Sockersött i Alaska

Från den ena ytterligheten till den andra men jag gör ingen skillnad på litteratur i mitt bokmaraton. Jag kan läsa Nietzsche ena dagen och en Harlequin-roman nästa. Jo, du läste rätt. Självklart måste jag ha med en Harlequin-roman också. I jämförelse med den hjärnskrynklande ”Så talade Zarathustra” är ”Alaska till jul” en sockersöt och lättsmält karamell, både till utseende och innehåll. Författaren heter till och med Snow i efternamn, Jennifer Snow. Det låter nästan taget med tanke på att hon skriver romaner som utspelar sig i vinterlandet Alaska. ”Alaska till jul” är den andra boken i en serie om tre men den kan läsas helt fristående.

Romanens huvudperson är Isla som återvänder hem till sin adoptivfamilj över julen. Isla är en spänningssökande tjej som rest jorden runt på olika klättringsäventyr. Även hemmavid har hon stora planer för vinterklättring och när hennes gruppexpedition blir inställd beslutar hon sig för att ge sig ut på egen hand. Detta trots varningar från ”tråkmånsen” Aaron, hennes gamla skolkamrat och värste hatobjekt.

Det är alltså upplagt för romantik, förstår man om man läst den här typen av romaner förut.

Aaron är inte bara stans snyggaste ungkarl, han jobbar också som räddningssimmare och rycker ut på livsfarliga uppdrag där han får pressa sin kropp till det yttersta. Sin vältränade och muskulösa kropp. Isla tycker det är synd att han är en sådan tråkmåns när han ser så bra ut. Aaron tjatar jämt om säkerhet. Hans efternamn – Segura – betyder till och med just det. Utan att spoila för mycket kan jag säga att Isla så klart behöver räddas av Aaron och det hela kompliceras ytterligare av att hon tappar minnet. Deras relation blir på så sätt nollställd med helt andra förutsättningar. Och så kan leken börja.

Vi får faktiskt följa paret ur bådas synvinklar, vilket jag uppskattar. Jag älskar att läsa en historia ur flera perspektiv. I ”Alaska till jul” varvas Islas tankar med Aarons. Ibland blir det lite oklart vems röst man hör, de har inte vartannat kapitel, men på det stora hela är det smidigt gjort. Författaren har också tänkt på många detaljer som skänker trovärdighet trots att minnesförlust är ett vanskligt ämne att ta sig an (tro mig, jag har ju själv använt mig av det i romanen ”Lake Wilmington Privatdetektiv”). Isla minns inga sociala relationer, inte ens sin bror eller sina föräldrar, däremot kommer hon ihåg namnen på en del artister. Allt som har med kroppsliga minnen fungerar men rent mentalt kan hon inte återkalla minnen av de många äventyr hon varit med om. Hon minns inte heller varför hon anlitat en privatdetektiv för att hjälpa henne söka upp sin biologiska mamma.

Minnesförlusten gör henne på sätt och vis personlighetsförändrad, de försvarsmekanismer hon byggt upp kring sig behövs ju inte när hon inte vet vem hon är eller vad hon varit rädd för. Men snarare handlar det om ett avskalande till den hon verkligen är än en ny personlighet.

Det blir en intressant tankelek: vem skulle jag vara om mina försvar låg nere? Kanske en riktigt trevlig person?

Man vet vad man ger sig in i när man läser den här typen av romaner, men kanske börjar jag bli lite gammal och mossig för jag tyckte att sexscenerna kunde ha tonats ner lite. Ibland blir det helt enkelt bättre om man lämnar en del till fantasin. De är dock välgjorda, det blir varken fånigt eller porrigt, vilket är en svår balansgång som Snow lyckas med. Handlingen för övrigt är lite lagom förutsägbar, vilket den ju ska vara och läsaren får njuta av några riktigt vackra beskrivningar av vintriga aktiviteter som erbjuds i Alaska. Kanske borde man sälja den via turistbyråer som erbjuder resor dit? Det bjuds såklart även på lite nagelbitande spänning, men i lagom dos och författaren tillåter sig bara att kort snudda vid en avlägsen tragedi. Det ska ju ändå vara feelgood och romantik. Något som Jennifer Snow sannerligen har lyckats med i sin julkaramell ”Alaska till jul”.

Julklappsnovell

Tack till Alexandr Balandin och Pexels för bilden.

Nästa torsdag är det julafton, tänka sig! Så jag tar en vecka ledigt från bloggandet. Och idag bjuder jag på en novell som jag skrev för rätt många år sedan men som känns högaktuell. Så, god jul och gott nytt år! Här kommer en julklapp till er:

Den skrattande dagen

Det hela började en solig morgon i maj. Jag vaknade för en gångs skull före barnen och kände mig fullständigt utvilad. Hjärnan var klar och hjärtat kändes lätt. Det var som om jag drömt en skön dröm, full av liv, kärlek och hopp. Plötsligt blev jag medveten om allt gott som fanns i mitt liv och jag kände en intensiv lust att dela med mig till andra av allt jag ägde och hade.

Försiktigt, för att inte väcka min sovande make och våra två små barn, smög jag upp ur sängen och tassade ut i köket. Jag satte på tevatten och matade katterna, som förvånansvärt nog var sams denna morgon. När jag så småningom hörde mummel inifrån sovrummet och trippandet av barnafötter, hade jag redan frukosten klar. Min man busade lekfullt med vår ettårige son på skötbordet och kom sedan in i köket med ett avslappnat leende på läpparna. Vår treåriga dotter hade redan satt sig vid bordet, ivrigt pratande men med mer tålamod än vanligt.

− Jag har sovit så gott och måste ha drömt nåt underbart, sa min man medan han serverade barnen frukosten.
− Jasså, du också, sa jag.
− Ja, det känns som om… Jag vet inte… Du vet väl att jag älskar dig, avslutade han och kramade mig kärleksfullt.
Jag log retfullt och replikerade med vårt vanliga skämtsamma svar:
− Ja, du brukar säga det.
Han skrattade och sa sedan:
− Jag känner för att göra något. Hjälpa någon, menar jag.
− Jag också, sa jag. Men jag vill inte ta bilen. Ska vi cykla en sväng och se vad grannarna gör, eller kanske åka till mina föräldrar?
− Ja, en cykeltur! utropade dottern förtjust.
− Ja, det gör vi, sa min man, så fort vi ätit färdigt.

Sagt och gjort, när frukosten var bortdukad tog vi varsitt barn på pakethållaren och drog iväg längs den gräskantade vägen. Solen sken och fåglarna kvittrade, det var sannerligen en ljuvlig majmorgon.
När vi kom till vår närmsta granne, som vi i vanliga fall sällan såg till, han tycktes arbeta sju dagar i veckan, fick vi se att han var på väg ut mot vägen tillsammans med sin sambo och deras lilla son. Vi stannade cyklarna och vinkade.
− Hej, ska ni ut på promenad? frågade jag.
− Ja, vi tänkte det, svarade grannen, jag kände för att ta lite ledigt och det visade sig att min kund också hellre ville umgås med familjen just idag. Visst är det en härlig morgon?
Lite förvånad över hans glättiga pratsamhet – han brukar sällan säga så många ord i en följd – kunde jag inte göra annat än att hålla med och vi fortsatte vår tur.

I svängen efter ladan, tog vi höger in på en lummig skogsväg och cyklade till våra vänner Patrik och Josefine, som har barn i ungefär samma åldrar som våra. När vi närmade oss huset såg vi först inte till dem, men snart hörde vi röster från vardagsrummet. Vi parkerade cyklarna, lyfte av barnen och gick runt till den öppna altandörren.
– Hallå! Är det någon hemma? ropade min dotter och klev vant över tröskeln, här var hon ofta och lekte med sonen i huset.
− Hej! Kom in, hördes Josefines glada stämma. Har ni sett på nyheterna?
− Nej, svarade jag lite förvånat, vi har ju ingen TV och inte har vi lyssnat på radion heller. Är det något som har hänt?
− Ja, det kan man säga, svarade Josefine och bjöd oss att sitta ner i soffan.

Det första jag lade märke till var att nyhetsuppläsaren verkade märkligt personlig. Med blossande kinder och ett stort leende på läpparna, ibland tvekande och lyssnande i öronsnäckan, ibland ivrigt pratande, meddelade hon vad som verkade vara en världsomvälvande händelse. Uppgifterna kom tydligen snabbt och utan någon logisk ordning och därför var det svårt att förstå vidden av det hon sade. Det verkade vara fullständigt kaos och ändå en fridsam ordning. I rutan dök det upp bilder på bilfria gator, fyllda med leende människor i blandade åldrar och kategorier. Kvinnor och män rapporterade om stillastående fabriker och kärnkraftverk, frivilliga insatser på sjukhus, vårdhem och hemma hos gamla, sjuka, ensamstående och småbarnsfamiljer. Börsen var stängd och ett stort antal människor hade valt att inte gå till arbetet, utan istället, som vi, begett sig ut i närområdet för att ge någon annan en hjälpande hand, eller bara för att umgås, prata och skratta tillsammans.

Just skratten tror jag är det som mest dröjer sig kvar från denna historiska dag. Klingande, rungande, bullrande, kvittrande skratt från genuint lyckliga människor. Vi skrattade också där vi satt i våra vänners soffa. Det var som om vi precis hade vaknat upp ur en mardröm och lättat insett att i verkligheten var himlen blå, gräset grönt och allt väl. Vi blev inte sittande länge där i soffan. Det bildades snabbt nätverk för uppbyggandet av det nya samhälle som nu blivit möjligt. En del politiker hade lämnat sina poster, för att som en uttryckte det, ”gå hem och odla i trädgården”, medan andra var kvar, nu villigt lyssnande och rådigt handlande. Människor ville hjälpa till och det fanns något att göra för alla. Vissa saker förändrades på ett ögonblick, som till exempel vapentillverkningen som omedelbart stoppades, andra saker tog längre tid att strukturera om. Jordbruket och djurhållningen behövde i vissa fall några år på sig för att återgå till en långsiktigt hållbar och väl fungerande livsmedelsförsörjning. Men ingen lät sig desillusioneras av de hinder som återstod. Nu arbetade vi alla mot samma mål, utan rädslor, och kvar fanns bara kärlek, glädje och en ljusnande framtid.