Lucy Diamonds ”Strandcaféet” är riktig feel good. Jag menar, på allvar! När du slår ihop boken sitter du med ett fånigt leende på läpparna och känner dig förälskad i livet. Och det är väl själva poängen med att läsa (och skriva) feel good?
”Strandcaféet” har alla de klassiska ingredienserna i en feel good. En ung kvinna är vilse i tillvaron, saknar en sant kärleksfull relation och känner sig ofta misslyckad. Men då kommer plötsligt något som vänder upp och ner på allt och får henne att inse vad som verkligen gör henne lycklig, var hennes plats i tillvaron egentligen är. Hon bryter upp och börjar om, på sätt och vis. Längs vägen stöter hon på hinder, förstås, tråkigt vore det ju annars. Och hon får både nya vänner och fiender.
Kärlek och missförstånd avlöser varandra i precis lagom takt.
Storyn är som den ska vara i den här typen av böcker ganska förutsägbar men ger ändå utrymme för hemligheter och överraskningar. Läsaren får känna sig smartare än huvudkaraktären Evie – vi förstår ju ganska tidigt i boken vad hon måste göra för att bli lycklig. Men det är aldrig fråga om att tycka att Evie är dum i huvudet eller svår att relatera till. Hon är tvärtom riktigt älskvärd, trots (eller kanske tack vare) sin sociala klumpighet.
Som titeln anger kretsar handlingen kring ett strandcafé i Cornwall, England. Den idylliska omgivningen bidrar självklart till må bra-känslan, det är lite som att befinna sig på semester. Och cafémiljön beskrivs med sådan kärlek att jag själv får lust att starta ett café, trots att jag inte har någon erfarenhet av den typen av verksamhet och inte tycker det är särskilt roligt att baka. Men jag tycker om att skämma bort människor och skapa mysiga miljöer. Jag är ju inte heller direkt rädd för att starta stora projekt.
En annan orsak till min längtan efter ett café är den där känslan av bygemenskap som verkar mer eller mindre försvunnen idag. Det hade varit mysigt med en naturlig samlingspunkt för människor i min närhet. En plats dit man kan komma som man är och slappna av, ta en kaffe och en pratstund. Som jag nämnt i minst två tidigare recensioner (Moralfilosofi och Strategi för gemenskap) så är just denna typ av informella ”kaffemöten” mellan människor avgörande för gemenskapen och även demokratin eller delaktigheten i ett samhälle.
De sociala medierna tror jag är vårt sätt att försöka återskapa den känslan, men utan fysisk närvaro och kontakt blir det inte samma sak.
Äsch, ska jag vara helt ärlig har jag åtminstone två sådana mötesplatser med andra människor, så kanske är det där med ett lokalt café bara en romantiserad fantasi som gör mig blind för vad jag faktiskt har. Något som även skulle kunna vara fallet med en så fängslande feel good som ”Strandcaféet”. En eskapistisk, utopisk fantasi som låter mig fly den trista vardagen (eller ett helt okej liv) en stund. Men effekten blir snarare den motsatta. När jag slår ihop boken med det där fåniga leendet tänker jag på hur lyckligt lottad jag är, vilket fantastiskt liv jag har och jag blir genast sugen på att skapa fler härliga upplevelser med människor som jag tycker om. Det kanske är lockande att se den här genren som banal och lite skämmig, men med den effekten borde den snarast betraktas som världsförbättrande litteratur av högt värde. Och Lucy Diamond visar att hon behärskar ämnet till fullo.
