När jag studerade ekonomi på universitetet kom jag ganska snart fram till slutsatsen att vårt ekonomiska system är ohållbart. Jag förutspådde att det skulle kollapsa inom min livstid. De här tankarna fick jag inget vidare gehör för på universitetet så jag fick helt enkelt utforska det området själv. Idag är det uppenbart för mig och många andra att vi kommit till vägs ände. Kollapsen är här men den ser annorlunda ut än vi trodde. Den är skickligt dold bakom andra kriser. Förr eller senare kommer den dock att bli synlig och då gäller det att inte drabbas av panik. Istället behöver vi så snart som möjligt fundera på hur vi ska organisera vår ekonomi i framtiden. Jag har några tankar kring det.
För det första: luftslottet av det som kallas ”FIRE” – finans, investeringar och mäkleri (finance, investments, real estates) – måste monteras ner helt. Alla resurser som under åratal sugits upp från den reella ekonomin in i detta luftslott måste på ett eller annat sätt beslagtas och återföras till medborgarna. Den lilla elit som bor i slottet måste tas ner på jorden och fråntas all makt. Hur detta ska gå till överlåter jag gärna åt andra att fundera på. Själv förespråkar jag så lite våld som möjligt.
För det andra behöver vi se över äganderätter. Jag är inte emot privat ägande men jag skulle gärna se en mer rättvis fördelning. När det gäller stora företag tror jag att vi skulle kunna behålla en stor del av dem och faktiskt göra dem mer effektiva och hållbara, genom att låta de anställda bli ägare. Om du arbetar i ett företag som du äger en bit av kommer du att göra ditt bästa varje dag. Och alla de vinster som företagen gör tack vare sina anställda kommer att gå tillbaka till dem som gjort jobbet. Hur man organiserar detta praktiskt vet jag inte ännu men det finns gott om kooperativ därute att dra lärdom av.
För det tredje behöver vi ett neutralt, tryggt pengasystem. Pengar ska inte skapas genom skuld, utan av gemensamt ägda ”riksbanker”. Alla transaktioner för dagligt bruk – löner, betalningar, överföringar – ska kunna göras enkelt och smidigt, digitalt eller fysiskt, utan avgifter. Lika för alla.
Utöver dessa tre grundliga förändringar kommer vi att behöva ett helt nytt skattesystem. Idag försvinner så mycket skattepengar till onödiga och rent skadliga ändamål att vi borde kunna banta ner skattesatserna rejält utan att förlora i kvalitet. Dessutom bör skattebasen förskjutas från arbete till naturresurser. På så sätt skulle man skapa incitament för återbruk, återvinning, reparation och service samtidigt som överutnyttjandet av våra naturresurser skulle bromsas kraftigt. Det blir helt enkelt billigare att reparera en trasig TV än att köpa en ny. Eller billigare att sy om ett plagg så att det passar. Med detta följer en blomstrande marknad för skräddare, skomakare, hantverkare av alla de slag.
Behöver jag ens säga att tillväxtkravet skrotas helt och hållet? Att fenomenet ränta försvinner, samt att nya sätt att finansiera större projekt kommer att tas i bruk? Kommer övergången att bli enkel och smärtfri? Nej, det tror jag inte. Säkert kommer många att uppleva att de förlorar ekonomiskt på det hela. Men det är bara för att de tänker kortsiktigt och smått. Som kollektiv tror jag att vi kommer att uppleva ett aldrig skådat uppsving, både ekonomiskt och socialt. Vi kommer att leva i kvalitet istället för kvantitet. Lycka kommer återigen bli något som alla kan få uppleva regelbundet och inte som idag; en sällsynt lyxprodukt endast förunnad ett fåtal.
Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)
Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa ”Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.
Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.
Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?
Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.
Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.
Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.
Varför har tekniken gjorts så krånglig?
Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.
Enligt David Jonstad (i ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.
Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?
Idag blir det inget vanligt inlägg. Istället bjuder jag på en fabel som jag skrivit. Varsågod!
Sagan om Räven, Vesslan och monsterkaninerna
Det var en gång en vackert grönskande dal där hundratals kaniner levde i frid och fröjd och betade av de rika örterna. De grävde tunnlar i sluttningarna där de bodde i små familjer och större grupper. En vacker dag kom en räv till dalen. Han stod på en höjd och tittade ut över de betande kaninerna. Mums, tänkte han. Här kan jag leva gott på kaninkött i många år. Men när han försökte fånga sig en saftig kanin sprang den bara iväg för honom, hit och dit och sedan ner i en tunnel under marken. Hålet var för litet för Räven att krypa in i och för djupt för att han skulle nå in med tassen. Många gånger försökte Räven fånga sig en kanin men hur han än jagade och lurpassade lyckades han inte. Om det bara kunde finnas ett sätt att veta exakt var och när en kanin skulle komma ut ur sin tunnel, då skulle jag med lätthet kunna fånga mig en, utan att ens behöva springa, tänkte Räven. Han drog sig tillbaka till höjden och funderade och funderade.
En vessla kom tassande förbi och såg Räven speja ut över kaninerna som återigen kommit ut för att beta. ”Fina, feta kaniner, inte sant?” sa Vesslan och plirade upp på Räven. ”Ja, men de är så hopplöst svåra att fånga”, svarade Räven. ”De springer bara hit och dit allihopa, det är så svårt att se ut en att följa och lyckas man med det så slinker den snart ner i ett hål i alla fall.” Vesslan instämde att det var svårt att fånga dem. ”Men du är liten”, sa Räven, ”du kommer väl in i deras tunnlar?” ”Jo, visserligen”, svarade Vesslan, ”men de försvarar sina bon med tänder och klor. Jag har försökt och det gör jag inte om.” Han visade ett ärr han hade i sidan. Räven och Vesslan drog båda en suck när de tänkte på alla dessa feta kaniner som var så oåtkomliga.
”Tja…”, sa Vesslan. ”Om vi skulle sitta vid varsitt hål och en av oss skräms i ena änden. Då rusar kaninen ut genom det andra hålet och…” Vesslan drog menande med tassen över halsen. ”Ja… men det är så många hål”, sa Räven. ”Och vi är bara två.”
”Om det bara fanns ett sätt att styra var och när de skulle komma ut”, tänkte Räven högt.
Vesslan nickade eftertänksamt och så funderade de en stund till. ”Men!” sa Vesslan plötsligt. ”Tänk om de bara tror att det finns något skrämmande utanför hålet. Om vi säger till dem att det finns något otäckt utanför alla tunnlar utom kanske en.” ”Men springer de inte bara ut genom det hålet då?” sa Räven. ”Jo, precis, och där sitter vi!” sa Vesslan. ”Aha! Smart! Men hur ska vi få dem att tro att det finns något otäckt därute, kommer de inte bara att se efter själva?” Vesslan skrockade. ”Du verkar inte veta hur kaniner fungerar. Det räcker med att deras Äldste tror på det, sedan kommer alla att tro, utan att se efter själva.” ”Och hur ska vi få deras Äldste att tro på det?” frågade Räven. ”Lita på mig”, sa Vesslan.
Nästa dag tog Vesslan på sig ett gammalt kaninskinn och hoppade ner i dalen. Kaninerna betade fridfullt och anade ingenting när Vesslan smög sig in ibland dem. Han försökte skutta lite kaninaktigt fram till gruppen av de Äldste – några gamla, visa kaniner som var både skumögda och lomhörda. Med pipig kaninröst började Vesslan föra en dialog med sig själv, som om han var en kanin som talade till en annan: ”Har du hört om monsterkaninerna?” ”Nej, vad är det för några?” ”Jo, de ser ut precis som vi. Men de äter kaniner!” ”Vad säger du!? Kaniner som äter andra kaniner?” ”Nej, de är inga kaniner, men de ser precis ut som kaniner. Och luktar som oss. Men de äter kaniner.” ”Hur vet man vilka som är monsterkaniner och vilka som inte är det?” ”Det vet man inte. Bara Räven vet det.” ”Varför vet Räven?” ”Jo, för att han äter ju också kaniner. Såklart han vet skillnad.” Ju mer Vesslan pratade med sig själv, desto oroligare blev de gamla kaninerna runt honom. När han hörde att de förde ryktet vidare sinsemellan och sedan till de yngre kaninerna log han för sig själv och drog sig sakta tillbaka till höjden där Räven väntade. ”Nu är det din tur!” sa Vesslan.
Räven tog några snabba språng ner i dalen och ropade: ”Monsterkaninerna kommer!”
”Skynda er in i hålorna och låt mig ta hand om dem.” Kaninerna skuttade panikslaget in i sina tunnlar där de låg och darrade av skräck. Hela natten låg de där medan Räven gick av och an utanför. ”Där är en! Och där! Stanna kvar i hålorna ni tills jag säger att det är säkert att gå ut.” Hela nästa dag gick medan Vesslan och Räven turades om att gå på vakt utanför. Nu och då ropade de till som om de sett en monsterkanin. När det gått ytterligare en natt började kaninerna bli hungriga. De ropade ut till Räven och frågade om de inte kunde få gå ut och äta lite. Efter en lång stunds tystnad svarade till slut Räven: ”En familj i taget får gå ut och äta tills jag säger till. Jag ropar in i den tunnel som är säker.” Vesslan hade svårt att hålla sig för skratt när han och Räven stod vid en tunnelöppning och ropade: ”Här är det fritt fram!” Så fort en kanin stack ut nosen ryckte de till sig den och åt upp den. De andra kaninerna hörde tumultet och frågade vad som hänt. ”Det var en monsterkanin!” svarade Räven. ”Den hade slunkit in i tunneln och låtsades vara en av er, men nu har vi tagit hand om den.” Den kaninfamilj som förlorat en medlem förstod att det var monsterkaninen som varit framme. De sörjde men var samtidigt tacksamma för att Räven gjorde det han kunde för att hålla dem trygga.
På detta sätt gick det några dagar. Kaninerna blev allt hungrigare och Räven och Vesslan blev allt mättare. Efter ett tag insåg de dock att de feta kaninerna inte var så feta längre. Så de började släppa ut dem utan att äta upp dem. Korta stunder, en kaninfamilj i taget. Men de stackars kaninerna var så rädda att de knappt vågade äta. Om två familjer kom ut samtidigt skyggade de undan från varandra – tänk om de andra var monsterkaniner? Bäst att hålla sig undan. Till slut var de övertygade om att alla andra kaniner de såg var monsterkaniner och de ropade på Räven att han skulle komma och döda de andra. Om han inte var alltför mätt gjorde han dem till viljes. Även inom kaninfamiljerna började man misstänka varandra för att egentligen vara monsterkaniner. I synnerhet som allas magar kurrade – det var säkert av hunger efter kaninkött. Kaninerna grävde nya gångar där de kunde hålla till en och en och alla ropade de att Räven måste vakta utanför. Aldrig hade Räven och Vesslan haft så sköna dagar. Mat i överflöd utan minsta ansträngning.
Men så en dag var det en kanin som började fundera.
Hur många monsterkaniner fanns det egentligen därute? Och hur såg Räven skillnad men inte kaninerna själva? Vart tog alla släktingar vägen? Han lyfte frågorna med en kamrat som han var tämligen säker på inte var en monsterkanin. Och kamraten höll med om att det var något konstigt med det hela. Varifrån hade de där monsterkaninerna egentligen kommit? Var det någon som hade sett dem? Tillsammans sökte de upp en av de Äldste, så utmärglad av hunger och svag av rädsla att han knappt fick fram ett vettigt ord. Men så fort de båda vännerna började ställa sina frågor blev de tystade. Hur vågade de ifrågasätta de Äldste? Säkert var de monsterkaniner själva! Med svag röst ropade gammelkaninen på Räven. ”Här är två monsterkaniner! Rädda oss!” Men de båda vännerna sprang snabbt och gömde sig och Räven var för mätt för att orka jaga efter dem.
En natt när Räven och Vesslan båda hade somnat i gräset, mätta och belåtna, smög sig de båda vännerna, som nu hade fått sällskap av ytterligare några ifrågasättande kaniner, ut i månljuset. De skuttade runt, spejade och luktade. Men allt var som vanligt. Inte fanns det några spår av främmande monsterkaniner. Kanske hade de gett sig av? Eller så hade de aldrig funnits? De tittade på Räven och Vesslan där de låg och sov. Båda hade munnarna öppna i nöjda grin och där på huggtänderna syntes spår av kaninpäls. ”Vet ni vad jag tror”, sa en av de vaksamma kaninerna, ”jag tror att det aldrig funnits några monsterkaniner, utan att Räven och Vesslan hittat på alltihop. Det är de som äter alla kaniner, alla vanliga kaniner.” Vännerna höll med. Men hur skulle de gå tillväga för att avslöja bluffen? Om någon av dem vågade sticka ut nosen skulle den kaninen genast bli tagen av Räven.
De behövde komma ut alla på en gång.
Hela resten av natten skuttade de in och ut i alla kaninhålor. Där de inte blev utjagade under höga skrin av skräck (”monsterkaniner!”) förklarade de vad de trodde. Några fler kaniner började tveka, de lyssnade och kikade ut genom öppningarna. Det var sant, där fanns inga monsterkaniner. Och Räven och Vesslan sov lugnt. Så länge de sover, kan det ju inte vara någon fara, tänkte de vakna kaninerna. Och sakta men säkert kröp fler och fler kaniner ut i det daggvåta gräset. De var så hungriga att de inte orkade vara rädda mer. Istället betade de örter och gräs tills gryningen kom. När Räven och Vesslan sträckte på sig, gäspade och reste sig upp, var de omgivna av betande kaniner. Förvirrat och förargat såg de på kaninerna och på varann. ”Monsterkaniner!” ropade Räven, men hans röst var svag efter sömnen. Några av kaninerna tittade upp från gräset. ”Var då?” frågade de. Räven snurrade runt och pekade med tassen mot några kaniner här och där. ”Där! Och där!” ”Nej”, svarade en av kaninerna, ”det där är min granne och han där borta är min farbror. Försök inte, här finns inga monsterkaniner.” Då blev Räven arg och försökte skrämma kaninerna genom att rusa runt och visa tänderna. Men han var så fet att han inte orkade springa ikapp kaninerna som bara skuttade undan ifrån honom och sedan fortsatte äta. Vesslan gjorde också några halvhjärtade försök att jaga kaninerna men när de stampade ilsket åt honom drog han sig förskräckt tillbaka. ”Erkänn att det var ni båda, hela tiden, som tog våra vänner och släktingar!” ropade en av kaninerna. ”Ja, så var det!” ropade en annan. Argsinta utrop kom snart från flera håll och kaninerna började omringa Räven och Vesslan. ”Det är ni som är monsterkaniner!” ropade de och kom närmare och närmare. Räven tog ett skutt över några kaniner och sprang så fort han orkade uppför backen till höjden. Vesslan sicksackade mellan benen på några kaniner och följde efter, ljudligt flåsande av ansträngningen. De båda skurkarna sprang så fort att deras lungor brast och i samma ögonblick föll de båda döda ner, just som solen klev upp på den klarblå himlen.
