kunde jag lätt sitta och prata i telefon i en timme med någon jag älskar. Allt hördes bra, inga störningar. Idag fattar jag mig så kort jag bara kan om jag överhuvudtaget pratar med någon i mobilen. Samtalet bryts ofta, det är brusigt och svårt att höra vad den andra säger. Ibland ekar det, så att mina ord kommer tillbaka till mig och stör mina tankar. Utöver de rent praktiska svårigheterna är det fysiskt obehagligt att hålla den högstrålande tingesten mot örat. Det är också svårare att få tag på människor idag. Konstigt nog. Mobilerna skulle ju göra oss tillgängliga var vi än befann oss. Istället har det blivit tvärtom. Kanske låter man bli att svara när man ser vem det är som ringer? När min fasta telefon ringer (ja, jag har fortfarande kvar den), hör jag oftast signalen och svarar med mitt namn. Om jag ska höra mobilen behöver jag ha den nära mig, vilket inte alltid är fallet när jag är hemma. En fast telefon knuten till en adress gör det också lättare att få tag på människor även när de inte är hemma. En make eller son kan ta ett meddelande eller svara på frågan om när personen kommer hem. Men den här tiden är snart helt förbi och den kommer inte tillbaka. Jag sörjer det.

Idag förväntas alla vara uppkopplade hela tiden.

Det är så vi ska ”umgås” med varandra. Glöm tråkiga telefonsamtal där din rörelsefrihet är begränsad av längden på telefonsladden. Nu kan du chatta eller zooma med vem som helst, var som helst. Nu är ju det här inte riktigt sant förstås, eftersom uppkopplingen inte alltid fungerar som den ska (bara medan jag skriver detta inlägg blir jag utkastad från internet ett flertal gånger), eller så laddar batteriet ur. (Hur mycket tid och energi går inte åt i dagens samhälle till att leta efter en laddare eller ett tillgängligt uttag? Och så länge telefonen sitter i laddaren är faktiskt räckvidden ännu kortare än med den fasta telefonen, som för övrigt fungerar även under strömavbrott.) Dessutom. Varje minut som du är uppkopplad är du också avlyssnad och övervakad. Det här är ingen konspirationsteori. Det går att testa hur ofta din telefon fotograferar dig och alla har väl någon gång lagt märke till ”sammanträffandet” när du visas en annons för något som du precis har pratat om, kanske inte ens i ett telefonsamtal, utan när telefonen eller datorn bara funnits i närheten. Att lyssna av ett samtal mellan två fasta telefoner är betydligt mer komplicerat. Mobiltelefonen registrerar också var du befinner dig och hur du rör dig. I fel händer ger detta ypperlig information om när det är lämpligt att tömma din lägenhet på värdesaker. Jag minns i sociala mediers barndom där vi användare varnades för att tala om när vi var bortresta eller bara inte hemma. Idag behöver du inte ens säga det, det syns ändå. En del kan tycka att det är en bra sak. Man ser ju även var brottslingar håller hus. Kanske. Men oftast håller kriminaliteten jämna steg med utvecklingen och vet hur man fejkar det ena och det andra. ”Jag har inget att dölja” säger många. Det sa man också med övervakningskamerorna. Nu bär man en övervakningskamera med ljudinspelning i fickan och säger samma sak: ”så länge man inte gjort något brottsligt spelar det väl ingen roll”. Nej, förvisso, men vem avgör vad som är brottsligt och inte? Det kan ändras.

Plötsligt är det du som befinner dig på ”fel sida lagen”, trots att du själv inte anser att du gjort något fel.

Kopplas då denna teknik till en digital plånbok kan det kosta dig att ”trampa snett”. Olydiga medborgare kan straffas i realtid med böter eller begränsad tillgång till samhällstjänster. Du kan nekas vård för att det fattas en vaccination i ditt digitala hälsopass. Förresten kanske du inte får någon vård ändå i dagens Sverige. Trots att vården får mer resurser än någonsin växer vårdköerna och det sparas in på personal. Samma sak i skolan. ”Det finns inga pengar, vi måste spara” låter det. Ständigt. Hur många år har vi hört det här? Hur många gånger har man inte sagt eller tänkt att nu är smärtgränsen nådd, och sedan sparas det lite till. Vi har världens högsta skatter, vart tar alla pengar vägen? Bränslepriserna och energipriserna går stadigt upp, år efter år. Jag läste att de senaste två åren har livsmedelspriserna ökat med 26%. Jag tror att mitt lönepåslag i år var 1,5%. Hur länge klarar man att hålla ut? Dra åt svångremmen lite till? Någon gång måste det kollapsa.

Som om inte allt detta var eländigt nog så håller man på att driva igenom vansinniga åtgärder mot ett problem som man ännu inte riktigt lyckats bevisa existera. Jag pratar naturligtvis om ”klimatförändringar”. En del experter varnar för att ”klimatåtgärderna” kommer att kasta oss tillbaka till 1800-talet. Och jag är benägen att hålla med. Om inget drastiskt och oväntat händer – en svart svan – så är det så det kommer bli. Ett nytt fattigsverige. Men den här gången kommer det inte finnas en ”orörd” kontinent i väst att fly till. Tvärtom, det är ju till oss folk flyr, från ännu värre förhållanden.

Det är lätt att bli dyster i dessa tider och sörja flydda dagar.

Men det är också ytterst svårt att sia om framtiden. Ofta händer saker som helt ändrar förutsättningarna. När städerna växte på 1800-talet oroades många för nedsmutsningen av gatorna från alla hästar. Någon räknade ut att gatorna snart skulle täckas av en meterhög beläggning av hästskit. Sen kom bilen. Och vem kunde gissa att vi skulle uppleva film och musik som vi gör idag? Efter stenkakor, vinylskivor, kassetter och CD-skivor föreställde man sig någon ny, ännu mindre lagringsenhet för medierna. Sen kom internet och alla sådana lagringsenheter blev överflödiga. Eller ja, det är vad de försöker driva igenom i alla fall. Jag lyssnar fortfarande på CD-skivor och ser på DVD-filmer. Och e-boken har långt ifrån ersatt den tryckta boken. Tack och lov! Det jag vill säga är att något kan hända som gör att det vi oroar oss för upplöses i vinden. Tänk till exempel att det finns en liten apparat som hämtar energi direkt ur luften och förser hela ditt hem med obegränsad el. En liknande tingest driver din bil, helt utan utsläpp. Klimataktivisterna kan få sitt (vare sig de har rätt eller fel) och du kan få leva ditt liv utan begränsningar. Jag tror att det är möjligt. Visst är det möjligt?

Om Teknikens Under

Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)

Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa “Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.

Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.

Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?

Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.

Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.

Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.

Varför har tekniken gjorts så krånglig?

Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.

Enligt David Jonstad (i “Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.

Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?