Wodehouse hör sommaren till och jag inleder min icke-semester med ”Skrattgas” från 1936, svensk översättning från 1958. Det här är en lite ovanlig Wodehouse-bok på så sätt att den innehåller ett inslag av science fiction eller surrealism. Men för övrigt är det en klassisk fars à la P. G. Wodehouse. En engelsk (nybliven) earl är på besök i Hollywood och råkar genom en olyckshändelse byta kropp (detta är den övernaturliga delen) med en barnskådespelare. De sedvanliga komplikationerna på kärleksfronten blir därigenom värre än vanligt. För hur bedyrar man sin kärlek för en kvinna när man råkat hamna i en pojkes kropp? Ja, bara att köpa sig en glass själv verkar ju omöjligt för den stackars earlen.
Som vanligt skrattar jag högt när jag läser.
Inte bara åt lustigheterna i handlingen utan också minst lika mycket åt det mustiga och illustrativa språket. Lingvistisk ekvilibrism kan man väl kalla det. Jag får lust att läsa högt bara för att smaka på orden och höra dem göra sina krumbukter. All heder åt översättaren, det kan inte ha varit lätt! Och jag slås av hur man förr förväntade sig att läsaren förstod åtminstone lite franska och tyska. Wodehouse slänger gärna in utländska uttryck i texten. Min man frågar mig emellanåt om något ord. Ibland kan jag hjälpa honom, ibland inte. Man kommer liksom bara så långt med sex års skoltyska och två år franska. Ändå njuter jag av varje sida i ”Skrattgas”, där ungdomlig femtiotalsslang också får ta plats. Jag undrar hur originalet ser ut.
Wodehouse var ju engelsman men tillbringade mycket tid i USA och han driver lika mycket med engelsmän som med amerikanare.
Skrev han boken på utpräglad brittisk engelska eller varvade han med amerikanska uttryck? Återigen tänker jag att översättaren Birgitta Hammar var väl värd sin lön och lite till. Det går lätt att läsa, vilket behövs för berättelsen kommer igång direkt och ökar bara tempo mot slutet. Det går i flygande fläng och som läsare får man ingen vila när man följer den stackars hjältens kast mellan hopp och förtvivlan. Inte sällan hamnar han ur askan i elden och nästan fram till sista sidan har man ingen aning om hur det hela ska ordna upp sig. Men det gör det såklart. Det är en av anledningarna till att jag älskar Wodehouse: hur trassligt det än blir så ordnar allt upp sig till slut. De älskande får varann och otäckingarna får på nöten.
Wodehouse producerade massor av dessa lyckopiller men det är svårt att få tag på dem på svenska. Maken har finkammat antikvariat för att bygga upp sin samling. Varför ger man inte ut nyupplagor av Wodehouses böcker? När jag går på biblioteket eller i en bokhandel idag slås jag av hur mycket av utbudet som är dystopiskt eller på andra sätt tungt. I bästa fall finns en liten hylla för feelgood, men det är som för att säga att det är undantaget. Och kanske lite fult och billigt.
Som onyttigt godis står hyllan med romantik och feelgood vid kassan i matbutiken.
Varför då? Vi blir inte bara vad vi äter, utan också i allra högsta grad vad vi läser. Och feelgood är så mycket bättre för din hälsa än smågodis, eller för den delen en realistisk roman om nån knarkare i förorten. Dottern beklagade sig över att de i skolan tvingades läsa en riktigt hemsk roman utan lyckligt slut. Är det här vad man ska erbjuda unga människor som mår dåligt redan, och som kanske har svårt för att läsa? Böckerna i skolan är för vissa de enda böcker som de möter. Hur villig att läsa mer blir man efter det? Vi som skriver och producerar böcker vill få fler att läsa, såklart. Då borde vi kanske erbjuda ”godiset” först? Den som sedan vill ta sig an en segare stek kan göra det, om han eller hon känner sig manad. Det är väl viktigare ATT människor läser än VAD de läser? Jag minns att jag som ung ryggade tillbaka när jag fick höra att en bok var en ”klassiker” som man ”måste läsa”. Erfarenheten (från skolan) sa mig att då var det förmodligen en tråkig och dyster bok med svårt språk. Ibland hände det dock att jag på egen hand upptäckte en klassiker, och först i efterhand förstod att det var en sådan. Och nu, som vuxen (framför allt tack vare recensioner i Epoch Times) har jag börjat läsa till exempel Strindberg och Nietzsche.
Men jag vill varva det tunga med det lätta och Wodehouse är en favorit att återkomma till. Han gör mig aldrig besviken.
Wodehouse blev under sin livstid kritiserad för att han var för lättsinnig och inte tog politisk ställning. Men mellan raderna finner man ibland saftig kritik mot inte bara politiker utan även mot media och underhållningsbranschen som ju Wodehouse var en del av. Som sagt, han kunde driva med alla, och även om det stundvis kan vara vasst är det aldrig elakt, en konst som idag tycks vara bortglömd. Jag önskar jag själv kunde skriva som Wodehouse. Inte bara för att hans böcker sålde bra, utan också för att han fick människor att må bättre. Ja, även efter sin död fortsätter han ju bidra till folkhälsan. Om ett gott skratt verkligen förlänger livet har han lagt några år till mitt.
