Etikett: språk

Ett gott skratt förlänger livet

Wodehouse hör sommaren till och jag inleder min icke-semester med ”Skrattgas” från 1936, svensk översättning från 1958. Det här är en lite ovanlig Wodehouse-bok på så sätt att den innehåller ett inslag av science fiction eller surrealism. Men för övrigt är det en klassisk fars à la P. G. Wodehouse. En engelsk (nybliven) earl är på besök i Hollywood och råkar genom en olyckshändelse byta kropp (detta är den övernaturliga delen) med en barnskådespelare. De sedvanliga komplikationerna på kärleksfronten blir därigenom värre än vanligt. För hur bedyrar man sin kärlek för en kvinna när man råkat hamna i en pojkes kropp? Ja, bara att köpa sig en glass själv verkar ju omöjligt för den stackars earlen.

Som vanligt skrattar jag högt när jag läser.

Inte bara åt lustigheterna i handlingen utan också minst lika mycket åt det mustiga och illustrativa språket. Lingvistisk ekvilibrism kan man väl kalla det. Jag får lust att läsa högt bara för att smaka på orden och höra dem göra sina krumbukter. All heder åt översättaren, det kan inte ha varit lätt! Och jag slås av hur man förr förväntade sig att läsaren förstod åtminstone lite franska och tyska. Wodehouse slänger gärna in utländska uttryck i texten. Min man frågar mig emellanåt om något ord. Ibland kan jag hjälpa honom, ibland inte. Man kommer liksom bara så långt med sex års skoltyska och två år franska. Ändå njuter jag av varje sida i ”Skrattgas”, där ungdomlig femtiotalsslang också får ta plats. Jag undrar hur originalet ser ut.

Wodehouse var ju engelsman men tillbringade mycket tid i USA och han driver lika mycket med engelsmän som med amerikanare.

Skrev han boken på utpräglad brittisk engelska eller varvade han med amerikanska uttryck? Återigen tänker jag att översättaren Birgitta Hammar var väl värd sin lön och lite till. Det går lätt att läsa, vilket behövs för berättelsen kommer igång direkt och ökar bara tempo mot slutet. Det går i flygande fläng och som läsare får man ingen vila när man följer den stackars hjältens kast mellan hopp och förtvivlan. Inte sällan hamnar han ur askan i elden och nästan fram till sista sidan har man ingen aning om hur det hela ska ordna upp sig. Men det gör det såklart. Det är en av anledningarna till att jag älskar Wodehouse: hur trassligt det än blir så ordnar allt upp sig till slut. De älskande får varann och otäckingarna får på nöten.

Wodehouse producerade massor av dessa lyckopiller men det är svårt att få tag på dem på svenska. Maken har finkammat antikvariat för att bygga upp sin samling. Varför ger man inte ut nyupplagor av Wodehouses böcker? När jag går på biblioteket eller i en bokhandel idag slås jag av hur mycket av utbudet som är dystopiskt eller på andra sätt tungt. I bästa fall finns en liten hylla för feelgood, men det är som för att säga att det är undantaget. Och kanske lite fult och billigt.

Som onyttigt godis står hyllan med romantik och feelgood vid kassan i matbutiken.

Varför då? Vi blir inte bara vad vi äter, utan också i allra högsta grad vad vi läser. Och feelgood är så mycket bättre för din hälsa än smågodis, eller för den delen en realistisk roman om nån knarkare i förorten. Dottern beklagade sig över att de i skolan tvingades läsa en riktigt hemsk roman utan lyckligt slut. Är det här vad man ska erbjuda unga människor som mår dåligt redan, och som kanske har svårt för att läsa? Böckerna i skolan är för vissa de enda böcker som de möter. Hur villig att läsa mer blir man efter det? Vi som skriver och producerar böcker vill få fler att läsa, såklart. Då borde vi kanske erbjuda ”godiset” först? Den som sedan vill ta sig an en segare stek kan göra det, om han eller hon känner sig manad. Det är väl viktigare ATT människor läser än VAD de läser? Jag minns att jag som ung ryggade tillbaka när jag fick höra att en bok var en ”klassiker” som man ”måste läsa”. Erfarenheten (från skolan) sa mig att då var det förmodligen en tråkig och dyster bok med svårt språk. Ibland hände det dock att jag på egen hand upptäckte en klassiker, och först i efterhand förstod att det var en sådan. Och nu, som vuxen (framför allt tack vare recensioner i Epoch Times) har jag börjat läsa till exempel Strindberg och Nietzsche.

Men jag vill varva det tunga med det lätta och Wodehouse är en favorit att återkomma till. Han gör mig aldrig besviken.

Wodehouse blev under sin livstid kritiserad för att han var för lättsinnig och inte tog politisk ställning. Men mellan raderna finner man ibland saftig kritik mot inte bara politiker utan även mot media och underhållningsbranschen som ju Wodehouse var en del av. Som sagt, han kunde driva med alla, och även om det stundvis kan vara vasst är det aldrig elakt, en konst som idag tycks vara bortglömd. Jag önskar jag själv kunde skriva som Wodehouse. Inte bara för att hans böcker sålde bra, utan också för att han fick människor att må bättre. Ja, även efter sin död fortsätter han ju bidra till folkhälsan. Om ett gott skratt verkligen förlänger livet har han lagt några år till mitt.

 

Känslor på främmande språk

Att läsa skönlitteratur på andra språk än svenska är ett bra sätt att träna språkkunskaper.

Vi hittade Karen Köhlers novellsamling ”Wir haben Raketen geangelt” (översatt till svenska blir det: ”Vi metade raketer”) på en parkering för flera år sedan. Jag, som läst tyska i skolan tänkte att det kunde vara en trevlig utmaning, både för mig och för mina språkintresserade barn. Men boken glömdes snart bort oläst. Så när den nu dök upp i en storstädning fick den komma med i min 50-böckersutmaning. På sätt och vis en dubbel utmaning eftersom jag, trots sex års tyskalektioner och flera besök i tysktalande länder, har en rätt rostig tyska för att uttrycka det milt. Fördelen med tyskan är dock att den är så lik svenskan att det många gånger går att gissa betydelsen av ett ord, särskilt om man läser det högt. Köhler underlättar också för mig genom att skriva en del av dialogen på engelska. Jag läser de första två novellerna utan ordbok. Det går ganska bra ändå. Genom sammanhanget kan jag, om jag läser om styckena – två steg fram och ett tillbaka – förstå i alla fall 80-90 procent av orden. Tillräckligt för att sugas in i berättelserna och gripas av dem.

För det är något som Köhler är duktig på – att få läsaren att känna. Novellerna är skrivna i jagform och ofta som en inre dialog eller nedskrivna tankar i anteckningsböcker eller på vykort. Det gör att vi lär känna karaktärerna inifrån och ut. De yttre detaljerna nystas i viss mån upp allt eftersom men är egentligen inte viktiga. Berättelserna uppvisar en enorm bredd. Köhler tar oss till Las Vegas, Rom och Lofoten och vi möter människor från alla samhällskikt och åldrar. Det finns ändå en röd tråd och den handlar om mänskliga möten, relationer, förlust, förlåtelse och läkning. Just läkningen är viktig eftersom den nakna mänskliga upplevelsen innehåller så mycket smärta. Många av berättelserna handlar om cancer och död. Ändå känns boken inte tung. Jag skrattar flera gånger. Blir tårögd ibland. Och ofta lämnar novellerna mig med en känsla av ”åh!” Som i ”åh, var det så det var!” eller ”åh, vad fint”.

Är det Köhlers berättarkonst eller min egen föreställningsförmåga som gör att de världar hon bygger upp blir så levande för mig, trots att 10-20 procent av orden går mig förbi?

Köhler måste ha upplevt mycket i sitt liv för att så detaljrikt kunna återge de skilda miljöerna och människorna. Det enda som skaver lite för mig är att den äldre generationen och traditionen skildras övervägande negativt. Åldrande föräldrar beskrivs nästan enbart som en belastning. Som oförstående, dömande och fördomsfulla. Många av huvudkaraktärerna vill lämna sina rötter och det förflutna, kasta det överbord, vilket kan vara en förståelig känsla om man har genomgått lidande. Ändå tror jag att det bara är med djupa rötter som vi klarar av att ta emot livets hårda slag. Och det finns en skönhet och ett värde i tidigare generationers sätt att leva. Vad vi än gör kan vi inte undkomma att vårt ursprung ligger där: vi finns till för att generationer före oss har tagit sig igenom svårigheter och skapat ett bättre liv för sin avkomma.

Vårt liv har också fått sin form av de ramar som våra förfäder skapat, ofta som svar på problem. ”Traditioner är lösningar på problem som vi glömt att vi hade. Om vi tar bort lösningarna kommer problemen tillbaka”, är ett citat av Donald Kingsbury som jag osökt kommer att tänka på. Det finns en trend idag att kasta ut allt gammalt. ”New is always better” som Barney säger i TV-serien ”How I met your mother”. Men är nytt alltid bättre och har det gamla inget värde? Vi kan inte kapa banden helt till de människor och traditioner som gått före oss. Vi är en del i en kedja och vi har ett ansvar att föra kunskap och lärdomar vidare till våra barn. Dels är det otroligt energikrävande att uppfinna hjulet om igen genom att försöka bygga ett nytt samhälle varje generation, dels får bristen på kontinuitet utvecklingen att gå bakåt.

Om vi måste börja med grunden om och om igen, hur ska vi då någonsin komma till taket? Och under tiden regnar det in.

Dessutom blir det ensamt om man bara har sig själv att lita på. Visst är det många gånger så som Köhler visar, att gamla trauman går i arv, men lösningen är inte att fly från dem utan att läka dem så att traumat stannar med dig och inte går vidare till kommande generationer. Det är på sätt och vis det vi är här för. Varje generation får en chans att läka det gamla, skapa mer helhet och balans. Och det gör vi inte genom att blunda för det obehagliga, eller tro att vi vet bättre än dem som gått före. Det är på sätt och vis en tonårsidé, tänker jag. Gamla mossiga föräldrar som inte fattar nånting. Jag var också sådan. Och det är helt okej, om du är femton eller till och med tjugo. Men, som vi brukar säga till våra tonåringar: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min.

Karen Köhler var fyrtio år när hon gav ut den här novellsamlingen. Ändå känns det stundvis som om det är en rebellisk tonåring som berättar, fast med vuxna ord. Kanske är skrivandet ett sätt för Köhler att bearbeta egna ärvda trauman, eller så är hon ett ”barn av sin tid” och medsvept i vänstervågen där allt gammalt upplevs som en tvångströja. Jag vet inte. Kanske är det jag som är gammal och mossig (eller högerextrem) när jag vrider mig obekvämt så fort det handlar om samkönade relationer eller andra ”sexuella variationer”, och när det känns som att jag saknar fotfäste så länge jag inte vet om jaget i berättelsen är en man eller kvinna. (Spoiler: det är alltid en kvinna.) Trots våra olikheter kan jag ändå uppskatta Köhlers fantastiska berättarförmåga, som även om den framförs på ett för mig främmande språk lyckas väcka så många känslor.