Etikett: media

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

”Slyngstad Events” av Unni Drougge är en mustig bygdekrönika som utspelar sig på Skånes landsbygd, närmare bestämt i Åsabygden. Skånskan är tydlig i det livliga och lättlästa språket, det går att höra dialekten i dialogerna även när man inte läser högt. Karaktärerna – allt ifrån den kultiverade pensionären till den oborstade bilskojaren är också väl beskrivna – så väl att jag både upprörs och småler. Drougge skyggar inte för något utan belyser oblygt alla smaskiga små synder som människorna i byarna ägnar sig åt. Till sin hjälp tar hon Åsabygden själv som kan titta in i varje skrymsle och vrå, även se vad som sker under mark. Och det är långt ifrån vackra saker som pågår i denna skånska avkrok.

Den duktiga flickan i mitt inre rodnar av förlägenhet och upprörs av rättskänslan om vartannat, det blir rätt känslosamt.

Till en början äcklas jag också av några av karaktärerna, herregud, finns det såna här människor på riktigt i vårt land!? Jo, det gör det med största sannolikhet. Men allt eftersom storyn utvecklar sig kommer jag att acceptera och rent av tycka om de skitiga och fräcka byborna. De riktiga avskummen visar sig komma utifrån.

Boken kan sägas ha två huvudkaraktärer även om det är ett helt gäng som berättar sina historier. Den ena är Björg Schütt, änka och pensionär med två vuxna döttrar och en försvunnen son, men mer om honom senare. Den andra är Klas-Åke Nilsson som kränger gamla bilar med alla metoder och utan samvete. Han har två barn som han fostrar själv sedan deras mor lämnat dem, något han lyckas förvånansvärt väl med med tanke på omständigheterna och hans minst sagt tvivelaktiga karaktär. Klas-Åke är bra både på att sprida skvaller och på att behålla hemligheter när så krävs. Med sin vakna blick och skarpa hörsel vet han det mesta som är värt att veta om alla i Åsabygden. Och trots att han så att säga skiter i konventionerna kan han vara mycket lojal och hjälpsam när det gäller.

Jag säger att Björg och Klas-Åke är huvudkaraktärer men kanske kan man säga att hela historien och bygden kretsar kring Björgs försvunne son, Tryggve Slyngstad.

När berättelsen tar sin början har han varit försvunnen en tid och Björg oroar sig för att han inte längre är i livet. Tryggve hade innan han försvann fått ordning på bygden och styrt upp flera lovande projekt. Men när han försvinner är det som om fårskocken förlorat sin herde och allt börjar falla sönder. I Åsabygden lever man lite utanför samhället och man stiftar egna lagar, byggda på sunt förnuft och vad som gynnar bygden. Här trivs människor med lite ljusskygga verksamheter och det fungerar, ända tills Börje – han som förser byborna med prima hembränt – börjar ta sig vatten över huvudet. Men han är inte den ende som har saker att dölja. Tryggve räddade fyra utländska flickor från prostitution och placerade dem i bybornas trygga händer, där de har läkt och börjat blomstra. Deras existens måste dock hållas hemlig för myndigheterna eftersom de saknar uppehållstillstånd. När två skumma typer dyker upp i byn för att inkassera en skuld som Björgs avlidne man lämnat efter sig, börjar dock hemligheterna att bubbla upp i ljuset. Kommer byborna kunna reda upp det själva eller är det bara Tryggve som klarar en sådan sak?

Drougge låter gärna stad och landbygd frontalkrocka så att gnistorna yr. Inte heller drar hon sig för att ge en känga både åt höger och vänster.

Feminister och miljönissar skildras både kritiskt och med värme, precis som de småkriminella bönderna och den inte alltid så laglydige lokalpolisen. Det blir helt enkelt inte svart eller vitt utan en hel färgpalett, vilket både skapar obehag och igenkänning. Ingen människa är helt igenom ond eller god och allt är relativt. Den enda gången jag som läsare tillåts ”välja sida” och till hundra procent kan avsky någon, är när journalisterna träder in på scenen. Drougge har själv arbetat som journalist och måste verkligen ha sett yrkets baksida. Hon skildrar den hänsynslösa sensationslystnaden hos kvällstidningsjournalisterna utan pardon. I medias händer förvrängs allt som sker i Åsabygden. Allt vackert blir fult och ingen går förskonad från de vassa pennorna. Det är så sant som det är sagt: pennan är mäktigare än svärdet. Vad ett mediadrev kan göra för en bygd har vi ett verkligt exempel på i Knutby. Men till skillnad från i romanens värld – där opinionen kan vändas med hjälp av välvilligt inställda journalister och författare – finns i verkligheten ingen upprättelse att få, ingen väg tillbaka. Har väl en gång en bygd, en grupp, en familj fått löpa gatlopp är de för evigt söndertrasade. Hur man än försöker försvara sig mot lögnerna kan man inte vinna mot media och myndigheter. Straffet för sådan förstörelselusta borde vara mycket hårt men en journalist tycks alltid gå fri, vad han eller hon än ställer till med. Jag hatar dem från botten av mitt rövhål för att citera dottern och matcha språket i ”Slyngstad Events”. Drougge verkar inte heller ha mycket till övers för sina forna kollegor.

Men romaner är ett utmärkt sätt att ta hämnd, även om det bara är författaren som förstår det.

”Slyngstad Events” är (trots det orealistiskt lyckliga slutet) så välskriven att jag börjar tycka att allt jag skriver själv är rent skräp. Drougge använder språket till fullo och kombinerar orden på nyskapande sätt, utan att det känns konstigt eller krystat. När hon skriver: ”Solstrålarna skjuter från höften nu och snart kommer ungarna hem med skolbussen” förstår vi direkt att det är sen eftermiddag och när Björg börjar tvivla på sin nyfunna kärlek beskriver Drougge det som att Björgs inre delas upp i två lager som glider åt olika håll. Den känslan har vi väl alla haft någon gång? Tillit är en bräcklig företeelse och kan förloras på ett ögonblick. När mediadrevet går skriver Drougge: ”Inget blod spills, ingen egendom ödeläggs. Ändå blir effekterna […] ödesdigra. Folk tappar orken. Paranoian brer ut sig.” Detta har vi sett effekterna av de senaste åren. I media har kriser och konflikter blåsts upp till jättebomber som detonerat över samhället och skapat misstro och hat som splittrat familjer, arbetsplatser och gemenskaper. Det positiva som kommit ur detta är att allt fler har fått upp ögonen för medias makt och dess benägenhet att sprida regelrätta lögner. Detta har dock lett till att många tappat förtroendet för allt som kommer från nyhetsmedia och offentliga källor. Förtroendet och tilliten är borta. Numera kan ju allt vara AI också. Vem ska man tro på? som DiLeva sjöng. Kan vi återskapa tilliten, den som är grunden för ett fungerande samhälle? I ”Slyngstad Events” tycks byborna finna en väg och den baseras på en helt annan sorts tolerans än den som trycks ner i halsarna på oss från vänstermedia. Det handlar om att leva och låta leva, se mellan fingrarna på somligt och tolerera lite skit i hörnen, både hos sig själv och andra. Ta helt enkelt inte livet så allvarligt, tycks Drougge vilja säga, det löser sig nog ändå.

Slyngstad Events
Unni Drougge (2002)
Piratförlaget
ISBN 9164200671

När Väst får Hybris

När man i början av 2022 pratade om att Ryssland tänkte invadera Ukraina sa jag: ”äsch, inte kommer det hända, Ryssland har inget intresse av att erövra andra länder”. När ryska styrkor ändå passerade gränsen till Ukraina blev jag förvånad, så jag letade runt lite och fick snabbt klart för mig att det inte alls handlade om någon ”oprovocerad attack” eller ”rysk invasion”.

Ukraina, med västligt stöd, hade provocerat fram händelserna och mer eller mindre tvingat Ryssland att agera.

Ryssarna valde ändå att gå försiktigt fram med så lite våld och förstörelse som möjligt, om detta rapporterade flera journalister i början. Ukraina har en stor rysktalande befolkning, man kan inte kalla det en minoritet, trots det har de östra delarna utsatts för allt större press att överge sin ryska identitet och bli mer ”ukrainska”. Ukraina har befunnit sig i ett inbördeskrig sedan 2014, där kampen framför allt står mellan det östliga (huvudsakligen ryska) Ukraina som eftersträvar mer självständighet och det västra Ukraina, styrt av nationalister (i realiteten nazister) baserade i Kiev-området, som vill ha ett rent ukrainskt Ukraina. Zelenskyj kom till makten med löftet om ett slut på kriget och rättigheter för de rysktalande delarna i öst. Men så fort han blivit installerad vände han 180 grader och valde att istället trappa upp konflikten genom att dra in både Ryssland och USA, samt större delen av Europa. Resultatet ser vi nu, fyra år senare, med miljoner människor på flykt och enorma förluster, både mänskliga och materiella, för framför allt Ukraina. Men konflikten har gett ringar på vattnet i form av skenande energipriser för resten av Europa, samt enorma biståndspaket till Ukraina, vilka i praktiken bara resulterat i ett ännu större lidande för det ukrainska folket.

Allt det här visste jag redan innan jag började läsa Ola Tunanders bok ”Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten”. Jag hade lyssnat på flera intervjuer med Putin, jag hade koll på journalisten Seymour Hearshs analys av sabotaget mot Nord Stream, jag kände till Minsk-avtalet och att väst aldrig haft för avsikt att följa detta, jag visste att det tidigt slutits ett fredsavtal mellan Zelenskyj och Putin men att detta revs upp av Boris Johnson. Kort sagt, jag var rätt påläst och irriterade mig ständigt på folk som hade ukrainska flaggan på sin profilbild eller kallade Zelenskyj (denne kokainmissbrukande pajas till B-skådis) en hjälte. Men ju mer jag läser i Tunanders bok, desto mer upprörd blir jag.

Jag visste att det var illa, men att det var SÅ HÄR illa!?

Flera gånger får jag lägga ifrån mig boken och bara andas. Vad är det för jävla psykopater som styr den här världen egentligen? Ryssland är inte och har aldrig varit vår fiende. Om vi vill se vem fienden är ska vi nog titta västerut. Och ska vi tala om invasion – titta på vilket land som har soldater placerade i nästan alla andra länder, även Sverige. Vem är det som invaderar? Inte är det Ryssland. Det enda jag kan klandra Ryssland för efter att ha läst Tunanders bok, är att de varit naiva och agerat för sent och för svagt.

Ola Tunander är inte vem som helst och kommer inte lättvindigt med påståenden. Jag tror inte heller att han är köpt av Putin (vilket säkert kommer hävdas av en del). Tunander har forskat och skrivit om freds- och säkerhetspolitiska frågor sedan 1980-talet. Han har ingående studerat Rysslands, och även USAs, försvars- och krigsstrategier och vet därför mer än de flesta om vad som driver konflikter på världsnivå.

Man skulle tycka att en sådan som Tunander vore den mest intervjuade experten från början i en sådan här konflikt.

Men tvärtom, Tunander och hans kollegor blev snabbt utkastade i periferin, så fort de började ifrågasätta narrativet och komma med fakta. Redan från dag ett spreds uttrycken ”fullskalig invasion” och ”oprovocerat ryskt angrepp” i media, trots att det för en fullskalig invasion skulle ha krävts många gånger fler soldater än Ryssland initialt gick in i Ukraina med. Tunander menar att Ryssland, just genom att använda minimalt med trupper, tydligt signalerade att det inte handlade om en invasion. Om Putin hade velat ta över de östra delarna av Ukraina hade han kunnat göra det för länge sedan. Han sa till och med nej när dessa områden vädjade om att få ansluta sig till Ryssland. Tunander förklarar varför. Flera gånger tar han upp Rysslands försvarsstrategi som går ut på att ha två buffertzoner kring landet. En inre zon som vid ett storkrig riskerar att ockuperas av ryssarna, samt en yttre zon, där inga utländska (amerikanska eller brittiska) flygbaser skulle tillåtas. Båda dessa zoner måste dock alltid vara neutrala, det vill säga, inte ansluta sig till någon militär allians, typ Nato. Faktiskt har Putin och andra vid flera tillfällen sagt att de nordiska länderna inte behöver frukta Ryssland, såvida de inte går med i Nato.

Det absolut sämsta vi i Sverige kunde göra säkerhetsmässigt var att ansluta oss till Nato.

Och det har våra politiker vetat, därför har vi stått utanför och varit neutrala. Nordens neutralitet mellan öst och väst är just det som hållit världsläget relativt lugnt. Varför man valde att överge detta vinnande koncept och praktiskt taget bädda för ett storskaligt tredje världskrig (som även skulle utspelas på svensk mark) är fullständigt obegripligt, både för mig och för Tunander.

Det sägs att Ryssland brutit mot folkrätten genom att gå in med militära styrkor i Ukraina. Tunander ägnar ett helt kapitel åt att analysera vad folkrätten innebär och huruvida en handling ska klassas som ett brott mot den eller inte. För att ha något att jämföra med går han igenom liknande konflikter i historien och framför allt USAs roll i dessa, och i de avslutande tio punkterna konstaterar han att Ryssland i ett fall möjligen har brutit mot folkrätten enligt FN-stadgan artikel 2.4, medan USA och väst definitivt har brutit mot folkrätten minst åtta gånger när det kommer till Ukraina.

Riktigt mörkt blir det i kapitlet om vad som hände i Butja.

Den officiella storyn är att Ryssland drog tillbaka styrkorna från staden och efterlämnade mängder av döda civila ukrainare på gatorna, många av dem brutalt avrättade. Denna händelse kom att bli avgörande för krigets upptrappning och omintetgjorde de sista chanserna till ett fredligt slut. Vittnesmål och bevis ger dock en helt annan bild. Under fredssamtalen hävdade USA att Ukraina inte kunde gå med på något så länge de var under hot, därför drog Ryssland tillbaka sina styrkor från Kiev-området, däribland Butja. Det var en gest av välvilja. Flera dagar efteråt – när borgmästaren och andra firat sin frihet (inget tal om några döda på gatorna) – skickades ukrainska specialtrupper in i staden för att ”rensa upp” (i praktiken döda alla eventuella ryska kollaboratörer). Först efter denna upprensning påträffas alltså de döda kropparna, som omöjligt kunde ha legat där i de två veckor som ryssarna varit borta från staden. Representanter från de ukrainska specialstyrkorna har helt öppet hyllat terrormetoder använda av IS och skulle inte dra sig för att använda offentliga avrättningar av civila, ukrainare likaväl som ryssar. Och det är dessa individer som stöttas av väst.

Visst är det ironiskt att det ofta är vi som ifrågasätter narrativet som kallas nazister, medan vilken medelsvensson som helst kan hylla Zelenskyj – som bär nazistsymboler helt öppet – som hjälte!

Jag har försökt att ignorera de ukrainska flaggorna överallt och trots att jag ibland på pin kiv velat hissa den ryska flaggan så har jag avstått från att ta den konflikten. Jag står inte på någons sida, jag vill bara att dödandet slutar. (Något som Viktor Orbán också sa, ni vet han som kallas diktator.) Men efter att ha läst Tunanders bok kan jag inte vara tyst längre. Om du är en av dem som fortfarande har Ukrainas flagga på din profilbild så förtjänar du bara en ordentlig örfil som får det att ringa i öronen på dig i veckor. Jag håller dig ansvarig för hundratusentals döda ukrainare (och ryssar), förstörd åkermark av högsta kvalitet, höjda energipriser samt det överhängande hotet om ett tredje världskrig.

Tunander tar upp fyra möjliga slut på konflikten. Tre av dessa involverar ryska attacker mot europeiska mål, i värsta fall med kärnvapen. I inget av scenarierna ”vinner” Ukraina. Detta var uppenbart från början för de flesta av oss som tänker själva. Vi var många som trodde att kriget skulle vara över efter ett par månader, och att det skulle sluta med att de östliga delarna av Ukraina övertogs av Ryssland, samt att Ukraina skulle nekas Nato-medlemskap. Hade väst hållit sig utanför hade detta blivit resultatet och miljoner ukrainare hade kunnat andas ut, med makar, fäder och söner fortfarande i livet. Men detta var inte den väg som du – du med ukrainaflaggan på din profil – valde. Jag tror inte att kärnvapen – så som de förklarats för oss – existerar, men det finns onekligen massförstörelsevapen som kan orsaka enorm skada.

Ett tredje världskrig skulle få de första två att te sig som en promenad i parken.

Därför måste vi till varje pris undvika detta. Och enda vägen är att upplysa vanliga människor – de där med ukrainaflaggor – om vad allt det här handlar om, så att de kan vända ryggen åt alla de politiker som styr oss käpprätt åt helvetet. Finns det en enda röst för fred i Sveriges Riksdag? Om inte, måste vi byta ut dem allihop. Personligen tror jag dock inte det går att göra genom val och röstningar på det traditionella sättet. Men vi kan kollektivt säga nej och vägra lyda order.

Ola Tunanders bok ”Hybris” borde vara obligatorisk läsning, inte bara för våra så kallade makthavare, utan även för alla journalister, lärare och allmänna tyckare. Boken är rikligt illustrerad och uppbackad av trovärdiga källor. Tunander tar även upp attentatet mot Nord Stream, som han anser mest troligt var en amerikansk operation, samt de olagliga biolabben i Ukraina (där både Barack Obama och Joe Biden var involverade). Ack, ännu en konspirationsteori som visar sig vara sann…

Det var jobbigt att ta sig igenom boken, inte för att den var svårläst, utan för att den så tydligt visar vilken ondska som råder i världen. Och de flesta svenskar är totalt ovetande. Jag kommer att tänka på en känd historia där en rysk KGB-agent säger till en västerlänning: ”Jag avundas verkligen er propaganda.” Varav västerlänningen svarar ”vadå? Vi har ingen propaganda.” Säga vad man vill om Putin och Ryssland men ryssarna vet i alla fall när de är utsatta för propaganda. Här kallar vi det bara vanlig media och tror blint på varje ord. Så till alla er som fortfarande kollar på SVT vill jag bara säga: Vakna för i helvete!

Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten
Ola Tunander
Karneval Förlag
ISBN 9789189494831

Alla vägar bär till totalitarism?

Det hade ju varit passande att läsa ”1984” i dessa tider men en regel för min 50-böckersutmaning är att jag inte får läsa böcker jag redan läst så det fick bli en annan av Orwells böcker istället: ”Djurens gård” eller ”Animal Farm” på engelska. Jag har faktiskt inte läst den förut men såklart hört mycket om den. Det är allmänt vedertaget att boken handlar om kommunismen och visst, jag kan se de parallellerna. Men den väcker tankar om makt, ledarskap, frihet och slaveri generellt. Jag kan inte låta bli att se djurens vision om frihet genom mina egna ”vakna” glasögon och jag känner att vi behöver definiera vad vi menar med frihet. Menar vi bara ett annat system än det vi har idag? Med andra ledare? Eller menar vi anarki, helt utan ledarskap? Är det skillnad på en ledare och en härskare? Kan vi människor, i stora grupper, fungera utan ledare? Jag har svårt att tro det.

Min erfarenhet är att människor vill ha någon som för befälet och de är beredda att ge upp förvånansvärt mycket frihet för den styrningen.

I ”Djurens gård” finns ett flertal intressanta karaktärer som representerar olika människotyper kan man väl säga. Vi har först den gamle galten som kläcker idén om ett uppror mot människorna. Han har en vision som han fått i en dröm och delar entusiastiskt med sig av den till de övriga djuren på gården. Skulle denna visionär ha kunnat förutsäga vad hans idéer skulle komma att leda till? Om han vetat, hade han då låtit bli att säga något? Vad var hans uppsåt? Visionen som sådan var ju egentligen inte ondskefull: alla djur skulle leva i frihet och fred med varandra, utan mänskliga herrar. Men när visionären dör och hans efterträdare plockar upp idén om ett djurens uppror börjar allt ganska snart att spåra ur. Det är grisarna som är smartast på gården, så de två galtarna Napoelon och Snöboll tar snabbt kommandot i och efter upproret som jagar iväg människorna från gården. Med hjälp av den vältalige grisen Tjalle övertygar de de andra djuren om planernas förträfflighet. Och till en början verkar det fungera. Djuren lyckas förvånansvärt väl med att driva gården tillsammans när alla hjälper till. De upprättar sju enkla livsregler som grisarna – som kan läsa och skriva – skriver på ladugårdsväggen. För att distansera sig från de förhatliga människorna handlar flertalet av reglerna om hur man inte ska bli som människorna: inte sova i sängar, inte dricka alkohol, inte döda något annat djur.

Och snart föds mottot: ”fyra ben bra, två ben dåligt”.

Hönsen protesterar lite mot detta, tills Tjalle övertygar dem om att vingarna praktiskt taget är att räkna som ett par ben. Det är ju mänskliga händer man inte ska ha. Dessa händer som gjort så mycket ont. Men som också, visar det sig, hade varit välbehövliga när alla redskap ska hanteras. Grisarna är de som är bäst på att hålla i föremål med sina klövar. Dock överlåter de så mycket de bara kan av det fysiska arbetet till de andra djuren och snart utkristalliserar sig en klasskillnad mellan grisarna och de andra. Grisarna behöver inte arbeta hårt men får dubbla matransoner eftersom de ju sköter det ekonomiska. Tjalle berättar för de andra djuren hur ansträngande det är att skriva alla dessa siffror och ord på papper som de sedan bränner upp i kaminen, men det är absolut nödvändigt för gårdens välstånd. Eftersom de övriga djuren inte är så intelligenta – de flesta lär sig aldrig att läsa fast de övar och övar – är de mer eller mindre tvungna att godta allt som grisarna säger. Och Tjalle är mycket övertygande.

Grisarna strider sinsemellan och snart jagas Snöboll bort från gården. Kvar blir Napoleon i ensamt majestät. Till sitt beskydd har han en flock hundar som han själv fostrat sedan valptiden. De lyder honom blint och ser till så att övriga djur också gör det. Djuren på gården hålls alltså i schack dels med hjälp av Tjalles vältaliga informationsrapporter, dels med hjälp av hundarnas tänder. Man skapar också en lojalitet genom att utpeka olika fiender till gården, verkliga eller påhittade. Snöboll får till exempel skulden för allt som går snett, trots att ingen någonsin ser honom efter hans försvinnande. Människorna på granngårdarna blir också till fiender men det växlar lite vem som är värst.

Just den växlande informationen som ofta är motstridig utgör ett betydande maktmedel för grisarna.

Djuren förmås tvivla på sina egna minnen. Märkligt nog verkar det också som om de sju reglerna förändras över tid. De får små tillägg: ett djur får inte döda ett annat djur, utan orsak, eller ett djur får inte sova i en säng, med lakan. Detta eftersom grisarna flyttat in i mangårdsbyggnaden (som från början varit förbjudet område) och börjat sova i människornas sängar.

Att grisarna representerar en intellektuell elit, en oligarki kanske, är tydligt. Tjalle är den kontrollerade median som sprider propaganda. Till en början verkar han faktiskt tro på det han säger men efterhand blir det tydligt att han är beredd att säga vad som helst för att behålla sin särställning. Fåren är kanske också lätta att peka ut, det är de som bara upprepar det de blir tillsagda och med sitt bräkande överröstar alla protesterande röster: ”fyra ben bra, två ben dåligt”! ”(Säkert och effektivt”, kommer jag osökt att tänka på.) Den här skocken kan formas efter makthavarnas önskemål. På Djurens gård skolas de snabbt om till ”fyra ben bra, två ben bättre” så snart grisarna börjat gå på två ben. Benjamin, den gamle åsnan, kanske representerar akademin, de intellektuella som kan läsa maktens skrifter och förstå vad de leder till, men som kanske av rädsla att hamna ute i kylan inte säger något och inte är villiga att leda något uppror. Gårdens tre hästar är också intressanta: Mollie, den lilla fåfänga ponnyn väljer till slut att fly till en ny mänsklig herre, bara för att få ha fina band i manen. Clover, det gamla stoet, tycker inte att hon är klok nog att sätta ord på det de alla innerst inne känner men hon minns att saker inte var som grisarna säger. Boxer, arbetshingsten, har också ett sinne för rätt och fel men är tyvärr inte särskilt intelligent. Hans lösning på den kognitiva dissonansen är att arbeta hårdare och att välja att lita på grisarna, vad de än säger. På så sätt tystar han sitt dåliga samvete. Till slut arbetar han ihjäl sig åt grisarna men han vägrar erkänna att de har gjort något fel.

I vårt mänskliga samhälle finns det en del som liksom Mollie, hellre väljer ett slaveri om de bara får ha fina saker. De är villiga att sälja sin själ för en karriär i nöjesbranschen till exempel. Det finns också många som Clover och Boxer. De känner kanske att något är på tok och besitter egentligen en sorts sunt förnuft men de väljer att springa fortare i ekorrhjulet och vara först ut med elbilar och solceller, för att det ju är bra för klimatet, enligt politiker och media. ”Vi måste jobba hårdare”, ”vad myndigheterna säger är alltid rätt”.

Sammantaget är mänskligheten på så sätt tämligen lättstyrd.

Och det är de smartaste som klättrar till toppen. Men måste ledarskap alltid betyda diktatur och förtryck? Den brännande frågan här är: är det bara onda psykopater som hamnar i maktpositioner eller gör makt människor onda? Svaret på den frågan är helt avgörande för om vi ska kunna undvika det i Orwells värld till synes oundvikliga: totalitarism oavsett ideologi. Om svaret är: det är bara psykopater som blir ledare, då blir lösningen att identifiera dessa individer och se till så att de aldrig kan hamna i maktposition. Hur man gör detta är förstås en komplex fråga. Om svaret istället är att makt korrumperar så behöver vi hitta ett annat sätt att fördela makten. Kanske genom att lotta ut kortvariga ledarskap. Även här uppstår såklart en massa följdfrågor: bland vilka ska man lotta ut ledarskapet, till exempel. Är intelligens alltid lika med ondska? Eller åtminstone manipulation? Vi människor är liksom djuren, väldigt olika begåvade intellektuellt. En viss utveckling kan ske hos varje individ, med en god utbildning, men vi har olika grundförutsättningar. Bör inte de smartaste i samhället få bestämma? Även om de kanske till viss del måste ”lura” människor till de handlingar som gagnar dem? Eller är det alltid fel att manipulera, lura eller ”knuffa” andra människor? Går det att utöva ledarskap utan sådan påverkan? Jag är tveksam.

Jag brukar ofta säga att det tyvärr är så att de som är minst lämpliga att ha makt är de som vill ha den och vice versa.

Genom lottning skulle man kunna motverka en del av den här tendensen. Dock vet jag att jag skulle finna det otroligt frustrerande att så att säga ”bli ledd” av någon som jag uppfattar som mindre intelligent än jag, i alla fall om besluten som fattas enligt mig är dåliga. Och visst skulle jag i så fall använda min list för att påverka besluten (eller undvika att följa reglerna). Kanske vi ska låta dem som vill bli ledda, ledas, medan andra får leva som de vill så länge de inte skadar någon annan? I Djurens gård finns också katten som aldrig var intresserad av något uppror och som alltid lyckas ”försvinna” så fort arbete ska utföras men som ändå får äta eftersom hans ursäkter är så trovärdiga. Jag är nog lite som katten, jag försöker hålla mig utanför slaverisamhället så mycket som möjligt. Men jag känner också ett ansvar. Om man ser galenskaperna är det väl ens skyldighet att göra något åt dem? Hur kan jag vara fri om andra inte är det? Och som sagt, vad innebär det att vara fri? Om jag med min fria vilja väljer ett liv i slaveri, är jag då verkligen en slav? Jag tror att kapitalismen har lyckats bättre än kommunismen just för att människor under kapitalismen har tillåtits vissa friheter, så till den grad att de inte ser slaveriet. De är inte kuvade med våld. Annars är de två styresskicken tämligen lika, två sidor av samma mynt, med samma slutresultat, vilket grisarna och människorna också till slut skålar på i ”Djurens gård”.

Att välja väg

Vilken väg väljer du? (Tack till James Wheeler, Pexels för bilden)

Det finns två sätt att ta sig an ny information som strider mot en etablerad livs- eller världsuppfattning. Antingen utvärderar du informationen, finner den sanningsenlig och omformar världsbilden, eller så håller du fast vid din världsbild och förkastar den nya informationen, kallar den bluff eller lögn eller konspirationsteori. Eller bara ignorerar den. Förr eller senare kommer de flesta av oss att hamna i den här situationen. Någonting utmanar vår bild av något. Det kan vara så enkelt som att en människa som vi litat på till hundra procent visar sig ha helt oväntade, dolda sidor som gör att vi kanske måste säga upp bekantskapen. Eller så komplicerat som att allt det vi lärt oss i skolan, om historia och fysik till exempel, måste skrivas om. Det här är en jobbig process. Jag har varit igenom den några gånger. Och befinner mig väl fortfarande mitt i den på ett par områden. Ny information, ny fakta som inte alls går ihop med det jag tidigare trott varit sant.

Jag förstår verkligen att människor ryggar undan inför detta och väljer att skjuta det ifrån sig.

De blundar bort den nya informationen, kallar uppgifterna för falska och går vidare som om inget har hänt. Men jag kan inte välja den vägen, hur mycket jag än skulle vilja ibland. Den nya informationen ligger och skaver, jag måste få den att passa in. Det är som att lösa ett sudoku och inse att jag satt en siffra fel någonstans. Jag måste sudda alltihop och börja om från början. Och jag gör det. Någon annan kanske bara hade kastat tidningen och låtit det vara. Men jag tycker inte om att ha saker olösta.

Jag börjar alltmer tro att majoriteten av mänskligheten hör till den andra kategorin ovan. Kanske har vi fostrats till det – att inte ifrågasätta, hur tokigt det än verkar.

Experterna vet bäst. Har de sagt att pyramiderna byggdes av slavar med bronsmejslar och stenhammare så är det väl så.

Inte heller blir det lättare att gå emot strömmen när det verkar som om media och ”experter” är helt överens om något och när människor som ifrågasätter blir förlöjligade och hånade. Men det spelar ingen roll för mig. Jag har alltid gått mina egna vägar, inte fallit för grupptrycket. Varför ska jag klä mig som alla andra om jag tycker att det är fult eller opraktiskt?

När jag ser bevis för ett visst skeende radas upp i enorma högar men inget nämns om det i media, då måste jag dra slutsatsen att media ljuger eller i alla fall medvetet döljer något. De flesta verkar istället välja att blunda för de förkrossande bevisen eftersom det är så svårt att föreställa sig att det skulle finnas en konspiration som inbegriper alla stora mediastationer och myndigheter. Det skulle kräva en alltför stor förändring av världsbilden som skulle få oöverstigliga konsekvenser för minsta detalj i deras liv. Må så vara, säger jag, och vänder mitt skepp så att det ligger i linje med den nya informationen. Media är del av en jättelik konspiration. Det blir min slutsats och då faller all information fint på plats. Min världsbild blir begriplig igen.

Betalar jag ett pris för detta? Självklart! Det kostar att vara foliehatt.

Det är ju därför som så många väljer den andra vägen. Att fortsätta tro, trots att logiken brister. Men jag kan inte leva i en lögn. Det priset skulle vara högre. För mig.

Så när jag då ser att de allra flesta omkring mig har valt den andra vägen måste jag utvärdera den informationen och dra slutsatsen att de andra antingen är djupt sovande (sövda?) eller rädda. Eller både och. Det finns inget jag kan göra för dem. Det är den väg de valt. Men om någon mer börjar vakna och ompröva sin uppfattning om livet och verkligheten, då kan jag finnas där och visa att vad som helst är möjligt. Du dör inte av att ändra uppfattning. Tvärtom. Det är så mänskligheten alltid har tagit sig framåt. Och säkert ändrar jag uppfattning igen, nästa gång jag nås av ny information.

Om ont och gott

Rådjur i trädgården – är det något fantastiskt eller fruktansvärt? Det beror på vem du frågar.

Jag har många gånger funderat över om det vore möjligt att sprida mer goda nyheter. De flesta nyheter som presenteras för oss, i tidningar, radio och TV samt på nätet, är av det negativa slaget. Ofta vinklade på ett sätt som helt klart är avsett att göra oss känslomässigt berörda. Detta skapar en ständig stress för den som försöker ”hålla sig uppdaterad”. Problemet när man börjar leta efter ”goda nyheter” är att det inte är så solklart vad som är bra och det växlar mellan människor. Det är lättare att rapportera om krig och våld och få alla att hålla med om att det är dåligt. Men om jag rapporterar om att antalet vargar ökar i svenska skogar, är det bra eller dåligt? Köttkonsumtionen går ner? Elbilsförsäljningen ökar? Ett nytt vaccin har tagits fram? Hm.

En del människor kommer att tycka att detta är goda nyheter men väldigt många kommer också att tycka att det är dåligt.

Jag resonerade en gång kring hur vi människor borde kunna komma överens om att det åtminstone är dåligt att döda en annan människa, oavsett situation. Men det är inte heller så enkelt. Om en man står i begrepp att våldta eller döda ditt barn, skulle du då tveka att döda först? Eller om någon du älskar vrider sig i fruktansvärda plågor på sin dödsbädd och ber dig att förkorta lidandet? Inte ens i fråga om liv eller död kan vi komma överens om en generell regel. Allt måste värderas utifrån den specifika situationen. Och sällan är det ens svart eller vitt där, det blir en avvägning, mer eller mindre rätt. I en TV-serie (Ragnarök) som går nu, frågar sig hjälten Thor om det verkligen är att vinna över ondskan om enda sättet att göra det är att döda den? Har inte den goda sidan då blivit ond? Man framhåller gärna, särskilt i sagans värld, att godheten – ljuset – alltid vinner över ondskan, men jag är inte så säker på det. Hur har det sett ut genom historien? Har godheten någonsin vunnit, ens en delseger? Är det inte snarare så att en ondska har vunnit över en annan och sedan framställt sig själv som ”god” i efterhand? Skrivit om historien så att det verkar som om ondskan besegrats. Om det fanns en ultimat ”god sida” skulle vi med säkerhet veta vad som var gott. Men det gör vi inte. Vi vet dock med säkerhet vad som är ont, i alla fall när det kommer till riktigt grova saker.

Detta gör att jag är benägen att tro att det finns en absolut ondska, men inte en absolut godhet, utan bara större eller mindre avsaknad av det onda.

Som en gråskala som inte går hela vägen till vitt. Det är därför det är så svårt att enas kring ett gemensamt gott mål, vi kan bara ana vägen mot det ljusare grå. Kanske tycker du att detta låter pessimistiskt. Men försök föreställa dig en värld där alla är lyckliga. Allt är i harmoni – människor, djur, natur. Vi tillbringar dagarna med att… inte vet jag, spela luta och sjunga lovsånger. Ingen sjukdom, ingen nöd. Paradiset, helt enkelt. Hur kul är det? Hur länge skulle du stå ut med att lukta på blommorna under korkeken? Vad skulle det finnas att sträva mot när allt är perfekt? Tala om deprimerande! Nej, vi behöver dynamiken av dåligt och bra för att inte stagnera. (Till och med en feel good-roman behöver något sorgligt att ta avstamp ifrån.) Och för att veta vad vi vill ha behöver vi veta vad vi inte vill ha. Därav de dåliga nyheterna. Det har dock gått till överdrift, anser jag. Nyheter är inte längre nyheter, avsedda att upplysa oss för att hjälpa oss i vardagliga beslut, utan propaganda som ska skapa rädda och lydiga medborgare. Visst kan vi behöva lite goda nyheter också, men mer i form av positiva exempel, lösningar på de problem som rapporterats. Alla lösningar, inte bara dem som läkemedelsbolagen eller storföretagen kan tjäna pengar på. Visste du till exempel att det finns massor med uppfinningar därute som kan producera ren, gratis el? Men fri energi, är det en bra sak eller inte? Energibristen dämpar den meningslösa och nedsmutsande produktionen av prylar. Med fri energi skulle vi kunna tillverka hur mycket vapen som helst. Och det skulle ju inte vara så bra, eller?