Etikett: smartphone

Framåt eller bakåt?

Saknar du också känslan av en riktig telefonlur? (Tack till Pixabay på Pexels för bilden.)

Det finns ingen väg tillbaka och jag är inte säker på att jag vill gå framåt. Vad pratar jag om? Tekniken och välfärden. Det blir allt krångligare att leva utan smartphone och nu läser jag att man planerar att införa en ”digital plånbok” i Europa. I praktiken en app förstår jag, som även ska kunna vara kopplad till ett digitalt ID. Allt ska finnas här, inte bara dina pengar och din hälsostatus, utan kanske även dina beteenden och din ”lydnad”. På det vanliga nyspråket säger man att detta ska vara ”säkrare”, att din integritet och dina uppgifter ska vara mer ”skyddade” genom att sätta allt på ett ställe, i en (stöldbegärlig och ytterst bräcklig) manick som du alltid ska bära på dig (men kanske ibland lägger ifrån dig).

Jag konstaterade häromdagen att kvaliteten på telefonsamtalen har blivit mycket sämre sedan bara något årtionde eller två tillbaka. Förr, på den tiden då folk hade fast telefon, kunde jag lätt sitta och prata i telefon i en timme med någon jag älskar. Allt hördes bra, inga störningar. Idag fattar jag mig så kort jag bara kan om jag överhuvudtaget pratar med någon i mobilen. Samtalet bryts ofta, det är brusigt och svårt att höra vad den andra säger. Ibland ekar det, så att mina ord kommer tillbaka till mig och stör mina tankar. Utöver de rent praktiska svårigheterna är det fysiskt obehagligt att hålla den högstrålande tingesten mot örat. Det är också svårare att få tag på människor idag. Konstigt nog. Mobilerna skulle ju göra oss tillgängliga var vi än befann oss. Istället har det blivit tvärtom. Kanske låter man bli att svara när man ser vem det är som ringer? När min fasta telefon ringer (ja, jag har fortfarande kvar den), hör jag oftast signalen och svarar med mitt namn. Om jag ska höra mobilen behöver jag ha den nära mig, vilket inte alltid är fallet när jag är hemma. En fast telefon knuten till en adress gör det också lättare att få tag på människor även när de inte är hemma. En make eller son kan ta ett meddelande eller svara på frågan om när personen kommer hem. Men den här tiden är snart helt förbi och den kommer inte tillbaka. Jag sörjer det.

Idag förväntas alla vara uppkopplade hela tiden.

Det är så vi ska ”umgås” med varandra. Glöm tråkiga telefonsamtal där din rörelsefrihet är begränsad av längden på telefonsladden. Nu kan du chatta eller zooma med vem som helst, var som helst. Nu är ju det här inte riktigt sant förstås, eftersom uppkopplingen inte alltid fungerar som den ska (bara medan jag skriver detta inlägg blir jag utkastad från internet ett flertal gånger), eller så laddar batteriet ur. (Hur mycket tid och energi går inte åt i dagens samhälle till att leta efter en laddare eller ett tillgängligt uttag? Och så länge telefonen sitter i laddaren är faktiskt räckvidden ännu kortare än med den fasta telefonen, som för övrigt fungerar även under strömavbrott.) Dessutom. Varje minut som du är uppkopplad är du också avlyssnad och övervakad. Det här är ingen konspirationsteori. Det går att testa hur ofta din telefon fotograferar dig och alla har väl någon gång lagt märke till ”sammanträffandet” när du visas en annons för något som du precis har pratat om, kanske inte ens i ett telefonsamtal, utan när telefonen eller datorn bara funnits i närheten. Att lyssna av ett samtal mellan två fasta telefoner är betydligt mer komplicerat. Mobiltelefonen registrerar också var du befinner dig och hur du rör dig. I fel händer ger detta ypperlig information om när det är lämpligt att tömma din lägenhet på värdesaker. Jag minns i sociala mediers barndom där vi användare varnades för att tala om när vi var bortresta eller bara inte hemma. Idag behöver du inte ens säga det, det syns ändå. En del kan tycka att det är en bra sak. Man ser ju även var brottslingar håller hus. Kanske. Men oftast håller kriminaliteten jämna steg med utvecklingen och vet hur man fejkar det ena och det andra. ”Jag har inget att dölja” säger många. Det sa man också med övervakningskamerorna. Nu bär man en övervakningskamera med ljudinspelning i fickan och säger samma sak: ”så länge man inte gjort något brottsligt spelar det väl ingen roll”. Nej, förvisso, men vem avgör vad som är brottsligt och inte? Det kan ändras.

Plötsligt är det du som befinner dig på ”fel sida lagen”, trots att du själv inte anser att du gjort något fel.

Kopplas då denna teknik till en digital plånbok kan det kosta dig att ”trampa snett”. Olydiga medborgare kan straffas i realtid med böter eller begränsad tillgång till samhällstjänster. Du kan nekas vård för att det fattas en vaccination i ditt digitala hälsopass. Förresten kanske du inte får någon vård ändå i dagens Sverige. Trots att vården får mer resurser än någonsin växer vårdköerna och det sparas in på personal. Samma sak i skolan. ”Det finns inga pengar, vi måste spara” låter det. Ständigt. Hur många år har vi hört det här? Hur många gånger har man inte sagt eller tänkt att nu är smärtgränsen nådd, och sedan sparas det lite till. Vi har världens högsta skatter, vart tar alla pengar vägen? Bränslepriserna och energipriserna går stadigt upp, år efter år. Jag läste att de senaste två åren har livsmedelspriserna ökat med 26%. Jag tror att mitt lönepåslag i år var 1,5%. Hur länge klarar man att hålla ut? Dra åt svångremmen lite till? Någon gång måste det kollapsa.

Som om inte allt detta var eländigt nog så håller man på att driva igenom vansinniga åtgärder mot ett problem som man ännu inte riktigt lyckats bevisa existera. Jag pratar naturligtvis om ”klimatförändringar”. En del experter varnar för att ”klimatåtgärderna” kommer att kasta oss tillbaka till 1800-talet. Och jag är benägen att hålla med. Om inget drastiskt och oväntat händer – en svart svan – så är det så det kommer bli. Ett nytt fattigsverige. Men den här gången kommer det inte finnas en ”orörd” kontinent i väst att fly till. Tvärtom, det är ju till oss folk flyr, från ännu värre förhållanden.

Det är lätt att bli dyster i dessa tider och sörja flydda dagar.

Men det är också ytterst svårt att sia om framtiden. Ofta händer saker som helt ändrar förutsättningarna. När städerna växte på 1800-talet oroades många för nedsmutsningen av gatorna från alla hästar. Någon räknade ut att gatorna snart skulle täckas av en meterhög beläggning av hästskit. Sen kom bilen. Och vem kunde gissa att vi skulle uppleva film och musik som vi gör idag? Efter stenkakor, vinylskivor, kassetter och CD-skivor föreställde man sig någon ny, ännu mindre lagringsenhet för medierna. Sen kom internet och alla sådana lagringsenheter blev överflödiga. Eller ja, det är vad de försöker driva igenom i alla fall. Jag lyssnar fortfarande på CD-skivor och ser på DVD-filmer. Och e-boken har långt ifrån ersatt den tryckta boken. Tack och lov! Det jag vill säga är att något kan hända som gör att det vi oroar oss för upplöses i vinden. Tänk till exempel att det finns en liten apparat som hämtar energi direkt ur luften och förser hela ditt hem med obegränsad el. En liknande tingest driver din bil, helt utan utsläpp. Klimataktivisterna kan få sitt (vare sig de har rätt eller fel) och du kan få leva ditt liv utan begränsningar. Jag tror att det är möjligt. Visst är det möjligt?

Mörk teknik och ljus framtid

En gårdsbutik innebär livskvalitet för både säljare och kund. (Foto från Pexels, av Erik Scheel.)

Jag fick nytt bankkort för företaget och eftersom webhotellskostnaden dras från det skulle jag ändra uppgifterna. Det gick ju lätt förra gången. Men nu stötte jag på det där växande problemet med BankID igen. Jag har BankID, men bara på fil och jag använder det så lite jag bara kan. Och nu när jag skulle ändra kort för betalning var det bara mobilt BankID som funkade. Det har jag inte på grund av flera saker men främst för att jag inte har en smartphone, inte ens på firman. Nähä, det blir till att betala extra för ett inbetalningkort. Men det får det vara värt. Förresten är det ändå lättare att bokföra om jag har pappersfakturor istället för automatiska dragningar.

Jag tror att vi bygger in oss med tekniken. Och utestänger dem som av någon anledning inte vill eller kan vara med. Det hela är ojämlikt och bräckligt. Jag ser ofta hur kryptovalutor framhålls som något fantastiskt inför framtiden. Till och med bland oss som är lite… vad ska jag säga… institutionsskeptiska finns det många som tror att kryptovalutor ska göra oss fria. Som om de är ett alternativ till de av skuld skapade ”vanliga” pengarna. Men själv är jag skeptisk. Med risk för att låta som Carl Norberg undrar jag stilla: hur förhindrar vi att makten över kryptovalutan hamnar hos dem som har kontroll över telekommunikationen? Det vill säga tekniken. Så fort vi överlämnar en för samhället och individen vital tjänst i händerna på någon som har ensamrätt på kunskapen och informationen, så fort vi tillåter något som vi är absolut beroende av att bli för svårt för oss att begripa oss på och kontrollera, har vi gett bort kontrollen och blivit slavar.

Det blir allt svårare att leva utan smartphone.

Men jag är envis. De ”smarta” telefonerna påminner mig om en roman av Stephen King; ”Köplust”. Där erbjuder en märklig butiksägare varor som är näst intill omöjliga att motstå eftersom de fyller ett starkt behov hos kunden. En av kunderna är en kvinna som lider av reumatism. I butiken hittar hon en amulett som ska hjälpa mot värken som inga värktabletter klarat av att lindra. Hon är tveksam till en början men börjar ändå bära amuletten. Snart mår hon mycket bättre, värken försvinner, lederna mjuknar. Samtidigt är det något med amuletten som oroar henne. Det känns som om det finns något levande där inuti. Något som krafsar och skrämmer. (Ha överseende med mig om det inte var exakt så här det beskrevs i ”Köplust” – det är många år sedan jag läste den, jag kan minnas fel.) De där manickerna som nästan alla idag går omkring med (och klistrade med blicken mot) är som den där amuletten. Det verkar som om den underlättar, som om den skapar mirakel. Men dold inuti ligger en mörk makt som riskerar att ta över ditt liv och förstöra allt som var vackert och sant. Ju hårdare något marknadsförs mot mig, desto större blir min skepticism, och jösses, vad mänskligheten har blivit påtvingad alla dessa elektroniska manicker! För att förbättra våra liv? Knappast. Telekomindustrin har ungefär lika stort intresse av att hjälpa mänskligheten som läkemedelsindustrin har.

En lycklig och frisk människa är en dålig konsument.

Det som däremot får mig att lätta på plånboken (bokstavligen) är initiativ i riktning mot småskalighet, hantverk och tillit. Idag besökte jag en gårdsbod med självbetjäning. Det var mitt första besök på just den här gården och jag blev glatt överraskad. Vilken söt och välordnad liten bod, med inbjudande varor på hyllorna. Jag skulle egentligen bara ha ägg men ville spendera mera pengar på en så god sak så jag plockade på mig lite mer, gjorde ett överslag över summan i huvudet och stoppade lite mer än så i springan för kontanter. Jag har jobbat i en sån här butik och vet hur mycket jobb det är bakom varje vara på hyllan. Jag vet hur lågt de har satt priserna i förhållande till arbetsinsatsen – det här gör man inte för att tjäna pengar – och hur osäker inkomsten är. Det händer att människor tar utan att betala för sig. Ändå vågar den här familjen satsa på sin dröm. Det tycker jag är värt både pengar och uppskattning. Så om du har vägarna förbi Vitsjökrokens Gårdsbod utanför Norrtälje, passa på du också att bidra till en ljusare framtid.

Om Teknikens Under

Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)

Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa ”Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.

Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.

Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?

Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.

Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.

Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.

Varför har tekniken gjorts så krånglig?

Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.

Enligt David Jonstad (i ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.

Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?