Etikett: författare

En magisk berättelse

Det finns författare som skriver så bra att jag tänker: det är lika bra jag lägger ner det här med att skriva, jag kommer aldrig kunna skriva på den här nivån. Och sedan finns det författare som på något konstigt vis både är ännu bättre men samtidigt ger mig en enorm skrivlust. Terry Pratchett hör till dessa. Hans böcker inte bara handlar om magi, de ÄR magiska! Jag blir underhållen, upplyft, utbildad och inspirerad, allt på samma gång. Och det hela inramas av märkliga synkroniciteter. Den tredje boken om Tiffany Aching – ”Wintersmith” – är inget undantag. Strax innan jag ska lägga mig och läsa ett stycke pratar jag med min man om kompostering (jag har nyligen läst om det och lärt mig något nytt) och nästan den första mening jag läser i Pratchetts bok innehåller just ordet kompost, fast det inte nämns någon annanstans i boken. Och en människa som vållar mig huvudbry i verkligheten kan beskrivas på pricken i hans bok och jag får tips på hur jag kan hantera personen.

Små och större guldklimpar av sådan livsvisdom är rikligt utplacerade i ”Wintersmith”.

Tiffany är en ung häxa under utbildning. I den här tredje boken tjänar hon hos Miss Treason som är så skräckinjagande att de flesta andra flickor knappt står ut en dag. Men Tiffany är en modig och smart flicka och hon inser tidigt att Miss Treason inte är allt som hon utger sig för att vara. Det mesta är bara ”boffo”, vilket väl kan jämföras med bluff. Som en illusionist, snarare än en riktig magiker. Det är smarta trix och enkla manicker och mojänger, samt inte minst väl utspridda rykten och historier. Utan allt detta skulle Miss Treason bara vara en blind gammal gumma med en vävstol och ett hetsigt humör. Men självklart är Miss Treason också en riktig häxa med riktiga magiska förmågor och hon innehar inte utan förtjänst (och inte bara på grund av sin höga ålder) en hög position i häxornas värld. Mistress Weatherwax, eller Granny Weatherwax som Tiffany kallar henne, visste nog vad hon gjorde när hon placerade sin skyddsling hos Miss Treason.

Vad hon inte kunde veta var dock att Tiffany skulle komma att påverka en mycket gammal historia och rubba balansen mellan sommar och vinter. Detta sker under en särskild dans till vinterns ära, då Tiffany utan att tänka sig för hoppar rakt in och ovetandes råkar ta Sommarens plats i dansen. Detta leder till att Vintern – the Wintersmith som inte är en riktig gud utan en ”elemental” – blir förälskad i henne, eller kanske mer besatt av henne. Plötsligt får varje snöflinga formen av Tiffany, isberg till havs likaså. Han gör rosor av is åt henne och ber henne bli hans brud, vilket skulle leda till evig vinter. Hur ska en trettonårig häxa klara sig ur detta? Men som tur är är hon inte ensam. Till sin hjälp har hon Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Miss Tick, tre erfarna och kluriga häxor. Samt inte minst The Nac Mac Feegles, de små blå männen som vi introducerades för i den första boken med samma namn. Mac Feeglarna uppmanas att finna en hjälte till att rädda den riktiga Sommaren från Underjorden, samtidigt som Tiffany själv tvingas möta the Wintersmith, öga mot öga. Hon skapade problemet, nu måste hon lösa det.

Boken är på sätt och vis en berättelse om kärlek och pubertet. Vad innebär det att vara människa och förälskad? Vad händer med en förälskelse utan mänsklighet? Men den är så mycket mer än det.

Tiffany blir återigen påmind om betydelsen av berättelser.

Vår mänsklighet består till stor del av berättelser, utan dem är vi bara en skinnpåse med vatten och diverse grundämnen. Varje människa är en berättelse och samtidigt lever vi i andra, större berättelser. De bidrar till att skapa ordning och mening i världen. De gör så att allt ”makes sense”. Vissa berättelser ska man inte ändra på – som den om Sommarens och Vinterns eviga dans. Andra, som sin egen, kan man med fördel förändra. ”Change the story, change the world”, som Granny Weatherwax skulle säga. Och Miss Treason hade onekligen kunskapen om detta. En kunskap som Tiffany hjälper till att lämna i arv till sin vän/rival Annagramma.

Jag ämnar också att förändra min berättelse i år. Pratchett får mig att tro att det är möjligt. Ja, inte bara möjligt utan även det roligaste äventyr jag någonsin kommer att bege mig ut på. Hänger du med?

Om brutalitet och frihetslängtan – en recension av ”Jomsviking”

Under den så kallade pandemin kom jag att följa en youtuber vid namn Björn Bull-Hansen. Hans lugna trygga stämma och engelska med gullig norsk brytning utgjorde en fast hållpunkt i en kaotisk värld. Björn filmar sina videor ute i skogen, där han gör upp eld på vikingars vis och filosoferar över världssituationen. Egentligen började han med videor om just vikingaliv och han skriver även romaner som utspelar sig på vikingatiden. Jag kände efter att ha sett ett stort antal av hans videor att jag ville uttrycka min tacksamhet på något sätt. Men min reklamblockerare (antar jag) gör att jag inte kan kommentera på Youtube så jag kunde inte bara lämna en positiv kommentar. Björn är ju en kämpande författare, precis som jag, tänkte jag. Det bästa jag kan göra är att köpa hans böcker. Sagt och gjort, i nästa bokbeställning lade jag med ett par av hans vikingaromaner som blivit översatta till svenska.

Min bild av Björn som en stackars kämpande självpublicerad romanförfattare med drömmar kom snart på skam.

Det visar sig att Björn Bull-Hansen är en av Norges främsta författare just nu, och det med rätta! Sällan stöter man på sådan mångfacetterad, levande och välskriven litteratur. Jag, som aldrig varit särskilt intresserad av vikingar (i synnerhet inte den krigiska aspekten) sugs direkt in i berättelsen om Jomsviking Torstein Tormodsson, trots att den är oerhört brutal. Detaljerat beskriver Björn hur män hugger varann till småbitar eller utför den grymmaste tortyr på män, kvinnor, barn och djur. Jag får inte detta att gå ihop med den lågmälde skäggige farbrorn på Youtube. Vem trodde att han kunde ha sådana hemska bilder inom sig? Just den här kontrasten mellan det goda och milda hos människan, och det onda och djuriska, är ett centralt tema genom boken och jag tvingas möta mina egna mörka sidor när jag ivrigt hejar på Torstein i hans bärsärkagång för hämnd. Det är nästan så jag beklagar att jag är kvinna och för klen för att gå ut i strid. Vad är det som gör människan sådan? Vad är det som förmår en man att slå ihjäl en annan, och inte bara med ett snabbt dödligt hugg, utan på det mest utdragna och plågsamma sätt? Nu vet ju inte jag om berättelsen är historiskt korrekt, det ljugs ofantligt mycket om vår historia och det mesta är rena rama gissningarna, men att människor besitter de här egenskaperna än idag är ju tydligt. Det såg vi under Irak-kriget och det sker idag i Gaza.

Jag berör också den här frågan i min senaste bok ”I huvudet på en foliehatt” där jag försöker bena ut vad det är som gör människor onda, även om det bara blir ett skrapande på ytan.

Björns huvudkaraktär Torstein är egentligen en känslig pojke. Han tycker inte om att döda djur utan försöker ofta istället rädda livet på skadade fåglar och ekorrar. I romanen tar han sig an en trebent hund och en halt häst. Han vill aldrig bli en viking – en sådan som plundrar och slåss. Ändå är det precis där han hamnar och samvetet plågar honom ofta. Det verkar på något sätt vara hans öde och helt oundvikligt. Den triggande händelsen är förmodligen bevittnandet av faderns brutala död. Det, och att Torstein förs bort som träl under grymma förhållanden, föder hos honom en längtan efter hämnd. Jag kan mycket väl tänka mig att detta var en del av den vikingatida kulturen, precis som med hederskulturen hos vissa grupper idag. Ett liv för ett liv. Men vikingarna kunde också erbjuda en bot i form av silver till exempel, för att minska blodspillan. Man kunde också duellera om saken (så kallad holmgång), inte till döds utan till första blodsdroppen. Detta förutsätter dock någon form av tillit hos båda parter. Hur kan jag vara säker på att du inte bara slår ihjäl mig och tar tillbaka silvret? Eller att du inte fortsätter hugga efter mig sedan första droppen blod spillts i holmgången? Just den bristande tilliten till andra människor är något som framträder tydligt i ”Jomsviking” och jag undrar om det verkligen var så illa. Var man hela tiden på sin vakt gentemot andra människor? Kunde man när som helst bli ihjälslagen för en struntsak? Det måste ha varit utmattande att leva så, i synnerhet för kvinnorna, tänker jag. De var ju helt försvarslösa och skulle dessutom ansvara för barnen och hemmet. Hur kan man fästa sig vid ett barn eller en man om man vet att de närsomhelst kan ryckas ifrån en på det mest brutala vis?

Man skulle kunna tro att alla människor var helt känslokalla.

Men så beskriver inte Bull-Hansen sina karaktärer. Tvärtom, de har starka känslor av alla sorter och broderskapet väger tungt. Ändå är det som om männen bara är spelpjäser i ett politiskt spel, utan möjlighet att välja vid vems sida de kämpar. Än verkar den ene kungen mer rättrådig och legitim, än den andra. Vän blir fiende och fiende blir vän. Torstein har svårt för detta. Han tycks längta efter ett absolut sant och rätt val. I detta kappvändande kaos finns det till slut bara ett ledljus: att hämnas faderns död. Allt kommer att ordna sig bara han får göra detta. Jag vill inte spoila historien för mycket så jag ska inte säga om han får sin hämnd eller ej. Men idén om att det finns något som är sant och riktigt finns väl hos oss alla tänker jag. Och i likhet med Torstein söker vi efter en mening om ingen presenterar sig för oss. För en del blir det sport, för andra utseende. Och för en del av oss leder det till (många gånger fruktlösa) försök att ”rädda världen”.

Torstein vill egentligen bara leva i fred och frihet med de sina, precis som de flesta av oss, skulle jag vilja säga. Ändå blir han indragen i konflikter som inte är hans och han blir beroende av andras välvilja. Jomsvikingarna kallar sig fria män men egentligen är de hyrda soldater och skyldiga att lyda minsta vink från den som för tillfället betalar deras lön. Parallellerna till dagens ekorrhjul är tydliga. Jag minns när jag gick i en frihetsdemonstration i Stockholm under pandemin och människor vid sidan av tåget hånfullt kommenterade: ”vadå, vi är ju fria”.

Men blott en uppsägning eller skilsmässa bort väntar ruinen, en parkbänk och en flaska i en papperspåse. Hur fria är vi?

Bull-Hansen beskriver vikingalivet på ett otroligt levande sätt och samtidigt som jag fryser genom ben och märg när jag läser om hur karaktärerna faller i vattnet bland isflak, eller kurar under en gran i hällande höstregn, kan jag inte låta bli att tänka att jag ville leva så. När Torstein och hans bror tar sig igenom vildmarken med knappt mer än kläderna på kroppen kan de ändå värma sig vid en eld, finna mat och bygga både vindskydd och en båt. Allt de behöver finns där i skogen och vattnet. Skicka ut en nutida människa i moderna bomullskläder i skogen utan annat än lite eldstål och flinta och se hur bra det går. Att kunna överleva själv i vildmarken måste vara den ultimata friheten, tänker jag och funderar på vad jag skulle behöva packa i en ryggsäck för att klara mig en vecka på flykt undan det moderna men ack så bräckliga samhället. Men vem lurar jag? Det är så mycket enklare och skönare att sitta framför brasan i kaminen hemma, med en kopp rykande varmt kaffe (tillagat med hjälp av en elektrisk vattenkokare) och försjunka i en fantastiskt välskriven och spännande roman av Björn Bull-Hansen.