Om längtan efter en dotter

Jag blandar upp min läsning med lite romaner emellanåt, utan särskilt tema eller någon baktanke. ”Dotter önskas” av Katerina Janouch råkade hamna i bokhögen och den kom oväntat att trycka på några knappar. Janouch tar upp en mammas förbjudna tankar kring sina barn och det känns till viss del befriande.

Det finns så många tabun kring mor-barn-relationen, så mycket som man förväntas känna eller inte känna.

Men känslor är som de är och behöver bemötas, inte tryckas ner. Mitt föräldraskap har varit en sann utmaning och jag känner igen mig mycket i huvudpersonen Helena. Dock har jag aldrig behövt längta efter en dotter, mitt första och mitt tredje barn var båda flickor. Skulle jag ha längtat efter en flicka om jag fått två söner på raken? Förmodligen. Jag tror att jag önskade en flicka första gången jag blev gravid, även om det inte var superviktigt för mig.

När Helena väntar sitt andra barn förlorar hon sin älskade mamma och känner sig plötsligt ensam. Hon saknar en annan kvinna att anförtro sig åt, att dela sorg och glädje med. Mammans död gör att längtan efter en dotter, som redan var stark, tar sig astronomiska proportioner. Plötsligt blir det livsviktigt för Helena att få en dotter. Och när barnet sedan visar sig vara ytterligare en pojke går Helena in i en livskris.

Kan man sörja ett barn man aldrig fått, samtidigt som man älskar det barn man har?

Helenas dotterlängtan närmar sig fanatism, hon suger i sig all information hon kan komma över om sätt att försäkra sig om en flicka och eftersom hon inte får det stöd hon behöver börjar hon smyga med sina tankar och funderingar. Inte ens maken Paul, som hon älskar och som är en fantastisk partner och far, släpper hon in till det förbjudna rummet i sitt hjärta. Helenas livkris blir snart även en äktenskaplig kris. Och när hon dessutom hittar sin mammas dagböcker och börjar läsa om mammans stora hemlighet blir krisen existensiell. Helena klarar inte att vara kvar i sin familj i villan i förorten utan ger sig ut på jakt efter sitt ursprung.

Jag sa att det till viss del är befriande att läsa om de förbjudna tankarna som många mödrar har. Jag hade också sådana, och har kanske fortfarande. Men Helenas fanatism går över gränsen. Hon beter sig otroligt omoget och egoistiskt och tycks inte förstå att hennes handlingar får konsekvenser.

Kan man bli så galen av dotterlängtan? Ja, tydligen.

Katerina Janouch är journalist och har djupdykt i ämnet. Det gör att storyn backas upp av trovärdiga faktadetaljer. Då har nog en del läsare svårare att tro på att det finns så fantastiska män som Paul. Men eftersom jag har en sådan man själv känns det närmast självklart för mig. Och just därför, kanske, störs jag av hur illa hon behandlar honom.

Jag har också förlorat min mamma på liknande sätt som Helena, men jag fick ha min mamma längre, hon fick se alla mina barn växa upp och det är jag otroligt tacksam för. Dock saknar jag ju henne något enormt och jag känner igen mig i behovet av en äldre kvinnlig släkting att anförtro mig åt. Det behöver inte ens vara en släkting. Ibland skojar vi om att vi ska annonsera efter en extramormor. Men det går såklart inte att ersätta en människa på det sättet. Det bästa du kan göra är att själv bli den du saknar. Vara ditt eget stöd och finnas där för kommande generationer.

På något sätt går man vidare och lär sig leva med ett hål mitt i tillvaron.

Hade Helena kunnat göra något annorlunda? Hade hennes omgivning kunnat stötta henne bättre, i sorgen efter mamman, i kaoset det innebär att bli tvåbarnsmamma och i längtan efter en dotter? Det känns på något sätt typiskt för vår tid och kultur att alla i Helenas omgivning vill hjälpa men inte vet hur och därför mest håller sig undan eller sopar problemen under mattan. ”Ryck upp dig, så farligt är det väl inte, klart det är jobbigt att förlora sin mamma” och så vidare. Helena blir arg på sin pappa eftersom hans liv inte verkar slås i spillror av mammans död, på samma sätt som hennes. Men vi sörjer olika och kanske blir sorgen mindre synlig och himlastormande ju äldre vi blir. Helena gör också kraftigt motstånd mot verkligheten. När mamman ligger på dödsbädden intalar sig Helena att sjukdomen mirakulöst kommer försvinna. Och trots ultraljudet som visar en pojke tänker hon att det ändå skulle kunna bli en flicka. Det här motståndet gör att lidandet blir större, tror jag.

Vi behöver lära oss att flyta med i livet och parera de hinder vi stöter på, ta oss förbi dem och inte fastna.

Janouch skriver lättläst och romanen engagerar. Den har dock inte riktigt en klassisk roman-uppbyggnad, stundvis känns den mer självbiografisk eller som ett reportage. Som läsare blir man därför lite osäker på vart berättelsen ska ta vägen. Jag irriterar mig ofta på Helena, bara för att i nästa stund känna att jag skulle vilja vara där hos henne, hjälpa henne att natta barnen och sedan stryka henne över håret och trösta. Säga att det är okej att inte alltid älska sina barn. Lova henne att det blir bättre – för det blir det. På sätt och vis. Inte heller är det säkert att en dotter är den lösning hon söker. Visst, du kan få en kvinnlig bundsförvant. Men du kan också få din värsta kritiker. På vissa sätt är pojkar enklare. Men jag skulle lyssna. Jag skulle låta henne älta alla de förbjudna tankarna, hur absurda och galna de än lät, tills oron lämnat henne. Vi måste få prata om det. Som med så mycket annat i dagens samhälle. Det är för många idiotiska tabun som klyver familjer itu. Låt oss prata om det istället. Lufta våra tankar och farhågor utan rädsla för att bli betraktade som galna. En tanke är bara en tanke. Och uttalad högt blir den mindre skrämmande. Vem vågar börja?

Uppäten av känslor – recension av ”Ät mig”

Efter några sidor i Agnes Desarthes ”Ät mig” känner jag mig smått utmattad. Hennes sätt att skriva är snabbt och flödande men överväldigande. Som att prata med någon med ADHD. Jag undrar hur jag ska orka med hela boken om den ska vara på det här viset. Det är inte vilsamt för fem öre. Jag tänker att nästa bok jag läser måste ha mer struktur och mindre krusiduller.

Mitt liv är tillräckligt kaotiskt, jag behöver inte läsa om kaos också.

Nåja, boken tar sig efter ett tag och även om språket fortfarande springer fram i en hisnande berg-och-dal-bana så finns det en berättelse mitt i kaoset som kanske inte direkt griper tag i mig men som intresserar. Och boken bjuder på en mängd oväntade synkroniciteter. Huvudpersonen Myriam är en matintresserad kvinna i fyrtioårsåldern som beslutat sig för att öppna en restaurang. Hon har ingen kockutbildning eller erfarenhet av företagande och ljuger sig till ett banklån. Till en början ser projektet ut att krascha redan innan det lyft, mycket beroende på att Myriam är lika strukturerad och målmedveten som en tonåring. Det vill säga inte alls. Hon har egentligen ingen plan utan kastar sig huvudstupa ut i det okända i hopp om att det mesta ska lösa sig av sig självt och att en fallskärm magiskt ska veckla ut sig när hon fallit en stund. Vilket det på sätt och vis också gör, tack vare yttre omständigheter och lyckliga sammanträffanden. Några gäster ser hennes skriande behov av hjälp och skickar henne den perfekta servitören. En granne börjar uppvakta henne och ger henne stöd trots att hon till en början avvisar honom.

Precis som med boken ”Ett bättre jag” som jag läste för några veckor sedan irriterar jag mig på huvudkaraktären.

Hennes inre kaos, självförakt och brist på handlingskraft gör henne svår att sympatisera med. ”Men för fan, ta och skärp dig”, vill man säga. Boken igenom klandrar hon sig själv för ett gammalt felsteg. Hon har gjort något oförlåtligt och hemskt, hon förtjänar alla motgångar hon får. Det tar ganska lång tid (och många krusiduller av minnen, tankar och drömmar) innan läsaren får veta vad det hemska bestod i. Och då förstår man kanske hennes beteende, man förlåter henne. Till viss del i alla fall.

Det finns en del likheter mellan mig och Myriam, inte minst när det gäller moderskapets svårigheter. Även om min ”synd” inte alls liknar hennes så resulterade den i ungefär samma sak. Dock har jag inte hennes självförakt och jag anser till skillnad från henne att jag är värd att älskas. En annan skillnad är maten. Jag är inte särskilt intresserad av matlagning och de rätter och recept som beskrivs i boken känns som hiskeliga experiment. Men kanske är det en kulturell sak, boken utspelar sig i Frankrike. Hursomhelst, maten och restaurangen är egentligen inte det viktiga.

Bokens huvudtema är just moderskap och ett slags omvänt oidipuskomplex.

På sätt och vis ett tabubelagt område, kanske är det därför som huvudpersonen (och författaren) går som katten kring het gröt så länge. Ändå, när hon väl dragit fram det hemska i ljuset så verkar det inte längre lika farligt och det är just detta som gör att Myriam kan släppa taget om det förflutna och börja öppna upp för en bättre framtid. En framtid fylld av kärlek och omsorg.

Jag tycker dock att författaren går för fort fram på slutet. Jag bläddrar tillbaka och läser om. Jaha, löste det sig nu? Bara sådär? Och efter sista sidan bläddrar jag fram för att kanske få en epilog i alla fall. För boken känns inte riktigt färdig. Det är som om författaren tycker att problem och elände är lätta att skriva om, men att lyckliga slut är snudd på omöjliga att få ur pennan. Min törst efter förklaringar och utbroderingar (som ju hela boken varit full av tills nu) bottnar delvis i att jag befinner mig i en liknande situation som Myriam och jag vill veta hur också jag kan få ett lyckligt slut. Men ingen sådan förklaring ges. Det bara löser sig av sig självt. Som tidigare, när det gällde restaurangen, så kommer lösningen utifrån, utan Myriams egen förtjänst. Är det så livet ska vara? Framgång genom lycklig slump och yttre hjälp? Det vägrar jag tro. Jag vill tro på egen handlingskraft, belöning för hårt arbete, enträgenhet och personlig utveckling.

Inte kan jag sitta hemma och vänta på en frälsare.

Alltför många tycks fastna i sina egna härvor, oförmögna att ta sig vidare i livet. Ofta handlar det om en bristande vilja att titta på och tala om det jobbiga. Det man skäms över, det man inte vill visa upp för andra människor. Men är det inte just det som krävs? Att dra fram trollen i ljuset så att de spricker? Ofta behöver vi också ta hjälp av andra människor, våga visa oss svaga. Vi behöver säga ”hjälp mig!” eller kanske ”ät mig!” Kanske är det det Agnes Desarthe vill säga med sin roman.