Årets andra bok är även det ett loppisfynd som jag läser för andra gången: Wayne Dyers ”Du ser det när du tror det eller vägen till personlig förnyelse”. Dyer kan man väl säga var en av pionjärerna inom det vi idag kallar attraktionslagen. ”Du ser det när du tror det” kom långt före bästsäljaren ”The Secret” som gjorde begreppet mera allmänt känt. Fokus ligger inte heller så mycket på att skapa (eller dra till sig) det man önskar, utan mer på just personlig utveckling. Lite som i ”Rik på riktigt”: lär dig att vara förnöjsam så känner du dig rik.
Jag ler ofta åt Dyers härliga egocentriska åttiotalsnaivism.
Visst var det väl en helt annan ton då?
Som en sann amerikan lyckas han få allt att handla om hur förträfflig han är samtidigt som hans hjärtlighet och entusiasm gör att man förlåter honom. Och stundvis är boken riktigt bra. Jag uppskattar särskilt berättelserna om mäktiga sammanträffanden och möten mellan människor. Man anar en magi bakom verkligheten. Tyvärr har vi ju fått uppleva rätt mycket mindre trevliga saker sedan åttiotalet och jag kan inte låta bli att emellanåt hemfalla åt lite cynism. Jaja, allt det där är nog bra men alla de som blir oskyldigt sönderbombade i krig då? Ska de bara sätta sig ner och meditera en stund och förlåta dem som attackerar deras land, ofta till synes helt utan anledning? Ska vi bara ”öppna våra hjärtan” för alla och envar som vill komma hit och bosätta sig i vårt land, även de som våldtar och knivhugger? Dyer är som en oskyldig hundvalp uppvuxen i en fin familj som tycks tro att alla väl älskar en hundvalp? Men jag kanske är orättvis. Han tar faktiskt upp svårigheten i att förlåta människor som begår onda handlingar. Han frågar dock om det är rätt väg att gå att bygga fler fängelser och spärra in mer människor. Det verkar ju inte ha gjort våldet mindre. Nej, så är det nog.
Det vi behöver är förebyggande, mjuka handlingar. Men tills vi fått dem på plats behöver vi nog också gränser, tänker jag.
Nåja, det är inte alls våld och ondska som boken handlar om. Som titeln anger hävdar Dyer att vi fått verkligheten om bakfoten när vi säger att ”vi tror det när vi ser det”. Vi borde tro först, så kommer vi att få se sedan. Allt börjar i tanken. Vad är en tanke, frågar Dyer. Den går inte att se eller ta på, den går inte att stoppa i en burk. Ändå kan den få ofattbara följder. Vad du än ser i världen så finns det på grund av en tanke. Om du inte tror på en intelligent skapare kanske du menar att det bara är mänskligt skapade ting som omfattas av detta påstående och låt så vara. Det är imponerande nog. Tänk på alla fantastiska byggnader, maskiner, broar och system som människor byggt. Från början var de bara idéer – tankar – i någons huvud. Om nu tanken sitter i huvudet. Kanske finns den utanför oss? Dyer tar upp exempel på tankeöverföring och synkroniciteter och menar att vi alla hänger ihop i ett enda fält.
Kanske fortsätter tanken även efter den fysiska kroppens död? I så fall behöver vi ju inte frukta döden, för är det inte just våra tankar vi är rädda att mista?
Boken handlar mycket om att förlåta och släppa taget. Att inte fastna i roller och tankemönster som inte gynnar oss. Alltför många ältar gamla oförrätter hela livet, till vilken nytta? Likaså klamrar vi oss fast vid tankar om brist och skuld. För att slippa ta ansvar och faktiskt förändra våra liv, lägger vi skulden för våra misslyckanden på andra. Vi är snabba att döma andra och påpeka deras brister men egentligen säger våra värdeomdömen om andra mer om oss själva än om dem vi dömer. Och vi tror att resurserna inte räcker till alla – jag blir kanske utan om jag inte tar för mig på andras bekostnad. Men om vi alla hänger ihop och är delar av samma ”EN-sång” som Dyer kallar det, då är ju din glädje och framgång också min. Och det finns tillräckligt för alla. Det vi fokuserar på växer, säger Dyer. Och det vi tror kommer vi att se. Om du tror att alla andra är ute efter dig, att du kommer att bli lurad och utnyttjad, då är det det du får uppleva. Men om du tror att andra människor är generösa och vänliga och vill dig väl, då är det just det som blir din verklighet.
Dyer tar upp flera exempel på detta ur sitt eget liv och man är benägen att tro honom.
Kanske får jag verkligen mer pengar om jag ger bort det jag har och litar på att det kommer tillbaka till mig mångfaldigat? Kanske börjar människor som tidigare behandlat mig illa att behandla mig med respekt om jag tänker på dem med kärlek och förlåtelse? Om man höjer blicken lite kan man dock hitta mängder av exempel på det motsatta: människor som vänt andra kinden till och fått huvudet avhugget. Så jag kan inte skaka av mig känslan av att en stor pusselbit fortfarande fattas. Men visst, på samma sätt som förnöjsamhet kan få dig att känna dig rikare även om du inte har en krona mer, så kan förlåtelsen eller åtminstone det tankemässiga frigörandet från ett orosmoment i ditt liv göra att känslan av oförrätt löses upp. Men det är lättare sagt än gjort. Jag undrar varför vi så gärna drar upp gammalt groll till ytan. Kan det vara av samma anledning som vi hellre läser om bestialiska mord än om människor som lever lyckliga i alla sina dagar?
Jag menar hur spännande och kul är det att berätta eller höra om hur livet flyter på och allt är bra?
Nog är det väl intressantare med dramatik? ”Hej, hur är det?” ”Äh, åt helvete! Jag har fått sparken och frun har lämnat mig.” ”Nähä!?” ”Nej, jag skojar bara, allt är fina fisken. Jag har kvar mitt gamla jobb och trivs riktigt bra och äktenskapet har aldrig varit bättre.” Kanske har det också med jante-lagen att göra. Man vill ju inte att folk ska tycka illa om en för att man har det så mycket bättre än de. Lite som med Wayne Dyer. Jaha, kul för dig, Wayne, att du bara förlät din döda pappa och så började pengarna rulla in. Och aldrig bråkar du med din fru heller. Och barnen är välartade och pratar med dig. Dessutom är du frisk och springer en mil om dagen. Grattis. Jättekul. Det är nästan så man tror att han har förträngt allt jobbigt och lever i en låtsasvärld. Därför var det skönt att läsa om hur upprörd han blev över en stämning som han blev utsatt för, långt efter hans andliga uppvaknande. Han åkte alltså runt och föreläste om förlåtelsens kraft samtidigt som han i rättssalen slogs med näbbar och klor mot en grupp människor. Lite mänsklig var han trots allt. Men se på fan! Även denna situation löste sig när han släppte taget och förlät. Attans. Kanske ligger det något i det han säger trots allt. Men att skicka sina egna böcker och ljudkassetter (och blommor!) till folk som gjort honom illa, det känns lite väl mycket… Om jag kommer på någon människa som jag hyser agg mot (har faktiskt inte mycket sånt i mitt liv) ska jag nog bara förlåta dem i tanken, en faktisk kontakt riskerar bara att missförstås eller blåsa liv i konflikten igen. Och det är ju ändå tanken som räknas, eller hur, Wayne Dyer?