Berättandets magi – en recension av ”A Hat Full of Sky”

Jag återvänder till Terry Pratchett, Skivvärlden och den unga häxan Tiffany Aching. Denna gång på engelska eftersom böckerna om Tiffany tråkigt nog inte blivit översatta till svenska, förutom den första, den jag redan recenserat: ”Små blå män”.

Förvisso gör sig Pratchett bäst i originalspråk men man skulle önska att fler kunde få ta del av hans fantastiska värld.

I den första boken om Tiffany, där hon bekämpar alvdrottningen, fick vi träffa de små blå männen: The Nac Mac Feegles och de är med även i denna bok: ”A Hat Full of Sky”. Tiffany har blivit ett par år äldre och beger sig till bergen för att gå i lära hos en mycket speciell häxa, Miss Level. Det mest speciella med Miss Level är att hon har två kroppar. Det är lite svårt att förklara men på sätt och vis är det den precisa motsatsen till en multipel personlighet, där en kropp har två eller flera identiteter. Miss Level är en person men hon har två kroppar, vilket oftast är mycket praktiskt, eftersom hon får dubbelt så mycket gjort och kan befinna sig på två ställen samtidigt. Dock är det en egenskap som andra människor kan tycka är lite för mycket att hantera, så hon försöker att inte göra så stor sak av det och helst bara visa sig för andra en kropp i taget. Tiffany är dock minst lika speciell som Miss Level och vänjer sig snabbt vid dubletthäxan. Det är helt andra saker som utmanar den unga aspiranten i den här boken.

Det största hotet mot hennes utveckling och faktiskt liv är något som kallas en hiver. Man kan undra vad det svenska ordet för detta fenomen skulle vara. På franska betyder hiver vinter, vilket kanske ger en vink om vad en hiver innebär för en människas själ. Den liknas vid en demon, men till skillnad från en demon har en hiver ingen egen tanke eller vilja. En annan jämförelse är en parasit, eftersom hivern är beroende av att hitta en värdkropp att ta över. Väl inne i en kropp – mänsklig eller djurisk – tenderar hivern att förstärka de mest negativa tendenserna hos värden. En hiver kan inte dödas men brukar till slut ta död på värdkroppen. Därför är det med stor fasa som de små blå männen upptäcker att en hiver har tagit sikte på Tiffany. Och det anordnas snabbt en räddningsexpedition för att stoppa hivern innan den når Tiffany. Kommer Macfeeglarna att lyckas? Det får du veta om du läser boken.

Det ligger nära till hands att jämföra böckerna om Tiffany med böckerna om Harry Potter.

Fast i det här fallet har vi en kvinnlig hjältinna och humorn är mycket mer framträdande hos Pratchett än hos Rowling. Jag kan också tycka att det finns ett större djup, en stor människokännedom hos Pratchett som gör karaktärerna mindre stereotypa och på sätt och vis lättare att relatera till, trots att vi alltså rör oss i en magisk värld. Man kan se hivern som de hormonella förändringar som uppstår hos en tonåring, när tankar, känslor och ord inte alltid känns som våra egna. Plötsligt säger vi saker vi kanske inte menar, eller gör saker som är mindre genomtänkta. Boken är därför perfekt som utgångspunkt för samtal med en tonåring.

Tiffany reflekterar mycket kring sina egna och andras reaktioner. Hon har de för sin ålder rätt ovanliga ”eftertankarna” eller ”third thoughts” som berättar hur saker och ting verkligen förhåller sig. Hur ska man förklara de olika tankenivåerna first thoughts, second thoughts och third thoughts? Säg såhär: en tonåring kan tycka att hon är störst, bäst och vackrast, det är first thoughts. Second thoughts är de tankar som talar om för henne att hon är värdelös och totalt misslyckad. Third thoughts säger henne att även om hon är helt unik, fantastisk och värdefull så kan hon också misslyckas och göra fel, och det är okej.

Att bli vuxen innebär att lära sig att lyssna framför allt till sina third thoughts.

Det finns något hos Terry Pratchetts böcker som klingar sant för mig. Trots de helt otroliga och magiska företeelserna och händelserna känns det helt riktigt att karaktärerna kan röra sig mellan parallella världar. Det är som om minnen väcks till liv hos mig när jag läser och det ger en underbar känsla av bekräftelse, av att komma hem, av att det finns Möjligheter för mig.

I ”A Hat Full of Sky” får vi också möta Mormor Vädervax som är den häxa som alla andra häxor fruktar och ser upp till. Hon är helt enkelt bäst. Tiffany reflekterar kring hur ensamt det måste kännas på toppen och hur kluven man skulle känna sig i den positionen. För det enda sättet att hitta en jämlike i det läget är att bli besegrad. Kan det vara en lättnad att inte vara bäst på allt? Kan det således innebära en seger att förlora? Man anar i slutet av boken att Mormor Vädervax i Tiffany ser en jämlike, eller åtminstone fröet till en, och kanske detta både gläder och utmanar henne? Någon gång måste en generation ge efter för nästa och third thoughts skulle säga att det är helt i sin ordning.

Tiffany funderar också mycket över vad som är magi och inte, vad som är verkligt och inte. Mormor Vädervax konstaterar att allt egentligen bara är någons berättelser. Att solen går upp på morgonen är en berättelse. Att gräset växer en annan.

”Change the story and change the world”, säger Mormor Vädervax.

Detta slår an en sträng djupt inom mig. En gång gjorde jag en visualisering kring mitt syfte i världen. Jag tyckte själv att jag inte hade så mycket att komma med i en kris. Jag är inte så värst bra på att producera mat eller skydd, eller ta hand om skador. Det enda jag egentligen kan är ju att skriva och berätta. Det mättar inga magar. Men i min vision fick jag budskapet att människan alltid kommer att behöva berättelser. Så kanske det finns en plats för mig ändå. Change the story, change the world. Vi är i desperat behov av nya berättelser i världen. Alltför länge har vi suttit fast i de gamla. Och det är den här typen av berättelser vi behöver: berättelser om den lilla människan som utför stordåd. Berättelser om små händelser med stor genomslagskraft. Berättelser om hur ordning vinner över kaos, hur empati och viljestyrka kuvar de djuriska drifter som hotar att ta över oss.

Jag undrar varför så få av Terry Pratchetts böcker blivit översatta till svenska? Kan det vara för att det är svårt – att så mycket av hans intelligens och humor är knutet till språket? Ja, kanske. Men jag misstänker att det har att göra med att Pratchetts ord (oavsett språk) utgör ett hot mot den ”hiver” som lever i världsandan idag. Pratchett får oss att tänka själva, att lyssna på våra third thoughts, så att vi mognar och upptäcker djup och styrka som vi inte hade en aning om att vi besatt. Och med denna kraft kan vi mota ut odjuret ur vårt innersta och ta tillbaka magin i världen. Den magi som vi har rätt till och som egentligen faller sig helt naturlig för oss.

Bokrecension: Små blå män

Humor och filosofi med språkliga kullerbyttor.

Efter att ha läst ”The little blue book” och ”The new blueprint” föreslog maken att jag skulle fortsätta på det blå temat och läsa Terry Pratchetts ”Små blå män”. Ett ganska stort genrehopp kan man tycka men min analyserande hjärna kan ju inte låta bli att se likheter och dra paralleller. Terry Pratchett är en av de författare som min man introducerat mig till och som kommit att influera min livsåskådning och mitt skrivande i vuxen ålder. Pratchett beskrivs som en fantasy-författare och hans mest kända böcker är kanske de som handlar om Skivvärlden. ”Små blå män” är en av dessa.

Det går såklart att läsa ”Små blå män” enbart som en underhållande fantasy-roman. Och då handlar den om den unga häxan Tiffany och hennes äventyr i ett drömland tillsammans med hundratals små blå kiltbärande upprorsmän. Pratchetts skrivstil kan bäst beskrivas som ordglädje. Han leker fritt med associationer och kan beskriva en doft med en färg, en smak med ett ljud. Ordlekarna är flitigt förekommande, inte minst i karaktärernas namn, vilket måste vara en sann utmaning för översättaren. I original heter boken ”The Wee Free Men”, vilket inte hade låtit sig översättas direkt med samma känsla. Så vilken lyckträff att männen faktiskt är blå (vi får dock aldrig veta om det är deras verkliga hudfärg eller bara resultatet av helkroppstatueringar).

Pratchett är också en sann människokännare, det är lätt att som läsare identifiera sig med Tiffany och hennes inre tankevärld. Vid ett tillfälle får hon höra att hon tänker för mycket. Men hur kan man låta bli att tänka? Det här kan jag verkligen relatera till, jag har ofta fått höra att jag tänker för mycket. Hon känner också skam och skuld för att hon kanske inte älskar sin lillebror.

Men vad innebär det att älska? Och kan man inte göra sitt yttersta för någon ändå?

Om egoism innebär att man betraktar en lillebror som SIN och därför upprörs om någon annan beter sig illa mot honom, är det då en dålig egenskap? De djupa filosofiska resonemangen går i Pratchetts värld hand i hand med livsbejakande humor som får läsaren att brista ut i skratt mitt i allvaret. De små blå männen står för mycket av detta med sina utrop av ”attans bövlar” och ”de kan ta våra liv men inte våra byxor”. De är utomordentligt stolta över de tre saker de kan bäst: supa, stjäla och slåss. Samtidigt har de hjärtan så stora att man inte begriper hur de kan rymmas i de små seniga kropparna.

Som sagt, du kan läsa ”Små blå män” enbart för ordlekarna och humorn. Men jag häpnar över vissa teman och begrepp som känns otroligt aktuella för oss i dessa tider. Som en parallell till de två första böckerna jag läste – om arkonternas övertagande och vår värld som en eventuell simulering – upplever Tiffany hur hennes värld hotas av drömvärldens mest otäcka varelser. Varelser som bara finns på grund av att någon drömt dem. Tiffany inser att man kan använda detta till sin fördel genom att välja vad man drömmer. Och detta knyter an till den tredje boken – The little blue book” – som ju handlar om metafysik och hur man kan påverka verkligheten med sina tankar. Ett genomgående tema är också att Tiffany, som bara är nio år, känner att hon vill ta ansvar för sitt eget liv och för den värld hon lever i. När fröken Mistel, en annan häxa, berättar att det är något farligt i görningen frågar Tiffany ”kan jag stoppa det?”. Hon frågar inte om någon annan kan göra det utan tar direkt på sig ansvaret. Hon minns också hur hennes farmor brukade tala om att de hade en skyldighet gentemot landet, djuren och människorna.

”De som kan får hjälpa dem som inte kan. Och någon måste föra de röstlösas talan”, säger Tiffanys farmor vid ett tillfälle.

Det här rimmar väl med budskapet i ”The new blueprint” där vi uppmanas att ta ansvar, inte bara för oss själva utan även för dem som av någon anledning inte klarar det på egen hand.

Det finns så många andra saker som får mig att dra på smilbanden eller sucka av igenkännande: själva Skivvärlden till exempel, som är ”rund som en pannkaka”, häxjakt baserad på rädsla för det okända och elak ryktesspridning, Tiffanys medfödda antipati för ologiska beskrivningar eller resonemang, de skräckinjagande lagvrängarna, betydelsen av att ”vakna” och se vad som faktiskt finns, de parallella verkligheterna och de små blå männens uppfattning att Tiffanys värld egentligen är himlen och att de (de små männen) redan är döda.

Vad är det med mig och små män? Jag har alltid varit fascinerad av småfolk eller pysslingar och har ju själv skrivit en bok om just en liten man. Häxor och magi har också intresserat och roat mig sedan barndomen. ”Små blå män” sägs rikta sig till yngre läsare och jag hade säkert uppskattat den redan som nioåring men kanske inte på det djup jag gör nu. Lustigt också att jag skulle uppleva en synkronicitet strax efter att ha läst boken. Ett återkommande begrepp i romanen är ”räfst och rättarting” som jag inte kan påminna mig ha hört någon gång tidigare och som plötsligt hördes vid ett annat bord på caféet där vi fikade: ”nu blir det räfst och rättarting”. Är det ett tecken från universum, tänker jag? Ett löfte för 2024? Eller bara ett lustigt sammanträffande? Till sist ett ord på vägen från Mormor Vädervax, en av de mest högaktade häxorna i Skivvärlden:

”Det speciella med häxkonster är att det inte alls är som i skolan. Först får man provet, och efteråt ägnar man åratal åt att lära sig hur man klarade av det. Det är lite som livet på det viset.”