Topelius och jag

Jag och den finländske författaren Zacharias Topelius har det gemensamt att vi båda är födda i den lilla staden Nykarleby på Finlands västkust och därför känns det lite pinsamt att jag haft så dålig koll på hans rika produktion. När jag besökte staden nyligen passade jag på att titta in på Kuddnäs, Topelius barndomshem som finns bevarat som museum. Jag har säkert varit där någon gång som barn även om jag inte minns det, men för några år sedan genomgick museet en varsam renovering och i och med detta gjordes museet också mer tillgängligt och besöksvänligt. Man kan gå runt utan guide och ändå lära sig mycket tack vare den tydliga skyltningen på flera språk. Personalen var mycket vänlig och tillmötesgående och den som vill kan även ta en fika i det gulliga caféet. Kort sagt, det här är ett museum väl värt ett besök! När jag och maken strosade runt i trädgården och huset drabbades vi av ungefär samma känsla av igenkänning och hemkänsla som när vi besökte Carl Larsson-gården i Sundborn. Det finns tydligen något hos dessa konstnärliga själar som klickar med oss. I anslutning till caféet på Kuddnäs fanns försäljning av hantverk och böcker och jag köpte en samling av Topelius noveller för vidare förkovran.

Vad är det som gjort Topelius till en sådan nationalhjälte, undrade jag.

Att kalla texterna för noveller är egentligen inte helt korrekt. Topelius skrev ofta sina berättelser som följetonger i Helsingfors tidningar och flertalet är så långa att man valt att bara ha med utdrag av dem, vilket är synd. Läsaren hänvisas till hemsidan för att läsa novellerna i sin helhet. Jag tycker emellertid inte om digital läsning så det blir väl till att leta på biblioteket om jag vill läsa upplösningen på ett par av de ytterst spännande berättelserna. Topelius var en sann berättare, de mest vardagliga detaljer kan bli spännande och intressanta. Utan att det blir långrandigt beskriver Topelius 1800-talets miljöer, kläder, seder och bruk så levande att det känns som att kliva rakt in i historien. Novellerna innehåller en hel del ovanliga ord och begrepp och flera av dem finns förklarade i korta ordlistor efter varje novell. När jag först såg detta tänkte jag att jag brukar kunna förstå gammelsvenska rätt bra, och finlandssvenskan är ju mitt modersmål så hur svårt kan det vara? Det visade sig dock att gammelfinlandssvenska är något alldeles för sig och jag bläddrar tacksamt fram till ordlistorna med jämna mellanrum. Franska begrepp används flitigt, vilket var vanligt på den tiden, och även där är jag lite ringrostig för att uttrycka det milt. Detta till trots flyter texten förvånansvärt lätt och när jag läser en av novellerna högt för familjen är det ett rent nöje.

Topelius skrev många lite mystiska och kusliga berättelser, ibland med kopplingar till finländsk folktro.

Fast spökhistorierna har oftast en naturlig och jordnära förklaring, 1800-talet var ju ändå rätt upplyst, om man får tro Topelius. Han hade även humor, vilket framkommer i en del av texterna, inte minst i min favorit: ”Fröken Drifva”. Jag förvånas över hur väl han kan beskriva en ung flickas tankar och känslor och påminns om Terry Pratchetts böcker om häxan Tiffany. Romantiken flödar också i novellerna; i vissa fall blir det rena rama kärlekssagorna där ödet kommer att spela en roll. Topelius skrev många sagor för barn och många tänker kanske på honom främst som en sagofarbror som behöll leksinnet livet ut. Därför var det roligt att få se hans barndomshem, där hans lekar satt sina spår och redan då visade potentialen hos den unge Zacharias. Bland annat fanns där ett kodat kärleksbrev till en ung väninna. Topelius gifte sig av kärlek och fick sex barn varav hälften dog unga och det satte sina spår. När hustrun dog tog han det hårt och blev sig aldrig riktigt mera lik. Familjen var viktig för Topelius. Och Topelius var viktig för sitt land. Han var ett stort namn redan under sin levnad och mottog flera utmärkelser. I Finland finns på många platser minnesmärken efter Topelius och gator har uppkallats efter honom. I Sverige är han märkligt nog inte lika känd, trots att han ju skrev på svenska. Och, som sagt, hans verk har nästan helt gått mig förbi. Men efter detta lilla smakprov i ”Noveller i urval” blir jag sugen på att läsa mer. Flera av novellerna har också filmatiserats och går kanske att få tag på om jag letar. Men berättelser, korta eller långa, gör sig ändå allra bäst i textform, tycker jag, i synnerhet så levande historier som de av Zacharias Topelius.

Noveller i urval
Zacharias Topelius (2024)
Appell Förlag
ISBN 9789198815009

Känslor på främmande språk

Att läsa skönlitteratur på andra språk än svenska är ett bra sätt att träna språkkunskaper.

Vi hittade Karen Köhlers novellsamling ”Wir haben Raketen geangelt” (översatt till svenska blir det: ”Vi metade raketer”) på en parkering för flera år sedan. Jag, som läst tyska i skolan tänkte att det kunde vara en trevlig utmaning, både för mig och för mina språkintresserade barn. Men boken glömdes snart bort oläst. Så när den nu dök upp i en storstädning fick den komma med i min 50-böckersutmaning. På sätt och vis en dubbel utmaning eftersom jag, trots sex års tyskalektioner och flera besök i tysktalande länder, har en rätt rostig tyska för att uttrycka det milt. Fördelen med tyskan är dock att den är så lik svenskan att det många gånger går att gissa betydelsen av ett ord, särskilt om man läser det högt. Köhler underlättar också för mig genom att skriva en del av dialogen på engelska. Jag läser de första två novellerna utan ordbok. Det går ganska bra ändå. Genom sammanhanget kan jag, om jag läser om styckena – två steg fram och ett tillbaka – förstå i alla fall 80-90 procent av orden. Tillräckligt för att sugas in i berättelserna och gripas av dem.

För det är något som Köhler är duktig på – att få läsaren att känna. Novellerna är skrivna i jagform och ofta som en inre dialog eller nedskrivna tankar i anteckningsböcker eller på vykort. Det gör att vi lär känna karaktärerna inifrån och ut. De yttre detaljerna nystas i viss mån upp allt eftersom men är egentligen inte viktiga. Berättelserna uppvisar en enorm bredd. Köhler tar oss till Las Vegas, Rom och Lofoten och vi möter människor från alla samhällskikt och åldrar. Det finns ändå en röd tråd och den handlar om mänskliga möten, relationer, förlust, förlåtelse och läkning. Just läkningen är viktig eftersom den nakna mänskliga upplevelsen innehåller så mycket smärta. Många av berättelserna handlar om cancer och död. Ändå känns boken inte tung. Jag skrattar flera gånger. Blir tårögd ibland. Och ofta lämnar novellerna mig med en känsla av ”åh!” Som i ”åh, var det så det var!” eller ”åh, vad fint”.

Är det Köhlers berättarkonst eller min egen föreställningsförmåga som gör att de världar hon bygger upp blir så levande för mig, trots att 10-20 procent av orden går mig förbi?

Köhler måste ha upplevt mycket i sitt liv för att så detaljrikt kunna återge de skilda miljöerna och människorna. Det enda som skaver lite för mig är att den äldre generationen och traditionen skildras övervägande negativt. Åldrande föräldrar beskrivs nästan enbart som en belastning. Som oförstående, dömande och fördomsfulla. Många av huvudkaraktärerna vill lämna sina rötter och det förflutna, kasta det överbord, vilket kan vara en förståelig känsla om man har genomgått lidande. Ändå tror jag att det bara är med djupa rötter som vi klarar av att ta emot livets hårda slag. Och det finns en skönhet och ett värde i tidigare generationers sätt att leva. Vad vi än gör kan vi inte undkomma att vårt ursprung ligger där: vi finns till för att generationer före oss har tagit sig igenom svårigheter och skapat ett bättre liv för sin avkomma.

Vårt liv har också fått sin form av de ramar som våra förfäder skapat, ofta som svar på problem. ”Traditioner är lösningar på problem som vi glömt att vi hade. Om vi tar bort lösningarna kommer problemen tillbaka”, är ett citat av Donald Kingsbury som jag osökt kommer att tänka på. Det finns en trend idag att kasta ut allt gammalt. ”New is always better” som Barney säger i TV-serien ”How I met your mother”. Men är nytt alltid bättre och har det gamla inget värde? Vi kan inte kapa banden helt till de människor och traditioner som gått före oss. Vi är en del i en kedja och vi har ett ansvar att föra kunskap och lärdomar vidare till våra barn. Dels är det otroligt energikrävande att uppfinna hjulet om igen genom att försöka bygga ett nytt samhälle varje generation, dels får bristen på kontinuitet utvecklingen att gå bakåt.

Om vi måste börja med grunden om och om igen, hur ska vi då någonsin komma till taket? Och under tiden regnar det in.

Dessutom blir det ensamt om man bara har sig själv att lita på. Visst är det många gånger så som Köhler visar, att gamla trauman går i arv, men lösningen är inte att fly från dem utan att läka dem så att traumat stannar med dig och inte går vidare till kommande generationer. Det är på sätt och vis det vi är här för. Varje generation får en chans att läka det gamla, skapa mer helhet och balans. Och det gör vi inte genom att blunda för det obehagliga, eller tro att vi vet bättre än dem som gått före. Det är på sätt och vis en tonårsidé, tänker jag. Gamla mossiga föräldrar som inte fattar nånting. Jag var också sådan. Och det är helt okej, om du är femton eller till och med tjugo. Men, som vi brukar säga till våra tonåringar: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min.

Karen Köhler var fyrtio år när hon gav ut den här novellsamlingen. Ändå känns det stundvis som om det är en rebellisk tonåring som berättar, fast med vuxna ord. Kanske är skrivandet ett sätt för Köhler att bearbeta egna ärvda trauman, eller så är hon ett ”barn av sin tid” och medsvept i vänstervågen där allt gammalt upplevs som en tvångströja. Jag vet inte. Kanske är det jag som är gammal och mossig (eller högerextrem) när jag vrider mig obekvämt så fort det handlar om samkönade relationer eller andra ”sexuella variationer”, och när det känns som att jag saknar fotfäste så länge jag inte vet om jaget i berättelsen är en man eller kvinna. (Spoiler: det är alltid en kvinna.) Trots våra olikheter kan jag ändå uppskatta Köhlers fantastiska berättarförmåga, som även om den framförs på ett för mig främmande språk lyckas väcka så många känslor.