lycka – Företagande i en ny tid

Mekaniskt om livet efter döden

Swedenborg predikar med stor självsäkerhet.

Om man skulle fråga Swedenborg själv om hans främsta egenskap så skulle han nog sagt att han var bäst i världen på ödmjukhet, tänker jag efter att ha läst Emanuel Swedenborgs ”Memorabilier” , sammanställda texter i urval av Carl-Göran Ekerwald. Därför åker mina ögonbryn i skyn när jag i Ekerwalds efterord läser: ”…och det finns i boken inga inslag av stolthet eller överlägsenhet.” Ekerwald menar också att Swedenborgs universalteologi är ”helt obesmittad” av ”falsk ödmjukhet eller falsk pretention”. Hur kan vi uppfatta Swedenborg så olika? Jag har visserligen inte läst mer av Swedenborg än just dessa korta texter i urval men eftersom urvalet gjorts just av Ekerwald som hyllar Swedenborgs ödmjukhet och brist på överlägsenhet, borde jag ändå kunna se detta, tycker man. Vad är det då som flera gånger under läsningen får mig att skratta åt just den falska ödmjukheten? Ja, ta till exempel det faktum att Swedenborg ger sig själv äran för att ha ”omvänt” Luther från hans irrlära om att frälsningen sker genom tron allena. Och inte nog med det, omvändelsen skedde efter Luthers död, i andevärlden. Så Swedenborg kan inte bara tala med andar på andra sidan, han kan även påverka deras insikter och världsbilder. Inte illa för någon som ”bara berättar vad han ser och hör”.

Just det där med att frälsningen ska ske genom tron allena, är något som Swedenborg genomgående opponerar sig mot.

Han menar att tron måste ta sig uttryck i handling för att räknas. Här kan jag helt och hållet instämma med Swedenborg. Jag kan inte förstå de som säger att bara du ”tar emot Jesus”, d v s tror, så kommer du till himlen, oavsett vad du har gjort här i världen, eller vad du tänker och vill. Givetvis måste en tro ta sig ett fysiskt uttryck och på något sätt göra skillnad i denna världen om den ska ha någon betydelse. Men det här är nästan det enda jag kan hålla med Swedenborg om. Jag undrar om han kom på kant med kyrkan under sin levnad (på 1700-talet) för denna ståndpunkt? Han verkar dock inte ha kritiserats för att ha bedrivit svartkonster när han talat med inte bara änglar och andar utan även ”djävlar och sataner”. Skulle det inte betraktas som hädelse att tala om himlen som en plats där man äter och dricker och förlustar sig på alla världsliga vis? För detta är Swedenborgs andra stora käpphäst: han vidhåller ihärdigt att livet ”på andra sidan” är precis likadant som här. Har du bott i Stockholm när du dör så är det i ett ”andligt” eller ”substantiellt” Stockholm du befinner dig efteråt. Där gatorna är desamma, handeln sker på torget och droskorna rullar på gatorna, precis som förut. Med den skillnaden att allt kan materialiseras (eller ska vi säga substantialiseras) ögonblickligen. För i andevärlden har inte alla ting sitt ursprung i materia (från frö) utan i vilja och tanke.

Swedenborg menar att det är din vilja som avgör var du hamnar efter döden.

Har du i livet velat (och gjort, får vi väl utgå ifrån) gott, kommer du till himlen, har viljan varit ond (vad nu det innebär) så hamnar du i helvetet. Så på något vis sker ändå en urvalsprocess och en förflyttning efter döden. Kanske befinner man sig i det ”andliga” Stockholm bara en kortare tid (även om tiden inte finns där, enligt Swedenborg)? Trots att Swedenborg själv har avsikten att vara så tydlig och enkel som möjligt (och även uppfattas så av t ex Ekerwald), är det oklart vad det innebär att befinna sig i himlen. Vi får egentligen inte veta så mycket om det. Desto mer berättar Swedenborg om vad himlen inte är. Likt Johannes i Uppenbarelseboken hänger han sig livligt åt detaljerade beskrivningar av djävlar (de som hävdar det onda) och sataner (de som låter sig ledas av lögner) och de helvetiska omgivningar de lever i. Men hur han än försöker beskriva helvetet får man ändå en känsla av att det kanske inte är så illa. De som hamnar där får ägna sig åt vad de känner lust för, så länge de inte skadar någon annan, gör de det straffas de tills de vet bättre. Det verkar inte som om någon vill lämna helvetet heller, djävlarna återvänder alltid dit och verkar trivas där. Ett annat sorts helvete beskriver Swedenborg när han låter några själar få prova på att leva i en himmel utformad efter deras egna föreställningar om himlen. Om man tror att himlen innebär ett gott liv med mat och dryck och intelligenta samtal, så tröttnar man redan efter några dagar och längtar efter fysiskt arbete. Om man tror att himlen innebär dagliga andakter och lovprisningar av Gud, så somnar man snart, eller blir galen av enformigheten i predikningarna. Och tror man att himlen omedelbart ska ge en en känsla av lycka, blir man direkt utkastad därifrån. Av dessa båda alternativ tror jag att jag skulle föredra det första – att trivas med att leva ut mina lustar.

Det verkar också på Swedenborg som om ens öde mer eller mindre är förutbestämt.

Du föds med en viss vilja och det är den som leder dig hela livet. Efter döden kan du inte ändra på något utan det är din vilja återigen som avgör i vilket sällskap du hamnar. Så vad spelar det då för roll vad jag gör? Han ser också livet i svart och vitt. Men vi människor är ju mångfacetterade. Vi kan vilja gott och göra ont. Vi kan vilja ont och göra gott. Och detta kan ändras många gånger under en levnad. Är det då mitt uppsåt i dödsögonblicket som avgör, eller är det ett genomsnitt? Nej, Swedenborgs beskrivningar av livet efter döden är inget som låter det minsta lockande eller ens förklarande.

Jag ville läsa Swedenborg efter att ha stött på hans namn ett flertal gånger under hösten, bland annat i Strindbergs ”Inferno”, en bok som tilltalade mig förvånansvärt mycket. Strindberg är en sådan mångsidig människa som det är lätt att känna igen sig i. Det är inte Swedenborg. Han känns mekanisk och som om han flyr från sig själv och naturen genom att dissekera sönder verkligheten. Han sätter rentav naturen som motpol till Ordet och när han ska beskriva helvetet låter han det bebos av grodor och ugglor, fladdermöss och krokodiler. Det är en träskmark med tistlar och nässlor. Dessa djur och växter är inte skapade av Gud, menar Swedenborg, utan produkter av ondskan. Den som trivs i naturen och har sett artrikedomen i en våtmark, med kväkande grodor och spanande ugglor har nog svårt att förstå denna åsikt. Här är faktiskt jag och Ekerwald helt ense. Men Swedenborg var ett barn av sin tid och kultur och född i staden så man kanske får ha överseende med det.

Det finns så mycket mer att säga om Swedenborg och hans teologi men jag vill inte bli för långrandig. Därför ska jag avsluta med det jag fann mest intressant i ”Memorabilier”. Jag har ju funderat mycket över vad som är människans roll här på Jorden. Jag vägrar att tro att vi skulle vara ett virus eller en parasit som egentligen inte hör hemma i naturen (något som en del globalister hävdar idag och som har lett till att så många unga människor mår dåligt). Swedenborg ger mig en tänkbar förklaring i sin teori om ordning. Han menar att Gud är ordning och har skapat människan ur, i och till ordningen. Människan ska i sitt liv och sin värld sträva efter att skapa ordning och genom ”sitt eget bemödande och sin egen kraft” rena sig från sina synder och inte bara gå och vänta på att Gud ska göra det åt henne. Jag tolkar det som att vi ska sträva efter det goda och vackra, både på insidan och utsidan.

Om jag ser på människor som lever lyckliga liv, som är harmoniska och tillfreds med tillvaron så är det människor som skapar vackra ting i balans med naturen.

Det är på sätt och vis ett liv i kärlek. Swedenborg skriver: ”Allt som gör människan glad, nöjd och lycklig kommer från hennes förhärskande kärlek och stämmer till art och kvalitet överens med denna kärlek.” Och trots att Swedenborg förbannar egenkärleken och menar att den enda sanna lyckan kommer ur att göra saker för andra, det han kallar att vara till nytta, så öppnar han med detta påstående upp för att även egenkärleken kan vara en väg till lycka. Vi kan göra saker för dess egen skull, inte för någon annans, bara för att det tilltalar oss. Och skapandekraft är för mig detsamma som ordning. Destruktivitet är kaos. Kanske är vi här för att öka skönheten i världen men vi behöver göra det i balans med naturen. Välklippta gräsmattor och raka grusgångar kan nog ha sin charm men bör anläggas på en plats där det harmonierar med omgivningen. Skogsröjning kan göras för att främja framkomlighet men ändå bibehålla det vilda som vi på så sätt kan komma närmare och njuta av. Både kaos och ordning kan gå till sin ytterlighet. I Swedenborgs fall kanske han hade mått bra av att tillåta lite kaos och emellanåt erkänna att han inte vet allt.

Inspiration och Motivation

Vad får upp dig ur sängen på morgnarna? (Foto av Emily Hopper från Pexels)

Inspiration och motivation. Varifrån kommer de? Hur återfinner man dem när de lyser med sin frånvaro? Det här är högaktuella frågor för mig, och säkert många andra, idag. Inspiration och motivation liknar varann på många sätt men de är definitivt inte samma sak. Låt mig försöka klargöra:

Inspiration handlar om att få idéer. Redan där har jag gett en fingervisning om inspirationens ursprung – den kommer utifrån. Eller, det kan mycket väl hända att den kommer inifrån också men den kan inte frammanas viljemässigt, inte heller lockas eller luras fram. Inspirationen kommer när den kommer. Man kan dock göra några saker för att bana väg för den, göra det mer attraktivt för den att dimpa ner i medvetandets trädgård. För mig handlar det om att tysta informationsflöden och tankar, stilla mig, bli fysisk istället för mental. Jag får oftast ny inspiration när jag ägnar mig åt trädgårdsarbete eller bara tar en promenad i skog och mark. Ibland kan meditation hjälpa men bara om jag lyckas hålla borta förväntningar. Just förväntningar är nog inspirationens värsta fiende. Både i form av att blockera alla fantasifulla och ibland smått galna idéer som faktiskt kan leda till något om de får dansa fritt ett tag, men också i form av att kväva en idé som redan är en bit på väg.

Ja, förväntningar är något som ofta ställer till det för mig och oundvikligen leder till besvikelser.

Tomrum, att ha tråkigt, är ofta en förutsättning för inspiration. Men inte alla gånger. Det händer inte så sällan att jag inspireras av andras idéer, till exempel genom en bok jag läser eller genom besök i ”verkligheten”. Ett museum, en park eller till och med ett Ikea-varuhus kan ge mig inspiration. I alla fall om jag får ”dröna” lite där. Det vill säga att jag har gott om tid och inget särskilt syfte med mitt besök. Jag kanske dricker kaffe en lång stund i sällskap av maken. Vi pratar om ditt och datt, ser något i omgivningarna och så… en idé!

Inspiration kan drabba mig även om jag är känslomässigt och energimässigt låg, vilket kan vara irriterande ibland. Allt man vill göra är att lägga sig och dra en gammal filt upp till hakan och så får man en idé som är så störande att det inte går att slappna av förrän man satt den på pränt. Och då är man ju redan uppe ur sängen.

Med motivation är det en annan femma. Den kommer absolut inte om jag är låg. Eller, den kommer egentligen aldrig av sig själv, så som inspirationen. Nej, motivationen måste jag skapa eller skramla fram ur de gamla gömmorna. Till skillnad från inspirationen – som är ren känsla i första hand – är motivationen mycket mer tankebaserad. Den går att argumentera fram. Det går också att locka eller lura fram den. Det har jag gjort många gånger i mitt liv. I ärlighetens namn, är det inte det vi alla gör varje morgon för att ta oss ur sängen och komma iväg till det där jobbet som kanske inte är den ”glädjeplats” som man skulle önska att det var? Vi motiverar oss själva på olika sätt. ”Tänk på lönen!” ”Idag är det bara en kort dag.” ”Snart är det fredag.” ”Jag har i alla fall en god matlåda.” ”Bulle till kaffet idag?” Eller, om du vill verka mer seriös: ”Idag ska jag verkligen göra ett bra jobb!”

Jag minns ett skämt jag hörde en gång: ”jag vaknade och så var den dagen förstörd”. Visst kan det kännas så en del dagar. Det är då man drar till med allt man har för att motivera sig själv att stiga ur sängen, om det så bara är: ”snart är det kväll och jag får lägga mig igen”.

Motivation handlar väl om löftet om en ljusare framtid.

Någon form av belöning ska jag få för att jag får tummen ur arslet och arslet ur vagnen… Handlingen i sig räcker uppenbarligen inte för att få mig att utföra den, nej, den måste leda till något bättre. De gånger det är svårast att uppbåda motivation är när ingen väg ser ut att bära till någon ljusare framtid eller belöning alls. När livet känns meningslöst i botten. Då är det som om en seg gegga från den där bottnen drar tillbaka varje ansats att börja röra sig, oavsett åt vilket håll man börjar gå. Varje argument man kan komma med landar platt och hårt mot grundtesen att ingenting betyder någonting.

Kanske är det i det läget man behöver drabbas av inspiration? För, som jag redan sagt, inspirationen kan piska upp en ur sängen fast man har noll motivation. ”Jag har ingen lust att göra det här och det kommer inte leda till något som helst positivt för mig, ändå måste jag sätta mig vid datorn och skriva ner den här förbannade idén.”

När man väl sitter där och inspirationen har getts fria tyglar, då behövs plötsligt inte längre motivationen. Jag gör det jag gör, inte för en senare belöning, inte för att det ska leda till något annat, utan bara för att jag inte kan göra något annat just nu. Och med lite tur gör det mig lite lycklig dessutom. Just här, just nu.

Efter kollapsen

När jag studerade ekonomi på universitetet kom jag ganska snart fram till slutsatsen att vårt ekonomiska system är ohållbart. Jag förutspådde att det skulle kollapsa inom min livstid. De här tankarna fick jag inget vidare gehör för på universitetet så jag fick helt enkelt utforska det området själv. Idag är det uppenbart för mig och många andra att vi kommit till vägs ände. Kollapsen är här men den ser annorlunda ut än vi trodde. Den är skickligt dold bakom andra kriser. Förr eller senare kommer den dock att bli synlig och då gäller det att inte drabbas av panik. Istället behöver vi så snart som möjligt fundera på hur vi ska organisera vår ekonomi i framtiden. Jag har några tankar kring det.

För det första: luftslottet av det som kallas ”FIRE” – finans, investeringar och mäkleri (finance, investments, real estates) – måste monteras ner helt. Alla resurser som under åratal sugits upp från den reella ekonomin in i detta luftslott måste på ett eller annat sätt beslagtas och återföras till medborgarna. Den lilla elit som bor i slottet måste tas ner på jorden och fråntas all makt. Hur detta ska gå till överlåter jag gärna åt andra att fundera på. Själv förespråkar jag så lite våld som möjligt.

För det andra behöver vi se över äganderätter. Jag är inte emot privat ägande men jag skulle gärna se en mer rättvis fördelning. När det gäller stora företag tror jag att vi skulle kunna behålla en stor del av dem och faktiskt göra dem mer effektiva och hållbara, genom att låta de anställda bli ägare. Om du arbetar i ett företag som du äger en bit av kommer du att göra ditt bästa varje dag. Och alla de vinster som företagen gör tack vare sina anställda kommer att gå tillbaka till dem som gjort jobbet. Hur man organiserar detta praktiskt vet jag inte ännu men det finns gott om kooperativ därute att dra lärdom av.

För det tredje behöver vi ett neutralt, tryggt pengasystem. Pengar ska inte skapas genom skuld, utan av gemensamt ägda ”riksbanker”. Alla transaktioner för dagligt bruk – löner, betalningar, överföringar – ska kunna göras enkelt och smidigt, digitalt eller fysiskt, utan avgifter. Lika för alla.

Utöver dessa tre grundliga förändringar kommer vi att behöva ett helt nytt skattesystem. Idag försvinner så mycket skattepengar till onödiga och rent skadliga ändamål att vi borde kunna banta ner skattesatserna rejält utan att förlora i kvalitet. Dessutom bör skattebasen förskjutas från arbete till naturresurser. På så sätt skulle man skapa incitament för återbruk, återvinning, reparation och service samtidigt som överutnyttjandet av våra naturresurser skulle bromsas kraftigt. Det blir helt enkelt billigare att reparera en trasig TV än att köpa en ny. Eller billigare att sy om ett plagg så att det passar. Med detta följer en blomstrande marknad för skräddare, skomakare, hantverkare av alla de slag.

Behöver jag ens säga att tillväxtkravet skrotas helt och hållet? Att fenomenet ränta försvinner, samt att nya sätt att finansiera större projekt kommer att tas i bruk? Kommer övergången att bli enkel och smärtfri? Nej, det tror jag inte. Säkert kommer många att uppleva att de förlorar ekonomiskt på det hela. Men det är bara för att de tänker kortsiktigt och smått. Som kollektiv tror jag att vi kommer att uppleva ett aldrig skådat uppsving, både ekonomiskt och socialt. Vi kommer att leva i kvalitet istället för kvantitet. Lycka kommer återigen bli något som alla kan få uppleva regelbundet och inte som idag; en sällsynt lyxprodukt endast förunnad ett fåtal.

Julklappsnovell

Tack till Alexandr Balandin och Pexels för bilden.

Nästa torsdag är det julafton, tänka sig! Så jag tar en vecka ledigt från bloggandet. Och idag bjuder jag på en novell som jag skrev för rätt många år sedan men som känns högaktuell. Så, god jul och gott nytt år! Här kommer en julklapp till er:

Den skrattande dagen

Det hela började en solig morgon i maj. Jag vaknade för en gångs skull före barnen och kände mig fullständigt utvilad. Hjärnan var klar och hjärtat kändes lätt. Det var som om jag drömt en skön dröm, full av liv, kärlek och hopp. Plötsligt blev jag medveten om allt gott som fanns i mitt liv och jag kände en intensiv lust att dela med mig till andra av allt jag ägde och hade.

Försiktigt, för att inte väcka min sovande make och våra två små barn, smög jag upp ur sängen och tassade ut i köket. Jag satte på tevatten och matade katterna, som förvånansvärt nog var sams denna morgon. När jag så småningom hörde mummel inifrån sovrummet och trippandet av barnafötter, hade jag redan frukosten klar. Min man busade lekfullt med vår ettårige son på skötbordet och kom sedan in i köket med ett avslappnat leende på läpparna. Vår treåriga dotter hade redan satt sig vid bordet, ivrigt pratande men med mer tålamod än vanligt.

− Jag har sovit så gott och måste ha drömt nåt underbart, sa min man medan han serverade barnen frukosten.
− Jasså, du också, sa jag.
− Ja, det känns som om… Jag vet inte… Du vet väl att jag älskar dig, avslutade han och kramade mig kärleksfullt.
Jag log retfullt och replikerade med vårt vanliga skämtsamma svar:
− Ja, du brukar säga det.
Han skrattade och sa sedan:
− Jag känner för att göra något. Hjälpa någon, menar jag.
− Jag också, sa jag. Men jag vill inte ta bilen. Ska vi cykla en sväng och se vad grannarna gör, eller kanske åka till mina föräldrar?
− Ja, en cykeltur! utropade dottern förtjust.
− Ja, det gör vi, sa min man, så fort vi ätit färdigt.

Sagt och gjort, när frukosten var bortdukad tog vi varsitt barn på pakethållaren och drog iväg längs den gräskantade vägen. Solen sken och fåglarna kvittrade, det var sannerligen en ljuvlig majmorgon.
När vi kom till vår närmsta granne, som vi i vanliga fall sällan såg till, han tycktes arbeta sju dagar i veckan, fick vi se att han var på väg ut mot vägen tillsammans med sin sambo och deras lilla son. Vi stannade cyklarna och vinkade.
− Hej, ska ni ut på promenad? frågade jag.
− Ja, vi tänkte det, svarade grannen, jag kände för att ta lite ledigt och det visade sig att min kund också hellre ville umgås med familjen just idag. Visst är det en härlig morgon?
Lite förvånad över hans glättiga pratsamhet – han brukar sällan säga så många ord i en följd – kunde jag inte göra annat än att hålla med och vi fortsatte vår tur.

I svängen efter ladan, tog vi höger in på en lummig skogsväg och cyklade till våra vänner Patrik och Josefine, som har barn i ungefär samma åldrar som våra. När vi närmade oss huset såg vi först inte till dem, men snart hörde vi röster från vardagsrummet. Vi parkerade cyklarna, lyfte av barnen och gick runt till den öppna altandörren.
– Hallå! Är det någon hemma? ropade min dotter och klev vant över tröskeln, här var hon ofta och lekte med sonen i huset.
− Hej! Kom in, hördes Josefines glada stämma. Har ni sett på nyheterna?
− Nej, svarade jag lite förvånat, vi har ju ingen TV och inte har vi lyssnat på radion heller. Är det något som har hänt?
− Ja, det kan man säga, svarade Josefine och bjöd oss att sitta ner i soffan.

Det första jag lade märke till var att nyhetsuppläsaren verkade märkligt personlig. Med blossande kinder och ett stort leende på läpparna, ibland tvekande och lyssnande i öronsnäckan, ibland ivrigt pratande, meddelade hon vad som verkade vara en världsomvälvande händelse. Uppgifterna kom tydligen snabbt och utan någon logisk ordning och därför var det svårt att förstå vidden av det hon sade. Det verkade vara fullständigt kaos och ändå en fridsam ordning. I rutan dök det upp bilder på bilfria gator, fyllda med leende människor i blandade åldrar och kategorier. Kvinnor och män rapporterade om stillastående fabriker och kärnkraftverk, frivilliga insatser på sjukhus, vårdhem och hemma hos gamla, sjuka, ensamstående och småbarnsfamiljer. Börsen var stängd och ett stort antal människor hade valt att inte gå till arbetet, utan istället, som vi, begett sig ut i närområdet för att ge någon annan en hjälpande hand, eller bara för att umgås, prata och skratta tillsammans.

Just skratten tror jag är det som mest dröjer sig kvar från denna historiska dag. Klingande, rungande, bullrande, kvittrande skratt från genuint lyckliga människor. Vi skrattade också där vi satt i våra vänners soffa. Det var som om vi precis hade vaknat upp ur en mardröm och lättat insett att i verkligheten var himlen blå, gräset grönt och allt väl. Vi blev inte sittande länge där i soffan. Det bildades snabbt nätverk för uppbyggandet av det nya samhälle som nu blivit möjligt. En del politiker hade lämnat sina poster, för att som en uttryckte det, ”gå hem och odla i trädgården”, medan andra var kvar, nu villigt lyssnande och rådigt handlande. Människor ville hjälpa till och det fanns något att göra för alla. Vissa saker förändrades på ett ögonblick, som till exempel vapentillverkningen som omedelbart stoppades, andra saker tog längre tid att strukturera om. Jordbruket och djurhållningen behövde i vissa fall några år på sig för att återgå till en långsiktigt hållbar och väl fungerande livsmedelsförsörjning. Men ingen lät sig desillusioneras av de hinder som återstod. Nu arbetade vi alla mot samma mål, utan rädslor, och kvar fanns bara kärlek, glädje och en ljusnande framtid.