Etikett: Skivvärlden

Om ondska, magi och människor

Jag fortsätter på historien om häxan Tiffany Aching, skriven av Terry Pratchett, nu är jag inne på fjärde boken – ”I shall wear midnight”. I denna bok är Tiffany snart sexton och har börjat arbeta som häxa hemma i sin egen by på kalkslätten. Det är mycket att stå i för en häxa – många sjuka som behöver hjälp, barn som föds och gamla som dör. En av dem som ligger på sitt yttersta är den gamle baronen, Rolands far. Tiffany gör sitt bästa för att lindra baronens smärta och hjälpa honom över till den andra sidan. Ändå verkar hon bemötas med mer misstänksamhet än med tacksamhet. Överallt pyr en misstro mot häxor i allmänhet och Tiffany i synnerhet. Vad är det som händer? Tiffany beger sig till staden Ankh-Morpork för att finna Roland och ge beskedet om faderns död. I staden träffar hon den kluriga häxan Mrs Proust och den mystiska magikern Eskarina Smith som båda hjälper henne att förstå vad som är i görningen.

Återigen måste Tiffany möta en ondska som hon på sätt och vis själv lockat fram ur mörkret. Och hon måste göra det ensam. Misslyckas hon väntar henne ett hemskt öde…

Nåja, helt ensam är hon ju inte. Hon har alltid Nac Mac Feeglarna, de små blå männen, som svurit att skydda henne med alla till buds stående medel, vilket för de små rackarna kan innebära i princip vad som helst. Allt ifrån att vända en pub bak och fram, till att vifta igång en eld med de små kiltarna. En annan hjälpsam figur som dyker upp i den här boken är baronens vakt Preston, som även han håller ett vakande öga på den unga häxan. Självklart får vi även återse Mormor Vädervax och Nanny Ogg och som en extra bonus för oss som läst böckerna om stadsvakten så får vi även möta några av dessa karaktärer, om än flyktigt.

På sätt och vis påminner den här fjärde boken om Tiffany rätt mycket om den andra. Återigen kommer ondskan i form av en formlös figur som kan ta över människor och få dem att tänka och göra onda saker. Men medan hivern i ”A hat full of sky” är ute efter att ta över Tiffany för att tillskansa sig hennes förmågor, så är The Cunning Man en kraft som tar över människor runtomkring Tiffany i syfte att förgöra henne och alla andra häxor. Han är ett spöke från det förflutna men liknar också en sjukdom i mänskligheten, en farsot som blossar upp med jämna mellanrum men aldrig helt kan besegras.

Som så många gånger förr utforskar Pratchett här fenomenet ondska.

Vad är det som gör människor onda? Är det en oundviklig aspekt av att vara människa – risken att bli ond? Kanske måste vi ständigt vara på vår vakt mot tankar som inte är våra egna? Som med alla andra böcker av Pratchett duggar synkroniciteterna tätt medan jag läser ”I shall wear midnight”. Plötsliga personlighetsförändringar och oväntat motstånd hos människor i min närhet påminner om det Tiffany upplever. När jag letar mönster för att sy en klänning, dyker en skräddare upp i boken. Och ett för mig nytt fenomen omnämns först i en film jag ser och sedan nästan omedelbart efter i boken. Som jag sagt förut: Pratchetts böcker inte bara handlar om magi, de ÄR magiska. Och på något märkligt vis ger de mig goda livsråd just i det ögonblick jag behöver dem. För att vara så ung så har Tiffany förvånansvärt mogna insikter. När folket i byn festar loss efter baronens begravning funderar hon kring livet och döden och vikten av gemenskap med andra människor. Tårarna vi fäller över en död familjemedlem är för vår skull, inte för den döde. Och trots att vi vet att vi alla ska dö kan vi skratta och dansa – för vi är ju inte döda än!

Spänning och mångkulturalism i Pratchetts värld

Jag läser ytterligare en bok av Terry Pratchett, denna gång på originalspråk och även om en del engelska ord och uttryck går mig förbi så bidrar språket till en mer komplett upplevelse av Pratchetts underbara värld.

I denna bok – Men At Arms – får vi följa Nattvakten och deras jakt på en mördare beväpnad med ett okänt och ytterst farligt vapen; ”the gonne”. Som många vet utspelar sig livet i Skivvärlden under någon ospecificerad form av medeltid och därför är de mest avancerade vapnen armborst och katapulter. Nattvakten använder sig huvudsakligen av klubbor och svärd. Så när någon kan avfyra ett vapen med enorm precision över långa avstånd, oftast med dödlig utgång (och oförklarliga hål i väggar och kroppar) utbryter en oro i staden. Denna oro underblåser en redan spänd situation mellan stadens dvärgar och troll som sedan urminnes tider inte tålt varandra.

Det är därmed upplagt för en hisnande jakt i kamp mot tiden.

Men At Arms är på sätt och vis en klassisk deckare, insvept i Pratchetts magiska och galna värld med trollkarlar, alkemister, lönnmördare, narrar samt exploderande drakar. Huvudperson är korpral Carrot vars närvaro i ett rum gör att allt annat blir bakgrund. Han är visserligen rätt lång (han räknar sig själv som dvärg eftersom han adopterats av dvärgar som liten men är född människa), men det är inte hans storlek som ger intryck på både människor och andra varelser och får alla att lyssna, det är hans utstrålning. Korpral Carrot är omtyckt av alla och känner nästan alla staden Ankh Morporks invånare vid namn och yrke. När Carrot talar lyssnar man. Han är en enkel man, men beläst och vis. Och när det riktigt hettar till använder han sig av en okaraktäristisk list och lyckas därmed få andra att göra som han vill. Trots att han bara är korpral och svarar inför kapten Vimes (som i boken snart ska lämna in polisbrickan för att bli civil genom sitt giftemål med Morporks rikaste kvinna) är det Carrot som är den naturliga ledaren. Inte bara för vaktstyrkan, utan för hela staden.

Ankh Morpork styrs dock officiellt av patriciern (the patrician) Vetineri, efter att under hundratals år varit utan en rättmätig kung. Vetineri är egenkär, snål och listig. Men också smart – han har upprättat ett system i staden som sköter sig självt. Systemet baseras på de olika gillena. Det finns ett för varje yrke av betydelse. Och de största innehas av vad man skulle kunna kalla kriminella: Tjuvarnas Gille och Lönnmördarnas Gille. Men eftersom de håller sig till vissa regler accepteras de och som sagt, systemet fungerar för de allra flesta.

I början av boken har patriciern utfärdat order om att vaktstyrkan ska göras mer inkluderande, så man har värvat en dvärg, ett troll och en… hör och häpna! Kvinna! Men en oskriven regel är att så länge man tillhör Stadsvakten (Natt eller Dag) så är man en Vakt först och främst, inte sin art (eller sitt kön). Därför tvingas dvärgen Cuddy och trollet Detritus att inte bara lägga ner stridsyxan utan även att samarbeta, vilket under bokens gång leder till en djup vänskap dem emellan.

Terry Pratchett har så många styrkor att det är svårt att peka ut en enda.

Språket är levande och stundvis experimentellt, därav fördelen att läsa hans böcker på engelska, jag tycker synd om den översättare som ska ta sig an hans verk. Mycket är talspråk och slang eller rena ordlekar. Utöver detta innehåller hans böcker små utvikningar om detaljer kring fenomen eller traditioner i Skivvärlden. Allt är mycket underhållande. Men At Arms är också en rolig bok – jag skrattar ofta högt – och humorn handlar mestadels om mänskliga tillkortakommanden, igenkänningsfaktorn är hög, trots de magiska inslagen. Ändå innehåller boken även som sagt sidvändande spänning och även en gnutta tragedi. Pratchett roar sig dessutom med att smyga in små politiska kängor här och där, som det där med en inkluderande vaktstyrka. Emellanåt uttrycker någon att de inte är ”speciests”, vilket inte låter sig översättas så bra till svenska: ”artistiska”? De olika ”etniciteterna” i Ankh Morpork och deras respektive seder och bruk återspeglar vår verklighet i det mångkulturella samhället och de svårigheter som följer med det. Men hos Pratchett är allt skildrat med värme. Inte ens de verkliga skurkarna porträtteras utan medkänsla. Faktiskt skulle man kunna hävda att det enda som är ont på riktigt i Men At Arms, är ”the gonne”, detta mystiska vapen som tycks kunna förvrida sinnet på vem som än håller i det.

Boken innehåller som grädde på moset en underbar kärlekshistoria men mer än så tänker jag inte avslöja. Återigen lämnar Pratchett mig med en känsla av att allt ordnar sig till slut och att livet nog är lite magiskt ändå, mitt i allt det vardagliga. Och det är enligt mig Pratchetts främsta gåva till läsaren.