Etikett: övervakning

Varför har DU en smartphone?

När jag berättar för folk att jag inte har en smartphone kan jag få lite olika reaktioner. För några år sedan var det vanligt att den jag talade med försökte övertyga mig om förträffligheten med apparaten (”den är ju så praktisk!”), som om jag inte förstått vad en smartphone är eller kan göra. Men sedan blev det allt vanligare med reaktionen: ”åh, det låter skönt” eller ”jag önskar jag kunde sluta” eller så kom en opåkallad försvarsreaktion, som om mitt beslut att inte ha en smartphone var en kritik av den andre: ”ja, men jag använder knappt min”. Och detta kunde komma från någon som sekunden senare googlade på något helt meningslöst på sagda ”oanvända” apparat…

Men oavsett reaktion kommer nästan alltid följdfrågan: ”varför?” Jag får fundera en stund över vilket svar jag ska ge, beroende på person, situation och mängden tillgänglig tid. Jag skulle kunna säga det enklaste:

Jag behöver den inte.

Jag har en vanlig mobiltelefon som räcker för mina behov av att ringa och skicka sms. Den kan också vara användbar som kalkylator ibland eller som larm. Och klockan är bra när mitt armbandsur stannat. För allt som kräver internet har jag en laptop. Och vill jag fotografera har jag en digitalkamera. Betalningar gör jag med kort eller kontanter.

Till detta kommer att en smartphone är onödigt dyr och krånglig. Varför betala en massa för funktioner jag aldrig använder och för något som snart blir omodernt och måste bytas ut?

Ursprungligen var det dock en fråga om teknikförsiktighet, eftersom min man blev svårt sjuk av strålningen som ökade kraftigt när de så kallade smarta telefonerna introducerades. Det är illa nog med en vanlig mobiltelefon och därför använder jag den så lite som möjligt. Även min gamla Nokia 3310 som jag hade i över tjugo år, tills de släckte ner 3G-nätet, strålade så att det inte var trevligt att ha den i handen eller mot örat någon längre stund. Så mitt andra tänkbara svar skulle kunna vara:

Av hälsoskäl. Jag vill ha en så lågstrålande miljö omkring mig och min familj som möjligt.

Till hälsan skulle man kanske också kunna räkna risken för beroende. Jag vet att jag lätt blir beroende av underhållning och teknik. Jag får kämpa hårt för att slita mig från vissa spel, youtube eller andra sociala medier och har därför försökt begränsa tillgängligheten så mycket som möjligt. En del av detta är att bara ha internet på en dator som jag inte bär med mig och som tar en stund att starta upp. Jag försöker också ha minst en datorfri dag i veckan. Så ett tredje svar skulle kunna vara:

Jag vill inte bli beroende.

Att säga att mobilerna inte är beroendeframkallande är bara skrattretande. Titta på hur snabbt mobilen kommer fram om det uppstår minsta väntetid. Hur många sitter med näsan mot en skärm på kollektivtrafiken? Till och med i sällskap med andra, på restaurang till exempel, sitter alla med varsin skärm. Och mammor med små barn ska vi inte prata om. Det är lätt att bli blind för det här om man själv är beroende men vi som inte har smartphones ser detta tydligt och det är skrämmande. Människor har förvandlats till zombies. Det är lätt att foliehatten åker på och därför blir nästa svar:

Jag vill inte bli övervakad och kontrollerad.

De flesta är medvetna om att telefonerna (och annan elektronisk utrustning) avlyssnar oss. Kanske vet du också att kameran ständigt tar bilder utan att du ber den. Och med en konstant uppkoppling, vem vet var informationen hamnar? I början tyckte nog en del att det var lite kul, och praktiskt – ”jag får ju bara reklam för sånt jag är intresserad av ändå.” Men numera hör jag ofta att människor tycker det är obehagligt. Den stora pressen att skaffa en smartphone tyder också på dolda motiv. På alla håll och kanter uppmanas du att skaffa en app för det ena och det andra. Helst ska hela ditt liv finnas i telefonen, inklusive din plånbok och identitetshandling. I en värld med enbart digitala pengar blir det lätt att begränsa eller rent av stänga av tillgången till ditt bankkonto, om du sagt eller gjort något som Storebror inte gillar. Kom ihåg att du varit avlyssnad i flera år. ”Den som inte har något att dölja…” säger en del. ”Jag gör ju inget olagligt.” Nej, kanske inte idag, men imorgon kan lagarna ha ändrats. Ja, till och med grundlagen är hotad i dagsläget. Och nej, man måste inte hänga med i tekniken. Viss teknik är odödlig och varför avskaffa något som fungerar? Den fasta telefonen var på många sätt överlägsen mobiltelefonen. Den behövde aldrig laddas eller tankas på och fungerade även om strömmen gick. Ljudet var bättre, ergonomin likaså. Den strålade inget (såvida du inte hade en trådlös, de var helvetiska) och du visste vart du ringde. Hemma går jag ofta ifrån mobilen och hör den inte när den ringer. När någon ringde på den fasta telefonen skrällde det i minst fem telefoner över hela huset. Ironiskt nog var det lättare att få tag på folk när de hade fast telefon än nu när alla har mobiler. Var personen du sökte inte hemma kunde du lämna ett meddelande hos någon familjemedlem eller på telefonsvararen. Och utan strålning och sprakljud (samt hög minutkostnad som det kan vara ibland på mobilen), kunde du sitta och prata i timmar med någon du tyckte om. Idag fattar jag mig så kort som möjligt på telefon, för min egen hälsas (och ekonomis) skull, samt av hänsyn till den andres.

Och när nu foliehatten ändå är på kan jag ta till mitt kanske märkligaste argument:

Den är ond.

Den smarta telefonen påminner mig om Stephen Kings ”Köplust”. Där är det en kvinna som lider av svår reumatism och av den mystiska handlaren som tycks ha precis det som kunderna vill ha, får hon en amulett att bära om halsen. När hon har den på försvinner smärtan i fingrarna och hon kan leva som vanligt. Men någonting rör sig inne i amuletten. Någonting ondskefullt. På samma sätt kan telefonen verka harmlös, ja rent av praktisk och bra, men djupt därinne ruvar ondskan. Jag kom att tänka på en liknelse jag hörde i ett annat sammanhang som skulle passa här också: tänk dig att du blir bjuden på en fantastiskt väldoftande och vacker kladdkaka. Den får det att vattnas i munnen på dig. Precis när du ska ta din första tugga säger den som ger dig kakan att bara så du vet innehåller den pyttepyttelite bajs. Det är inget som märks i smaken eller så alls. Om du inte hade vetat det hade du inte märkt att det var där. Men kakan innehåller lite bajs. Skulle du äta den? Även om det var bara en smula bajs i hela kakan misstänker jag att du skulle avstå. För mig innehåller de smarta telefonerna 99% bajs. Hur lite bajs hade jag kunnat acceptera? Tja… min vanliga ”dumbphone” består kanske till 10% av bajs och de tio procenten kan jag undvika.

De smarta telefonerna har inte tagits fram och släppts lösa (läs: tryckts på oss) av välvilja, eller för att tekniken är bättre på något sätt för våra dagliga liv. Tekniken har säkert funnits sedan jag vet inte, femtiotalet?, och anledningen till att det blivit en sådan superhype nu är för att världen anses mogen för det totalitära övervakningssamhället och för att detta ska kunna implementeras på bred front krävs att alla medborgare är uppkopplade till the internet of things. Genom att fortsätta säga nej och använda fysiska produkter och pengar (läs: kontanter) så mycket som möjligt, bidrar jag och andra med mig till att sätta käppar i hjulet på elitens planer.

För mig handlar det om frihet och på samma sätt som jag kämpade för dina och mina fri- och rättigheter under den så kallade pandemin, genom att inte ta någon spruta, inte bära munskydd, inte hålla avstånd eller stanna hemma, så kämpar jag nu mot det dystopiska övervakningssamhället genom att inte acceptera ökad digitalisering av mitt liv.

Det förvånar mig att så många av dem som kallar sig vakna ändå har smarta telefoner och använder dem så flitigt. Vi vet farorna och vi vet anledningen till att eliten vill att vi ska ha apparaterna. Så varför!? Det finns dock lite hopp – allt fler unga tröttnar på den smarta tekniken och många har börjat trappa ner. Det finns hur många videos som helst på youtube av människor som slutat med smartphone och blivit mer analoga. De kallar sig till och med ludditer. Retrotrenden är stor på alla fronter, det gäller inte bara teknik, utan även underhållning och mode. Min tjugoettåriga son kör en bil från -85, där han spelar kassetter i bilstereon, och hemma ökar stadigt samlingen med vinylskivor. Min dotter har aldrig haft en smartphone och vill inte heller ha någon. Kanske beror det på att vi begränsade barnens tillgång till teknik när de var små, eller så såg de hur sjuk pappa blev av telefonerna. Ville de ha en mobiltelefon fick de vänta tills de var femton och betala för den själva. Det har inte varit lätt. Men striden har inte varit med barnen utan med andra vuxna i barnens närhet som tyckt att det varit orättvist eller fel av oss som föräldrar.

Men som jag ser det är det mycket värre att ge barn en smartphone, det om något borde klassas som barnmisshandel.

Det är i mitt tycke som att ge barnet en porrtidning, en flaska sprit och ett paket cigaretter med tändare. Det sägs att eliten inte låter sina barn ha tillgång till skärmarna. Så kanske de vet något som vi inte vet? Som jag nämnde i min förra blogg fick mina barn inte heller se på TV hemma (men de tittade hos mormor). Har detta påverkat dem negativt? Hade du frågat dem då hade de nog klagat en del men nu när de är vuxna kan de uppskatta det de fick istället. Och de är tacksamma för att de inte blivit så beroende av sina telefoner som de ser andra – både jämnåriga och vuxna – vara. Vi äter middag tillsammans, ofta med tända ljus och mysig musik (gärna vinyl) och vi för intressanta samtal runt bordet. Vi är utomhus mycket, tillsammans eller på olika håll. Vi läser massor! Vi är alla mycket kreativa och använder helst datorerna till att skapa bilder, text eller musik. Jag får ofta höra hur begåvade, sociala och fina barn jag har. Har de blivit det trots sin ”hårda” uppfostran eller tack vare? Inte vet jag. Det enda jag vet är att jag uppskattar deras sällskap och vår analoga tillvaro.

Låt mig till sist sammanfatta fördelarna med att inte ha en smartphone. Egentligen är det ju jag som borde fråga dig: Varför HAR du en smartphone?

  • Jag bestämmer själv över när jag vill vara uppkopplad och på sociala medier
  • Jag blir mer närvarande i det jag gör och med de människor jag är tillsammans med
  • Jag är fri, inte beroende av en manick för kickar
  • Jag sparar pengar
  • Jag är inte beroende av wifi och behöver inte ständigt leta efter ett ställe där jag kan ladda telefonen
  • Jag blir inte (lika) övervakad var jag än befinner mig
  • Jag behåller min förmåga att lösa problem med min egen hjärna (inklusive att hitta till platser, helt utan GPS)
  • Jag får vänta på saker och därmed ha lite tråkigt ibland, vilket stimulerar min fantasi och gör mitt liv intressantare och mer magiskt
  • Jag lägger märke till saker omkring mig när jag inte sitter med näsan mot en skärm (tänk att möta ett barns blick och utbyta leenden!)
  • Jag har mer tid till sådant som jag älskar att göra och sådant som utvecklar mig, till exempel läsning
  • Jag utgör ett gott exempel för andra som vill sluta med smartphone men som kanske inte vågar eller tror att de kan.

    Vågar du?

Kontroll och tragedi – recension av ”Lova mig tystnad”

Jag läser de första raderna i ”Lova mig tystnad” av Mattias Edvardsson. Jag får läsa om dem ett par gånger och tänker: gud så pretentiöst och dåligt. Det lovar inte gott. Men har jag börjat läsa en bok måste jag läsa hela, det är ytterst sällan som jag avbryter läsningen, inte ens med böcker som med jämna mellanrum får mig att utbrista: ”men vad dålig den är!” Jag pinar mig vidare och hoppas på det bästa. Och med Edvardssons bok behöver jag faktiskt inte pina mig igenom särskilt många sidor innan berättelsen tar fart och tar tag i mig. Visst stör jag mig fortfarande på en del saker, till exempel hoppandet i tid fram och tillbaka och de melodramatiska kapitelnamnen (som faktiskt inte riktigt stämmer överens med berättelsen men på vilket sätt kan jag inte avslöja utan att spoila boken för den som vill läsa den).

Ibland blir också karaktärerna nästan karikatyrer eller stereotyper, men kanske är människor sådana?

”Lova mig tystnad” är en spänningsroman mer än en klassisk deckare. Jag får samma känsla som när jag läser Margaret Yorke. Det är mer psykologi än kriminologi. Faktiskt får vi knappt veta någonting om vad som hänt. Var det ett brott eller ej? Vari bestod brottet egentligen? När sanningen väl uppdagas i slutet av boken blir jag som i Yorkes romaner tvungen att bläddra tillbaka. Var det så det var? Det hade man aldrig kunnat gissa. Dock saknar jag i Edvardssons bok den känsla av rättvisa och förtjänt straff som Yorke ofta avrundar med.

Edvardsson må vara en mästare i att bygga spänning, han är dock lite sämre på att förlösa den.

Läsaren följer inte polisens arbete utan de anhörigas tankar och känslor. Mycket kan jag känna igen mig i och stundvis blir läsningen jobbig, eftersom offret i boken är en tonårstjej och mycket av problematiken kretsar kring föräldraskap. Det hade kunnat vara min dotter, tänker jag och ryser. Eller kanske inte. Det är en för mig märklig värld jag får kika in i. Är det såhär vanliga svenska familjer har det idag? En verklighet som jag på sätt och vis har valt att leva utanför. Jag förfäras över telefonernas betydelse i dessa människors liv. Allt kan kopplas till den där lilla skärmen. Ett foto på avvägar, ett meddelande på fyllan, spårningsappar… Tillsammans bidrar de till den oundvikliga och tragiska utgången. Andra fenomen som är helt främmande för mig är statusjakten och idrottsvärlden.

Är det såhär svenskar lever,  frågar jag mig igen. Så… tragiskt på något vis.

Som sagt kretsar mycket av karaktärernas tankar kring föräldraskapet. Att vara mamma är det svåraste som finns, brukar jag säga. Hur vet man hur mycket kärlek man ska ge, utan att det blir påträngande? Och hur mycket gränser ska man dra innan det blir tyranni? Vi följer två familjer. I den ena tillåts lite av varje, i den andra är reglerna strikta. I båda familjerna är det viktigt med prestation och vad andra människor tycker, men på lite olika sätt. Man kan se på frukten om trädet är gott, sägs det. I vilken familj ”lyckas” man bäst med avkomman? Och hur mycket avgörs av generna, snarare än fostran? Det är inte så lätt att säga.

Jag identifierar mig mer med det gränssättande föräldraskapet i boken men det skulle aldrig falla mig in att spåra mina barn med en app, även om jag kunde.

Blir det egentligen tryggare med telefonerna? När jag var ung fick man helt enkelt se till att komma hem när man lovat eller ringa (från en fast telefon) om man blev sen. Idag blir föräldrar oroliga om barnet inte omedelbart svarar på samtal eller sms. Man tänker lätt det värsta och inte att batteriet laddat ur eller att telefonen ligger i en väska. Och som ungdom – vilken mardröm att hela tiden ha ögonen på sig, inte bara från föräldrarna utan även från andra ungdomar. Vem som helst kan ta en bild på dig när som helst och sprida på nätet. Det gäller att du hela tiden ser ut och agerar som om du ägde världen. Hade det som händer i ”Lova mig tystnad” kunnat hända på åttiotalet? Ja, förmodligen, fast i lite annan form och risken hade nog varit lägre. Men det kanske bara är mitt sätt att säga: ”det var bättre förr”.

Kanske är det jag som vuxit upp i en bubbla, och som på sätt och vis håller kvar den bubblan omkring mig?

”Allt blir så mycket enklare med en smartphone”, säger folk gärna till mig när jag berättar att jag inte har någon. En del medger till och med att de inte skulle klara sig utan den, för allt finns ju i mobilen. Enklare, möjligen, men bättre? Tveksamt. Visst är det lite krångligt ibland att inte ha en så kallad smart telefon, eller ett facebook-konto, men jag har åtminstone lite frihet och anonymitet kvar. Inte har det blivit lättare att få tag på folk heller, när man ser vem som ringer kan man välja om man vill svara eller ej. Och inte kommer vi närmare varann i sociala medier, det är ett opersonligt spel. Jag har hört någon kalla det antisociala medier. Som om det inte var nog med allt annat i tonåren, ungdomar idag har hela detta virtuella universum att ständigt förhålla sig till också. Går det att skydda dem ifrån det? Jag vet inte, jag har gjort mitt bästa och lyckats till en del.

Om man ignorerar inledningen (som jag nu i efterhand inser också haltar rent innehållsmässigt) så skriver Edvardsson riktigt bra. Det är imponerande hur han kan beskriva en tonårstjejs upplevelser, tankar och känslor. Jag tänker att han måste ha en fantastiskt nära kontakt med sina egna barn. Språket är också modernt, kryddat med ungdomliga uttryck. Författaren balanserar dock stundvis på en farlig kant. Risken finns att det blir konstlat och krystat, så som de första meningarna. Som om det inte var hans eget språk. Och vissa uttryck och fenomen är präglade av den skånska miljön. Förmodligen får en skåning ut ännu mer av miljöbeskrivningarna. Men en del saker är förstås ”allmänsvenska” och kontrasten blir tydlig kring dem i boken som inte har ett svenskt ursprung. Även här finns det fallgropar som Edvardsson skickligt undviker. Politiken viskar i utkanten av romanen men blir aldrig mer än just det – en viskning, en stilla aning. Vilket är skönt. Berättelsen får stå i centrum. Och familjen. Precis som det ska vara.

Framåt eller bakåt?

Saknar du också känslan av en riktig telefonlur? (Tack till Pixabay på Pexels för bilden.)

Det finns ingen väg tillbaka och jag är inte säker på att jag vill gå framåt. Vad pratar jag om? Tekniken och välfärden. Det blir allt krångligare att leva utan smartphone och nu läser jag att man planerar att införa en ”digital plånbok” i Europa. I praktiken en app förstår jag, som även ska kunna vara kopplad till ett digitalt ID. Allt ska finnas här, inte bara dina pengar och din hälsostatus, utan kanske även dina beteenden och din ”lydnad”. På det vanliga nyspråket säger man att detta ska vara ”säkrare”, att din integritet och dina uppgifter ska vara mer ”skyddade” genom att sätta allt på ett ställe, i en (stöldbegärlig och ytterst bräcklig) manick som du alltid ska bära på dig (men kanske ibland lägger ifrån dig).

Jag konstaterade häromdagen att kvaliteten på telefonsamtalen har blivit mycket sämre sedan bara något årtionde eller två tillbaka. Förr, på den tiden då folk hade fast telefon, kunde jag lätt sitta och prata i telefon i en timme med någon jag älskar. Allt hördes bra, inga störningar. Idag fattar jag mig så kort jag bara kan om jag överhuvudtaget pratar med någon i mobilen. Samtalet bryts ofta, det är brusigt och svårt att höra vad den andra säger. Ibland ekar det, så att mina ord kommer tillbaka till mig och stör mina tankar. Utöver de rent praktiska svårigheterna är det fysiskt obehagligt att hålla den högstrålande tingesten mot örat. Det är också svårare att få tag på människor idag. Konstigt nog. Mobilerna skulle ju göra oss tillgängliga var vi än befann oss. Istället har det blivit tvärtom. Kanske låter man bli att svara när man ser vem det är som ringer? När min fasta telefon ringer (ja, jag har fortfarande kvar den), hör jag oftast signalen och svarar med mitt namn. Om jag ska höra mobilen behöver jag ha den nära mig, vilket inte alltid är fallet när jag är hemma. En fast telefon knuten till en adress gör det också lättare att få tag på människor även när de inte är hemma. En make eller son kan ta ett meddelande eller svara på frågan om när personen kommer hem. Men den här tiden är snart helt förbi och den kommer inte tillbaka. Jag sörjer det.

Idag förväntas alla vara uppkopplade hela tiden.

Det är så vi ska ”umgås” med varandra. Glöm tråkiga telefonsamtal där din rörelsefrihet är begränsad av längden på telefonsladden. Nu kan du chatta eller zooma med vem som helst, var som helst. Nu är ju det här inte riktigt sant förstås, eftersom uppkopplingen inte alltid fungerar som den ska (bara medan jag skriver detta inlägg blir jag utkastad från internet ett flertal gånger), eller så laddar batteriet ur. (Hur mycket tid och energi går inte åt i dagens samhälle till att leta efter en laddare eller ett tillgängligt uttag? Och så länge telefonen sitter i laddaren är faktiskt räckvidden ännu kortare än med den fasta telefonen, som för övrigt fungerar även under strömavbrott.) Dessutom. Varje minut som du är uppkopplad är du också avlyssnad och övervakad. Det här är ingen konspirationsteori. Det går att testa hur ofta din telefon fotograferar dig och alla har väl någon gång lagt märke till ”sammanträffandet” när du visas en annons för något som du precis har pratat om, kanske inte ens i ett telefonsamtal, utan när telefonen eller datorn bara funnits i närheten. Att lyssna av ett samtal mellan två fasta telefoner är betydligt mer komplicerat. Mobiltelefonen registrerar också var du befinner dig och hur du rör dig. I fel händer ger detta ypperlig information om när det är lämpligt att tömma din lägenhet på värdesaker. Jag minns i sociala mediers barndom där vi användare varnades för att tala om när vi var bortresta eller bara inte hemma. Idag behöver du inte ens säga det, det syns ändå. En del kan tycka att det är en bra sak. Man ser ju även var brottslingar håller hus. Kanske. Men oftast håller kriminaliteten jämna steg med utvecklingen och vet hur man fejkar det ena och det andra. ”Jag har inget att dölja” säger många. Det sa man också med övervakningskamerorna. Nu bär man en övervakningskamera med ljudinspelning i fickan och säger samma sak: ”så länge man inte gjort något brottsligt spelar det väl ingen roll”. Nej, förvisso, men vem avgör vad som är brottsligt och inte? Det kan ändras.

Plötsligt är det du som befinner dig på ”fel sida lagen”, trots att du själv inte anser att du gjort något fel.

Kopplas då denna teknik till en digital plånbok kan det kosta dig att ”trampa snett”. Olydiga medborgare kan straffas i realtid med böter eller begränsad tillgång till samhällstjänster. Du kan nekas vård för att det fattas en vaccination i ditt digitala hälsopass. Förresten kanske du inte får någon vård ändå i dagens Sverige. Trots att vården får mer resurser än någonsin växer vårdköerna och det sparas in på personal. Samma sak i skolan. ”Det finns inga pengar, vi måste spara” låter det. Ständigt. Hur många år har vi hört det här? Hur många gånger har man inte sagt eller tänkt att nu är smärtgränsen nådd, och sedan sparas det lite till. Vi har världens högsta skatter, vart tar alla pengar vägen? Bränslepriserna och energipriserna går stadigt upp, år efter år. Jag läste att de senaste två åren har livsmedelspriserna ökat med 26%. Jag tror att mitt lönepåslag i år var 1,5%. Hur länge klarar man att hålla ut? Dra åt svångremmen lite till? Någon gång måste det kollapsa.

Som om inte allt detta var eländigt nog så håller man på att driva igenom vansinniga åtgärder mot ett problem som man ännu inte riktigt lyckats bevisa existera. Jag pratar naturligtvis om ”klimatförändringar”. En del experter varnar för att ”klimatåtgärderna” kommer att kasta oss tillbaka till 1800-talet. Och jag är benägen att hålla med. Om inget drastiskt och oväntat händer – en svart svan – så är det så det kommer bli. Ett nytt fattigsverige. Men den här gången kommer det inte finnas en ”orörd” kontinent i väst att fly till. Tvärtom, det är ju till oss folk flyr, från ännu värre förhållanden.

Det är lätt att bli dyster i dessa tider och sörja flydda dagar.

Men det är också ytterst svårt att sia om framtiden. Ofta händer saker som helt ändrar förutsättningarna. När städerna växte på 1800-talet oroades många för nedsmutsningen av gatorna från alla hästar. Någon räknade ut att gatorna snart skulle täckas av en meterhög beläggning av hästskit. Sen kom bilen. Och vem kunde gissa att vi skulle uppleva film och musik som vi gör idag? Efter stenkakor, vinylskivor, kassetter och CD-skivor föreställde man sig någon ny, ännu mindre lagringsenhet för medierna. Sen kom internet och alla sådana lagringsenheter blev överflödiga. Eller ja, det är vad de försöker driva igenom i alla fall. Jag lyssnar fortfarande på CD-skivor och ser på DVD-filmer. Och e-boken har långt ifrån ersatt den tryckta boken. Tack och lov! Det jag vill säga är att något kan hända som gör att det vi oroar oss för upplöses i vinden. Tänk till exempel att det finns en liten apparat som hämtar energi direkt ur luften och förser hela ditt hem med obegränsad el. En liknande tingest driver din bil, helt utan utsläpp. Klimataktivisterna kan få sitt (vare sig de har rätt eller fel) och du kan få leva ditt liv utan begränsningar. Jag tror att det är möjligt. Visst är det möjligt?

Om reklamens vara eller icke vara

Är marknadsföring i sociala medier framtidens melodi? (Foto från Pexels: Tracy LeBlanc)

Det jag tycker är tråkigast och svårast med att vara egen företagare är säljbiten. Självklart vill jag nå ut med mina produkter, men bara till dem som faktiskt skulle kunna ha glädje av dem. Jag vill inte pracka på människor något som de inte vill ha. När det gäller reklam har jag blandade känslor. Som konsument upplever jag ofta att det blir för mycket reklam. Vi har en ”ingen reklam, tack”-skylt på brevlådan. Jag använder webläsaren Brave som blockerar det mesta av reklamen på nätet. Ändå kan jag uppskatta vissa typer av reklam. Så kallade riktade annonser prickar emellanåt helt rätt och jag hittar något jag sökt efter, eller något jag inte visste fanns men som verkar bra när jag får se det. Jag läser inte dagstidningar men jag prenumererar på ett par tidskrifter och i dessa läser jag ofta annonssidorna eftersom de presenterar produkter inom mina intresseområden. Rent ideologiskt har jag dock ofta lutat åt att all reklam borde vara förbjuden. Till syvende och sist är ju reklamen till för att få oss att köpa saker vi inte annars skulle köpt (=inte behöver) och genom åren har reklamen blivit alltmer ”psykologiserad” och manipulativ.

Har du sett filmen ”The Invention of Lying” med Ricky Gervais? I den filmen lever alla i en värld där ingen kan ljuga. De har fortfarande reklam men i reklamen säger de alltid sanningen: ”det här är en hälsofarlig produkt men köp den ändå så att jag kan bli rik”. En mycket bra och tänkvärd film. Är ärlighet alltid det bästa? Är det lögn att hålla inne med sanning? Till viss del begränsar vi reklamen – man får inte ha alltför vilseledande annonser. Jag hörde att Red Bull hade fått kritik för att de påstår att ”Red Bull ger dig vingar”, jag vet inte om det stämmer. (Alltså att de fått kritik, inte att man får vingar om man dricker det.) Men visst kommer reklammakarna undan med rätt mycket? Kommer du ihåg debatten på 80-talet om de korta, för medvetandet omärkbara reklambilder som gömdes i biofilmer? För bråkdelen av en sekund visades en läsk och efter bion gick du och köpte en sådan läsk utan att egentligen veta varför. Jag vet inte hur effektivt det här var men visst blev det förbjudet? Eller? Vad vet vi om vad vi utsätts för? Idag går debatten om de smarta telefonerna och deras mikrofoner som spelar in även när vi tror att telefonen är avstängd. Du kan prata med en vän om något (med telefonen avstängd bredvid) och när du sedan surfar ut på nätet får du reklam om precis det ni pratat om. Till en början trodde många att det här var ett lustigt sammanträffande men mycket talar för att så kallad smart utrustning spelar in utan vår vetskap. Allt är mycket utstuderat för att kunna rikta annonser ännu mer specifikt (i bästa fall enbart det). Låter jag konspiratorisk? Edward Snowden uppmanar de försiktiga att plocka ut den dolda mikrofonen ur den smarta telefonen och koppla in en extern mikrofon när man behöver prata.

Allt det här ger mig kalla kårar och spär på min motvilja mot reklam.
Något som ställer till det när jag i egenskap av företagare vill göra mina produkter kända.

Vi har provat lite olika typer av marknadsföring under åren. Annonser i tidningar ger inte valuta för pengarna. De är dyra och även om du lyckas hitta en tidskrift med exakt din målgrupp säljer du inte så mycket att det betalar annonsen, i alla fall inte om dina produkter likt våra är relativt billiga. Det är min erfarenhet. Att träffa potentiella kunder direkt är både roligare och effektivare men kan också vara ohyggligt dyrt. Det roligaste vi gjort var nog att stå på Skolforum. Där fick vi verkligen visa upp oss och prata med kollegor i vår bransch – både andra förläggare och fritidspedagoger (vår målgrupp). I kölvattnet av mässan sålde vi en del, dock inte så att det betalade platsen. Vi har även stått på mindre mässor och marknader och där brukar vi gå lite plus i alla fall (arbetsinsatsen inte medräknad). När man skriver och producerar böcker vill man såklart ha recensioner. Därför har vi kontaktat tidningar och bloggare när vi haft nya böcker. Min erfarenhet är att tidningar hellre skriver ett reportage om dig som person än recenserar din bok. Och även om en bloggare ber om böcker att recensera, är sannolikheten att just din bok nämns inte så stor. Nåja, ett reportage kan också sälja böcker.

Vi försökte vara moderna och annonsera på Facebook. Det var roligt, ska villigt erkännas, och spännande att se hur många visningar annonsen fick. Sålde vi något? Nej, inte direkt. Men det var en billig annons, ingen större förlust. Summa summarum: när det kommer till marknadsföring är jag den siste du skall fråga om råd. Jag har ingen aning om hur man säljer. När vår försäljning ökar vet jag inte varför, eftersom vi oftast säljer via tredje part och bara får månadsvisa avräkningar. Men just därför ser jag varje liten insats som en möjlighet att nå ut. Vem vet om det var just den personen jag talade med som berättade vidare och tipsade andra och på så sätt ökade min försäljning?

Hur kommer reklamen att se ut i framtiden? Kommer den att bli mer reglerad? Kommer människor att protestera mot övervakningen och de riktade annonserna? Eller kommer det bara att bli mer av sådant? Som till exempel reklam direkt hem i ditt smarta kylskåp? Kanske kommer reklamen att bli mer av recensionstyp, mer beroende av att konsumenter tipsar varandra? Rent spontant känner jag att i en gåvoekonomi vill jag dela med mig av positiva upplevelser och det innebär att jag kommer att tala varmt om produkter och producenter som jag uppskattar. Redan nu är det lätt att ge en recension för en restaurang eller bok på nätet. Gör det! I alla fall om du är nöjd. Är du mindre nöjd kan du bara låta bli. Låt oss sprida positivitet omkring oss så mycket det går. Min pappa (också företagare) sa alltid att om en kund ringer och klagar, då vet man att det finns åtminstone tio kunder som är nöjda. Låt oss vara de där nöjda kunderna men låt oss också tala om det!

Ps. Jag har fortfarande inte skaffat en smartphone och tänker fortsätta klara mig utan så länge det går. Jag har också av flera skäl nyligen lämnat Facebook som privatperson. Ds.