Mekaniskt om livet efter döden

Swedenborg predikar med stor självsäkerhet.

Om man skulle fråga Swedenborg själv om hans främsta egenskap så skulle han nog sagt att han var bäst i världen på ödmjukhet, tänker jag efter att ha läst Emanuel Swedenborgs ”Memorabilier” , sammanställda texter i urval av Carl-Göran Ekerwald. Därför åker mina ögonbryn i skyn när jag i Ekerwalds efterord läser: ”…och det finns i boken inga inslag av stolthet eller överlägsenhet.” Ekerwald menar också att Swedenborgs universalteologi är ”helt obesmittad” av ”falsk ödmjukhet eller falsk pretention”. Hur kan vi uppfatta Swedenborg så olika? Jag har visserligen inte läst mer av Swedenborg än just dessa korta texter i urval men eftersom urvalet gjorts just av Ekerwald som hyllar Swedenborgs ödmjukhet och brist på överlägsenhet, borde jag ändå kunna se detta, tycker man. Vad är det då som flera gånger under läsningen får mig att skratta åt just den falska ödmjukheten? Ja, ta till exempel det faktum att Swedenborg ger sig själv äran för att ha ”omvänt” Luther från hans irrlära om att frälsningen sker genom tron allena. Och inte nog med det, omvändelsen skedde efter Luthers död, i andevärlden. Så Swedenborg kan inte bara tala med andar på andra sidan, han kan även påverka deras insikter och världsbilder. Inte illa för någon som ”bara berättar vad han ser och hör”.

Just det där med att frälsningen ska ske genom tron allena, är något som Swedenborg genomgående opponerar sig mot.

Han menar att tron måste ta sig uttryck i handling för att räknas. Här kan jag helt och hållet instämma med Swedenborg. Jag kan inte förstå de som säger att bara du ”tar emot Jesus”, d v s tror, så kommer du till himlen, oavsett vad du har gjort här i världen, eller vad du tänker och vill. Givetvis måste en tro ta sig ett fysiskt uttryck och på något sätt göra skillnad i denna världen om den ska ha någon betydelse. Men det här är nästan det enda jag kan hålla med Swedenborg om. Jag undrar om han kom på kant med kyrkan under sin levnad (på 1700-talet) för denna ståndpunkt? Han verkar dock inte ha kritiserats för att ha bedrivit svartkonster när han talat med inte bara änglar och andar utan även ”djävlar och sataner”. Skulle det inte betraktas som hädelse att tala om himlen som en plats där man äter och dricker och förlustar sig på alla världsliga vis? För detta är Swedenborgs andra stora käpphäst: han vidhåller ihärdigt att livet ”på andra sidan” är precis likadant som här. Har du bott i Stockholm när du dör så är det i ett ”andligt” eller ”substantiellt” Stockholm du befinner dig efteråt. Där gatorna är desamma, handeln sker på torget och droskorna rullar på gatorna, precis som förut. Med den skillnaden att allt kan materialiseras (eller ska vi säga substantialiseras) ögonblickligen. För i andevärlden har inte alla ting sitt ursprung i materia (från frö) utan i vilja och tanke.

Swedenborg menar att det är din vilja som avgör var du hamnar efter döden.

Har du i livet velat (och gjort, får vi väl utgå ifrån) gott, kommer du till himlen, har viljan varit ond (vad nu det innebär) så hamnar du i helvetet. Så på något vis sker ändå en urvalsprocess och en förflyttning efter döden. Kanske befinner man sig i det ”andliga” Stockholm bara en kortare tid (även om tiden inte finns där, enligt Swedenborg)? Trots att Swedenborg själv har avsikten att vara så tydlig och enkel som möjligt (och även uppfattas så av t ex Ekerwald), är det oklart vad det innebär att befinna sig i himlen. Vi får egentligen inte veta så mycket om det. Desto mer berättar Swedenborg om vad himlen inte är. Likt Johannes i Uppenbarelseboken hänger han sig livligt åt detaljerade beskrivningar av djävlar (de som hävdar det onda) och sataner (de som låter sig ledas av lögner) och de helvetiska omgivningar de lever i. Men hur han än försöker beskriva helvetet får man ändå en känsla av att det kanske inte är så illa. De som hamnar där får ägna sig åt vad de känner lust för, så länge de inte skadar någon annan, gör de det straffas de tills de vet bättre. Det verkar inte som om någon vill lämna helvetet heller, djävlarna återvänder alltid dit och verkar trivas där. Ett annat sorts helvete beskriver Swedenborg när han låter några själar få prova på att leva i en himmel utformad efter deras egna föreställningar om himlen. Om man tror att himlen innebär ett gott liv med mat och dryck och intelligenta samtal, så tröttnar man redan efter några dagar och längtar efter fysiskt arbete. Om man tror att himlen innebär dagliga andakter och lovprisningar av Gud, så somnar man snart, eller blir galen av enformigheten i predikningarna. Och tror man att himlen omedelbart ska ge en en känsla av lycka, blir man direkt utkastad därifrån. Av dessa båda alternativ tror jag att jag skulle föredra det första – att trivas med att leva ut mina lustar.

Det verkar också på Swedenborg som om ens öde mer eller mindre är förutbestämt.

Du föds med en viss vilja och det är den som leder dig hela livet. Efter döden kan du inte ändra på något utan det är din vilja återigen som avgör i vilket sällskap du hamnar. Så vad spelar det då för roll vad jag gör? Han ser också livet i svart och vitt. Men vi människor är ju mångfacetterade. Vi kan vilja gott och göra ont. Vi kan vilja ont och göra gott. Och detta kan ändras många gånger under en levnad. Är det då mitt uppsåt i dödsögonblicket som avgör, eller är det ett genomsnitt? Nej, Swedenborgs beskrivningar av livet efter döden är inget som låter det minsta lockande eller ens förklarande.

Jag ville läsa Swedenborg efter att ha stött på hans namn ett flertal gånger under hösten, bland annat i Strindbergs ”Inferno”, en bok som tilltalade mig förvånansvärt mycket. Strindberg är en sådan mångsidig människa som det är lätt att känna igen sig i. Det är inte Swedenborg. Han känns mekanisk och som om han flyr från sig själv och naturen genom att dissekera sönder verkligheten. Han sätter rentav naturen som motpol till Ordet och när han ska beskriva helvetet låter han det bebos av grodor och ugglor, fladdermöss och krokodiler. Det är en träskmark med tistlar och nässlor. Dessa djur och växter är inte skapade av Gud, menar Swedenborg, utan produkter av ondskan. Den som trivs i naturen och har sett artrikedomen i en våtmark, med kväkande grodor och spanande ugglor har nog svårt att förstå denna åsikt. Här är faktiskt jag och Ekerwald helt ense. Men Swedenborg var ett barn av sin tid och kultur och född i staden så man kanske får ha överseende med det.

Det finns så mycket mer att säga om Swedenborg och hans teologi men jag vill inte bli för långrandig. Därför ska jag avsluta med det jag fann mest intressant i ”Memorabilier”. Jag har ju funderat mycket över vad som är människans roll här på Jorden. Jag vägrar att tro att vi skulle vara ett virus eller en parasit som egentligen inte hör hemma i naturen (något som en del globalister hävdar idag och som har lett till att så många unga människor mår dåligt). Swedenborg ger mig en tänkbar förklaring i sin teori om ordning. Han menar att Gud är ordning och har skapat människan ur, i och till ordningen. Människan ska i sitt liv och sin värld sträva efter att skapa ordning och genom ”sitt eget bemödande och sin egen kraft” rena sig från sina synder och inte bara gå och vänta på att Gud ska göra det åt henne. Jag tolkar det som att vi ska sträva efter det goda och vackra, både på insidan och utsidan.

Om jag ser på människor som lever lyckliga liv, som är harmoniska och tillfreds med tillvaron så är det människor som skapar vackra ting i balans med naturen.

Det är på sätt och vis ett liv i kärlek. Swedenborg skriver: ”Allt som gör människan glad, nöjd och lycklig kommer från hennes förhärskande kärlek och stämmer till art och kvalitet överens med denna kärlek.” Och trots att Swedenborg förbannar egenkärleken och menar att den enda sanna lyckan kommer ur att göra saker för andra, det han kallar att vara till nytta, så öppnar han med detta påstående upp för att även egenkärleken kan vara en väg till lycka. Vi kan göra saker för dess egen skull, inte för någon annans, bara för att det tilltalar oss. Och skapandekraft är för mig detsamma som ordning. Destruktivitet är kaos. Kanske är vi här för att öka skönheten i världen men vi behöver göra det i balans med naturen. Välklippta gräsmattor och raka grusgångar kan nog ha sin charm men bör anläggas på en plats där det harmonierar med omgivningen. Skogsröjning kan göras för att främja framkomlighet men ändå bibehålla det vilda som vi på så sätt kan komma närmare och njuta av. Både kaos och ordning kan gå till sin ytterlighet. I Swedenborgs fall kanske han hade mått bra av att tillåta lite kaos och emellanåt erkänna att han inte vet allt.

Att välja väg

Vilken väg väljer du? (Tack till James Wheeler, Pexels för bilden)

Det finns två sätt att ta sig an ny information som strider mot en etablerad livs- eller världsuppfattning. Antingen utvärderar du informationen, finner den sanningsenlig och omformar världsbilden, eller så håller du fast vid din världsbild och förkastar den nya informationen, kallar den bluff eller lögn eller konspirationsteori. Eller bara ignorerar den. Förr eller senare kommer de flesta av oss att hamna i den här situationen. Någonting utmanar vår bild av något. Det kan vara så enkelt som att en människa som vi litat på till hundra procent visar sig ha helt oväntade, dolda sidor som gör att vi kanske måste säga upp bekantskapen. Eller så komplicerat som att allt det vi lärt oss i skolan, om historia och fysik till exempel, måste skrivas om. Det här är en jobbig process. Jag har varit igenom den några gånger. Och befinner mig väl fortfarande mitt i den på ett par områden. Ny information, ny fakta som inte alls går ihop med det jag tidigare trott varit sant.

Jag förstår verkligen att människor ryggar undan inför detta och väljer att skjuta det ifrån sig.

De blundar bort den nya informationen, kallar uppgifterna för falska och går vidare som om inget har hänt. Men jag kan inte välja den vägen, hur mycket jag än skulle vilja ibland. Den nya informationen ligger och skaver, jag måste få den att passa in. Det är som att lösa ett sudoku och inse att jag satt en siffra fel någonstans. Jag måste sudda alltihop och börja om från början. Och jag gör det. Någon annan kanske bara hade kastat tidningen och låtit det vara. Men jag tycker inte om att ha saker olösta.

Jag börjar alltmer tro att majoriteten av mänskligheten hör till den andra kategorin ovan. Kanske har vi fostrats till det – att inte ifrågasätta, hur tokigt det än verkar.

Experterna vet bäst. Har de sagt att pyramiderna byggdes av slavar med bronsmejslar och stenhammare så är det väl så.

Inte heller blir det lättare att gå emot strömmen när det verkar som om media och ”experter” är helt överens om något och när människor som ifrågasätter blir förlöjligade och hånade. Men det spelar ingen roll för mig. Jag har alltid gått mina egna vägar, inte fallit för grupptrycket. Varför ska jag klä mig som alla andra om jag tycker att det är fult eller opraktiskt?

När jag ser bevis för ett visst skeende radas upp i enorma högar men inget nämns om det i media, då måste jag dra slutsatsen att media ljuger eller i alla fall medvetet döljer något. De flesta verkar istället välja att blunda för de förkrossande bevisen eftersom det är så svårt att föreställa sig att det skulle finnas en konspiration som inbegriper alla stora mediastationer och myndigheter. Det skulle kräva en alltför stor förändring av världsbilden som skulle få oöverstigliga konsekvenser för minsta detalj i deras liv. Må så vara, säger jag, och vänder mitt skepp så att det ligger i linje med den nya informationen. Media är del av en jättelik konspiration. Det blir min slutsats och då faller all information fint på plats. Min världsbild blir begriplig igen.

Betalar jag ett pris för detta? Självklart! Det kostar att vara foliehatt.

Det är ju därför som så många väljer den andra vägen. Att fortsätta tro, trots att logiken brister. Men jag kan inte leva i en lögn. Det priset skulle vara högre. För mig.

Så när jag då ser att de allra flesta omkring mig har valt den andra vägen måste jag utvärdera den informationen och dra slutsatsen att de andra antingen är djupt sovande (sövda?) eller rädda. Eller både och. Det finns inget jag kan göra för dem. Det är den väg de valt. Men om någon mer börjar vakna och ompröva sin uppfattning om livet och verkligheten, då kan jag finnas där och visa att vad som helst är möjligt. Du dör inte av att ändra uppfattning. Tvärtom. Det är så mänskligheten alltid har tagit sig framåt. Och säkert ändrar jag uppfattning igen, nästa gång jag nås av ny information.