Etikett: krig

När Väst får Hybris

När man i början av 2022 pratade om att Ryssland tänkte invadera Ukraina sa jag: ”äsch, inte kommer det hända, Ryssland har inget intresse av att erövra andra länder”. När ryska styrkor ändå passerade gränsen till Ukraina blev jag förvånad, så jag letade runt lite och fick snabbt klart för mig att det inte alls handlade om någon ”oprovocerad attack” eller ”rysk invasion”.

Ukraina, med västligt stöd, hade provocerat fram händelserna och mer eller mindre tvingat Ryssland att agera.

Ryssarna valde ändå att gå försiktigt fram med så lite våld och förstörelse som möjligt, om detta rapporterade flera journalister i början. Ukraina har en stor rysktalande befolkning, man kan inte kalla det en minoritet, trots det har de östra delarna utsatts för allt större press att överge sin ryska identitet och bli mer ”ukrainska”. Ukraina har befunnit sig i ett inbördeskrig sedan 2014, där kampen framför allt står mellan det östliga (huvudsakligen ryska) Ukraina som eftersträvar mer självständighet och det västra Ukraina, styrt av nationalister (i realiteten nazister) baserade i Kiev-området, som vill ha ett rent ukrainskt Ukraina. Zelenskyj kom till makten med löftet om ett slut på kriget och rättigheter för de rysktalande delarna i öst. Men så fort han blivit installerad vände han 180 grader och valde att istället trappa upp konflikten genom att dra in både Ryssland och USA, samt större delen av Europa. Resultatet ser vi nu, fyra år senare, med miljoner människor på flykt och enorma förluster, både mänskliga och materiella, för framför allt Ukraina. Men konflikten har gett ringar på vattnet i form av skenande energipriser för resten av Europa, samt enorma biståndspaket till Ukraina, vilka i praktiken bara resulterat i ett ännu större lidande för det ukrainska folket.

Allt det här visste jag redan innan jag började läsa Ola Tunanders bok ”Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten”. Jag hade lyssnat på flera intervjuer med Putin, jag hade koll på journalisten Seymour Hearshs analys av sabotaget mot Nord Stream, jag kände till Minsk-avtalet och att väst aldrig haft för avsikt att följa detta, jag visste att det tidigt slutits ett fredsavtal mellan Zelenskyj och Putin men att detta revs upp av Boris Johnson. Kort sagt, jag var rätt påläst och irriterade mig ständigt på folk som hade ukrainska flaggan på sin profilbild eller kallade Zelenskyj (denne kokainmissbrukande pajas till B-skådis) en hjälte. Men ju mer jag läser i Tunanders bok, desto mer upprörd blir jag.

Jag visste att det var illa, men att det var SÅ HÄR illa!?

Flera gånger får jag lägga ifrån mig boken och bara andas. Vad är det för jävla psykopater som styr den här världen egentligen? Ryssland är inte och har aldrig varit vår fiende. Om vi vill se vem fienden är ska vi nog titta västerut. Och ska vi tala om invasion – titta på vilket land som har soldater placerade i nästan alla andra länder, även Sverige. Vem är det som invaderar? Inte är det Ryssland. Det enda jag kan klandra Ryssland för efter att ha läst Tunanders bok, är att de varit naiva och agerat för sent och för svagt.

Ola Tunander är inte vem som helst och kommer inte lättvindigt med påståenden. Jag tror inte heller att han är köpt av Putin (vilket säkert kommer hävdas av en del). Tunander har forskat och skrivit om freds- och säkerhetspolitiska frågor sedan 1980-talet. Han har ingående studerat Rysslands, och även USAs, försvars- och krigsstrategier och vet därför mer än de flesta om vad som driver konflikter på världsnivå.

Man skulle tycka att en sådan som Tunander vore den mest intervjuade experten från början i en sådan här konflikt.

Men tvärtom, Tunander och hans kollegor blev snabbt utkastade i periferin, så fort de började ifrågasätta narrativet och komma med fakta. Redan från dag ett spreds uttrycken ”fullskalig invasion” och ”oprovocerat ryskt angrepp” i media, trots att det för en fullskalig invasion skulle ha krävts många gånger fler soldater än Ryssland initialt gick in i Ukraina med. Tunander menar att Ryssland, just genom att använda minimalt med trupper, tydligt signalerade att det inte handlade om en invasion. Om Putin hade velat ta över de östra delarna av Ukraina hade han kunnat göra det för länge sedan. Han sa till och med nej när dessa områden vädjade om att få ansluta sig till Ryssland. Tunander förklarar varför. Flera gånger tar han upp Rysslands försvarsstrategi som går ut på att ha två buffertzoner kring landet. En inre zon som vid ett storkrig riskerar att ockuperas av ryssarna, samt en yttre zon, där inga utländska (amerikanska eller brittiska) flygbaser skulle tillåtas. Båda dessa zoner måste dock alltid vara neutrala, det vill säga, inte ansluta sig till någon militär allians, typ Nato. Faktiskt har Putin och andra vid flera tillfällen sagt att de nordiska länderna inte behöver frukta Ryssland, såvida de inte går med i Nato.

Det absolut sämsta vi i Sverige kunde göra säkerhetsmässigt var att ansluta oss till Nato.

Och det har våra politiker vetat, därför har vi stått utanför och varit neutrala. Nordens neutralitet mellan öst och väst är just det som hållit världsläget relativt lugnt. Varför man valde att överge detta vinnande koncept och praktiskt taget bädda för ett storskaligt tredje världskrig (som även skulle utspelas på svensk mark) är fullständigt obegripligt, både för mig och för Tunander.

Det sägs att Ryssland brutit mot folkrätten genom att gå in med militära styrkor i Ukraina. Tunander ägnar ett helt kapitel åt att analysera vad folkrätten innebär och huruvida en handling ska klassas som ett brott mot den eller inte. För att ha något att jämföra med går han igenom liknande konflikter i historien och framför allt USAs roll i dessa, och i de avslutande tio punkterna konstaterar han att Ryssland i ett fall möjligen har brutit mot folkrätten enligt FN-stadgan artikel 2.4, medan USA och väst definitivt har brutit mot folkrätten minst åtta gånger när det kommer till Ukraina.

Riktigt mörkt blir det i kapitlet om vad som hände i Butja.

Den officiella storyn är att Ryssland drog tillbaka styrkorna från staden och efterlämnade mängder av döda civila ukrainare på gatorna, många av dem brutalt avrättade. Denna händelse kom att bli avgörande för krigets upptrappning och omintetgjorde de sista chanserna till ett fredligt slut. Vittnesmål och bevis ger dock en helt annan bild. Under fredssamtalen hävdade USA att Ukraina inte kunde gå med på något så länge de var under hot, därför drog Ryssland tillbaka sina styrkor från Kiev-området, däribland Butja. Det var en gest av välvilja. Flera dagar efteråt – när borgmästaren och andra firat sin frihet (inget tal om några döda på gatorna) – skickades ukrainska specialtrupper in i staden för att ”rensa upp” (i praktiken döda alla eventuella ryska kollaboratörer). Först efter denna upprensning påträffas alltså de döda kropparna, som omöjligt kunde ha legat där i de två veckor som ryssarna varit borta från staden. Representanter från de ukrainska specialstyrkorna har helt öppet hyllat terrormetoder använda av IS och skulle inte dra sig för att använda offentliga avrättningar av civila, ukrainare likaväl som ryssar. Och det är dessa individer som stöttas av väst.

Visst är det ironiskt att det ofta är vi som ifrågasätter narrativet som kallas nazister, medan vilken medelsvensson som helst kan hylla Zelenskyj – som bär nazistsymboler helt öppet – som hjälte!

Jag har försökt att ignorera de ukrainska flaggorna överallt och trots att jag ibland på pin kiv velat hissa den ryska flaggan så har jag avstått från att ta den konflikten. Jag står inte på någons sida, jag vill bara att dödandet slutar. (Något som Viktor Orbán också sa, ni vet han som kallas diktator.) Men efter att ha läst Tunanders bok kan jag inte vara tyst längre. Om du är en av dem som fortfarande har Ukrainas flagga på din profilbild så förtjänar du bara en ordentlig örfil som får det att ringa i öronen på dig i veckor. Jag håller dig ansvarig för hundratusentals döda ukrainare (och ryssar), förstörd åkermark av högsta kvalitet, höjda energipriser samt det överhängande hotet om ett tredje världskrig.

Tunander tar upp fyra möjliga slut på konflikten. Tre av dessa involverar ryska attacker mot europeiska mål, i värsta fall med kärnvapen. I inget av scenarierna ”vinner” Ukraina. Detta var uppenbart från början för de flesta av oss som tänker själva. Vi var många som trodde att kriget skulle vara över efter ett par månader, och att det skulle sluta med att de östliga delarna av Ukraina övertogs av Ryssland, samt att Ukraina skulle nekas Nato-medlemskap. Hade väst hållit sig utanför hade detta blivit resultatet och miljoner ukrainare hade kunnat andas ut, med makar, fäder och söner fortfarande i livet. Men detta var inte den väg som du – du med ukrainaflaggan på din profil – valde. Jag tror inte att kärnvapen – så som de förklarats för oss – existerar, men det finns onekligen massförstörelsevapen som kan orsaka enorm skada.

Ett tredje världskrig skulle få de första två att te sig som en promenad i parken.

Därför måste vi till varje pris undvika detta. Och enda vägen är att upplysa vanliga människor – de där med ukrainaflaggor – om vad allt det här handlar om, så att de kan vända ryggen åt alla de politiker som styr oss käpprätt åt helvetet. Finns det en enda röst för fred i Sveriges Riksdag? Om inte, måste vi byta ut dem allihop. Personligen tror jag dock inte det går att göra genom val och röstningar på det traditionella sättet. Men vi kan kollektivt säga nej och vägra lyda order.

Ola Tunanders bok ”Hybris” borde vara obligatorisk läsning, inte bara för våra så kallade makthavare, utan även för alla journalister, lärare och allmänna tyckare. Boken är rikligt illustrerad och uppbackad av trovärdiga källor. Tunander tar även upp attentatet mot Nord Stream, som han anser mest troligt var en amerikansk operation, samt de olagliga biolabben i Ukraina (där både Barack Obama och Joe Biden var involverade). Ack, ännu en konspirationsteori som visar sig vara sann…

Det var jobbigt att ta sig igenom boken, inte för att den var svårläst, utan för att den så tydligt visar vilken ondska som råder i världen. Och de flesta svenskar är totalt ovetande. Jag kommer att tänka på en känd historia där en rysk KGB-agent säger till en västerlänning: ”Jag avundas verkligen er propaganda.” Varav västerlänningen svarar ”vadå? Vi har ingen propaganda.” Säga vad man vill om Putin och Ryssland men ryssarna vet i alla fall när de är utsatta för propaganda. Här kallar vi det bara vanlig media och tror blint på varje ord. Så till alla er som fortfarande kollar på SVT vill jag bara säga: Vakna för i helvete!

Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten
Ola Tunander
Karneval Förlag
ISBN 9789189494831

”I stålstormen” lär mig något om män

Fråga mig inte hur det kom sig att jag började läsa Ernst Jüngers ”I stålstormen”. Det kan verka konstigt att jag – som anser att krigsskildringar är ungefär lika intressanta som sportreferat – läser dagboksanteckningar från första världskrigets skyttegravar. Och det var med viss tveksamhet jag började läsa. Men av någon konstig anledning sugs jag snart in i Jüngers berättelse och plötsligt får jag en mängd aha-upplevelser och märkligt nog kraftiga igenkännanden, på gränsen till sammansmältning.

Om det är så att vi återföds och lever många liv kan jag mycket väl ha varit en tysk soldat under första världskriget, jag har vissa erfarenheter som skulle kunna tyda på detta.

Men kanske är det inte alls tidigare liv, kanske är det bara Jüngers fantastiska berättarförmåga eller översättaren Urban Lindströms förtjänst. Oavsett, så fascineras jag och kan inte sluta läsa. Som jag nämnde i min förra recension – ”Eliternas uppror”, och även i min recension av ”Doktor Glas” – så tror jag att en medelålders kvinna på 2020-talet mycket väl kan tillgodogöra sig och förstå (rentav njuta av) en ung mans tankar för hundra år sedan. Och att läsa om krigets brutala verklighet var sannerligen att kliva ur min comfort zone. Liksom Jünger beger jag mig ut på slagfältet med öppna ögon och saklig blick. Till min lilla tröst har jag vetskapen om att kriget tar slut 1918 och att Ernst Jünger, denna übermensch, överlever inte bara första utan även andra världskriget och blir över hundra år gammal. Stundvis känns det som att se en Hollywoodfilm där man vet att hjälten överlever, trots att det många gånger ser mörkt ut. Jünger blir träffad av granatsplitter eller kulor fjorton gånger, varav två gånger rakt genom bröstkorgen. Ändå reser han sig upp och strider vidare. Han vill inte belasta sjukvården i onödan, säger han, så han tar bara emot den mest nödvändiga omplåstringen, åker hem på permission och läker ut skadan på egen hand. Sedan återvänder han till fronten.

Jünger är bara 23 år gammal när han tar värvning och ganska snart avancerar han till fänrik och får ansvar för ett helt kompani. Vad är det som får dessa unga män att anmäla sig frivilligt? Jünger menar att det var tristess. De längtade efter ett äventyr. Därför vill också Jünger vara i främsta leden, där döden är ständigt närvarande. Han ligger långa perioder i skyttegravarna och när det inte smäller om öronen på en stund beger han sig ut på farliga utflykter.

En soldat får inte ha tråkigt, menar han. Det är bland det farligaste som finns.

Men soldaterna bör inte heller ge sig hän åt förstörelse. När de tvingas förstöra allt av värde i de franska byar de har belägrat och snart kommer tvingas överlämna åt engelsmännen, blir männen nästan galna. Det är demoraliserande, människor är inte gjorda för att riva ner, utan för att bygga upp. Med värme berättar Jünger om hur de bygger, ställer i ordning och förbättrar skyttegravarna. Han får lära sig många nyttiga hantverk av de andra soldaterna. Alltid är det någon som vet bästa sättet att stötta en vägg eller dränera ett dike. Kamratskapet är centralt genom hela boken, även om Jünger verkar kunna lämna fallna vänner utan att sörja eller blicka tillbaka. Ena stunden drar kamraten ett skämt, i nästa ligger han död med en kula genom huvudet. Men det är bara att gå vidare. Framåt, framåt, trots att läget för den tyska sidan redan från början är hopplöst. Jag slås av hur mycket starkare den franska och engelska sidan är. Deras granater, bomber och kulor haglar över tyskarna i en aldrig sinande ström, år ut och år in. Tyskarna får ofta bara ligga och ta skydd för att emellanåt göra någon halvhjärtad framstöt. Engelsmännen tar också vartefter åren går in förstärkningar från världens alla hörn. Tyskarna slåss mot skottar, indier och nya zeeländare. De slåss ofta på fransk mark och trots att tyskarna alltså ockuperar dessa franska städer och byar blir de väl mot- och omhändertagna av lokalbefolkningen. Det är ju engelsmännen som förstör de pittoreska husen, fruktträdgårdarna och de vackra landskapen. Jünger ser inte heller fransmännen som fiender i någon svartvit mening. Han beundrar ofta motståndarnas styrka och uthållighet.

I hela boken finns inte ett spår av den dehumanisering som tycks prägla modern krigföring.

Engelsmannen på andra sidan är lika mycket människa som Jünger. Han blir ofta beklämd av att se alla dessa unga män som stupat, oavsett nationalitet. Vid ett tillfälle när tyskarna jagat upp varandra till en brinnande blodtörst och stormar mot den engelska linjen passerar Jünger en engelsman som sitter uppgivet hopsjunken. Jünger tänker först skjuta mannen men när denne tar upp ett fotografi på sin familj och visar för Jünger, låter han honom gå. Efteråt tänker Jünger ofta på denna engelsman – en av tiotusentals – och hoppas att han kom hem till sin familj.

Jünger själv verkar dock inte längta hem till någon familj. Faktiskt nämner han dem knappt alls. Vi får veta att han har en far som han pratar med när han är hemma på permission, samt en bror som han tycker mycket om och vars nära-döden-upplevelse skakar Jünger djupt. Kvinnorna lyser med sin frånvaro även om Jünger vid ett par tillfällen flörtar med några unga fransyskor. Jag noterar också med stor förvåning att Jünger aldrig nämner gud, religion eller politik. De ideologiska orsakerna till kriget tycks oväsentliga. Han slåss inte för en högre sak, utan för sin egen skull och för sina kamraters. Det är på sätt och vis ett jobb som ska göras – och Jünger gör det bra, trots att han ibland har egna åsikter om de order han ges – men också i sig en livsuppgift, något som skapar mening i ett annars tråkigt liv.

Stundvis uppfylls männen av lycka. Som om livsupplevelsen blir som starkast i dödens närhet.

När Jünger skadas för sista gången ligger han i en krater och känner mer förvåning än rädsla. Han är säker på att hans sista stund är kommen och det gör honom ingenting. Han blir nästan irriterad när han tvingas tillbaka till livet igen. Ofta ser han hos de döende denna lycka och frid. Man skulle kunna tro att det beror på att de äntligen får slippa ifrån hemskheterna, men kanske är det något större än så? Jag har också varit nära döden ett par gånger i mitt liv och jag kan instämma med Jünger i att det man främst känner är förvåning. ”Jaha, ska det redan ta slut?”

Jüngers ärliga berättelse lär mig några viktiga saker och även om det tar emot tvingas jag inse vissa fakta om hur pojkar och män fungerar. Det här är av enormt värde för oss kvinnor att förstå. Som till exempel:

  • Unga män gör vad som helst för att slippa tristess, de kommer att dras till spänning och farligheter, harmlösa eller ej
  • Mäns kamratskap är viktigare än romantiska förhållanden. Män behöver andra män och kommer att prioritera dessa relationer
  • Det är tävlingen som är viktig, inte dödandet i sig, men om tävlingen involverar dödande är det så det är
  • Män är programmerade för kamp, jakt och strid. Från andra källor har jag lärt mig att även en pojke som aldrig tillåts leka med vapen, eller ens har sett ett vapen, kommer att göra ett och leka med det

Därför bör vi mödrar och fruar:

  • Uppmuntra pojkars lek i lag och med kamptema
  • Utmana pojkar och ge dem svåra, gärna fysiskt krävande uppgifter
  • Unna våra män det kamratskap med andra män som de behöver (och inte klampa in även om de verkar ha så kul tillsammans att vi vill vara med)
  • Lära pojkarna sportsmannaskap och gentlemannamässighet. När du har besegrat din fiende, eller blivit besegrad – ta i hand och gå vidare som vänner

Och nu borde alla förstå varför några fritidsgårdar inte kommer avhjälpa problemet med gängkriminalitet. För att locka unga pojkar från denna skadliga aktivitet behöver vi ge dem något som är ännu mer krävande, spännande, utmanande och sammansvetsande. Så, kanske skicka dem till militärtjänstgöring eller involvera dem i någon krävande lagsport, typ amerikansk fotboll. För en del killar räcker det med datorspelande för att tillgodose det här behovet, så även där tvingas jag bita i det sura äpplet och erkänna att datorspelande kan vara en bra sak.

Jag har inte som Ernst Jünger tvingats bära tung packning genom gasmoln och likstank.

Jag har inte tvingats lämna vänner kvar i dikeskanten för att dö. Åtminstone inte bokstavligen. Men i denna postpandemiska tid har jag ofta varit tvungen att göra mitt hjärta hårt och gå vidare. Att bryta ihop för att kriget rasar och du inte kan göra något åt dem som faller offer längs vägen (något som Jünger faktiskt gör vid ett mycket okaraktäristiskt tillfälle) hjälper ingen. Och även om det kan tyckas otäckt och orättvist så lever vi ändå i spännande tider idag 2026, säkert än mer omvälvande än åren 1914-1918. Det ser kanske annorlunda ut men kampen är den samma. Mot slutet av kriget, berättar Jünger, släpper motståndaren flygblad över de tyska soldaterna. Dessa propagandablad betraktas som mycket farliga av officerarna. Texten spelar på känslor och vill förmå de tyska soldaterna att ge upp. Inte så stor skillnad mot dagens media, tänker jag, som gör allt den kan för att få oss människor att känna oss rädda och maktlösa. ”Nog är det skönare att sitta i soffan och kolla på mellon, istället för att gå ut och protestera? Överlåt alla viktiga beslut åt oss makthavare, vi vet vad som är bäst för dig.” Det är nu vi skulle behöva sådana män som Ernst Jünger. Men år av välstånd och överflöd, samt nedvärdering av det maskulina, har gjort våra män svaga. Goda tider ger svaga män, svaga män ger dåliga tider, dåliga tider ger starka män, starka män ger goda tider, sägs det. Så vi får väl hoppas att dessa tider ger oss starkare män. Annars är inte bara männen, utan även vi kvinnor förlorade.

I stålstormen
Ernst Jünger (1920/2008)
Atlantis
ISBN 9789173532679

Bara du kan rädda mänskligheten

Årets första bok får bli ännu en av favoritförfattaren Terry Pratchett. ”Bara du kan rädda mänskligheten” är en rätt ovanlig roman, även för Pratchett, och tråkigt nog inte en av hans bästa. Bokens titel är namnet på ett dataspel som får eget liv för en pojke vid namn Johnny Maxwell. I spelet ska man skjuta ner en flotta med utomjordingar i rymden men hos Johnny (och hos andra, visar det sig) ber utomjordingarna om att få kapitulera och mäkla fred. Så ska man ju inte göra, det är inte det spelet går ut på. Johnny tvingas tänka till om spelets regler och detta inte bara i datorn, utan även i verkligheten som han alltmer börjar betrakta som ett annat stort spel.

Är det rätt att anfalla och döda, frågar han sig. Borde man inte alltid sträva efter en fredlig lösning i första hand?

Språket är inte lika levande och lekfullt som det brukar vara hos Pratchett. Det blir tvärtom lite konstigt och tillgjort när han försöker använda sig av ”trendiga ungdomsord” (men till viss del kanske det beror på översättningen). Beskrivningarna av spelet och av Johnnys verklighet är också så vaga att man ibland blir osäker på handlingen. Till en början tror jag att utomjordingarna i spelet attackerar i verkligheten, att spelet blir allvar, lite som i 80-talsfilmen ”Wargames”. Men så är det inte. De löpande små noteringarna om krigsbilder i TV:n handlar om ett helt vanligt krig. Förmodligen Irak-kriget eftersom boken skrevs i samband med detta. Det känns som om Pratchett velat lämna sin egen politiska kommentar till kriget genom denna bok, vilket tyvärr ersätter magin med moraliserande. Att fundera över rätt och fel, över krig och fred och rätten till liv är väl inte fel i sig men genom att utgå ifrån detta och bygga en inte så trovärdig och rätt ointressant historia kring det, istället för att låta en inspirerad berättelse få utgöra grunden för diskussionen, detta bakvända förhållningssätt gör boken lite ”död” redan från början.

Pratchett nöjer sig inte heller med att ge sig på krigspolitiken, han väver också in frågan om genus och huruvida kvinnor kan göra det män gör.

Naturligtvis är den smartaste i boken en tjej, men detta hade kunnat vara fallet helt utan diskussion och ifrågasättande. Pratchett har ofta starka kvinnliga karaktärer i sina böcker utan att teoretisera över detta faktum. Även rasfrågan tas upp eftersom en av Johnnys vänner är mörkhyad och det anses vara något bra. Att en vit pojke har en svart kompis ska uppmuntras. Men ur Johnnys synvinkel är hudfärgen helt ointressant och därför hade den kommentaren också kunnat utelämnas tycker jag.

I Johnnys hem råder ”hårda tider” och vi får ingen närmare förklaring till det än en antydan om att hans föräldrar håller på att separera. Föräldrarna är förvånansvärt frånvarande genom hela boken, det är nästan som om de inte finns. Och Johnny får i mångt och mycket klara sig själv. Man kan tycka att om det handlade om en skilsmässa så skulle det förekomma bråk och dramatik men det gör det alltså inte. Istället får man känslan av sorg och depression. Som om den ena föräldern dött och den andra inte förmår ta sig för något på grund av detta. En verklig sådan förlust förekommer också i boken men får bara ett mindre utrymme – som om liv och död i verkligheten inte är lika viktigt som motsvarande i spelet.

Är ”Bara du kan rädda mänskligheten” tänkt som en ungdomsbok? Förmodligen. Alla dataspelstermer och fokus på ungdomarnas liv (med praktiskt taget ingen vuxen närvaro) gör den rätt svårtillgänglig för en medelålders kvinna som jag. Men jag har svårt att se att den skulle tilltala en ungdom från idag – dataspelen har kommit långt sedan 1992 och kulturen är en annan. Och det är synd för det hade verkligen kunnat vara en intressant idé i dessa dagar av AI och virtual reality. Vad är riktigt liv? Är det okej att döda en utomjording om den så att säga inte finns på riktigt? Men vad är verkligt och vad är fantasi? Lever vi kanske i en simulering och vad får det för följder? Hur ska vi lyckas sluta kriga om inte alla slutar samtidigt? Så länge det finns någon som tjänar på det och tycker det är okej att döda finns det kanske inget vi kan göra? Att kapitulera inför en känslokall fiende leder bara till döden. Å andra sidan kanske vi inte dör, utan bara vaknar, som Johnny som går in i spelet när han sover och vaknar när han ”dör”.

Det är många intressanta frågor och tankar som Pratchett hade kunnat paketera på ett betydligt snyggare sätt.

Och i slutändan tror jag att han har rätt när han säger att bara du (eller jag) kan rädda mänskligheten. Inte mänskligheten som i alla människor på jorden, utan det mänskliga i oss, var och en. Vi behöver vörda och vårda det så att vi inte förhärdas och blir likgiltiga inför ondskan. I boken blir dock lösningen (spoiler alert!) inte att sluta fred mellan utomjordingarna och spelarna, utan att skicka hem utomjordingarna till bortom gränsen dit ingen människa kan nå. Anser då Pratchett att vissa grupper aldrig kan komma överens, utan att det bästa vore om vi höll oss på varsin sida gränsen? Inte en vinst, inte en kapitulation, utan en reträtt. Jag betvivlar att det ens är möjligt för vem skulle bevaka gränsen? Men det är en intressant – och pragmatisk – kompromiss, antar jag.

Bara du kan rädda mänskligheten
Terry Pratchett (1998)
Wahlströms fantasy
ISBN 9132322658

Tankar om eskapism

Fötterna på marken och huvudet upp i det blå?

Jag älskar romantik och feel good. Det är alltid där jag hamnar när jag skriver. Och fast jag inte ser mig själv som en person med humor lyckas jag ofta få människor att skratta med det jag skriver. Det är väl inget fel med det? Eller? För en del klingar ordet feel good nästan lika illa som eskapism. Verklighetsflykt? Pah!

Men är eskapism egentligen någonting dåligt?

En författare som min man introducerat mig till och som vi båda älskar är P. G. Wodehouse. Man kan gott säga att Wodehouse var en av de första feel good-författarna. Under sitt långa författarskap spottade han ur sig två böcker om året ungefär och väldigt många har liknande tema: ung man och glada vänner hamnar i trångmål men ordnar med lite hjälp upp allt och finner kärleken till slut. Wodehouse kom själv från den gamla brittiska aristokratin och många av hans böcker utspelar sig på lantliga gods där solen nästan alltid skiner och de största problemen utgörs av rätt triviala saker, som till exempel vem som lyckas vinna priset för den finaste suggan. Eller hur man får sitt hjärtas dam att säga ja, förstås. Djupare frågor om politik, samhälle eller religion undviker Wodehouse skickligt, trots att hans karriär sträckte sig över båda världskrigen. Och det är just det som gör hans böcker så behagliga, tänker jag. Och tidlösa. Läsaren anar att historien utspelar sig någon gång under 20-, 30- eller 40-tal men mer specifikt än så blir det inte. I Wodehouses böcker står tiden stilla. Och trots att romantiken står i centrum lyser erotiken med sin frånvaro. Hans böcker är som skrivna av ett oskyldigt barn vars uppfattning om köttsligt umgänge består av en kyss, snabbt stulen under ett blommande äppelträd.

Idag hade Wodehouse definitivt inte varit PK.

Han är otroligt traditionell och även om han gärna porträtterar olika samhällsklasser med lika stor värme och förståelse, låter han var och en hålla sig på sin plats. Adelsmannen uppvisar måhända inte bevis på lika stor begåvning och rådigt tänkande som betjänten men det är ändå otänkbart att de skulle byta roller. När det gäller män och kvinnor kan man fråga sig om Wodehouse var före sin tid, eller om det kanske i alla tider varit mer jämlikt än vad dagens feminister vill ge sken av? För Wodehouses kvinnor är ofta starka och intelligenta, några har rent av lite maskulin framtoning. Men de är alltid riktiga kvinnor vars skönhet beundras av böckernas unga män. Något avsteg från den heterosexuella kärleken finns inte i Wodehouses värld. Självklart ska en man finna sin kvinna (eller tvärtom).

Wodehouse blev kritiserad redan av sin samtid. Inte för avsaknad av sexuella inslag av vilken sort det än må vara, utan för sitt totala ointresse för politiska frågor. Under andra världskriget valde han att inte ta ställning, trots att han fängslades av tyskarna. Wodehouse var populär i Tyskland och blev väl omhändertagen. Han vägrade att tala illa om tyskarna, något som upprörde hemma i England. Och i hans böcker nämner han knappt händelserna i Europa. I de fall han glider in på ämnet Hitler eller nazismen sker det i ytliga och skämtsamma ordalag. Lite som om det värsta med Hitler vore hans stillösa mustasch.

Men hade Wodehouse varit så älskad, då och nu, om han hade låtit sig påverkas av kritikerna och tagit en aktiv politisk ställning i sina romaner?

Hade hans böcker levt till idag om realismen hade fått utgöra stommen i hans författarskap? Jag tror inte det. Och jag tror att det är just i de hårda, grymma krigstiderna som vi som allra mest behöver den eskapism som författare som Wodehouse erbjuder. Genom att för en stund få glömma allvaret runtomkring oss och sjunka in i en fiktiv värld, där gud är i sin himmel och romantiken får flöda, så orkar vi ännu en dag i verkligheten. Därför läser och skriver jag feel good. Jag minns att jag när jag en gång i ett författarforum ställde frågan om hur många som skrev feel good, fick kommentaren ”jag skriver feel bad” och blev förbryllad. Hur kan man vilja skriva feel bad? Böcker man mår dåligt av? Inte ens en bra deckare är egentligen feel bad – vi strävar ju efter en upplösning, att rättvisa skipas. Och vad är Morden i Midsomer om inte en serie feel good med kriminalinnehåll? Nej, dagligen möts vi av saker som får oss att må dåligt – hela världen är en enda feel bad-historia. Varför göra ont värre? Låt oss unna oss den medicin som lite daglig eskapism kan vara.

Om godhet

Mer kramar till folket! (Foto av Artem Beliaikin från Pexels)

Jag vill ta upp tråden från förra veckan. Det börjar bli svårt att prata om annat än den akuta situationen i världen. Min tanke med den här bloggen var att den skulle handla om företagande, ett nytt sätt att driva företag, mer med hjärtat än med hjärnan. Nu har det tyvärr inte blivit så mycket av den varan här. Mycket för att världen därute har tagit en oväntad (eller kanske väntad) riktning och inget annat kommer att betyda något om ondskan får sin vilja igenom. Mitt företag, och alla andras, kommer att krossas på vägen. Så låt oss återigen tala om ondskan.

Vinnaren skriver historien, säger man.

Smaka på det en stund. Fundera på alla krig och konflikter, nu pågående och historiska sådana, och fråga dig: vilka var ”the bad guys” och vilka var ”the good guys”? Vem skrev historien? Vad är det som säger att det var de goda som vann? Utifrån det jag diskuterade i mitt förra inlägg är ju det mest troliga att det är de ondaste som vinner, eftersom de goda hellre kapitulerar än spiller människoliv. Jag älskar berättelsen om de två kvinnorna och kung Salomo (1 Kungaboken kap 3). Två kvinnor kommer till Salomo med ett litet barn. Båda hävdar att de är mor till barnet och vill att kungen ska döma i frågan. Kungen säger (brutalt): ”hugg det levande barnet mitt itu och ge varsin halva till kvinnorna!” Den ena kvinnan tycker detta är ett rättvist beslut, men den andra ropar ”nej, låt henne ha barnet!” Salomo ger då barnet åt den kvinna som var beredd att avstå från barnet för att rädda livet på det. Förmodligen var detta barnets riktiga mor, och även om det inte var det, skulle det varit den kvinna som var mest lämpad att ta hand om det. (Vad hade hänt om ingen av kvinnorna försökt stoppa kungen från att hugga barnet itu? Hade han gjort det, eller hade han tagit barnet ifrån dem båda? Salomo var känd för sin vishet. Men vishet är inte detsamma som barmhärtighet…)

Tyvärr befinner sig världen i barnets situation just nu.

Det finns människor som skulle ta hand om världen på ett kärleksfullt och hållbart sätt och det finns människor som vill utnyttja och suga ut till sista droppen. Hellre än att slåss för sin sak, tar dessa – vi kan kalla dem ”de goda” – ett steg tillbaka, i hopp om att de andra kanske ska inse att de sågar av den gren de sitter på och ändra sitt destruktiva beteende. Dessutom – att ta till våld för att minska våldet, det är helt enkelt inte klokt. Jag önskar att vi hade en vis kung Salomo, med makt att döma i de riktigt stora frågorna. Någon som kunde stiga in med ett svärd i högsta hugg och säga: ”ge världen åt de fredliga, de godhjärtade, de närande”. Men ingen sådan domare har vi och medan vi väntar och hoppas breder ondskan ut sig.

Förresten. Hur vet man vilka som är ”de goda”? Visst vill väl de flesta av oss vara goda, men det är inte alltid vi lyckas. Våra mänskliga medvetanden är för begränsade för att till fullo förstå konsekvenserna av våra handlingar. Dessutom har vi ibland inget val, eller så står valet mellan två onda ting. För många år sedan nu läste jag Nick Hornbys ”En god människa”. Huvudpersonen får en uppenbarelse och bestämmer sig för att bli god, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. I sin strävan efter att hjälpa sina medmänniskor fattar han en del radikala beslut som i slutändan drabbar hans egen familj. Frågan man som läsare ställer sig är: kan man vara för god? Behöver man dra gränser för sin godhet, eller hitta någon sorts balans? Är godhet bara att inte vara ond, kanske?

Kan man uppväga ett ont med ett gott och hamna på noll?

Min pappa, som också var egenföretagare, brukade säga att en kund som klagade betydde minst tio som var nöjda men inte sa något (eller något ditåt). Det är lätt att säga men svårt att ta till sig känslomässigt. En enda negativ recension av någon av mina böcker svider hårt och länge, även om tio personer sagt att boken var fantastisk. Vi är nog funtade så, vi människor. Vi är mer uppmärksamma på det negativa än det positiva. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt från början. Alltså behövs det kanske tio (eller hundra) gånger så mycket godhet som ondska för att vi ska få balans i världen. Fast det finns de som säger att det är tvärtom: att det goda är så mycket starkare, så det behövs bara ett litet antal ”ljusspridare” för att tippa vågskålen. Jag vet inte om det är sant men visst hade det varit fantastiskt om det varit så. Med tanke på hur många ”ljusspridare” som jag stött på det senaste året så ger det hopp för framtiden, även om det ser mörkt ut just nu.