Etikett: förlust

Om längtan efter en dotter

Jag blandar upp min läsning med lite romaner emellanåt, utan särskilt tema eller någon baktanke. ”Dotter önskas” av Katerina Janouch råkade hamna i bokhögen och den kom oväntat att trycka på några knappar. Janouch tar upp en mammas förbjudna tankar kring sina barn och det känns till viss del befriande.

Det finns så många tabun kring mor-barn-relationen, så mycket som man förväntas känna eller inte känna.

Men känslor är som de är och behöver bemötas, inte tryckas ner. Mitt föräldraskap har varit en sann utmaning och jag känner igen mig mycket i huvudpersonen Helena. Dock har jag aldrig behövt längta efter en dotter, mitt första och mitt tredje barn var båda flickor. Skulle jag ha längtat efter en flicka om jag fått två söner på raken? Förmodligen. Jag tror att jag önskade en flicka första gången jag blev gravid, även om det inte var superviktigt för mig.

När Helena väntar sitt andra barn förlorar hon sin älskade mamma och känner sig plötsligt ensam. Hon saknar en annan kvinna att anförtro sig åt, att dela sorg och glädje med. Mammans död gör att längtan efter en dotter, som redan var stark, tar sig astronomiska proportioner. Plötsligt blir det livsviktigt för Helena att få en dotter. Och när barnet sedan visar sig vara ytterligare en pojke går Helena in i en livskris.

Kan man sörja ett barn man aldrig fått, samtidigt som man älskar det barn man har?

Helenas dotterlängtan närmar sig fanatism, hon suger i sig all information hon kan komma över om sätt att försäkra sig om en flicka och eftersom hon inte får det stöd hon behöver börjar hon smyga med sina tankar och funderingar. Inte ens maken Paul, som hon älskar och som är en fantastisk partner och far, släpper hon in till det förbjudna rummet i sitt hjärta. Helenas livkris blir snart även en äktenskaplig kris. Och när hon dessutom hittar sin mammas dagböcker och börjar läsa om mammans stora hemlighet blir krisen existensiell. Helena klarar inte att vara kvar i sin familj i villan i förorten utan ger sig ut på jakt efter sitt ursprung.

Jag sa att det till viss del är befriande att läsa om de förbjudna tankarna som många mödrar har. Jag hade också sådana, och har kanske fortfarande. Men Helenas fanatism går över gränsen. Hon beter sig otroligt omoget och egoistiskt och tycks inte förstå att hennes handlingar får konsekvenser.

Kan man bli så galen av dotterlängtan? Ja, tydligen.

Katerina Janouch är journalist och har djupdykt i ämnet. Det gör att storyn backas upp av trovärdiga faktadetaljer. Då har nog en del läsare svårare att tro på att det finns så fantastiska män som Paul. Men eftersom jag har en sådan man själv känns det närmast självklart för mig. Och just därför, kanske, störs jag av hur illa hon behandlar honom.

Jag har också förlorat min mamma på liknande sätt som Helena, men jag fick ha min mamma längre, hon fick se alla mina barn växa upp och det är jag otroligt tacksam för. Dock saknar jag ju henne något enormt och jag känner igen mig i behovet av en äldre kvinnlig släkting att anförtro mig åt. Det behöver inte ens vara en släkting. Ibland skojar vi om att vi ska annonsera efter en extramormor. Men det går såklart inte att ersätta en människa på det sättet. Det bästa du kan göra är att själv bli den du saknar. Vara ditt eget stöd och finnas där för kommande generationer.

På något sätt går man vidare och lär sig leva med ett hål mitt i tillvaron.

Hade Helena kunnat göra något annorlunda? Hade hennes omgivning kunnat stötta henne bättre, i sorgen efter mamman, i kaoset det innebär att bli tvåbarnsmamma och i längtan efter en dotter? Det känns på något sätt typiskt för vår tid och kultur att alla i Helenas omgivning vill hjälpa men inte vet hur och därför mest håller sig undan eller sopar problemen under mattan. ”Ryck upp dig, så farligt är det väl inte, klart det är jobbigt att förlora sin mamma” och så vidare. Helena blir arg på sin pappa eftersom hans liv inte verkar slås i spillror av mammans död, på samma sätt som hennes. Men vi sörjer olika och kanske blir sorgen mindre synlig och himlastormande ju äldre vi blir. Helena gör också kraftigt motstånd mot verkligheten. När mamman ligger på dödsbädden intalar sig Helena att sjukdomen mirakulöst kommer försvinna. Och trots ultraljudet som visar en pojke tänker hon att det ändå skulle kunna bli en flicka. Det här motståndet gör att lidandet blir större, tror jag.

Vi behöver lära oss att flyta med i livet och parera de hinder vi stöter på, ta oss förbi dem och inte fastna.

Janouch skriver lättläst och romanen engagerar. Den har dock inte riktigt en klassisk roman-uppbyggnad, stundvis känns den mer självbiografisk eller som ett reportage. Som läsare blir man därför lite osäker på vart berättelsen ska ta vägen. Jag irriterar mig ofta på Helena, bara för att i nästa stund känna att jag skulle vilja vara där hos henne, hjälpa henne att natta barnen och sedan stryka henne över håret och trösta. Säga att det är okej att inte alltid älska sina barn. Lova henne att det blir bättre – för det blir det. På sätt och vis. Inte heller är det säkert att en dotter är den lösning hon söker. Visst, du kan få en kvinnlig bundsförvant. Men du kan också få din värsta kritiker. På vissa sätt är pojkar enklare. Men jag skulle lyssna. Jag skulle låta henne älta alla de förbjudna tankarna, hur absurda och galna de än lät, tills oron lämnat henne. Vi måste få prata om det. Som med så mycket annat i dagens samhälle. Det är för många idiotiska tabun som klyver familjer itu. Låt oss prata om det istället. Lufta våra tankar och farhågor utan rädsla för att bli betraktade som galna. En tanke är bara en tanke. Och uttalad högt blir den mindre skrämmande. Vem vågar börja?

Att möta sorgen

”Sorgbearbetning” är ytterligare ett loppisfynd. Jag köpte boken inte så mycket med tanke på min egen obearbetade sorg (har jag ens någon?) utan mest för att jag misstänker att jag kommer att få möta många människor i sorg efter de senaste årens händelser. Jovisst känner jag emellanåt av den enorma sorgen som ”pandemin” fört med sig men det är mest en sorts allmän weltschmertz, som är svår att sätta fingret på. Vad exakt är det jag sörjer efter pandemin? Saknar jag okunskapens välsignelse och oskuldsfullhet? Saknar jag det trygga samhället? Tilliten till myndigheter och andra människor? Yttrandefriheten? Ja, allt det saknar och sörjer jag på sätt och vis.

Men pandemin förde naturligtvis också med sig personliga förluster för mig, vilket blev allt tydligare ju mer jag läste.

”Sorgbearbetning” är skriven av två ”experter” på området: John W James och Russell Friedman. De har via olika egna obearbetade sorger prövat sig fram till en metod för sorgbearbetning som tycks fungera för många människor. Boken inleds med flera kapitel som förklarar varför vi missförstått sorgen och varför de flesta av oss därför går omkring med obearbetad sorg. Jag är lite otålig och vill komma fram till själva metoden, vilket är del två. Men jag får ändå en del aha-upplevelser. Och jag inser varför en del stora sorger – till exempel den efter min mamma – inte känns obearbetade, medan andra, till synes småsaker, legat och skavt länge. När det gäller min mamma, som dog 2023, så gjorde jag spontant helt ”rätt”. Jag skrev ner alla mina tankar om mamma – om vår relation, minnen, om den sista tiden. (Bra och dåligt.) Dessutom pratade jag om det med alla i min närhet. Och jag grät störtfloder när jag behövde det. Jag sparade bara det jag ville ha av hennes saker och släppte taget om resten.

James och Friedman tar upp felaktiga övertygelser som vi har om sorg och förluster och hur dessa hindrar oss från att bearbeta sorgen. De visar också på hur dåliga vi människor är på att hantera andras sorg. Jag måste ha stött på ovanligt visa medmänniskor i min sorg, för de mötte mig precis som man ska: med ett lyssnande öra och en kram. Jag fick min sorg efter mamma bekräftad. Kanske är det lättare när det handlar om så stora förluster som en förälders bortgång. Men det finns många olika sorts förluster som vi kanske inte tänker på som orsaker till sorg, säger författarna. Att förlora ett arbete kan ge upphov till sorg, liksom en skilsmässa, eller till och med ett syskons skilsmässa. Förlusten av ett älskat husdjur kan vara en sorg, lika stor som efter en människa. Men även till synes positiva saker kan märkligt nog orsaka sorg – till exempel att man gifter sig eller får barn.

Allt som innebär en förändring i våra liv, där något aldrig mer kommer att vara sig likt, kan leda till sorg.

Så hur vet man då att man har obearbetade sorger? Vad innebär det att en sorg är obearbetad och vilken blir skillnaden sedan man tagit itu med den? De här frågorna hade jag gärna sett svar på i bokens första del. Men det enda vi får veta är att obearbetad sorg ofta leder till samma symtom som en utbrändhet – man är trött fast man kanske sover jättemycket, eller så kan man inte sova alls, man blir tankspridd och glömmer saker, får värk i kroppen. Underförstått slipper man en hel del av detta om man bearbetar sin sorg. Men hur vet man då vad man har för sorger som ligger och stjäl energi, eller skaver, som jag kallar det?

Det är här del två – själva metoden – kommer in. För i den får vi göra ett ”förlustdiagram” där vi på en tidslinje placerar ut alla viktiga förluster vi kan minnas från vårt liv. Det kan vara alltifrån en borttappad leksak som liten till föräldrarnas död. Men innan vi gör diagrammet måste vi enligt James och Friedman först bestämma oss för att vi faktiskt vill bearbeta våra förluster och är beredda att göra det arbete som krävs. Dessutom ska vi helst hitta en samtalspartner. Det går att göra det här arbetet ensam – och det gjorde jag, mest för att det här egentligen ”bara” är en bokrecension, men också för att jag inte tyckte att jag hade så mycket att jobba med (ha!) – men helst ska man göra det tillsammans med någon annan. Det bör vara en person som inte delar samma förlust och som du känner dig helt trygg med. Författarna tar upp vissa grundregler för samarbetet och några löften att avge varandra innan man börjar, inte minst tystnadslöfte. En tredje förberedande uppgift är att ta reda på vilka ”tillfälliga energifrigörare” du använt dig av för att hantera de jobbiga känslor som dyker upp i samband med den obearbetade sorgen. Det handlar alltså om saker man gör för att undkomma känslan. Till exempel dricka alkohol, se på film, träna. Den här uppgiften tyckte jag var svår. Jag brukar oftast låta mig känna de obehagliga känslorna och gråta en skvätt om det behövs. Och frågan är hade jag inte ändå sett en film eller jobbat i trädgården, även utan en obearbetad sorg? Vad är flykt och vad är helt normala handlingar för en aktiv person?

Författarna tycks utgå ifrån att alla människor tröstäter eller gräver ner sig i arbete för att fly känslor. Kanske är det så för många.

Ska jag vara ärlig så har jag ju en sådan handling som jag alltid tar till för alla jobbiga känslor och tankar jag har: jag skriver. Men frågan är om detta är en flykt eller en bearbetning? Som med mamma. Där bidrog ju skrivandet till läkningen, det var inte en flykt. Jag brukar säga att jag hanterar allt i livet genom att skriva. Det är som en andra andning för mig. Stackars den som ska gå igenom alla mina dagböcker, anteckningsblock och framför allt datafiler som innehåller ett gytter av nedskrivna tankar om allt mellan himmel och jord. Eller säg såhär: jag kanske blir jättekänd i framtiden och då är det en nästintill outtömlig skatt av visdom. Haha, lite får man väl fantisera ändå?

Åter till sorgbearbetningen. Jag gjorde förlustdiagrammet och förvånades lite över vilka minnen som dök upp och som fortfarande smärtar. En docka som min mamma slängde när jag var liten (den här händelsen finns med i mina nedtecknade minnen efter mamma), min farmors hund som dog på vintern men vars död jag inte blev varse förrän sommaren efter när jag hoppade ur bilen, glatt förväntansfull att få möta den bästa hund jag någonsin känt. Den sorg mina föräldrar kanske hade hoppats bespara mig genom att inte berätta om hundens död blev ju mångdubbelt större genom den obehagliga tystnaden som mötte mig på farmors gård den sommaren. Det här kanske är en sorg jag behöver ta itu med så småningom. Märkligt nog verkar mitt liv ha haft flest sorger när jag var barn och nu de senaste fem åren. Däremellan finns inte så mycket. Jo, visst har det funnits en del dödsfall av älskade människor men sorgen känns bearbetad, jag kan tänka på det utan att det smärtar. När jag ombeds välja ut en förlust att jobba med får det bli en av de senaste, en av de många som pandemin förde med sig. Och jag har egentligen inte tänkt på det som en förlust eftersom det inte är ett dödsfall och eftersom hoppet därför ligger kvar som ett täcke över förlusten. Men när jag gör mitt förlustdiagram hoppar den ut och nästan skriker åt mig.

Ojdå, har fanns visst något att jobba med. Så jag går vidare.

Nästa steg är att göra ett relationsdiagram över den specifika relationen som förlusten involverar. Som med förlustdiagrammet placerar jag ut händelser på en tidsaxel. Positiva minnen hamnar ovanför axeln, negativa nedanför och jag drar streck av olika längd beroende på känslans intensitet. Var och en av dessa händelser och känslor ska sedan skrivas ner under tre rubriker: Gottgörelser, Förlåtelser samt Viktiga känslomässiga yttranden.

Gottgörelser handlar om saker du känner att du behöver be om ursäkt för, där du gjorde fel och behöver erkänna det. Förlåtelser kanske kan kännas svårt men det beror mest på att vi har missuppfattat vad ett förlåt egentligen handlar om, menar författarna.

Förlåter gör du för din egen skull och det innebär inte att du glömmer eller rättfärdigar något som någon annan gjort mot dig.

Det handlar bara om att du inte låter de känslor händelsen orsakade skada dig längre. Du upphör att känna bitterhet eller att kräva gottgörelse av den andre. Under den här rubriken för du således in allt som du känner att du behöver förlåta den andre för. Den sista kategorin är för allt annat som du har osagt. Det kan handla om att du vill berätta hur ledsen du blev av en viss händelse, eller hur stolt du varit över den andre, både positivt och negativt går in här.

Det sista och avslutande steget – och här menar författarna att du verkligen borde ha en partner för att lyckas – är att skriva ett fullbordansbrev. I detta brev – som absolut inte ska skickas till eller visas för den som förlusten handlar om ifall det är en nu levande person! – skriver du helt enkelt ner alla de saker du nyss listat: dina gottgörelser, dina förlåtelser och dina viktiga känslomässiga yttranden. Brevet bör ha en viss form, riktas direkt till den det berör samt avslutas med ett farväl. Detta brev ska du sedan läsa upp för en lyssnande partner, under samma regler och villkor som nämnts tidigare.

Det viktigaste i sorgearbetet är att bli hörd, om du bara får berätta hur du känner för någon annan levande människa (som inte behöver säga någonting), kommer sorgen att lätta betydligt.

Det är så vi människor fungerar. Vi behöver bli bekräftade i våra känslor. När du läser upp fullbordansbrevet ska du låta tårarna komma (om de kommer), alla känslor måste ut för att arbetet ska bli fullständigt. Den som lyssnar får inte trösta dig förrän du har läst klart. Om du inte har en partner kan du läsa brevet högt för dig själv, gärna med en bild av personen som det gäller framför dig. Och spara brevet ifall du hittar någon du kan läsa det för senare, säger James och Friedman. Fullbordansbrevet var helt klart det jobbigaste att göra, men stegen innan underlättade. Och något hände onekligen när jag läste brevet (för mig själv, kanske hittar jag någon att läsa det för senare), inte minst grät jag floder. Och det absolut smärtsammaste var att säga ”farväl”, det var knappt jag fick det över läpparna. Men nu är det gjort i alla fall och framtiden får visa om min sorgbearbetning har gjort någon skillnad.

Jag tror verkligen på den här metoden. Den är väldigt konkret och heltäckande, plus att den avlivar alla myter om sorg och tröst. Inga floskler, bara den hårda och frigörande sanningen. Sorg behöver hanteras, inte gömmas, och vi behöver andra människor i processen. Jag hoppas att jag kan komma ihåg allt detta nästa gång jag möter en människa i sorg.