P G Wodehouse är ytterligare en av mina favoritförfattare och inspirationskällor. I Wodehouse’s värld uppstår inga större problem än fnurror på förälskelsetrådar och ovälkomna gäster. Emellanåt förekommer kanske en stöld men det är sällan kriminellt i någon verklig mening utan bara ett spratt eller en del av en klurig plan för att reda upp sagda fnurror eller bli av med nämnda gäster. I ”En pelikan på Blandings” återser vi flera kära bekanta. Lord Emsworth är lika förvirrad som vanligt, med ett enda fokus i livet – praktsuggan Dronningens väl och ve. Hans syster Constance, som i denna bok har gift sig och flyttat till Amerika, återkommer för en tids semester på slottet Blandings men får naturligtvis ingen ro mitt i äktenskapsmäkleri och tavelstölder. Hennes andre bror, och bokens hjälte får man väl säga, sir Galahad eller Gally, blir kallad till Blandings av den förvirrade lord Emsworth för att utgöra ett stöd i den fullkomliga invasion av gäster som plötligt tycks befinna sig överallt i och omkring slottet. Två av dessa gäster är Gallys gudson John Halliday och föremålet för hans varma känslor Linda Gilpin.
Lägg till en motsträvig och burdus morbror samt ett par bedragare och katastrofen är ett faktum.
Hänger du med? Det går snabbt i svängarna med Wodehouse så det gäller att hålla tungan rätt i mun från början. Som om Wodehouse är medveten om detta så hjälper han ibland läsaren tillbaka till tråden genom att slänga in ett ”som läsaren kanske minns lämnade vi lord Emsworth vid svinstian” eller något liknande.
Var kommer då pelikanen in i bilden? Är den här titeln lika missvisande som den förra bokens? Nejdå, det finns en perfekt logisk förklaring. Pelikanen i det här fallet är inte en fågel (tja, kanske en udda sådan i så fall) utan syftar på sir Galahad som i sin ungdom var medlem i Pelikanklubben. Denna beryktade klubb existerar inte längre när boken utspelar sig men Gallys många glada minnen därifrån ackompanjerar berättelsen och förklarar på sätt och vis Gallys personlighet och motiv.
Det finns inget som Gally uppskattar mer än att lyckas föra ihop två turturduvor och om han på köpet kan få retas lite med sin syster Constance och hennes inte alltid så trevliga bekanta är det grädde på moset.
Men det är inte bara Gally som smider planer på slottet Blandings. Det finns fler som har lite fuffens för sig och det krånglar såklart till saker emellanåt. Men ibland kan det faktiskt hjälpa saker på traven och Gally är en mästare på att utnyttja uppkomna hinder till sin fördel. När han blir påkommen med att ha fört någon bakom ljuset tar han det med en klackspark, det hela var ju ändå för en god sak, det måste väl var och en se. Och slutet gott, allting gott, som alltid hos Wodehouse. De älskande får varandra och lugnet lägger sig åter över Blandings.
Wodehouse var en otroligt produktiv författare och jag har läst många av hans böcker. Även om kanske inte alla känner till hans namn så har nog de flesta hört talas om Jeeves och Wooster som gick som TV-serie för många år sedan med Stephen Fry och Hugh Laurie i titelrollerna. En av anledningarna till att Wodehouse hann med så många böcker var nog att han flitigt återanvände karaktärerna. Det finns en hel serie böcker om Jeeves och det finns en serie om Blandings, bland annat. Och inte sällan vävs de in i varandra, så att Wooster besökt Blandings någon gång. Det här bidrar också till att Wodehouse’s böcker är (eller åtminstone har varit) så populära – igenkänning gör mycket för läsglädjen.
Har du väl smakat Wodehouse vill du ha mer och det finns mer, så mycket mer.
Man kan förstås säga att den ena boken är den andra lik men det innebär ju bara att du vet vad du får, på samma sätt som med Christies böcker om Poirot. Fast istället för mord får du kärlekstrassel. Och även om storyn kanske känns igen och i viss mån är förutsägbar så blir det aldrig tråkigt att läsa Wodehouse. Och trots att böckerna är skrivna och utspelar sig på 1920- till 60-tal känns problemen aktuella och karaktärerna trovärdiga. Det är allmänmänskliga problem vi möter och vi skrattar lika mycket åt oss själva som åt lord Emsworth eller Bertie Wooster.
I vissa kretsar betraktas kanske Wodehouse som ytlig och barnslig. Av sin samtid fick han kritik för att han vägrade ta ställning i politiken kring andra världskriget till exempel. Hans historier utspelar sig i en opolitisk och till stor del asexuell värld (det finns brinnande kärlek förstås men målet är alltid äktenskap, aldrig sex), vilket enligt mig är den stora behållningen av hans böcker. De utgör en eskapism i den mest positiva bemärkelsen.
Vilken kontrast till dagens litteratur som alltid tycks dra in aktuella frågor om klimat och sexuella läggningar, gärna i dystopisk ton.
Livet i Wodehouse’s böcker är ett sådant jag strävar efter. Tänk att få bo på ett slott eller en herrgård, ha eller för all del vara en betjänt och kunna ta sig en promenad i en välskött engelsk park när man behöver fundera på något. Tänk att ha släktingar i alla åldrar nära till hands för kärleksfulla smågnabbanden och historiska tillbakablickar. Tänk att aldrig ha större problem än att någon är sen eller felklädd till middagen. Och kanske är det just som en idealbild, en målbild, vi ska se Wodehouse’s värld. Det är inte alls en tillbakagång i utvecklingen, tvärtom! Wodehouse’s kvinnor är alltid starka och självständiga och tjänstefolket är på många sätt likställda herrskapet i fråga om intelligens och makt. Inget problem är så stort att man inte kan lösa det och inget tillkortakommande är för allvarligt för att man ska kunna skratta åt det. Och om det är något vi behöver i dessa tider är det väl ett gott skratt! Jag vet att åtminstone jag har ett stort behov av det nu. En bok av Wodehouse är ett lyckopiller helt utan biverkningar. Tja, utom möjligen lite abstinens när den tar slut. Så vilken tur att det finns fler!
