Framåt eller bakåt?

Saknar du också känslan av en riktig telefonlur? (Tack till Pixabay på Pexels för bilden.)

Det finns ingen väg tillbaka och jag är inte säker på att jag vill gå framåt. Vad pratar jag om? Tekniken och välfärden. Det blir allt krångligare att leva utan smartphone och nu läser jag att man planerar att införa en ”digital plånbok” i Europa. I praktiken en app förstår jag, som även ska kunna vara kopplad till ett digitalt ID. Allt ska finnas här, inte bara dina pengar och din hälsostatus, utan kanske även dina beteenden och din ”lydnad”. På det vanliga nyspråket säger man att detta ska vara ”säkrare”, att din integritet och dina uppgifter ska vara mer ”skyddade” genom att sätta allt på ett ställe, i en (stöldbegärlig och ytterst bräcklig) manick som du alltid ska bära på dig (men kanske ibland lägger ifrån dig).

Jag konstaterade häromdagen att kvaliteten på telefonsamtalen har blivit mycket sämre sedan bara något årtionde eller två tillbaka. Förr, på den tiden då folk hade fast telefon, kunde jag lätt sitta och prata i telefon i en timme med någon jag älskar. Allt hördes bra, inga störningar. Idag fattar jag mig så kort jag bara kan om jag överhuvudtaget pratar med någon i mobilen. Samtalet bryts ofta, det är brusigt och svårt att höra vad den andra säger. Ibland ekar det, så att mina ord kommer tillbaka till mig och stör mina tankar. Utöver de rent praktiska svårigheterna är det fysiskt obehagligt att hålla den högstrålande tingesten mot örat. Det är också svårare att få tag på människor idag. Konstigt nog. Mobilerna skulle ju göra oss tillgängliga var vi än befann oss. Istället har det blivit tvärtom. Kanske låter man bli att svara när man ser vem det är som ringer? När min fasta telefon ringer (ja, jag har fortfarande kvar den), hör jag oftast signalen och svarar med mitt namn. Om jag ska höra mobilen behöver jag ha den nära mig, vilket inte alltid är fallet när jag är hemma. En fast telefon knuten till en adress gör det också lättare att få tag på människor även när de inte är hemma. En make eller son kan ta ett meddelande eller svara på frågan om när personen kommer hem. Men den här tiden är snart helt förbi och den kommer inte tillbaka. Jag sörjer det.

Idag förväntas alla vara uppkopplade hela tiden.

Det är så vi ska ”umgås” med varandra. Glöm tråkiga telefonsamtal där din rörelsefrihet är begränsad av längden på telefonsladden. Nu kan du chatta eller zooma med vem som helst, var som helst. Nu är ju det här inte riktigt sant förstås, eftersom uppkopplingen inte alltid fungerar som den ska (bara medan jag skriver detta inlägg blir jag utkastad från internet ett flertal gånger), eller så laddar batteriet ur. (Hur mycket tid och energi går inte åt i dagens samhälle till att leta efter en laddare eller ett tillgängligt uttag? Och så länge telefonen sitter i laddaren är faktiskt räckvidden ännu kortare än med den fasta telefonen, som för övrigt fungerar även under strömavbrott.) Dessutom. Varje minut som du är uppkopplad är du också avlyssnad och övervakad. Det här är ingen konspirationsteori. Det går att testa hur ofta din telefon fotograferar dig och alla har väl någon gång lagt märke till ”sammanträffandet” när du visas en annons för något som du precis har pratat om, kanske inte ens i ett telefonsamtal, utan när telefonen eller datorn bara funnits i närheten. Att lyssna av ett samtal mellan två fasta telefoner är betydligt mer komplicerat. Mobiltelefonen registrerar också var du befinner dig och hur du rör dig. I fel händer ger detta ypperlig information om när det är lämpligt att tömma din lägenhet på värdesaker. Jag minns i sociala mediers barndom där vi användare varnades för att tala om när vi var bortresta eller bara inte hemma. Idag behöver du inte ens säga det, det syns ändå. En del kan tycka att det är en bra sak. Man ser ju även var brottslingar håller hus. Kanske. Men oftast håller kriminaliteten jämna steg med utvecklingen och vet hur man fejkar det ena och det andra. ”Jag har inget att dölja” säger många. Det sa man också med övervakningskamerorna. Nu bär man en övervakningskamera med ljudinspelning i fickan och säger samma sak: ”så länge man inte gjort något brottsligt spelar det väl ingen roll”. Nej, förvisso, men vem avgör vad som är brottsligt och inte? Det kan ändras.

Plötsligt är det du som befinner dig på ”fel sida lagen”, trots att du själv inte anser att du gjort något fel.

Kopplas då denna teknik till en digital plånbok kan det kosta dig att ”trampa snett”. Olydiga medborgare kan straffas i realtid med böter eller begränsad tillgång till samhällstjänster. Du kan nekas vård för att det fattas en vaccination i ditt digitala hälsopass. Förresten kanske du inte får någon vård ändå i dagens Sverige. Trots att vården får mer resurser än någonsin växer vårdköerna och det sparas in på personal. Samma sak i skolan. ”Det finns inga pengar, vi måste spara” låter det. Ständigt. Hur många år har vi hört det här? Hur många gånger har man inte sagt eller tänkt att nu är smärtgränsen nådd, och sedan sparas det lite till. Vi har världens högsta skatter, vart tar alla pengar vägen? Bränslepriserna och energipriserna går stadigt upp, år efter år. Jag läste att de senaste två åren har livsmedelspriserna ökat med 26%. Jag tror att mitt lönepåslag i år var 1,5%. Hur länge klarar man att hålla ut? Dra åt svångremmen lite till? Någon gång måste det kollapsa.

Som om inte allt detta var eländigt nog så håller man på att driva igenom vansinniga åtgärder mot ett problem som man ännu inte riktigt lyckats bevisa existera. Jag pratar naturligtvis om ”klimatförändringar”. En del experter varnar för att ”klimatåtgärderna” kommer att kasta oss tillbaka till 1800-talet. Och jag är benägen att hålla med. Om inget drastiskt och oväntat händer – en svart svan – så är det så det kommer bli. Ett nytt fattigsverige. Men den här gången kommer det inte finnas en ”orörd” kontinent i väst att fly till. Tvärtom, det är ju till oss folk flyr, från ännu värre förhållanden.

Det är lätt att bli dyster i dessa tider och sörja flydda dagar.

Men det är också ytterst svårt att sia om framtiden. Ofta händer saker som helt ändrar förutsättningarna. När städerna växte på 1800-talet oroades många för nedsmutsningen av gatorna från alla hästar. Någon räknade ut att gatorna snart skulle täckas av en meterhög beläggning av hästskit. Sen kom bilen. Och vem kunde gissa att vi skulle uppleva film och musik som vi gör idag? Efter stenkakor, vinylskivor, kassetter och CD-skivor föreställde man sig någon ny, ännu mindre lagringsenhet för medierna. Sen kom internet och alla sådana lagringsenheter blev överflödiga. Eller ja, det är vad de försöker driva igenom i alla fall. Jag lyssnar fortfarande på CD-skivor och ser på DVD-filmer. Och e-boken har långt ifrån ersatt den tryckta boken. Tack och lov! Det jag vill säga är att något kan hända som gör att det vi oroar oss för upplöses i vinden. Tänk till exempel att det finns en liten apparat som hämtar energi direkt ur luften och förser hela ditt hem med obegränsad el. En liknande tingest driver din bil, helt utan utsläpp. Klimataktivisterna kan få sitt (vare sig de har rätt eller fel) och du kan få leva ditt liv utan begränsningar. Jag tror att det är möjligt. Visst är det möjligt?

Och så var det dags igen

Deklarera. Hur svårt kan det va’? (Foto av Sevenstorm Juhaszimrus från Pexels)

Jag har gjort det igen! En gång om året händer det och jag känner mig som en hjälte varje gång. Jag talar såklart om deklarationen. Första gången jag skulle deklarera för vårt företag fick jag ”nystartshjälp” via en redovisningsfirma. Vi var ett helt gäng som satt med våra papper och slet våra hår i ett rum medan ”experten” gick runt och hjälpte till. När det var min tur och jag sa att jag hade ett handelsbolag så ryckte han på axlarna och sa: ”handelsbolag, nej, det vet jag inte hur man gör”. Så det var ju inte till så stor hjälp. Efter det har jag kört ”trial and error”-metoden, som jag ofta gör när jag ska lära mig nya saker. Skatteverket har alltid varit väldigt tillmötesgående. Jag har en kontaktperson som jag kan ringa om jag undrar över något, han har tålamod och tar sig tid så att det blir rätt och så att jag förstår vad jag gör (förhoppningsvis). Vid något tillfälle har jag fått ett brev från Skatteverket där de bara konstaterat att jag visst fyllt i fel siffra på ett ställe men att de ändrat det åt mig så det blev rätt. Jätteschysst!

Första gången tog det nog ett par dagar av hårslitande innan jag fick ifyllt alla blanketter. Numera går det betydligt snabbare och enklare. Jag tog mig nämligen tid för några år sedan och gjorde en lathund åt mig. Skrev ner exakt vad som skulle skrivas in i vilka rutor och varför, även de rutor jag inte behöver fylla i (än). Dessutom började jag ta kopior på alla ifyllda blanketter. Så nu kan jag enkelt gå tillbaka till tidigare år och jämföra. Och när Skatteverket haft någon synpunkt har jag kunnat göra en anteckning till följande år.

Jag tackar mitt tidigare jag för denna geniala handräckning.

När man har handelsbolag fyller man i en deklaration för företaget, plus en blankett för varje delägare i bolaget och sen ska såklart uppgifter om del av vinst eller förlust in i den vanliga inkomstdeklarationen. I princip är det alltså fem delar för oss. Men i ärlighetens namn är det inte så krångligt. Det är en mängd fält som inte behöver fyllas i alls, eftersom vi inte hyr eller hyr ut några fastigheter, tar ut några räntor eller liknande. Det är bara att fylla i siffrorna från bokföringen och räkna ihop. Tur att jag gillar siffror. Min man, som inte är lika förtjust i räkning och ekonomi, behöver bara skriva under. Han är bra på andra saker.

Man kan förstås fundera på syftet med deklarationen och skatters vara eller icke-vara. Sitter vi bara och vänder papper till ingen nytta? Går skatterna till något som gynnar samhället på sikt? Borde vi ha inkomstskatt? Företagsskatt? Skulle det gå att förenkla förfarandet – och då menar jag inte digitalisera och göra över nätet? Kanske göra som med betalningar inom gåvoekonomin: själv bestämma hur stor del jag vill bidra med till samhället och öppet redovisa mitt beslut. Intressant tanke.

Lätt eller svårt, rätt eller fel, oavsett vilket så får jag alltid en känsla av oövervinnerlighet när jag stoppar de där blanketterna i kuvertet. Om inte Skatteverket har något att anmärka på behöver jag inte bekymra mig för just den här saken igen förrän nästa år. Puh!

Vägen till utopia

Kan GESARA/NESARA vara rätt väg framåt? (Tack till Johannes Plenio, pexels för bilden.)

I takt med att fler människor börjar förstå att det ekonomiska system vi lever i inte fungerar, börjar allt starkare viskningar höras om GESARA/NESARA. Själv blev jag nyfiken på det under förra året, även om jag säkert hört det nämnas tidigare. Vad är GESARA/NESARA? Ett Utopia, kanske? En positiv konspirationsteori? En del hävdar att det är verklighet och redan håller på att implementeras.

GESARA/NESARA står för Global/National Economic Security and Reformation Act och är inte bara ett nytt ekonomiskt system utan påverkar så gott som hela livet – politik, teknik, hälsa, miljö, fred.

Målet är en mer rättvis och fredlig värld, där jordens resurser kommer alla människor till del. Några av grundbultarna är slopad inkomstskatt, efterskänkta skulder samt öppen och offentlig redovisning av all information och kunskap gällande tekniska lösningar (jordiska eller utomjordiska) på mänsklighetens alla problem, så kallad full disclosure. Förespråkarna för GESARA/NESARA menar att vi sedan länge haft teknik inom t ex fri energi och cancerbehandling som har undanhållits större delen av mänskligheten.

Det sägs att över tvåhundra länder redan skrivit på GESARA/NESARA och att det var på vippen att lanseras i september 2001. Projektet sköts dock på framtiden av det som hände då. Ja, varför skulle en styrande elit gå med på att dela med sig av sitt välstånd till alla jordens människor, samt ge upp sin makt och lägga ner alla lönsamma krig? Som sagt, GESARA/NESARA låter som en utopi eller en konspirationsteori. Och det finns många kaninhål att hoppa ner i där man kan förirra sig till de mest bisarra platser.

Men låt oss för skojs skull leka med tanken att GESARA/NESARA är verkligt, att planen gjorts upp för ett trettiotal år sedan och alltsedan dess utvecklats till att idag, 2021, vara redo att lanseras världen över. Vad skulle det innebära rent praktiskt? För det första skulle alla ”olagliga” skulder och krediter försvinna. Glöm kreditkortsskulden, glöm studielånen, glöm huslånet (om du har ett traditionellt). Borta! Sedan försvinner inkomstskatten. Poff! Du får behålla alla dina pengar. Varsågod, de är dina. Men hur ska vi ha råd med välfärden utan skatter, kanske du tänker? (Vilken välfärd kan man fråga sig, men det är ett helt annat ämne.) GESARA/NESARA tillåter skatter, på icke nödvändig konsumtion i första ledet. Det vill säga, ungefär som momsen, fast inte på mat och mediciner och inte på begagnade varor, detta gäller även bostäder som säljs vidare. En platt skatt om 14% (på vissa ställen står det 17%) läggs på allt detta. Men ändå, hur skulle vi ha råd med välfärden, det borde ju bli mycket mindre skatt totalt? Jo… Men betänk att människor inte skulle behöva arbeta lika mycket, eftersom de får behålla hela lönen. Där minskar behovet av barnomsorg på en gång. Hälsan lär bli bättre dessutom. Och om de fantastiska tekniska lösningarna kommer alla till del, så kommer människor också att läkas helt från sådana tillstånd som idag betraktas som kroniska och kostar samhället mycket pengar. Utan krig och med tillräckligt med mat och andra förnödenheter för alla (kom ihåg att detta är en global omställning), kommer kostnader för bistånd och migration att minska dramatiskt. Fri energi och andra tekniska lösningar kommer att dra ner kostnaderna på andra håll, inte minst miljörelaterade sådana. Korruptionen i världen (och tro det eller ej, men Sverige är ett mycket korrupt land) kommer stort sett att försvinna i och med de regler som GESARA/NESARA för med sig politiskt. Jag har inte räknat på allt detta själv men det finns det folk som har. Möjligen är det möjligt. Tanken är otroligt hoppfull.

Jag tror att vi behöver återvända till de där enkla (men ändå svåra) frågorna som man ställde sig som barn: Varför har vi krig i världen? Varför finns det människor som svälter, samtidigt som andra lever i lyx och överflöd? Varför kan vi inte bara låta bli att smutsa ner naturen? Varför blir människor sjuka?

Människan är i grunden en social och fredlig varelse. Jag tror inte att någon av oss vill ha krig egentligen. Jag tror att vi bara vill leva i fred och frihet och förverkliga våra drömmar så gott det går. Jag tror att vi vill hjälpa våra medmänniskor. Krig, svält och sjukdom är onaturliga företeelser, de hör egentligen inte hemma på den här planeten. Att de ändå har fått härja fritt kan jag inte se beror på något annat än att en liten mäktig skara velat ha det så och genom lögner och manipulation har de förmått oss människor att begå vidriga handlingar mot varandra, mot jorden och mot oss själva. GESARA/NESARA kan bli verklighet om tillräckligt många människor kräver det. Men vi får se upp, för allt gott kan kapas av den mörka sidan och användas emot oss. Vi måste vara smartare. Vi måste orka och våga stanna upp vart tredje steg och fråga: är vi fortfarande på rätt väg? Leder denna väg till frihet och sanning? På så sätt kommer vi, steg för steg, närmare vårt Utopia.

Efter kollapsen

Snart gryr en ny dag.

När jag studerade ekonomi på universitetet kom jag ganska snart fram till slutsatsen att vårt ekonomiska system är ohållbart. Jag förutspådde att det skulle kollapsa inom min livstid. De här tankarna fick jag inget vidare gehör för på universitetet så jag fick helt enkelt utforska det området själv. Idag är det uppenbart för mig och många andra att vi kommit till vägs ände. Kollapsen är här men den ser annorlunda ut än vi trodde. Den är skickligt dold bakom andra kriser. Förr eller senare kommer den dock att bli synlig och då gäller det att inte drabbas av panik. Istället behöver vi så snart som möjligt fundera på hur vi ska organisera vår ekonomi i framtiden. Jag har några tankar kring det.

För det första: luftslottet av det som kallas ”FIRE” – finans, investeringar och mäkleri (finance, investments, real estates) – måste monteras ner helt. Alla resurser som under åratal sugits upp från den reella ekonomin in i detta luftslott måste på ett eller annat sätt beslagtas och återföras till medborgarna. Den lilla elit som bor i slottet måste tas ner på jorden och fråntas all makt. Hur detta ska gå till överlåter jag gärna åt andra att fundera på. Själv förespråkar jag så lite våld som möjligt.

För det andra behöver vi se över äganderätter. Jag är inte emot privat ägande men jag skulle gärna se en mer rättvis fördelning. När det gäller stora företag tror jag att vi skulle kunna behålla en stor del av dem och faktiskt göra dem mer effektiva och hållbara, genom att låta de anställda bli ägare. Om du arbetar i ett företag som du äger en bit av kommer du att göra ditt bästa varje dag. Och alla de vinster som företagen gör tack vare sina anställda kommer att gå tillbaka till dem som gjort jobbet. Hur man organiserar detta praktiskt vet jag inte ännu men det finns gott om kooperativ därute att dra lärdom av.

För det tredje behöver vi ett neutralt, tryggt pengasystem. Pengar ska inte skapas genom skuld, utan av gemensamt ägda ”riksbanker”. Alla transaktioner för dagligt bruk – löner, betalningar, överföringar – ska kunna göras enkelt och smidigt, digitalt eller fysiskt, utan avgifter. Lika för alla.

Utöver dessa tre grundliga förändringar kommer vi att behöva ett helt nytt skattesystem. Idag försvinner så mycket skattepengar till onödiga och rent skadliga ändamål att vi borde kunna banta ner skattesatserna rejält utan att förlora i kvalitet. Dessutom bör skattebasen förskjutas från arbete till naturresurser. På så sätt skulle man skapa incitament för återbruk, återvinning, reparation och service samtidigt som överutnyttjandet av våra naturresurser skulle bromsas kraftigt. Det blir helt enkelt billigare att reparera en trasig TV än att köpa en ny. Eller billigare att sy om ett plagg så att det passar. Med detta följer en blomstrande marknad för skräddare, skomakare, hantverkare av alla de slag.

Behöver jag ens säga att tillväxtkravet skrotas helt och hållet? Att fenomenet ränta försvinner, samt att nya sätt att finansiera större projekt kommer att tas i bruk? Kommer övergången att bli enkel och smärtfri? Nej, det tror jag inte. Säkert kommer många att uppleva att de förlorar ekonomiskt på det hela. Men det är bara för att de tänker kortsiktigt och smått. Som kollektiv tror jag att vi kommer att uppleva ett aldrig skådat uppsving, både ekonomiskt och socialt. Vi kommer att leva i kvalitet istället för kvantitet. Lycka kommer återigen bli något som alla kan få uppleva regelbundet och inte som idag; en sällsynt lyxprodukt endast förunnad ett fåtal.