Etikett: krig

Bara du kan rädda mänskligheten

Årets första bok får bli ännu en av favoritförfattaren Terry Pratchett. ”Bara du kan rädda mänskligheten” är en rätt ovanlig roman, även för Pratchett, och tråkigt nog inte en av hans bästa. Bokens titel är namnet på ett dataspel som får eget liv för en pojke vid namn Johnny Maxwell. I spelet ska man skjuta ner en flotta med utomjordingar i rymden men hos Johnny (och hos andra, visar det sig) ber utomjordingarna om att få kapitulera och mäkla fred. Så ska man ju inte göra, det är inte det spelet går ut på. Johnny tvingas tänka till om spelets regler och detta inte bara i datorn, utan även i verkligheten som han alltmer börjar betrakta som ett annat stort spel.

Är det rätt att anfalla och döda, frågar han sig. Borde man inte alltid sträva efter en fredlig lösning i första hand?

Språket är inte lika levande och lekfullt som det brukar vara hos Pratchett. Det blir tvärtom lite konstigt och tillgjort när han försöker använda sig av ”trendiga ungdomsord” (men till viss del kanske det beror på översättningen). Beskrivningarna av spelet och av Johnnys verklighet är också så vaga att man ibland blir osäker på handlingen. Till en början tror jag att utomjordingarna i spelet attackerar i verkligheten, att spelet blir allvar, lite som i 80-talsfilmen ”Wargames”. Men så är det inte. De löpande små noteringarna om krigsbilder i TV:n handlar om ett helt vanligt krig. Förmodligen Irak-kriget eftersom boken skrevs i samband med detta. Det känns som om Pratchett velat lämna sin egen politiska kommentar till kriget genom denna bok, vilket tyvärr ersätter magin med moraliserande. Att fundera över rätt och fel, över krig och fred och rätten till liv är väl inte fel i sig men genom att utgå ifrån detta och bygga en inte så trovärdig och rätt ointressant historia kring det, istället för att låta en inspirerad berättelse få utgöra grunden för diskussionen, detta bakvända förhållningssätt gör boken lite ”död” redan från början.

Pratchett nöjer sig inte heller med att ge sig på krigspolitiken, han väver också in frågan om genus och huruvida kvinnor kan göra det män gör.

Naturligtvis är den smartaste i boken en tjej, men detta hade kunnat vara fallet helt utan diskussion och ifrågasättande. Pratchett har ofta starka kvinnliga karaktärer i sina böcker utan att teoretisera över detta faktum. Även rasfrågan tas upp eftersom en av Johnnys vänner är mörkhyad och det anses vara något bra. Att en vit pojke har en svart kompis ska uppmuntras. Men ur Johnnys synvinkel är hudfärgen helt ointressant och därför hade den kommentaren också kunnat utelämnas tycker jag.

I Johnnys hem råder ”hårda tider” och vi får ingen närmare förklaring till det än en antydan om att hans föräldrar håller på att separera. Föräldrarna är förvånansvärt frånvarande genom hela boken, det är nästan som om de inte finns. Och Johnny får i mångt och mycket klara sig själv. Man kan tycka att om det handlade om en skilsmässa så skulle det förekomma bråk och dramatik men det gör det alltså inte. Istället får man känslan av sorg och depression. Som om den ena föräldern dött och den andra inte förmår ta sig för något på grund av detta. En verklig sådan förlust förekommer också i boken men får bara ett mindre utrymme – som om liv och död i verkligheten inte är lika viktigt som motsvarande i spelet.

Är ”Bara du kan rädda mänskligheten” tänkt som en ungdomsbok? Förmodligen. Alla dataspelstermer och fokus på ungdomarnas liv (med praktiskt taget ingen vuxen närvaro) gör den rätt svårtillgänglig för en medelålders kvinna som jag. Men jag har svårt att se att den skulle tilltala en ungdom från idag – dataspelen har kommit långt sedan 1992 och kulturen är en annan. Och det är synd för det hade verkligen kunnat vara en intressant idé i dessa dagar av AI och virtual reality. Vad är riktigt liv? Är det okej att döda en utomjording om den så att säga inte finns på riktigt? Men vad är verkligt och vad är fantasi? Lever vi kanske i en simulering och vad får det för följder? Hur ska vi lyckas sluta kriga om inte alla slutar samtidigt? Så länge det finns någon som tjänar på det och tycker det är okej att döda finns det kanske inget vi kan göra? Att kapitulera inför en känslokall fiende leder bara till döden. Å andra sidan kanske vi inte dör, utan bara vaknar, som Johnny som går in i spelet när han sover och vaknar när han ”dör”.

Det är många intressanta frågor och tankar som Pratchett hade kunnat paketera på ett betydligt snyggare sätt.

Och i slutändan tror jag att han har rätt när han säger att bara du (eller jag) kan rädda mänskligheten. Inte mänskligheten som i alla människor på jorden, utan det mänskliga i oss, var och en. Vi behöver vörda och vårda det så att vi inte förhärdas och blir likgiltiga inför ondskan. I boken blir dock lösningen (spoiler alert!) inte att sluta fred mellan utomjordingarna och spelarna, utan att skicka hem utomjordingarna till bortom gränsen dit ingen människa kan nå. Anser då Pratchett att vissa grupper aldrig kan komma överens, utan att det bästa vore om vi höll oss på varsin sida gränsen? Inte en vinst, inte en kapitulation, utan en reträtt. Jag betvivlar att det ens är möjligt för vem skulle bevaka gränsen? Men det är en intressant – och pragmatisk – kompromiss, antar jag.

Bara du kan rädda mänskligheten
Terry Pratchett (1998)
Wahlströms fantasy
ISBN 9132322658

Tankar om eskapism

Fötterna på marken och huvudet upp i det blå?

Jag älskar romantik och feel good. Det är alltid där jag hamnar när jag skriver. Och fast jag inte ser mig själv som en person med humor lyckas jag ofta få människor att skratta med det jag skriver. Det är väl inget fel med det? Eller? För en del klingar ordet feel good nästan lika illa som eskapism. Verklighetsflykt? Pah!

Men är eskapism egentligen någonting dåligt?

En författare som min man introducerat mig till och som vi båda älskar är P. G. Wodehouse. Man kan gott säga att Wodehouse var en av de första feel good-författarna. Under sitt långa författarskap spottade han ur sig två böcker om året ungefär och väldigt många har liknande tema: ung man och glada vänner hamnar i trångmål men ordnar med lite hjälp upp allt och finner kärleken till slut. Wodehouse kom själv från den gamla brittiska aristokratin och många av hans böcker utspelar sig på lantliga gods där solen nästan alltid skiner och de största problemen utgörs av rätt triviala saker, som till exempel vem som lyckas vinna priset för den finaste suggan. Eller hur man får sitt hjärtas dam att säga ja, förstås. Djupare frågor om politik, samhälle eller religion undviker Wodehouse skickligt, trots att hans karriär sträckte sig över båda världskrigen. Och det är just det som gör hans böcker så behagliga, tänker jag. Och tidlösa. Läsaren anar att historien utspelar sig någon gång under 20-, 30- eller 40-tal men mer specifikt än så blir det inte. I Wodehouses böcker står tiden stilla. Och trots att romantiken står i centrum lyser erotiken med sin frånvaro. Hans böcker är som skrivna av ett oskyldigt barn vars uppfattning om köttsligt umgänge består av en kyss, snabbt stulen under ett blommande äppelträd.

Idag hade Wodehouse definitivt inte varit PK.

Han är otroligt traditionell och även om han gärna porträtterar olika samhällsklasser med lika stor värme och förståelse, låter han var och en hålla sig på sin plats. Adelsmannen uppvisar måhända inte bevis på lika stor begåvning och rådigt tänkande som betjänten men det är ändå otänkbart att de skulle byta roller. När det gäller män och kvinnor kan man fråga sig om Wodehouse var före sin tid, eller om det kanske i alla tider varit mer jämlikt än vad dagens feminister vill ge sken av? För Wodehouses kvinnor är ofta starka och intelligenta, några har rent av lite maskulin framtoning. Men de är alltid riktiga kvinnor vars skönhet beundras av böckernas unga män. Något avsteg från den heterosexuella kärleken finns inte i Wodehouses värld. Självklart ska en man finna sin kvinna (eller tvärtom).

Wodehouse blev kritiserad redan av sin samtid. Inte för avsaknad av sexuella inslag av vilken sort det än må vara, utan för sitt totala ointresse för politiska frågor. Under andra världskriget valde han att inte ta ställning, trots att han fängslades av tyskarna. Wodehouse var populär i Tyskland och blev väl omhändertagen. Han vägrade att tala illa om tyskarna, något som upprörde hemma i England. Och i hans böcker nämner han knappt händelserna i Europa. I de fall han glider in på ämnet Hitler eller nazismen sker det i ytliga och skämtsamma ordalag. Lite som om det värsta med Hitler vore hans stillösa mustasch.

Men hade Wodehouse varit så älskad, då och nu, om han hade låtit sig påverkas av kritikerna och tagit en aktiv politisk ställning i sina romaner?

Hade hans böcker levt till idag om realismen hade fått utgöra stommen i hans författarskap? Jag tror inte det. Och jag tror att det är just i de hårda, grymma krigstiderna som vi som allra mest behöver den eskapism som författare som Wodehouse erbjuder. Genom att för en stund få glömma allvaret runtomkring oss och sjunka in i en fiktiv värld, där gud är i sin himmel och romantiken får flöda, så orkar vi ännu en dag i verkligheten. Därför läser och skriver jag feel good. Jag minns att jag när jag en gång i ett författarforum ställde frågan om hur många som skrev feel good, fick kommentaren ”jag skriver feel bad” och blev förbryllad. Hur kan man vilja skriva feel bad? Böcker man mår dåligt av? Inte ens en bra deckare är egentligen feel bad – vi strävar ju efter en upplösning, att rättvisa skipas. Och vad är Morden i Midsomer om inte en serie feel good med kriminalinnehåll? Nej, dagligen möts vi av saker som får oss att må dåligt – hela världen är en enda feel bad-historia. Varför göra ont värre? Låt oss unna oss den medicin som lite daglig eskapism kan vara.

Om godhet

Mer kramar till folket! (Foto av Artem Beliaikin från Pexels)

Jag vill ta upp tråden från förra veckan. Det börjar bli svårt att prata om annat än den akuta situationen i världen. Min tanke med den här bloggen var att den skulle handla om företagande, ett nytt sätt att driva företag, mer med hjärtat än med hjärnan. Nu har det tyvärr inte blivit så mycket av den varan här. Mycket för att världen därute har tagit en oväntad (eller kanske väntad) riktning och inget annat kommer att betyda något om ondskan får sin vilja igenom. Mitt företag, och alla andras, kommer att krossas på vägen. Så låt oss återigen tala om ondskan.

Vinnaren skriver historien, säger man.

Smaka på det en stund. Fundera på alla krig och konflikter, nu pågående och historiska sådana, och fråga dig: vilka var ”the bad guys” och vilka var ”the good guys”? Vem skrev historien? Vad är det som säger att det var de goda som vann? Utifrån det jag diskuterade i mitt förra inlägg är ju det mest troliga att det är de ondaste som vinner, eftersom de goda hellre kapitulerar än spiller människoliv. Jag älskar berättelsen om de två kvinnorna och kung Salomo (1 Kungaboken kap 3). Två kvinnor kommer till Salomo med ett litet barn. Båda hävdar att de är mor till barnet och vill att kungen ska döma i frågan. Kungen säger (brutalt): ”hugg det levande barnet mitt itu och ge varsin halva till kvinnorna!” Den ena kvinnan tycker detta är ett rättvist beslut, men den andra ropar ”nej, låt henne ha barnet!” Salomo ger då barnet åt den kvinna som var beredd att avstå från barnet för att rädda livet på det. Förmodligen var detta barnets riktiga mor, och även om det inte var det, skulle det varit den kvinna som var mest lämpad att ta hand om det. (Vad hade hänt om ingen av kvinnorna försökt stoppa kungen från att hugga barnet itu? Hade han gjort det, eller hade han tagit barnet ifrån dem båda? Salomo var känd för sin vishet. Men vishet är inte detsamma som barmhärtighet…)

Tyvärr befinner sig världen i barnets situation just nu.

Det finns människor som skulle ta hand om världen på ett kärleksfullt och hållbart sätt och det finns människor som vill utnyttja och suga ut till sista droppen. Hellre än att slåss för sin sak, tar dessa – vi kan kalla dem ”de goda” – ett steg tillbaka, i hopp om att de andra kanske ska inse att de sågar av den gren de sitter på och ändra sitt destruktiva beteende. Dessutom – att ta till våld för att minska våldet, det är helt enkelt inte klokt. Jag önskar att vi hade en vis kung Salomo, med makt att döma i de riktigt stora frågorna. Någon som kunde stiga in med ett svärd i högsta hugg och säga: ”ge världen åt de fredliga, de godhjärtade, de närande”. Men ingen sådan domare har vi och medan vi väntar och hoppas breder ondskan ut sig.

Förresten. Hur vet man vilka som är ”de goda”? Visst vill väl de flesta av oss vara goda, men det är inte alltid vi lyckas. Våra mänskliga medvetanden är för begränsade för att till fullo förstå konsekvenserna av våra handlingar. Dessutom har vi ibland inget val, eller så står valet mellan två onda ting. För många år sedan nu läste jag Nick Hornbys ”En god människa”. Huvudpersonen får en uppenbarelse och bestämmer sig för att bli god, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. I sin strävan efter att hjälpa sina medmänniskor fattar han en del radikala beslut som i slutändan drabbar hans egen familj. Frågan man som läsare ställer sig är: kan man vara för god? Behöver man dra gränser för sin godhet, eller hitta någon sorts balans? Är godhet bara att inte vara ond, kanske?

Kan man uppväga ett ont med ett gott och hamna på noll?

Min pappa, som också var egenföretagare, brukade säga att en kund som klagade betydde minst tio som var nöjda men inte sa något (eller något ditåt). Det är lätt att säga men svårt att ta till sig känslomässigt. En enda negativ recension av någon av mina böcker svider hårt och länge, även om tio personer sagt att boken var fantastisk. Vi är nog funtade så, vi människor. Vi är mer uppmärksamma på det negativa än det positiva. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt från början. Alltså behövs det kanske tio (eller hundra) gånger så mycket godhet som ondska för att vi ska få balans i världen. Fast det finns de som säger att det är tvärtom: att det goda är så mycket starkare, så det behövs bara ett litet antal ”ljusspridare” för att tippa vågskålen. Jag vet inte om det är sant men visst hade det varit fantastiskt om det varit så. Med tanke på hur många ”ljusspridare” som jag stött på det senaste året så ger det hopp för framtiden, även om det ser mörkt ut just nu.