Etikett: död

Inga känslor, bara siffror i ”Vaccineffekten”

Jag var skeptisk till vacciner redan innan Covid men efter vad vi upplevde med de så kallade covidvaccinerna fick jag verkligen upp ögonen för korruptionen och människoföraktet inom vaccinindustrin. Det visade sig att ”säkert och effektivt” var en lögn inte bara för covid”vaccinen”, utan även för i stort sett alla vacciner vi har idag.

Som lekman förleds du att tro att om du tar ett vaccin så slipper du få sjukdomen du vaccinerar mot.

Men detta är inte sant – det finns inget vaccin som ger ett hundraprocentigt skydd, i vissa fall kan vaccinationen till och med ge dig den sjukdom du försöker undvika! Inget vaccin är heller säkert. Vi får veta att vi kan få lite rodnad och ömhet vid själva injektionsstället och att det går över efter några dagar. (Vi låtsas inte om att jag fortfarande kan uppleva klåda där jag fick en spruta i lågstadiet.) Med denna (högst bristfälliga) information, plus att de säger att de sjukdomar du vaccinerar dig mot kan få fruktansvärda följder (vilket inte heller är sant i de allra flesta fall), känns det förstås självklart att ta de sprutor som erbjuds (eller låta injicera sina barn). Du väger argumenten mot varandra: lite ont i armen några dagar för att slippa svår sjukdom eller död. Inget svårt val. Men tänk om vågskålen skulle tippa åt andra hållet och argumenten istället är: en immunförstärkande mild sjukdom mot möjliga livslånga handikapp eller död?

Hur långt behöver vågskålen börja väga över för att du ska tänka till en extra gång innan du kavlar upp?

Det är detta Robert F Kennedy Jr och Brian Hooker försöker lyfta fram i boken ”Vaccineffekten”. Vilka är egentligen riskerna med olika typer av vaccin? Det är inte lätt att få fram uppgifter om vaccinskador och möjliga biverkningar. Väldigt lite forskning om detta görs, märkligt nog. Argumentet för att inte ha en ovaccinerad kontrollgrupp är att det skulle vara oetiskt att förvägra människor en potentiellt livräddande behandling. Och ofta låter man de ovaccinerade, de gånger man har en sådan kontrollgrupp, få vaccinet efter några veckor, vilket omöjliggör långtidsstudier. Men det är bara för vacciner man resonerar såhär. Cancer-mediciner testas mot placebogrupp och trots att detta är ännu mer potentiellt livräddande (ett vaccin administreras ju till en frisk person med oviss risk för sjukdomen, medan en redan sjuk patient skulle kunna ges möjlighet att leva lite längre med en ny cancermedicin) anses det inte oetiskt att förvägra kontrollgruppen medicinen. Nej, det finns nog helt andra anledningar till att man inte vill testa mot en ovaccinerad kontrollgrupp. Kennedys och Hookers siffror ger en tydlig bild.

Vaccinerade är sjukare än ovaccinerade, ibland mycket sjukare.

Boken är rätt torr och vetenskaplig, antagligen för att vaccinskeptiker ofta anklagas för att komma med mer känslor än fakta. Den inleds med en genomgång av de olika statistiska termerna och begreppen men det gör inte mig mycket klokare, tyvärr, och då har jag ändå läst statistik. Begripligare blir det när diagrammen presenteras, här syns det tydligt hur många gånger större risken är för en åkomma hos de vaccinerade jämfört med de ovaccinerade. Och det handlar inte om lite ont i armen några dagar. Vi talar om allergier, autism, ADHD, astma, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, gastrointestinala sjukdomar, eksem, tics, crohns sjukdom, celiaki, minnesstörningar, narkolepsi, Bells pares, Guillain-Barrés syndrom, luftvägsinfektioner (inklusive corona), diabetes, MS, myokardit, perikardit, bältros, missfall, blödningar samt död.

I USA får ett barn inte mindre än 73 doser vaccin av olika slag innan artonårsdagen.

Över hälften av alla barn har kroniska sjukdomar och autismspektrumdiagnoser blir allt vanligare. Vi ser en liknande utveckling här i Sverige men vårt vaccinprogram är inte alls lika omfattande, dessutom har vi förbud mot kvicksilver i vacciner. Kvicksilver misstänks ha kopplingar till både hjärnskador (inklusive autism) och demens. Kan det finnas ett samband mellan vaccinationer och alla dessa kroniska sjukdomar och tillstånd? Får vi ens ställa frågan? Det verkar inte så. Kennedy med flera har i många år kämpat för att få tillgång till den data som finns och för att få starta studier som jämför ovaccinerade med vaccinerade. Men det har nästan alltid varit kalla handen från myndigheterna. Till slut var de tvungna att stämma hälsomyndigheten för att få tillgång till information om vaccinsäkerhet. Men när de efterfrågade kopior på de långsiktiga, placebokontollerade kliniska prövningar som licensieringen av vart och ett av barnvaccinationerna grundats på fick de svaret att inga sådana studier hade gjorts! Vaccinen hade godkänts utan prövningar, eller baserat på mycket bristfällig information, ofta hade ett nytt vaccin endast jämförts mot ett liknande äldre vaccin och om biverkningarna inte blev fler ansågs det ”säkert”. Istället för placebo (typ saltlösning eller något annat som inte påverkar kroppen) har man använt ett annat vaccin eller det lösningsmedel som vaccinet innehåller, vilket naturligtvis gör studierna helt värdelösa.

Kennedy och Hooker har inte dragit några slutsatser eller gjort egna tolkningar i ”Vaccineffekten”, de har bara presenterat resultat från en mängd studier från hela världen, så objektivt som möjligt.

Det är upp till läsaren att bedöma om det är värt att ta vaccinet eller inte.

Boken är uppdelad efter de olika typer av vacciner som ges, så det finns ett kapitel för MPR, polio och rotavirus, HPV, covid med flera. Självklart förekommer inte alla de biverkningar jag nämnt hos alla vacciner men varje vaccin har svåra biverkningar, ofta flera stycken, vilket gör det alarmerande nog enligt mig. I slutet av boken får läsaren ta del av korrespondens mellan Kennedy och ledningen för nationella hälsoinstitutet (NIH) i USA, för att själv bilda sig en uppfattning om myndighetens agerande i frågan. I det avslutande brevet från chefen för NIH, Francis Collins, får Kennedy veta att hans och gruppens önskemål inte kan tillgodoses eftersom de baseras på antagandet att vacciner inte är säkra och det vet vi ju att de är, menar Collins.

Vilket jävla god dag-yxskaft-svar! Ursäkta att jag svär.

Men det är som att säga att vi inte behöver testa vaccinen eftersom vi inte behöver testa dem. Om de var farliga hade vi ju testat dem, men nu har vi inte testat dem, alltså är de inte farliga. Herrejösses! Men det är på den här nivån debatten om vacciner förs i det offentliga. Och när vaccinkritiker pekar på hur korrupta myndigheterna är, där flera personer på viktiga poster är jäviga med ekonomiska intressen i läkemedelsbranschen, får de till svar att myndigheterna ju har granskat sig själva och inte hittat några problem. Alltså har vi inga problem. Om vi någon gång tappar tålamodet med sådana ”argument” och blir förbannade kan man väl inte klandra oss? Men nuförtiden orkar jag inte ens ta debatten när jag möter sådana idioter. Can’t fix stupid.

Det spelar ingen roll hur många väl underbyggda argument man har: människor ändrar inte uppfattning. Jag såg ett inlägg på facebook där en person (till svar på kritiken att man inte ska tro allt man ser på internet) visade hur många böcker han eller hon hade läst om vaccinskador, det var bok efter bok efter bok… Genast sa någon i en kommentar att vem som helst kan ju skriva böcker nuförtiden, det där är bara fiktion. Och om vi visar siffror och statistik från oberoende forskare heter det att de bara är ute efter att tjäna pengar (som om läkemedelsbranschen är en ideell och filantropisk förening) eller skapa berömmelse (jotack, de blir av med sina legitimationer och jobb). Det hjälper inte ens att visa siffror från myndigheterna själva. Då är det inte alls vaccinet som orsakat dödsfallen eller sjukdomarna, det måste vara något helt annat för vi VET JU ATT VACCIN ÄR SÄKRA OCH EFFEKTIVA!!!

Det är lätt att bli uppgiven men jag tror att vinden vänder nu.

Efter debaclet med covid”vaccinerna” är det många fler som har börjat ifrågasätta vacciner generellt och nyligen släpptes en stor studie (som hemlighållits) där man jämfört ovaccinerade med vaccinerade – precis det som Kennedy med flera frågat efter – och resultaten är minst sagt skrämmande. Vissa diagnoser som är vanliga bland de vaccinerade finns knappt alls hos de ovaccinerade, t ex autism och diabetes. Visst skulle det möjligen kunna bero på en tredje faktor – korrelation betyder inte automatiskt orsak – men i så fall bör det undersökas vidare. Och den nya studien tar hänsyn till en mängd olika faktorer som skulle kunna påverka och ändå är sambandet tydligt: vaccinerade är sjukare än ovaccinerade.

Så vilka är det som egentligen belastar sjukvården och kostar oss miljarder i skattepengar årligen?

Först i form av sanktionerade vacciner och sedan i livslånga behandlingar med återkommande sjukhusbesök… Jag har nog haft tur (fast jag fick inte så många vacciner när jag var barn) och mina barn likaså, även om jag stoppade vaccineringarna av min yngsta. Och vi bor ju i Sverige där vaccinationerna är relativt få och valet finns att säga nej. Skulle jag bli erbjuden ett vaccin idag (oavsett mot vad) skulle jag absolut säga nej och ”Vaccineffekten” har bara stärkt mig i den övertygelsen.

Vaccineffekten
Robert F Kennedy Jr & Brian Hooker (2023)
Karneval Förlag
ISBN 9789189494534

Känslor på främmande språk

Att läsa skönlitteratur på andra språk än svenska är ett bra sätt att träna språkkunskaper.

Vi hittade Karen Köhlers novellsamling ”Wir haben Raketen geangelt” (översatt till svenska blir det: ”Vi metade raketer”) på en parkering för flera år sedan. Jag, som läst tyska i skolan tänkte att det kunde vara en trevlig utmaning, både för mig och för mina språkintresserade barn. Men boken glömdes snart bort oläst. Så när den nu dök upp i en storstädning fick den komma med i min 50-böckersutmaning. På sätt och vis en dubbel utmaning eftersom jag, trots sex års tyskalektioner och flera besök i tysktalande länder, har en rätt rostig tyska för att uttrycka det milt. Fördelen med tyskan är dock att den är så lik svenskan att det många gånger går att gissa betydelsen av ett ord, särskilt om man läser det högt. Köhler underlättar också för mig genom att skriva en del av dialogen på engelska. Jag läser de första två novellerna utan ordbok. Det går ganska bra ändå. Genom sammanhanget kan jag, om jag läser om styckena – två steg fram och ett tillbaka – förstå i alla fall 80-90 procent av orden. Tillräckligt för att sugas in i berättelserna och gripas av dem.

För det är något som Köhler är duktig på – att få läsaren att känna. Novellerna är skrivna i jagform och ofta som en inre dialog eller nedskrivna tankar i anteckningsböcker eller på vykort. Det gör att vi lär känna karaktärerna inifrån och ut. De yttre detaljerna nystas i viss mån upp allt eftersom men är egentligen inte viktiga. Berättelserna uppvisar en enorm bredd. Köhler tar oss till Las Vegas, Rom och Lofoten och vi möter människor från alla samhällskikt och åldrar. Det finns ändå en röd tråd och den handlar om mänskliga möten, relationer, förlust, förlåtelse och läkning. Just läkningen är viktig eftersom den nakna mänskliga upplevelsen innehåller så mycket smärta. Många av berättelserna handlar om cancer och död. Ändå känns boken inte tung. Jag skrattar flera gånger. Blir tårögd ibland. Och ofta lämnar novellerna mig med en känsla av ”åh!” Som i ”åh, var det så det var!” eller ”åh, vad fint”.

Är det Köhlers berättarkonst eller min egen föreställningsförmåga som gör att de världar hon bygger upp blir så levande för mig, trots att 10-20 procent av orden går mig förbi?

Köhler måste ha upplevt mycket i sitt liv för att så detaljrikt kunna återge de skilda miljöerna och människorna. Det enda som skaver lite för mig är att den äldre generationen och traditionen skildras övervägande negativt. Åldrande föräldrar beskrivs nästan enbart som en belastning. Som oförstående, dömande och fördomsfulla. Många av huvudkaraktärerna vill lämna sina rötter och det förflutna, kasta det överbord, vilket kan vara en förståelig känsla om man har genomgått lidande. Ändå tror jag att det bara är med djupa rötter som vi klarar av att ta emot livets hårda slag. Och det finns en skönhet och ett värde i tidigare generationers sätt att leva. Vad vi än gör kan vi inte undkomma att vårt ursprung ligger där: vi finns till för att generationer före oss har tagit sig igenom svårigheter och skapat ett bättre liv för sin avkomma.

Vårt liv har också fått sin form av de ramar som våra förfäder skapat, ofta som svar på problem. ”Traditioner är lösningar på problem som vi glömt att vi hade. Om vi tar bort lösningarna kommer problemen tillbaka”, är ett citat av Donald Kingsbury som jag osökt kommer att tänka på. Det finns en trend idag att kasta ut allt gammalt. ”New is always better” som Barney säger i TV-serien ”How I met your mother”. Men är nytt alltid bättre och har det gamla inget värde? Vi kan inte kapa banden helt till de människor och traditioner som gått före oss. Vi är en del i en kedja och vi har ett ansvar att föra kunskap och lärdomar vidare till våra barn. Dels är det otroligt energikrävande att uppfinna hjulet om igen genom att försöka bygga ett nytt samhälle varje generation, dels får bristen på kontinuitet utvecklingen att gå bakåt.

Om vi måste börja med grunden om och om igen, hur ska vi då någonsin komma till taket? Och under tiden regnar det in.

Dessutom blir det ensamt om man bara har sig själv att lita på. Visst är det många gånger så som Köhler visar, att gamla trauman går i arv, men lösningen är inte att fly från dem utan att läka dem så att traumat stannar med dig och inte går vidare till kommande generationer. Det är på sätt och vis det vi är här för. Varje generation får en chans att läka det gamla, skapa mer helhet och balans. Och det gör vi inte genom att blunda för det obehagliga, eller tro att vi vet bättre än dem som gått före. Det är på sätt och vis en tonårsidé, tänker jag. Gamla mossiga föräldrar som inte fattar nånting. Jag var också sådan. Och det är helt okej, om du är femton eller till och med tjugo. Men, som vi brukar säga till våra tonåringar: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min.

Karen Köhler var fyrtio år när hon gav ut den här novellsamlingen. Ändå känns det stundvis som om det är en rebellisk tonåring som berättar, fast med vuxna ord. Kanske är skrivandet ett sätt för Köhler att bearbeta egna ärvda trauman, eller så är hon ett ”barn av sin tid” och medsvept i vänstervågen där allt gammalt upplevs som en tvångströja. Jag vet inte. Kanske är det jag som är gammal och mossig (eller högerextrem) när jag vrider mig obekvämt så fort det handlar om samkönade relationer eller andra ”sexuella variationer”, och när det känns som att jag saknar fotfäste så länge jag inte vet om jaget i berättelsen är en man eller kvinna. (Spoiler: det är alltid en kvinna.) Trots våra olikheter kan jag ändå uppskatta Köhlers fantastiska berättarförmåga, som även om den framförs på ett för mig främmande språk lyckas väcka så många känslor.