Månad: augusti 2024

Uppäten av känslor – recension av ”Ät mig”

Efter några sidor i Agnes Desarthes ”Ät mig” känner jag mig smått utmattad. Hennes sätt att skriva är snabbt och flödande men överväldigande. Som att prata med någon med ADHD. Jag undrar hur jag ska orka med hela boken om den ska vara på det här viset. Det är inte vilsamt för fem öre. Jag tänker att nästa bok jag läser måste ha mer struktur och mindre krusiduller.

Mitt liv är tillräckligt kaotiskt, jag behöver inte läsa om kaos också.

Nåja, boken tar sig efter ett tag och även om språket fortfarande springer fram i en hisnande berg-och-dal-bana så finns det en berättelse mitt i kaoset som kanske inte direkt griper tag i mig men som intresserar. Och boken bjuder på en mängd oväntade synkroniciteter. Huvudpersonen Myriam är en matintresserad kvinna i fyrtioårsåldern som beslutat sig för att öppna en restaurang. Hon har ingen kockutbildning eller erfarenhet av företagande och ljuger sig till ett banklån. Till en början ser projektet ut att krascha redan innan det lyft, mycket beroende på att Myriam är lika strukturerad och målmedveten som en tonåring. Det vill säga inte alls. Hon har egentligen ingen plan utan kastar sig huvudstupa ut i det okända i hopp om att det mesta ska lösa sig av sig självt och att en fallskärm magiskt ska veckla ut sig när hon fallit en stund. Vilket det på sätt och vis också gör, tack vare yttre omständigheter och lyckliga sammanträffanden. Några gäster ser hennes skriande behov av hjälp och skickar henne den perfekta servitören. En granne börjar uppvakta henne och ger henne stöd trots att hon till en början avvisar honom.

Precis som med boken ”Ett bättre jag” som jag läste för några veckor sedan irriterar jag mig på huvudkaraktären.

Hennes inre kaos, självförakt och brist på handlingskraft gör henne svår att sympatisera med. ”Men för fan, ta och skärp dig”, vill man säga. Boken igenom klandrar hon sig själv för ett gammalt felsteg. Hon har gjort något oförlåtligt och hemskt, hon förtjänar alla motgångar hon får. Det tar ganska lång tid (och många krusiduller av minnen, tankar och drömmar) innan läsaren får veta vad det hemska bestod i. Och då förstår man kanske hennes beteende, man förlåter henne. Till viss del i alla fall.

Det finns en del likheter mellan mig och Myriam, inte minst när det gäller moderskapets svårigheter. Även om min ”synd” inte alls liknar hennes så resulterade den i ungefär samma sak. Dock har jag inte hennes självförakt och jag anser till skillnad från henne att jag är värd att älskas. En annan skillnad är maten. Jag är inte särskilt intresserad av matlagning och de rätter och recept som beskrivs i boken känns som hiskeliga experiment. Men kanske är det en kulturell sak, boken utspelar sig i Frankrike. Hursomhelst, maten och restaurangen är egentligen inte det viktiga.

Bokens huvudtema är just moderskap och ett slags omvänt oidipuskomplex.

På sätt och vis ett tabubelagt område, kanske är det därför som huvudpersonen (och författaren) går som katten kring het gröt så länge. Ändå, när hon väl dragit fram det hemska i ljuset så verkar det inte längre lika farligt och det är just detta som gör att Myriam kan släppa taget om det förflutna och börja öppna upp för en bättre framtid. En framtid fylld av kärlek och omsorg.

Jag tycker dock att författaren går för fort fram på slutet. Jag bläddrar tillbaka och läser om. Jaha, löste det sig nu? Bara sådär? Och efter sista sidan bläddrar jag fram för att kanske få en epilog i alla fall. För boken känns inte riktigt färdig. Det är som om författaren tycker att problem och elände är lätta att skriva om, men att lyckliga slut är snudd på omöjliga att få ur pennan. Min törst efter förklaringar och utbroderingar (som ju hela boken varit full av tills nu) bottnar delvis i att jag befinner mig i en liknande situation som Myriam och jag vill veta hur också jag kan få ett lyckligt slut. Men ingen sådan förklaring ges. Det bara löser sig av sig självt. Som tidigare, när det gällde restaurangen, så kommer lösningen utifrån, utan Myriams egen förtjänst. Är det så livet ska vara? Framgång genom lycklig slump och yttre hjälp? Det vägrar jag tro. Jag vill tro på egen handlingskraft, belöning för hårt arbete, enträgenhet och personlig utveckling.

Inte kan jag sitta hemma och vänta på en frälsare.

Alltför många tycks fastna i sina egna härvor, oförmögna att ta sig vidare i livet. Ofta handlar det om en bristande vilja att titta på och tala om det jobbiga. Det man skäms över, det man inte vill visa upp för andra människor. Men är det inte just det som krävs? Att dra fram trollen i ljuset så att de spricker? Ofta behöver vi också ta hjälp av andra människor, våga visa oss svaga. Vi behöver säga ”hjälp mig!” eller kanske ”ät mig!” Kanske är det det Agnes Desarthe vill säga med sin roman.

Om konsten att umgås

För en tid sedan hamnade jag i ett samtal med en mexikan om bildning. Jag nämnde för honom att jag tyckte att det var märkligt att jag ofta kände mig mer hemma i ska vi säga mer välbeställda sällskap än i min egen samhällsklass. Mina anfäder var huvudsakligen bönder och egenföretagare och även om många av dem varit intelligenta och drivna har de inte fått något gratis. Jag är verkligen inte född med silversked i mun och har många gånger fått vända på slantarna för att ha råd med det nödvändigaste, ibland till och med lånat pengar. Visserligen har högre utbildning alltid uppmuntrats i min släkt och jag har själv spenderat sju år på universitetet men jag arbetar i ett yrke som inte ens kräver gymnasieutbildning. Ändå kan jag stortrivas under kristallkronor och porträtt med förgyllda ramar. En mängd bestick och glas på en dyrbar linneduk skrämmer mig inte och jag kan ha de mest givande samtal med en världsberömd person eller kunglighet.

Å andra sidan, bland arbetskamrater och grannar kan jag känna mig liten och fattig, ja, ibland rent av dum. Hur kommer detta sig?

Min trevlige bordsgranne från Mexiko menade att det kan handla om bildning. Om uppförandekoder som lärs in tidigt bland dem vi kallar överklass. Det är också delvis en kulturell sak. Som mexikan fick han tidigt lära sig att man ska visa respekt för äldre människor. Och som man förväntas han vara artig och respektfull gentemot kvinnor. Det finns av tradition sociala koder för olika sammanhang och om man lär sig följa dem fungerar samvaron med andra människor smidigt. Det handlar i grund och botten om förmågan att få andra människor att känna sig väl till mods, sammanfattade han.

Ja, precis! Det är det det handlar om. Att få andra att känna sig väl till mods.

Oavsett om du är värd eller gäst är detta centralt. Jag har organiserat ett antal fester och sammankomster under mitt vuxna liv och jag har konstaterat att det ofta finns några gäster som är ”de perfekta gästerna”. Vad är det som gör dem till det? En viktig faktor är att de läser av värdparet och sällskapet tidigt och följsamt anpassar sig till stämningen. Är det en tillställning med vita dukar och tända ljus? Då är samtalet hövligt och intelligent. Bjuds det på barfotalekar i sommargrönskan? Då hakar de glatt på och är de första att plocka upp klubbor, bollar eller vad det kan vara. De säger aldrig nej till en tipspromenad och har inga synpunkter på dukningen. De tar inte över samtalet men ser till så att ingen lämnas utanför. Och behöver värdinnan hjälp med en olycka i köket eller en överförfriskad gäst rycker de in utan att tveka. I samtal vid bordet hamnar de aldrig i öppen konflikt utan låter andras klumpiga uttalanden passera till synes obemärkt. De lyssnar intresserat till vad andra talar om, oavsett om det är deras favoritämne eller ej.

De ställer relevanta frågor och får den andre att känna sig sedd, hörd och väl till mods. De är de perfekta gästerna.

Hur är den perfekta värden då? Ja, här handlar det lite om samma saker. Uppmärksamhet, att läsa av sällskapet och snabbt upptäcka om någon gäst verkar vilsekommen eller utanför och föra in denne i samtalet igen. Presentera obekanta gäster med varandra som man tror kommer att hitta gemensamma intressen. Se till så att ingen behöver vara hungrig eller törstig och att alla vet var toaletten finns. Gäller vissa regler i huset får gästerna veta detta tidigt och utan pekpinnar. Eventuella felsteg och misstag hos gästerna ignoreras eller slätas snabbt över. Även värdens eller värdinnans egna tillkortakommanden ska tonas ner så mycket som möjligt. Det finns få saker som kan sätta sordin på en feststämning såsom en värdinnas dåliga självkänsla och hårda självkritik. Blev maten inte klar i tid? Gör gästerna saker i fel ordning? Har du inte hunnit dammsuga? Älta inte utan släpp kontrollen med ett skratt. Ta emot hjälp (och be om den om du behöver).

Jag är verkligen ingen naturbegåvning när det gäller det här, jag har fått lära mig och det har tagit tid.

När jag var ung betraktade jag mig som socialt… ska vi säga okunnig. Jag kände mig obekväm med de flesta andra människor, särskilt i större sällskap. Jag pratade alldeles för mycket om mig själv och trodde att andra antingen tyckte att jag var fantastisk eller fruktansvärt otrevlig. Och det var jag kanske också. (Både och.) Jag föraktade de enkla människorna och hade inget till övers för ”eliten”. Ensam är stark och själv är bäste dräng. Jag hade ett otroligt kontrollbehov. Ville mina gäster gå tidigt för att de hade en lång resa hem tog jag det som ett personligt misslyckande (de hatar mig). Ville de stanna länge blev jag trött på dem och försökte på olika sätt (inte alltid trevliga) få dem att förstå att nu var festen slut. Trots dessa svårigheter har jag alltid haft ett stort intresse för mänsklig psykologi och jag har noga studerat både mig själv och andra för att försöka förstå hur det sociala samspelet fungerar.

Hur kan jag bli bättre på det här?

Och så hamnar jag alltså i detta samtal med en mexikan som är flera år yngre än jag men som lyssnar intresserat på mig och bollar tillbaka med egna synpunkter och vinklar. Vi kommer från två helt olika kulturer men hittar ändå gemensamma intressen och lär oss nya saker av varandra. Just lyssnandet är otroligt viktigt för att få den andre att känna sig väl till mods. Det spelar ingen roll om det den andre talar om är något du faktiskt är kunnig om eller intresserad av. Vad får den här människan att lysa upp? Att tindra med blicken och livligt gestikulera? Oavsett vad det handlar om är detta viktigt för honom eller henne. Lyssna! Du kanske lär dig något. Försök att ställa relevanta frågor som uppmuntrar till fortsatt berättande. En brist jag upptäckt hos mig själv är att jag ofta lyssnar med ett halvt öra och försöker koppla det den andre säger till mig och mitt liv, så att jag så snart tillfälle ges kan berätta om när jag minsann…

Det jag lärt mig på senare år är att jag faktiskt inte behöver berätta allt om mig, faktiskt knappt ens något.

Om min samtalspartner frågar är det en annan sak. Då kan jag berätta att jag nyligen gett ut en bok. Eller att jag sytt klänningen själv. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag har inte längre något behov av att hävda mig. Det är mycket mer intressant med andra människor. Den här inställningen har inte bara gett mig trevliga pratstunder, jag har också lärt mig otroligt mycket. Om vitt skilda ämnen, sådant jag inte ens visste att jag var nyfiken på. Mina vyer har vidgats som det så fint heter. Tack vare andra människors sociala färdigheter har jag utvecklats socialt. Nu är nästa fråga: hur kan jag implementera detta i de sammanhang där jag har svårt att trivas? Hur undviker jag att halka tillbaka i dåliga beteenden i situationer med sämre förutsättningar?

Att kunna umgås på ett smidigt sätt med andra människor är otroligt viktigt.

Tyvärr tycker jag mig se en nedgång på det här området. Dels beror det på kulturella och politiska strömningar, dels på tekniken som trots att den påstås föra oss närmare varandra i realiteten ofta resulterar i det motsatta. Vi lär oss inte vett och etikett och bildning är ett förlegat begrepp. Var och en uppmuntras att framhäva sig själv, att skrika för att synas. Rättigheter anses viktigare än skyldigheter. Hur vänder vi trenden? För vända den måste vi, tror jag. Annars kommer vårt samhälle att falla sönder. Och det vore väl synd när det finns så mycket mer att upptäcka, inte minst hos våra medmänniskor.

Assange och jag

Julian Assange säger att han inte jämför sig med Jesus och på samma sätt kanske jag kan säga att jag inte jämför mig med Julian Assange. Men jag känner igen mig själv otroligt mycket i det han berättar. Är det ett sammanträffande att jag läser hans memoarer just nu, när jag precis släppt min bok ”I huvudet på en foliehatt”? Eller kom Assanges bok till mig som en förberedelse för vad min bok möjligen kommer att resultera i? Jag hoppas verkligen inte det. Assanges arbete med Wikileaks har fått världsförändrande konsekvenser, i mångt och mycket handlar det om förändring till det bättre. Men det skedde till en hög personlig kostnad för Assange.

Att vara världsförbättrare är ett otacksamt jobb.

Men vi som så att säga har den läggningen kan inte ta hänsyn till vår personliga bekvämlighet eller ens säkerhet. Vi strävar efter något större och det är värt (nästan) allt.

På vilket sätt liknar jag då Julian Assange (om jag nu får vara så förmäten)? Liksom Assange upprörs jag över orättvisor och ondska. Och jag tror, precis som han, att bästa sättet att bekämpa onda makter är att sätta ljuset på dem, sprida information, avslöja hemligheter. Om människor bara fick rätt information, tänker jag, så skulle de säga nej till dumheterna. Men, återigen precis som Assange, så har jag tvingats inse att de flesta människor hellre stoppar huvudet i sanden än gör något åt världens lidande. Inte ens de som borde bry sig mest och skrika högst – journalisterna – kan man hoppas något vidare på. Den här insikten är otroligt smärtsam och frustrerande.

Assanges frustration hörs på varje sida i hans självbiografi. Han tycks fråga sig: varför är det bara vissa av oss som vill förändra världen? Hur kan människor välja att agera ondskefullt för pengar, status eller till och med för nöjes skull? Och hur kan vi tillåta att så många grymheter sker, utan att bli upprörda, än mindre göra något?

De här frågorna ställer också jag. Min bok är ett sätt att se till så att det som skedde under Covid inte faller i glömska. Det är mitt bidrag till en bättre värld. Förmodligen inte lika betydelsefullt och omvälvande som Wikileaks men ändå. ”Do what you can with what you have where you are”, som youtubern Jean Nolan brukar säga. Men gör NÅGOT!

Julian Assange kommer ur vänstern, politiskt sett, vilket jag inte gör. Ändå kommer vi till ungefär samma slutsatser. Och några av Assanges personlighetsdrag delar jag också: fyrkantigheten, besattheten i ett projekt, den sociala klumpigheten, arrogansen och behovet av intellektuell stimulans. Assange har dessutom patos, en inre eld som aldrig tycks brinna ut, även om den ibland falnar ner till blott en hög glödande kol. Så mycket brinner inte jag, men jag har brunnit tillräckligt för att ”bränna ut mig” som det så fint kallas, så numera aktar jag mig för att elda på för mycket.

Ingen har någon glädje av en hög med kall aska.

Nyligen blev Julian Assange äntligen fri efter många års husarrest där han levt med ett hot om dödsstraff hängande över sig. På bilderna tycker jag mig se en, om inte knäckt, så kuvad man. Finns elden ännu kvar, undrar jag, eller har även Assange brunnit ut till slut? Vi har väl alla en gräns, är hans nådd? Jag hoppas inte det. Världen behöver sådana som Julian Assange nu mer än någonsin. Om jag liknar honom det allra minsta är det något att vara stolt över.

(Recension av Julian Assange: Memoarer är prostitution)

Porträtt av en kulturell storman

Nyligen besökte jag min födelsestad Nykarleby i Finland. Med mig hem fick jag en bok om en person med samma rötter – Zacharias Topelius. Som finlandssvensk och dessutom före detta nykarlebybo bör jag väl skämmas för att jag känner till så lite om denna så framstående och betydelsefulla författare. Jag kan inte ens minnas att jag läst något av hans verk. Boken jag nu fått i min hand är skriven av Hannele Savelainen och heter ”Zacharias Topelius i bild”. Författaren går igenom de många porträtt som gjorts av Topelius och har i flera fall även lyckats vaska fram Topelius egna åsikter om porträtten.

Topelius levde på 1800-talet, i en brytpunkt mellan det målade och det fotograferade, det traditionella och det moderna.

Detta slår igenom i den långa raden porträtt som gjordes av honom under hans livstid och även några år efter hans död. Det första porträttet är från 1827 när Topelius bara är nio år gammal. Han avmålades tillsammans med sina föräldrar och sin syster i ett ganska typiskt adelsporträtt från den tiden. Kanske var hans bana utstakad redan då, även om ingen såklart kunde veta vilken betydelse han som vuxen skulle komma att få för Finlands kulturliv.

Efter detta första porträtt följer många andra. Topelius var flitigt avporträtterad. Det gjordes förutom målningar även byster, reliefer och statyer av honom, av några av de främsta konstnärerna från inte bara Finland utan även Sverige och andra länder. Porträtten var ofta beställningsjobb till något jubileum eller en invigning av något slag.

Det var många som ville kopplas samman med den store tidningsmannen, universitetsprofessorn och författaren Zacharias Topelius.

Savelainen har inte bara tagit fram fakta kring varje verk och deras upphovsmän (och -kvinnor), utan även fördjupat sig i Topelius egna upplevelser och åsikter kring denna form av uppmärksamhet. Ibland beklagade sig Topelius över de många timmar han fick ägna åt att sitta modell, och ganska ofta var han missnöjd med resultatet. Men man kan ana dubbla känslor – å ena sidan ansåg Topelius att det var hans verk som borde få uppmärksamhet, inte han som person, å andra sidan ställde han alltid villigt upp som modell. Många av konstnärerna var dessutom hans personliga vänner, vilket gjorde modellsittandet till en umgängesform. Han var dock inte så förtjust i fotografier eftersom de återgav verkligheten i alla dess inte alltid så smickrande detaljer. Topelius var självmedveten och ansåg att porträttet, även om det självklart skulle vara likt honom, skulle visa upp honom från hans bästa sida. Han förstod vikten av ett representativt porträtt för en offentlig person med hans status. Det måste ange rätt ton. Rent fysiskt var han inte stolt över sina ”pösiga och hängande kinder”, vilket han gärna påpekade för konstnären, och när han blev äldre ville han inte att åren skulle synas så tydligt.

Var han fåfäng eller bara kunnig om marknadsföringsprinciper?

Topelius storhet märks i de konflikter som uppstod kring var och på vilket sätt han skulle avbildas. Det uppstod tävlingar mellan städer och konstnärer som ville låta uppföra minnesmärken över honom efter hans död. I Helsingfors blev det till slut en kompromiss på 1930-talet, när två helt olika monument sattes upp, en halv kilometer från varandra. Å ena sidan den kanske numera klassiska skulpturen av Ville Vallgren, föreställande sagofarbrorn Topelius omgiven av barn, å andra sidan den modernistiska ”Saga och Sanning” av Gunnar Finne. Kontrasten mellan de båda konstverken är påtaglig och visar verkligen skillnaden mellan det gamla traditionella och det nya moderna, nästan abstrakta. Vilket av de båda verken hade Topelius själv föredragit? Förespråkare av Finnes verk hävdar att Topelius alltid ville att hans verk och inte han själv skulle komma i främsta rummet, därför skulle han ha tyckt om ”Saga och Sanning” som visar två kvinnofigurer, den ena med en eldslåga för sanningen och den andra med en fågel för sagan. Topelius var ju både en historiker och en poet. Men Topelius var också en traditionalist som tyckte om det enkla och naturliga. Dessutom brydde han sig om vad vanliga människor tyckte och tänkte (han svarade personligen på all beundrarpost, särskilt från barn).

Därför tror jag att han hade föredragit Vallgrens staty som hade betydligt bredare folkligt stöd än Finnes, och än idag utgör en närmast ikonisk bild av Zacharias Topelius.

Savelainens bok är skriven som en avhandling och bitvis lite torr och livlös, även om bilden som ges av Topelius är varm och mänsklig. Och något jag verkligen saknar är bilder av de andra konstverk som Savelainen beskriver. Jag förstår att hon velat fokusera på Topelius-porträtten men i så fall kanske hon inte skulle ha beskrivit många andra konstverk så ingående att jag blir sugen på att se dem, inte bara läsa om dem. Inte heller alla Topelius-porträtt som hon beskriver finns återgivna i boken, vilket är synd. I synnerhet svärsonen Ackes teckningar från familjens vardag hade varit roligt att få ta del av. Vad tyckte månne Topelius om dem? Att bli avritad i de mest privata situationer. Det påminner om dagens ständiga fotograferande med mobilerna. Kände Topelius att han alltid måste vara lite på sin vakt och försöka se bra ut, även hemma på fritiden? På sätt och vis var han dåtidens superkändis i både Finland och Sverige. Ändå verkar det inte ha stigit honom åt huvudet, eller skrämt bort honom från offentlighetens ljus. Han verkar ha tagit det med ro och en hälsosam självdistans. Den bild som framträder av Zacharias Topelius är den av en man som jag gärna hade velat ha i min bekantskapskrets.

Små händelser med stora konsekvenser

På försättsbladet till boken ”Fjärilseffekten” av Karin Alvtegen har min mamma skrivit sitt namn med sin konstnärligt snirkliga stil. Och det är en typisk mammabok, tänker jag med en vemodig glädje. Under namnet har hon skrivit året 2013 och jag hoppas medan jag läser att hon hann läsa boken också. För då känns det på något vis som om vi får en stund tillsammans, hon och jag, trots att hon varit död i över ett år.

Jag kan enkelt föreställa mig hur vi talar om boken, hur jag kanske frågar henne om saker, eller hur vi reflekterar över vår egen relation.

”Fjärilseffekten” handlar nämligen till stor del om relationen mellan mor och dotter. Hur trauman kan gå i arv och slå in en kil mellan människor. Vi får följa tre personer, alla skrivna i jag-form, bara titeln på kapitlet anger vem det handlar om. Först är det Bodil, mamman, som i början av boken har brutit upp från sitt gamla liv på grund av en sjukdomsdiagnos. Hon försöker nå fram till sin vuxna dotter Viktoria men vet inte riktigt hur. De har blivit som främlingar för varandra. Viktoria å sin sida har en trettioårskris och känner den biologiska klockan ticka. I samband med detta börjar hon nysta i sitt förflutna, det som hon så länge har tagit avstånd ifrån. Den tredje personen vi får följa är Andreas, en tvåbarnspappa mitt i livet. Han råkar befinna sig i en guldsmedsaffär när denna blir rånad och han hotas till livet vilket försätter honom i en djup livskris. Han håller dock händelsen hemlig för sin fru och sina barn, vilket nog är hans största misstag. För utan detta stöd glider han sakta in i en psykos.

Det är till en början oklart hur de tre berättelserna hänger samman. Ja, Bodil och Viktoria är såklart sammanflätade på ett oundvikligt sätt. Men var kommer Andreas in i bilden? Mot slutet av boken börjar berättelserna flöda som små rännilar av vatten som förenas till en fors. När det antyds vilken koppling som finns mellan Bodil och Viktoria å ena sidan och Andreas å den andra, så fladdrar det till i min mage som av en fjärils vingar.

Är det detta som är fjärilseffekten månntro?

Begreppet fjärilseffekt myntades av matematikern och meteorologen Edward Lorenz 1979 och är ett vanligt begrepp inom kaosteorin. Begreppet används ofta när det gäller väder. Tanken är att en fjärils vingslag i till exempel Mexico, kan leda till en storm i Sverige. Små händelser kan få stora konsekvenser i kaotiska och komplexa system.

I Alvtegens roman kan denna fjäril anas i Bodils mammas födelse och uppväxt, men självklart började historien ännu tidigare. Vem var Bodils mammas föräldrar? Vad var det som fick hennes mamma att lämna bort henne som nyfödd? En annan fjäril är rånet i guldsmedsbutiken. Utan det hade Andreas säkert fortsatt sitt normala liv utan större grubblerier. Kanske. Eller är vissa händelser oundvikliga oavsett vad man upplever eller gör? Om inte rånet hade skett hade kanske något annat inträffat som knuffat Andreas över kanten. Och även utan barnhemsupplevelserna hade kanske Bodils mamma blivit den hon blev i alla fall, och Bodil och hennes syster ändå hamnat i de roller de tog. Om inte om hade varit.

Vi vet ju bara vad som redan hänt och inte vad som hade kunnat hända om inte…

Därför behöver vi också göra det bästa av det liv vi får och vårda de relationer vi har. Gemensamt för alla tre karaktärer i boken är att de tiger när de borde tala. Andreas försöker förstå vad som leder till brott och ondska, så han gräver sig ner i information om människans historia och psykologi. Han konstaterar att hos ursprungsbefolkningar i Afrika ägnas en stor del av dagen åt samtal i gruppen. Detta för att minimera risken för våld. Vi människor har talet som verktyg för att klara av att leva tillsammans. Även till synes obetydligt småprat kan i längden ha en enorm betydelse för fred och välmående. Och de stora frågorna i livet är det verkligen nödvändigt att vi delar med varandra. Men ibland känns det övermäktigt att ta det första steget och våga blotta sig med ett: ”vi behöver prata”. Om den andre då vägrar, behöver vi stå på oss om vi inte vill riskera att förlora relationen. Ibland behöver vi hjälp, någon som medlar eller knuffar oss framåt. Bodil får oväntad hjälp, Viktoria söker själv upp hjälpen. Andreas däremot, vill inte ta emot den hjälp som erbjuds honom. Han vägrar att prata om det som skett. Detta får i slutändan ödesdigra konsekvenser, inte bara för Andreas själv, utan även för andra människor.

Jag och min mamma, vi pratade om nästan allt, ända in i det sista.

Jag känner inte att jag hade något osagt med henne. Jag hoppas att hon kände likadant. Med min ena dotter talar jag också om allt, liksom med min man. Det gör våra relationer starka och utgör ett skydd när livets vindar tar i. Andra i mitt liv har antingen slutat prata med mig, eller så har jag slutat prata med dem. I vissa fall har det kanske varit nödvändigt, i andra beklagar jag det djupt. Borde jag anstränga mig mer och envisas: ”vi behöver prata” eller borde jag be om hjälp? Det är svårt att avgöra. Hade min mamma levt hade jag frågat henne. Hon var utbildad psykiatrisjuksköterska och upphörde aldrig att fascineras av mänskliga relationer. Därför säger jag att Alvtegens ”Fjärilseffekten” var en typisk mammaroman. Och någonstans där mellan raderna känner jag hennes närvaro.