Efter två tunga böcker om krig behövde jag något lättsmält och upplyftande och eftersom sommaren definitivt är här nu, tillåter jag mig att öppna en Wodehouse-bok igen, denna gång ”Sommarpippi” (Summer moonshine i original) från 1946. Romanen är klassad som en av Wodehouses bästa och det är den verkligen.
Den är tajt och rappt skriven med humor, spänning och romantik på klassiskt wodehouse-manér.
I centrum står den unga och självständiga Jane, dotter till baroneten Buckstone Abbott som förtvivlat försöker få sålt familjegodset Walsingford Hall till en amerikansk prinsessa och miljonär. Familjen är mer eller mindre utblottad, som så många andra adelsfamiljer i England (jag undrar varför detta var ett så vanligt förekommande fenomen – hur blev alla godsägare plötsligt så fattiga?) och absolut inget får sätta käppar i hjulet för affären. Så när det uppdagas att prinsessans ena styvson Tubby (som tillfälligt bor på slottet) hotas med en stämning för brutet äktenskapslöfte av ingen mindre än Buckstones mycket dugliga sekreterare, tar det hus i helvete. Inte blir saken bättre av att stämningsmannen som ska överlämna papprena råkar vara Buckstones amerikanska hustrus – Toots – egen bror. Hur ska familjen lyckas hålla papprena borta från Tubby tillräckligt länge för att prinsessan ska hinna signera köpeavtalet? Till all lycka kommer Tubbys bror Joe till undsättning. Han är en smart och charmig ung man som snart fattar galoppen. Det enda han vill ha ut för egen del är Jane, som olyckligtvis gått och förlovat sig med Adrian Peake, som i sin tur visst redan lovat bort sig till prinsessan… Ja, ni förstår ju vilken härva vi hamnar i! Men ingen fara, allt ordnar upp sig till slut, precis som alltid i Wodehouses böcker. Alla älskande får varann, pengafrågorna löser sig och skurkarna får sig en lagom knäpp på näsan.
Det lyckliga slutet är bara en av de många faktorer som gör Wodehouse så värd att läsa.
På vägen mot upplösningen bjuds läsaren på många skratt när den ena dråpliga situationen avlöser den andra, utan att det någonsin blir tarvligt eller billigt. Missförstånd och mänsklig välvilja kan ofta leda till oväntade situationer och även om lurendrejande är en återkommande metod för att lösa problemen är det ofta sanningen som vinner till slut. Dialogerna är skrivna med stor värme och kännedom om mänsklig karaktär. Kärleken, inte minst den äktenskapliga, är central i Wodehouses romaner. I relationerna är det oftast kvinnan som är den starka, kloka och trygga. Man kan undra om Wodehouse tog inspiration från sitt eget äktenskap?
I dessa tider när allt färre unga verkar vara intresserade av att gifta sig eller ens hitta en partner, och när skilsmässor och infekterade relationer är så vanliga, är det befriande att läsa om en plats och en tid där det inte fanns något viktigare än att finna den där ultimata flickan/pojken att gifta sig med, och där äktenskapet förväntades bli ett livslångt partnerskap till bådas nytta och glädje.
Häromdagen såg jag ett kort klipp från filmen ”Shall we dance” med Susan Sarandon, där hennes karaktär förklarar varför vi gifter oss. Det var en fantastiskt fin förklaring som gick ut på att vi behöver en annan människa som kan vara ett vittne till vårt liv. Det finns så många människor i världen, och alla lever sina egna liv. Om ingen delar ditt liv, finns du då? Med en livslång partner, genom vått och torrt, finns det alltid någon som ser och bevittnar allt det du upplever och på så sätt har du inte levat förgäves. Det är en vacker tanke och väldigt sann. Våra föräldrar följer oss de första åren och våra barn lånar vi en tid, men en livslång partner ger ett helt annat stöd i tillvaron. Tyvärr är det allt fler som aldrig får uppleva detta och jag undrar vad det i förlängningen gör med vårt samhälle?
Att hitta en partner handlar inte bara om att bilda familj så att släktet inte dör ut, det handlar också om att växa som människa och bli något mer än man någonsin kunnat bli på egen hand.
Det kräver engagemang och arbete förstås, men det är så värt det! Jag minns att när jag träffade min man kände jag instinktivt ett stort behov av att knyta oss hårdare tillsammans tidigt, så jag ville att vi skulle skapa många minnen ihop. Gemensamma minnen skapar band som gör det svårare att bryta upp. Vi var båda överens från början om att vi skulle göra det här på livstid, vilket kanske bidrog till att vi red ut en del stormar på vägen. I år firar vi 25 år som gifta och jag betraktar mig som otroligt lyckligt lottad som får ha min bästa vän vid min sida varje dag. Andra relationer har kommit och gått men min man har alltid varit densamme. I bästa fall kan vi turas om att vara den axel att gråta mot som den andra just då behöver. Ibland känns det som om det är vi två mot världen, ibland är det bara vi två I världen, njutandes av det livet har att ge. Och en sak som vi båda njuter av är Wodehouses rika produktion. Sommartid händer det att vi sitter i varsin ”njutarstol” med varsin bok och skrattar. Måhända läser vi inte samma historia, men vi har en gemensam upplevelse av att livet inte är så tokigt, trots allt. Inte när man har någon att dela det med.
Sommarpippi
P. G. Wodehouse (1946)
Albert Bonniers Förlag
