Framåt eller bakåt?

Saknar du också känslan av en riktig telefonlur? (Tack till Pixabay på Pexels för bilden.)

Det finns ingen väg tillbaka och jag är inte säker på att jag vill gå framåt. Vad pratar jag om? Tekniken och välfärden. Det blir allt krångligare att leva utan smartphone och nu läser jag att man planerar att införa en ”digital plånbok” i Europa. I praktiken en app förstår jag, som även ska kunna vara kopplad till ett digitalt ID. Allt ska finnas här, inte bara dina pengar och din hälsostatus, utan kanske även dina beteenden och din ”lydnad”. På det vanliga nyspråket säger man att detta ska vara ”säkrare”, att din integritet och dina uppgifter ska vara mer ”skyddade” genom att sätta allt på ett ställe, i en (stöldbegärlig och ytterst bräcklig) manick som du alltid ska bära på dig (men kanske ibland lägger ifrån dig).

Jag konstaterade häromdagen att kvaliteten på telefonsamtalen har blivit mycket sämre sedan bara något årtionde eller två tillbaka. Förr, på den tiden då folk hade fast telefon, kunde jag lätt sitta och prata i telefon i en timme med någon jag älskar. Allt hördes bra, inga störningar. Idag fattar jag mig så kort jag bara kan om jag överhuvudtaget pratar med någon i mobilen. Samtalet bryts ofta, det är brusigt och svårt att höra vad den andra säger. Ibland ekar det, så att mina ord kommer tillbaka till mig och stör mina tankar. Utöver de rent praktiska svårigheterna är det fysiskt obehagligt att hålla den högstrålande tingesten mot örat. Det är också svårare att få tag på människor idag. Konstigt nog. Mobilerna skulle ju göra oss tillgängliga var vi än befann oss. Istället har det blivit tvärtom. Kanske låter man bli att svara när man ser vem det är som ringer? När min fasta telefon ringer (ja, jag har fortfarande kvar den), hör jag oftast signalen och svarar med mitt namn. Om jag ska höra mobilen behöver jag ha den nära mig, vilket inte alltid är fallet när jag är hemma. En fast telefon knuten till en adress gör det också lättare att få tag på människor även när de inte är hemma. En make eller son kan ta ett meddelande eller svara på frågan om när personen kommer hem. Men den här tiden är snart helt förbi och den kommer inte tillbaka. Jag sörjer det.

Idag förväntas alla vara uppkopplade hela tiden.

Det är så vi ska ”umgås” med varandra. Glöm tråkiga telefonsamtal där din rörelsefrihet är begränsad av längden på telefonsladden. Nu kan du chatta eller zooma med vem som helst, var som helst. Nu är ju det här inte riktigt sant förstås, eftersom uppkopplingen inte alltid fungerar som den ska (bara medan jag skriver detta inlägg blir jag utkastad från internet ett flertal gånger), eller så laddar batteriet ur. (Hur mycket tid och energi går inte åt i dagens samhälle till att leta efter en laddare eller ett tillgängligt uttag? Och så länge telefonen sitter i laddaren är faktiskt räckvidden ännu kortare än med den fasta telefonen, som för övrigt fungerar även under strömavbrott.) Dessutom. Varje minut som du är uppkopplad är du också avlyssnad och övervakad. Det här är ingen konspirationsteori. Det går att testa hur ofta din telefon fotograferar dig och alla har väl någon gång lagt märke till ”sammanträffandet” när du visas en annons för något som du precis har pratat om, kanske inte ens i ett telefonsamtal, utan när telefonen eller datorn bara funnits i närheten. Att lyssna av ett samtal mellan två fasta telefoner är betydligt mer komplicerat. Mobiltelefonen registrerar också var du befinner dig och hur du rör dig. I fel händer ger detta ypperlig information om när det är lämpligt att tömma din lägenhet på värdesaker. Jag minns i sociala mediers barndom där vi användare varnades för att tala om när vi var bortresta eller bara inte hemma. Idag behöver du inte ens säga det, det syns ändå. En del kan tycka att det är en bra sak. Man ser ju även var brottslingar håller hus. Kanske. Men oftast håller kriminaliteten jämna steg med utvecklingen och vet hur man fejkar det ena och det andra. ”Jag har inget att dölja” säger många. Det sa man också med övervakningskamerorna. Nu bär man en övervakningskamera med ljudinspelning i fickan och säger samma sak: ”så länge man inte gjort något brottsligt spelar det väl ingen roll”. Nej, förvisso, men vem avgör vad som är brottsligt och inte? Det kan ändras.

Plötsligt är det du som befinner dig på ”fel sida lagen”, trots att du själv inte anser att du gjort något fel.

Kopplas då denna teknik till en digital plånbok kan det kosta dig att ”trampa snett”. Olydiga medborgare kan straffas i realtid med böter eller begränsad tillgång till samhällstjänster. Du kan nekas vård för att det fattas en vaccination i ditt digitala hälsopass. Förresten kanske du inte får någon vård ändå i dagens Sverige. Trots att vården får mer resurser än någonsin växer vårdköerna och det sparas in på personal. Samma sak i skolan. ”Det finns inga pengar, vi måste spara” låter det. Ständigt. Hur många år har vi hört det här? Hur många gånger har man inte sagt eller tänkt att nu är smärtgränsen nådd, och sedan sparas det lite till. Vi har världens högsta skatter, vart tar alla pengar vägen? Bränslepriserna och energipriserna går stadigt upp, år efter år. Jag läste att de senaste två åren har livsmedelspriserna ökat med 26%. Jag tror att mitt lönepåslag i år var 1,5%. Hur länge klarar man att hålla ut? Dra åt svångremmen lite till? Någon gång måste det kollapsa.

Som om inte allt detta var eländigt nog så håller man på att driva igenom vansinniga åtgärder mot ett problem som man ännu inte riktigt lyckats bevisa existera. Jag pratar naturligtvis om ”klimatförändringar”. En del experter varnar för att ”klimatåtgärderna” kommer att kasta oss tillbaka till 1800-talet. Och jag är benägen att hålla med. Om inget drastiskt och oväntat händer – en svart svan – så är det så det kommer bli. Ett nytt fattigsverige. Men den här gången kommer det inte finnas en ”orörd” kontinent i väst att fly till. Tvärtom, det är ju till oss folk flyr, från ännu värre förhållanden.

Det är lätt att bli dyster i dessa tider och sörja flydda dagar.

Men det är också ytterst svårt att sia om framtiden. Ofta händer saker som helt ändrar förutsättningarna. När städerna växte på 1800-talet oroades många för nedsmutsningen av gatorna från alla hästar. Någon räknade ut att gatorna snart skulle täckas av en meterhög beläggning av hästskit. Sen kom bilen. Och vem kunde gissa att vi skulle uppleva film och musik som vi gör idag? Efter stenkakor, vinylskivor, kassetter och CD-skivor föreställde man sig någon ny, ännu mindre lagringsenhet för medierna. Sen kom internet och alla sådana lagringsenheter blev överflödiga. Eller ja, det är vad de försöker driva igenom i alla fall. Jag lyssnar fortfarande på CD-skivor och ser på DVD-filmer. Och e-boken har långt ifrån ersatt den tryckta boken. Tack och lov! Det jag vill säga är att något kan hända som gör att det vi oroar oss för upplöses i vinden. Tänk till exempel att det finns en liten apparat som hämtar energi direkt ur luften och förser hela ditt hem med obegränsad el. En liknande tingest driver din bil, helt utan utsläpp. Klimataktivisterna kan få sitt (vare sig de har rätt eller fel) och du kan få leva ditt liv utan begränsningar. Jag tror att det är möjligt. Visst är det möjligt?

Inspiration och Motivation

Vad får upp dig ur sängen på morgnarna? (Foto av Emily Hopper från Pexels)

Inspiration och motivation. Varifrån kommer de? Hur återfinner man dem när de lyser med sin frånvaro? Det här är högaktuella frågor för mig, och säkert många andra, idag. Inspiration och motivation liknar varann på många sätt men de är definitivt inte samma sak. Låt mig försöka klargöra:

Inspiration handlar om att få idéer. Redan där har jag gett en fingervisning om inspirationens ursprung – den kommer utifrån. Eller, det kan mycket väl hända att den kommer inifrån också men den kan inte frammanas viljemässigt, inte heller lockas eller luras fram. Inspirationen kommer när den kommer. Man kan dock göra några saker för att bana väg för den, göra det mer attraktivt för den att dimpa ner i medvetandets trädgård. För mig handlar det om att tysta informationsflöden och tankar, stilla mig, bli fysisk istället för mental. Jag får oftast ny inspiration när jag ägnar mig åt trädgårdsarbete eller bara tar en promenad i skog och mark. Ibland kan meditation hjälpa men bara om jag lyckas hålla borta förväntningar. Just förväntningar är nog inspirationens värsta fiende. Både i form av att blockera alla fantasifulla och ibland smått galna idéer som faktiskt kan leda till något om de får dansa fritt ett tag, men också i form av att kväva en idé som redan är en bit på väg.

Ja, förväntningar är något som ofta ställer till det för mig och oundvikligen leder till besvikelser.

Tomrum, att ha tråkigt, är ofta en förutsättning för inspiration. Men inte alla gånger. Det händer inte så sällan att jag inspireras av andras idéer, till exempel genom en bok jag läser eller genom besök i ”verkligheten”. Ett museum, en park eller till och med ett Ikea-varuhus kan ge mig inspiration. I alla fall om jag får ”dröna” lite där. Det vill säga att jag har gott om tid och inget särskilt syfte med mitt besök. Jag kanske dricker kaffe en lång stund i sällskap av maken. Vi pratar om ditt och datt, ser något i omgivningarna och så… en idé!

Inspiration kan drabba mig även om jag är känslomässigt och energimässigt låg, vilket kan vara irriterande ibland. Allt man vill göra är att lägga sig och dra en gammal filt upp till hakan och så får man en idé som är så störande att det inte går att slappna av förrän man satt den på pränt. Och då är man ju redan uppe ur sängen.

Med motivation är det en annan femma. Den kommer absolut inte om jag är låg. Eller, den kommer egentligen aldrig av sig själv, så som inspirationen. Nej, motivationen måste jag skapa eller skramla fram ur de gamla gömmorna. Till skillnad från inspirationen – som är ren känsla i första hand – är motivationen mycket mer tankebaserad. Den går att argumentera fram. Det går också att locka eller lura fram den. Det har jag gjort många gånger i mitt liv. I ärlighetens namn, är det inte det vi alla gör varje morgon för att ta oss ur sängen och komma iväg till det där jobbet som kanske inte är den ”glädjeplats” som man skulle önska att det var? Vi motiverar oss själva på olika sätt. ”Tänk på lönen!” ”Idag är det bara en kort dag.” ”Snart är det fredag.” ”Jag har i alla fall en god matlåda.” ”Bulle till kaffet idag?” Eller, om du vill verka mer seriös: ”Idag ska jag verkligen göra ett bra jobb!”

Jag minns ett skämt jag hörde en gång: ”jag vaknade och så var den dagen förstörd”. Visst kan det kännas så en del dagar. Det är då man drar till med allt man har för att motivera sig själv att stiga ur sängen, om det så bara är: ”snart är det kväll och jag får lägga mig igen”.

Motivation handlar väl om löftet om en ljusare framtid.

Någon form av belöning ska jag få för att jag får tummen ur arslet och arslet ur vagnen… Handlingen i sig räcker uppenbarligen inte för att få mig att utföra den, nej, den måste leda till något bättre. De gånger det är svårast att uppbåda motivation är när ingen väg ser ut att bära till någon ljusare framtid eller belöning alls. När livet känns meningslöst i botten. Då är det som om en seg gegga från den där bottnen drar tillbaka varje ansats att börja röra sig, oavsett åt vilket håll man börjar gå. Varje argument man kan komma med landar platt och hårt mot grundtesen att ingenting betyder någonting.

Kanske är det i det läget man behöver drabbas av inspiration? För, som jag redan sagt, inspirationen kan piska upp en ur sängen fast man har noll motivation. ”Jag har ingen lust att göra det här och det kommer inte leda till något som helst positivt för mig, ändå måste jag sätta mig vid datorn och skriva ner den här förbannade idén.”

När man väl sitter där och inspirationen har getts fria tyglar, då behövs plötsligt inte längre motivationen. Jag gör det jag gör, inte för en senare belöning, inte för att det ska leda till något annat, utan bara för att jag inte kan göra något annat just nu. Och med lite tur gör det mig lite lycklig dessutom. Just här, just nu.