Julklappsnovell

Tack till Alexandr Balandin och Pexels för bilden.

Nästa torsdag är det julafton, tänka sig! Så jag tar en vecka ledigt från bloggandet. Och idag bjuder jag på en novell som jag skrev för rätt många år sedan men som känns högaktuell. Så, god jul och gott nytt år! Här kommer en julklapp till er:

Den skrattande dagen

Det hela började en solig morgon i maj. Jag vaknade för en gångs skull före barnen och kände mig fullständigt utvilad. Hjärnan var klar och hjärtat kändes lätt. Det var som om jag drömt en skön dröm, full av liv, kärlek och hopp. Plötsligt blev jag medveten om allt gott som fanns i mitt liv och jag kände en intensiv lust att dela med mig till andra av allt jag ägde och hade.

Försiktigt, för att inte väcka min sovande make och våra två små barn, smög jag upp ur sängen och tassade ut i köket. Jag satte på tevatten och matade katterna, som förvånansvärt nog var sams denna morgon. När jag så småningom hörde mummel inifrån sovrummet och trippandet av barnafötter, hade jag redan frukosten klar. Min man busade lekfullt med vår ettårige son på skötbordet och kom sedan in i köket med ett avslappnat leende på läpparna. Vår treåriga dotter hade redan satt sig vid bordet, ivrigt pratande men med mer tålamod än vanligt.

− Jag har sovit så gott och måste ha drömt nåt underbart, sa min man medan han serverade barnen frukosten.
− Jasså, du också, sa jag.
− Ja, det känns som om… Jag vet inte… Du vet väl att jag älskar dig, avslutade han och kramade mig kärleksfullt.
Jag log retfullt och replikerade med vårt vanliga skämtsamma svar:
− Ja, du brukar säga det.
Han skrattade och sa sedan:
− Jag känner för att göra något. Hjälpa någon, menar jag.
− Jag också, sa jag. Men jag vill inte ta bilen. Ska vi cykla en sväng och se vad grannarna gör, eller kanske åka till mina föräldrar?
− Ja, en cykeltur! utropade dottern förtjust.
− Ja, det gör vi, sa min man, så fort vi ätit färdigt.

Sagt och gjort, när frukosten var bortdukad tog vi varsitt barn på pakethållaren och drog iväg längs den gräskantade vägen. Solen sken och fåglarna kvittrade, det var sannerligen en ljuvlig majmorgon.
När vi kom till vår närmsta granne, som vi i vanliga fall sällan såg till, han tycktes arbeta sju dagar i veckan, fick vi se att han var på väg ut mot vägen tillsammans med sin sambo och deras lilla son. Vi stannade cyklarna och vinkade.
− Hej, ska ni ut på promenad? frågade jag.
− Ja, vi tänkte det, svarade grannen, jag kände för att ta lite ledigt och det visade sig att min kund också hellre ville umgås med familjen just idag. Visst är det en härlig morgon?
Lite förvånad över hans glättiga pratsamhet – han brukar sällan säga så många ord i en följd – kunde jag inte göra annat än att hålla med och vi fortsatte vår tur.

I svängen efter ladan, tog vi höger in på en lummig skogsväg och cyklade till våra vänner Patrik och Josefine, som har barn i ungefär samma åldrar som våra. När vi närmade oss huset såg vi först inte till dem, men snart hörde vi röster från vardagsrummet. Vi parkerade cyklarna, lyfte av barnen och gick runt till den öppna altandörren.
– Hallå! Är det någon hemma? ropade min dotter och klev vant över tröskeln, här var hon ofta och lekte med sonen i huset.
− Hej! Kom in, hördes Josefines glada stämma. Har ni sett på nyheterna?
− Nej, svarade jag lite förvånat, vi har ju ingen TV och inte har vi lyssnat på radion heller. Är det något som har hänt?
− Ja, det kan man säga, svarade Josefine och bjöd oss att sitta ner i soffan.

Det första jag lade märke till var att nyhetsuppläsaren verkade märkligt personlig. Med blossande kinder och ett stort leende på läpparna, ibland tvekande och lyssnande i öronsnäckan, ibland ivrigt pratande, meddelade hon vad som verkade vara en världsomvälvande händelse. Uppgifterna kom tydligen snabbt och utan någon logisk ordning och därför var det svårt att förstå vidden av det hon sade. Det verkade vara fullständigt kaos och ändå en fridsam ordning. I rutan dök det upp bilder på bilfria gator, fyllda med leende människor i blandade åldrar och kategorier. Kvinnor och män rapporterade om stillastående fabriker och kärnkraftverk, frivilliga insatser på sjukhus, vårdhem och hemma hos gamla, sjuka, ensamstående och småbarnsfamiljer. Börsen var stängd och ett stort antal människor hade valt att inte gå till arbetet, utan istället, som vi, begett sig ut i närområdet för att ge någon annan en hjälpande hand, eller bara för att umgås, prata och skratta tillsammans.

Just skratten tror jag är det som mest dröjer sig kvar från denna historiska dag. Klingande, rungande, bullrande, kvittrande skratt från genuint lyckliga människor. Vi skrattade också där vi satt i våra vänners soffa. Det var som om vi precis hade vaknat upp ur en mardröm och lättat insett att i verkligheten var himlen blå, gräset grönt och allt väl. Vi blev inte sittande länge där i soffan. Det bildades snabbt nätverk för uppbyggandet av det nya samhälle som nu blivit möjligt. En del politiker hade lämnat sina poster, för att som en uttryckte det, ”gå hem och odla i trädgården”, medan andra var kvar, nu villigt lyssnande och rådigt handlande. Människor ville hjälpa till och det fanns något att göra för alla. Vissa saker förändrades på ett ögonblick, som till exempel vapentillverkningen som omedelbart stoppades, andra saker tog längre tid att strukturera om. Jordbruket och djurhållningen behövde i vissa fall några år på sig för att återgå till en långsiktigt hållbar och väl fungerande livsmedelsförsörjning. Men ingen lät sig desillusioneras av de hinder som återstod. Nu arbetade vi alla mot samma mål, utan rädslor, och kvar fanns bara kärlek, glädje och en ljusnande framtid.

Bli den första att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *