Det hade ju varit passande att läsa ”1984” i dessa tider men en regel för min 50-böckersutmaning är att jag inte får läsa böcker jag redan läst så det fick bli en annan av Orwells böcker istället: ”Djurens gård” eller ”Animal Farm” på engelska. Jag har faktiskt inte läst den förut men såklart hört mycket om den. Det är allmänt vedertaget att boken handlar om kommunismen och visst, jag kan se de parallellerna. Men den väcker tankar om makt, ledarskap, frihet och slaveri generellt. Jag kan inte låta bli att se djurens vision om frihet genom mina egna ”vakna” glasögon och jag känner att vi behöver definiera vad vi menar med frihet. Menar vi bara ett annat system än det vi har idag? Med andra ledare? Eller menar vi anarki, helt utan ledarskap? Är det skillnad på en ledare och en härskare? Kan vi människor, i stora grupper, fungera utan ledare? Jag har svårt att tro det.
Min erfarenhet är att människor vill ha någon som för befälet och de är beredda att ge upp förvånansvärt mycket frihet för den styrningen.
I ”Djurens gård” finns ett flertal intressanta karaktärer som representerar olika människotyper kan man väl säga. Vi har först den gamle galten som kläcker idén om ett uppror mot människorna. Han har en vision som han fått i en dröm och delar entusiastiskt med sig av den till de övriga djuren på gården. Skulle denna visionär ha kunnat förutsäga vad hans idéer skulle komma att leda till? Om han vetat, hade han då låtit bli att säga något? Vad var hans uppsåt? Visionen som sådan var ju egentligen inte ondskefull: alla djur skulle leva i frihet och fred med varandra, utan mänskliga herrar. Men när visionären dör och hans efterträdare plockar upp idén om ett djurens uppror börjar allt ganska snart att spåra ur. Det är grisarna som är smartast på gården, så de två galtarna Napoelon och Snöboll tar snabbt kommandot i och efter upproret som jagar iväg människorna från gården. Med hjälp av den vältalige grisen Tjalle övertygar de de andra djuren om planernas förträfflighet. Och till en början verkar det fungera. Djuren lyckas förvånansvärt väl med att driva gården tillsammans när alla hjälper till. De upprättar sju enkla livsregler som grisarna – som kan läsa och skriva – skriver på ladugårdsväggen. För att distansera sig från de förhatliga människorna handlar flertalet av reglerna om hur man inte ska bli som människorna: inte sova i sängar, inte dricka alkohol, inte döda något annat djur.
Och snart föds mottot: ”fyra ben bra, två ben dåligt”.
Hönsen protesterar lite mot detta, tills Tjalle övertygar dem om att vingarna praktiskt taget är att räkna som ett par ben. Det är ju mänskliga händer man inte ska ha. Dessa händer som gjort så mycket ont. Men som också, visar det sig, hade varit välbehövliga när alla redskap ska hanteras. Grisarna är de som är bäst på att hålla i föremål med sina klövar. Dock överlåter de så mycket de bara kan av det fysiska arbetet till de andra djuren och snart utkristalliserar sig en klasskillnad mellan grisarna och de andra. Grisarna behöver inte arbeta hårt men får dubbla matransoner eftersom de ju sköter det ekonomiska. Tjalle berättar för de andra djuren hur ansträngande det är att skriva alla dessa siffror och ord på papper som de sedan bränner upp i kaminen, men det är absolut nödvändigt för gårdens välstånd. Eftersom de övriga djuren inte är så intelligenta – de flesta lär sig aldrig att läsa fast de övar och övar – är de mer eller mindre tvungna att godta allt som grisarna säger. Och Tjalle är mycket övertygande.
Grisarna strider sinsemellan och snart jagas Snöboll bort från gården. Kvar blir Napoleon i ensamt majestät. Till sitt beskydd har han en flock hundar som han själv fostrat sedan valptiden. De lyder honom blint och ser till så att övriga djur också gör det. Djuren på gården hålls alltså i schack dels med hjälp av Tjalles vältaliga informationsrapporter, dels med hjälp av hundarnas tänder. Man skapar också en lojalitet genom att utpeka olika fiender till gården, verkliga eller påhittade. Snöboll får till exempel skulden för allt som går snett, trots att ingen någonsin ser honom efter hans försvinnande. Människorna på granngårdarna blir också till fiender men det växlar lite vem som är värst.
Just den växlande informationen som ofta är motstridig utgör ett betydande maktmedel för grisarna.
Djuren förmås tvivla på sina egna minnen. Märkligt nog verkar det också som om de sju reglerna förändras över tid. De får små tillägg: ett djur får inte döda ett annat djur, utan orsak, eller ett djur får inte sova i en säng, med lakan. Detta eftersom grisarna flyttat in i mangårdsbyggnaden (som från början varit förbjudet område) och börjat sova i människornas sängar.
Att grisarna representerar en intellektuell elit, en oligarki kanske, är tydligt. Tjalle är den kontrollerade median som sprider propaganda. Till en början verkar han faktiskt tro på det han säger men efterhand blir det tydligt att han är beredd att säga vad som helst för att behålla sin särställning. Fåren är kanske också lätta att peka ut, det är de som bara upprepar det de blir tillsagda och med sitt bräkande överröstar alla protesterande röster: ”fyra ben bra, två ben dåligt”! ”(Säkert och effektivt”, kommer jag osökt att tänka på.) Den här skocken kan formas efter makthavarnas önskemål. På Djurens gård skolas de snabbt om till ”fyra ben bra, två ben bättre” så snart grisarna börjat gå på två ben. Benjamin, den gamle åsnan, kanske representerar akademin, de intellektuella som kan läsa maktens skrifter och förstå vad de leder till, men som kanske av rädsla att hamna ute i kylan inte säger något och inte är villiga att leda något uppror. Gårdens tre hästar är också intressanta: Mollie, den lilla fåfänga ponnyn väljer till slut att fly till en ny mänsklig herre, bara för att få ha fina band i manen. Clover, det gamla stoet, tycker inte att hon är klok nog att sätta ord på det de alla innerst inne känner men hon minns att saker inte var som grisarna säger. Boxer, arbetshingsten, har också ett sinne för rätt och fel men är tyvärr inte särskilt intelligent. Hans lösning på den kognitiva dissonansen är att arbeta hårdare och att välja att lita på grisarna, vad de än säger. På så sätt tystar han sitt dåliga samvete. Till slut arbetar han ihjäl sig åt grisarna men han vägrar erkänna att de har gjort något fel.
I vårt mänskliga samhälle finns det en del som liksom Mollie, hellre väljer ett slaveri om de bara får ha fina saker. De är villiga att sälja sin själ för en karriär i nöjesbranschen till exempel. Det finns också många som Clover och Boxer. De känner kanske att något är på tok och besitter egentligen en sorts sunt förnuft men de väljer att springa fortare i ekorrhjulet och vara först ut med elbilar och solceller, för att det ju är bra för klimatet, enligt politiker och media. ”Vi måste jobba hårdare”, ”vad myndigheterna säger är alltid rätt”.
Sammantaget är mänskligheten på så sätt tämligen lättstyrd.
Och det är de smartaste som klättrar till toppen. Men måste ledarskap alltid betyda diktatur och förtryck? Den brännande frågan här är: är det bara onda psykopater som hamnar i maktpositioner eller gör makt människor onda? Svaret på den frågan är helt avgörande för om vi ska kunna undvika det i Orwells värld till synes oundvikliga: totalitarism oavsett ideologi. Om svaret är: det är bara psykopater som blir ledare, då blir lösningen att identifiera dessa individer och se till så att de aldrig kan hamna i maktposition. Hur man gör detta är förstås en komplex fråga. Om svaret istället är att makt korrumperar så behöver vi hitta ett annat sätt att fördela makten. Kanske genom att lotta ut kortvariga ledarskap. Även här uppstår såklart en massa följdfrågor: bland vilka ska man lotta ut ledarskapet, till exempel. Är intelligens alltid lika med ondska? Eller åtminstone manipulation? Vi människor är liksom djuren, väldigt olika begåvade intellektuellt. En viss utveckling kan ske hos varje individ, med en god utbildning, men vi har olika grundförutsättningar. Bör inte de smartaste i samhället få bestämma? Även om de kanske till viss del måste ”lura” människor till de handlingar som gagnar dem? Eller är det alltid fel att manipulera, lura eller ”knuffa” andra människor? Går det att utöva ledarskap utan sådan påverkan? Jag är tveksam.
Jag brukar ofta säga att det tyvärr är så att de som är minst lämpliga att ha makt är de som vill ha den och vice versa.
Genom lottning skulle man kunna motverka en del av den här tendensen. Dock vet jag att jag skulle finna det otroligt frustrerande att så att säga ”bli ledd” av någon som jag uppfattar som mindre intelligent än jag, i alla fall om besluten som fattas enligt mig är dåliga. Och visst skulle jag i så fall använda min list för att påverka besluten (eller undvika att följa reglerna). Kanske vi ska låta dem som vill bli ledda, ledas, medan andra får leva som de vill så länge de inte skadar någon annan? I Djurens gård finns också katten som aldrig var intresserad av något uppror och som alltid lyckas ”försvinna” så fort arbete ska utföras men som ändå får äta eftersom hans ursäkter är så trovärdiga. Jag är nog lite som katten, jag försöker hålla mig utanför slaverisamhället så mycket som möjligt. Men jag känner också ett ansvar. Om man ser galenskaperna är det väl ens skyldighet att göra något åt dem? Hur kan jag vara fri om andra inte är det? Och som sagt, vad innebär det att vara fri? Om jag med min fria vilja väljer ett liv i slaveri, är jag då verkligen en slav? Jag tror att kapitalismen har lyckats bättre än kommunismen just för att människor under kapitalismen har tillåtits vissa friheter, så till den grad att de inte ser slaveriet. De är inte kuvade med våld. Annars är de två styresskicken tämligen lika, två sidor av samma mynt, med samma slutresultat, vilket grisarna och människorna också till slut skålar på i ”Djurens gård”.
