Etikett: rättvisa

Politiskt korrekt i amerikanska Södern

”De tre miss Margarets” av Louise Shaffer är ytterligare en sån där bok som jag plockat upp på måfå på loppis och jag hade inga som helst förväntningar men den verkade spännande. Historien utspelar sig i amerikanska Södern och spänner över flera decennier i och med att huvudpersonerna minns tillbaka till tidigare skeenden som lett fram till den händelse som inleder boken. Detta hoppande fram och tillbaka i olika personers minnen, samt det rätt så stora och komplicerade persongalleriet gör boken emellanåt lite tungrodd. Men det finns ändå en ständigt närvarande spänning i det outtalade mysteriet som gör att man vill läsa vidare.

Boken är välskriven, det kan jag verkligen inte klaga på men efter ett tag blir det uppenbart vilka värderingar och åsikter som författaren har och vill lyfta fram och tyvärr irriterar det mig en smula.

Låt mig säga såhär: boken innehåller frågor om rasism, homosexualitet, feminism, vaccin och demokrati. Jag suckar och undrar över varför det så ofta måste bli politik av allting. Vita människor framställs som korkade och/eller förtryckande, konservativa som inskränkta, lesbiska som fritänkare, vaccinmotstånd som primitivt och så vidare. Jag förvånas över hur många av de böcker jag läser, oavsett genre eller tidsperiod, som lyckas nämna Hitler, ibland liksom apropå ingenting. Som om det är någon sorts kod. Den här boken är inget undantag. Även ordet konspirationsteori lyckas författaren klämma in och jag är förvånad över att inte Donald Trump slängs in på köpet. Allt det här har egentligen ingenting att göra med berättelsen. Jo, möjligen rasism och jag får som läsare känna mig lite rasistisk när jag är tacksam för att karaktärernas hudfärg i de flesta fall anges tidigt i boken och för att jag blir osäker på vilken hudfärg jag i huvudet ska ge åt andra. Det som för mig från början inte har någon betydelse blir plötsligt jätteviktigt och om jag inte vet eller bryr mig är jag ju rasist! Något jag kan tycka känns lite bakvänt. Jag hörde en svensk youtuber som berättar om svensk kultur på engelska, räkna upp en del saker som är konstiga för svenskar. En av sakerna var frågan om ras. I Sverige behöver du aldrig ange din ras i kontakt med myndigheter eller bank till exempel, men som jag förstod det är det vanligt i USA. Vem är mest rasist?

Frågan om kvinnlig frihet blir också konstig. De tre kvinnorna Margaret (i boken kallade Lillan, Maggie och Peggy) förblir barnlösa av tre helt olika anledningar. Och även om författaren tycks vilja framhålla det fantastiska i att vara lesbisk eller feminist så kommer hon inte ifrån att också visa hur barnlöshet och frånvaron av en man kan vara förödande för en kvinna. Faktum är att det just är kärleken till ett barn som ger upphov till den fruktansvärda hemlighet som de tre kvinnorna delar. Författaren tycks både vilja äta kakan och ha den kvar när äktenskapet och moderskapet framställs som en kvinnofälla, samtidigt som frånvaron av dessa institutioner endast leder till olycka och död. Visst finner de kvinnliga huvudkaraktärerna en viss tröst i sitt systerskap men det kan aldrig till fullo ersätta det de valt bort. Eller tvingats välja bort i ett fall.

Men jag kanske dömer för hårt med mina färgade glasögon.

Kanske vill författaren verkligen visa upp mänsklighetens alla sidor. I alla fall blir det en intressant filosofisk berättelse om ont och gott och rättvisa. Inget brott bör få gå ostraffat, men måste straffet följa på brottet eller kan det komma på andra vägar? Och vem avgör vad som är ett brott eller ett lämpligt straff? Kan ändamålet helga medlen? Hur stor hänsyn ska tas till en eventuellt drabbad tredjepart? Den unga och vilsna Laurel får sitt liv på sätt och vis förstört av det de tre Margarets har gjort. Hon får inte förrän i slutet på boken veta på vilket sätt och då tvingas hon ta ställning till vad som egentligen kan skyllas på dem och vad som kan skyllas på hennes egna eller andras reaktioner. I det stora spelet – vem vinner och vem förlorar? Har rättvisa skipats? Kan vi lägga händelsen till ro?

Något värt att tänka på efter att ha läst den här boken är: vilka gamla trauman – mina eller andras – håller jag vid liv? Kan jag släppa taget om dem? Kan jag resa mig upp, borsta av generationsdammet och börja gå mot en bättre framtid utan att se tillbaka? Vi kan lära av historien utan att ständigt återuppleva den. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom som någon sa. Och det kanske låter omöjligt eller rentav omänskligt, men i ärlighetens namn, på vilket sätt blir världen bättre av att vi plågar oss själva för gamla misstag? Därför tänker jag inte hänga upp mig på PK-dravlet heller. Det får vara som det är med det. Och är jag rasist utan att förstå det så får jag väl vara det.

Ett opassande jobb för en kvinna

P. D. James är kanske mest känd för böckerna (och TV-serierna) om kommissarie Dalgliesh. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får han dock bara spela en liten biroll, på ett sätt både som ett dåligt samvete och en idealbild. Huvudpersonen är som titeln anger en kvinna – privatdetektiv Cordelia Gray. Hennes överordnade Bernard Pryde har tidigare arbetat som polis tillsammans med Dalgliesh men alltså startat en egen detektivbyrå och anställt den förvånansvärt unga Gray som sin assistent. När berättelsen tar sin början har denne Pryde begått självmord och testamenterat hela verksamheten, inklusive inventarier, till sin unga kollega.

P. D. James är en mästare på att beskriva människor och miljöer. Hon gör det med fler ord än till exempel Pratchett, men det blir ändå inte tröttsamt eller överdrivet. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får vi följa med till Cambridge och möta både studenter och professorer som med James’ beskrivningar blir mycket levande för läsaren. Detta bidrar också till att göra de mer dramatiska avsnitten riktigt kännbara. Boken är klassad som thriller och inte bara deckare, vilket jag till en början tyckte var märkligt, men sakta med säkert bygger James upp spänningen tills dess du inte kan lägga boken ifrån dig.

Du bara måste veta hur det ska sluta.

Tyvärr är det just James fantastiska förmåga att beskriva detaljer som gör att jag irriterar mig desto mer de gånger hon missar något och det inte blir riktigt trovärdigt. Då bryts plötsligt den fjärde väggen och illusionen försvinner. Cordelia Grays mognad och erfarenhet trots sin ringa ålder är en sådan sak. Skulle man inte få veta att hon bara var tjugotvå skulle man gissa att hon var i fyrtioårsåldern, baserat på hennes självsäkerhet och insikter om mänskligt beteende. Hon är också förvånansvärt orädd och tuff när det kommer till obehagliga upptäckter. Där jag som läsare hade blivit skrämd bortom vett och sans och absolut inte kunnat sova på dagar, går Gray och lägger sig helt obekymrat. Det är också andra detaljer som borde vara självklara men som utelämnas som gör att frågor kvarstår som stör flytet i berättelsen. ”Var inte vattnet iskallt?” ”Varför tvättade hon inte av sig?” ”Hur fick hon dräkten ren på så kort tid och var den inte trasig också?” ”Blommar verkligen stockrosor och gullvivor samtidigt i England?”

Annars är det djupare frågor som väcks. Boken kretsar på sätt och vis kring självmord. Äkta självmord eller mord som förklätts till självmord. Gray som betraktar sig som agnostiker ser inte något fel med att ta livet av sig, om man har goda skäl som hennes chef Pryde till exempel. Men hon tar illa vid sig av det självmord hon anlitas att utreda. Här var en ung man med framtiden för sig, begåvad och med pengar att ärva. Varför hoppade han utan förklaring av studierna och tog ett lågavlönat arbete? Och varför beslöt han sig plötsligt för att hänga sig, med middagen på spisen och ett trädgårdsland halvt uppgrävt? Kan man verkligen drabbas av en så plötslig sinnesförvirring?

Hur kan man dölja sådana sidor hos sig själv för alla andra omkring en?

Vi får också fundera kring familjerelationer, i synnerhet mellan far och son. Vad händer om man inte kan älska sitt barn? Och vad händer med ett barn som inte blir älskat? Kan man fästa sig mer vid en främling än vid sin egen familj? Självklart dyker också den ständiga frågan om brott och straff upp. Ett liv för ett liv? Kan det räcka så? Eller ska straffkedjan fortsätta så att den som tog ut hämnd – så att säga tog rättvisan i egna händer – också ska straffas? Gray inser att livet inte är svart eller vitt och Dalgliesh uttrycker det i slutet med orden: ”det är bra att kunna känna ibland att vissa fall helst bör förbli ouppklarade”. ”Ett opassande jobb för en kvinna” är alltså något så ovanligt som en deckarhistoria där den ska vi säga ”alternativa” rättvisan får gå ostraffad och där privatdetektiven själv blir inblandad i brott. Mer än så tänker jag inte avslöja. P. D. James är trots de irriterande missarna väl värd att läsa. Historien är precis lagom förutsägbar och bitvis gastkramande spännande. Och de välbeskrivna engelska miljöerna är en extra bonus för oss anglofiler.

Alle man på däck

Lycka kan inte köpas för pengar, men fattigdom är inte heller så roligt.

Hur blev det såhär? Hur lyckades vi ge bort all världens rikedomar till en liten klick människor på bara några hundra år? Jag minns inte de exakta siffrorna men det sägs att en procent av jordens befolkning äger över 80% av jordens resurser. Och klyftan blir bara större. Medan (hundra)tusentals människor förlorade sina anställningar, inkomster och livsverk förra året (små och medelstora företag), så ökade de största företagen sina inkomster. Vissa av världens rikaste människor fördubblade sina inkomster 2020. Världsekonomin är på väg mot fullständig kollaps, samtidigt stiger värdet på börsen.

Det här är ju inte klokt. Vi måste vända trenden.

När man pratar om den ojämlika fördelningen av resurser i samhället rycker de flesta bara på axlarna. Det är så det är bara, som om det vore en naturlag att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare. Eller så förstår man att det är fel, men man menar att det ändå inte går att göra något. De rika har ju redan alla resurser på sin sida. Resistance is futile. Måhända är det så och jag är väl patetisk i mina försök att gå mot strömmen. Men det hjälps inte. Det är sån jag är bara, det måste vara en naturlag.

Visst är det svårt! Hur undviker jag att ge mina surt förvärvade slantar till monopolet i toppen? Så gott som alla stora kedjor och märken ägs av eliten. Alla betalningsmetoder (utom kontanter) och alla informationsflöden, all teknik och infrastruktur. Räkna inte med att du ska kunna komma undan helt, men gör små motståndsinsatser där du kan. Med risk för att låta klyschig: handla lokalt. Köp så mycket som möjligt direkt från producenten. I dagens Sverige har vi faktiskt möjlighet att köpa många fina livsmedelsråvaror direkt från producenterna. Idag köper jag en låda kött av en granne. Betalar kontant. Även något steg upp i förädlingen kan du göra för miljardärerna ogynnsamma val. Ät din lunch, eller ta ditt fika hos en lokal café- eller restaurangägare. Skippa de stora hamburgerkedjorna och bensinstationsbutikerna. Gynna författare och musiker (du känner säkert flera) i din bekantskapskrets, genom att köpa deras varor och tjänster direkt ifrån dem, utan att ladda hem eller beställa i nån stor nätbokhandel. (Jag är inte alls partisk här.) Det här var bara några exempel, säkert kommer du på massor om du börjar tänka efter.

Blir det dyrare? Möjligen. Men hur mycket är din själ värd?

Blir det krångligare? Absolut. Men se det som en utmaning. Att få leta efter något, att få längta efter det, utan omedelbar behovstillfredsställelse, är ett nöje som många människor idag går miste om. Och medan du väntar och letar kanske du rent av inser att du inte behöver så mycket här i livet.

När våra barn var små hade vi oerhört knappa resurser. Vi fick vända på varenda slant. Det var jättejobbigt men idag är jag tacksam för de åren. För jag är expert på att glädja mig åt saker som är gratis eller nästan gratis. Jag vet var jag ska leta efter billiga nöjen. Mina barn fick uppleva många spännande äventyr som inte var särskilt dyra. Jag vet hur man kokar soppa på en spik och jag slänger aldrig ätbara matrester. Jag har lärt mig att odla och samla mat i naturen. För mig har det varit en naturlig del av min uppväxt och tillvaro under många år. Men för många är detta främmande. Vad händer om kollapsen kommer på allvar? Om det blir tomt på hyllorna i matbutiken? Om det inte går att få tag på färdiglagad mat, om transporterna står stilla? Människor får ju panik bara internet ligger nere en kort stund.

Om du befann dig på ett skepp som du visste skulle förlisa inom kort, var skulle du hålla hus då? Antagligen så nära livbåtarna som möjligt, kanske redan med livvästen på. För mig är detta liktydigt med ett hus på landet med en odlingstäppa och nära till grannar som kan viktiga saker och producerar användbara ting. Men jag är långt ifrån självförsörjande! Jag får ständigt påminna mig om att vara snäll mot mig själv och att även den minsta lilla insats för ett mer självständigt liv är ett steg i rätt riktning. Det är inte allt eller inget. Varje liten insats räknas. Vad kan du bidra med?

Varför gåvoekonomi?

Det är naturligt för oss att dela med oss.

Vi behöver ett nytt ekonomiskt system. Det vi har idag har inbyggda negativa effekter som på sikt hotar hela vår existens. Det nya systemet behöver sträva efter jämvikt på alla områden, det vill säga där finns ingen plats för en ständig tillväxt. Även när det gäller individuell ackumulation av rikedom måste det i det nya systemet finnas processer som skjuter tillbaka jämvikten så att ingen individ kan öka sin rikedom på andras (eller naturens) bekostnad. Vi behöver ett annat sätt att se på pengar. Vår gamla myt om pengars uppkomst – att man valde ett neutralt betalningsmedel för att underlätta byteshandel med flera parter – är just en myt. Vi har aldrig levt i en ren bytesekonomi, där man räknade ut hur många hönor en ko var värd, eller hur många skopor mjöl man måste ge för ett knippe morötter. Innan pengarna gjorde sitt intåg levde vi i gåvoekonomi. Du har inga skor, jag har två par – här, ta dem. Jag är hungrig, har du något jag kan äta?

Räknar vi ut värdet på allt vi gör
för varandra i en familj?

Nej, knappast. Att ge och ta bygger sociala band och i nära relationer tänker vi sällan på vem som ger och vem som tar emot. I en liten by där alla  känner alla märks det om någon alltid tar mer än han ger, eller tvärtom. De flesta människor känner själva om de är skyldiga gruppen något och strävar efter att ge tillbaka. En generös person belönas ofta med generositet från andra. Om jag får en gåva, vill jag ge tillbaka. I ett litet samhälle behöver jag inte nödvändigtvis ge tillbaka till den individ jag har fått något ifrån. Jag kan ge vidare till någon med ett större behov. Jag vet att på sikt kommer det tillbaka till mig när jag behöver något. Gåvoekonomi bygger på tillit och en internaliserad rättvisekänsla. Men när samhällena blir större och projekten kräver många inblandade som kanske inte känner varandra, då behöver vi något som underlättar strömmen av gåvor. Vi behöver helt enkelt pengar, att gå tillbaka till små jägar-/samlar- eller bondesamhällen är inte längre möjligt, eller ens önskvärt. De nya pengarna måste dock anta samma egenskaper som gåvorna. Det vill säga, de måste cirkulera och de måste kunna flöda från den som har till den som behöver. För att detta ska vara möjligt behöver pengarna bli mer organiska, det vill säga ”ruttna”, så att det inte är önskvärt att ”sitta och hålla” på pengar, det behövs en inbyggd värdeminskning i form av negativ ränta.

Det nya systemet behöver vara transparent.

I ett stort samhälle finns det andra sätt att uppnå transparens än att man själv sett när någon gett åt någon annan. Alla transaktioner kan göras synliga för alla så att det är socialt gynnsamt att ge och så att behov uppmärksammas. När gemensamma resurser ger ett överskott ska det fördelas lika på alla, på så sätt knyter vi samman människan och den plats hon lever på och av. I en gåvoekonomi är alla medvetna om att Jorden är alla gåvors källa, därför månar man om henne och strävar efter att aldrig ta mer än hon kan avvara. Låter det som en utopi? Jag hör redan invändningarna: men ska inget vara privatägt? Vad händer om någon bara tar och tar och jag blir utan? Jag säger inte att det blir lätt att ställa om men jag upprepar: Gåvoekonomi bygger på tillit. Ofta dröjer det från det att jag ger, tills att jag får något tillbaka. Under tiden måste jag ha tillit och inte oroa mig. Lita på att universum vill mig väl, om du så vill. Det finns en stor känslomässig, psykologisk, för att inte säga andlig aspekt av omställningen till en ny ekonomi. Men det får jag gå in på en annan gång.