Så talade alltså Zarathustra

Jag fick höra att Nietzsche är totalt missförstådd, han var inte alls nihilist, eller ens kanske ateist. Fair enough, jag hade ju faktiskt inte läst något av Nietzsche, utan bara om honom, så jag jag gick till biblioteket och tog första bästa som jag hört talas om: ”Så talade Zarathustra”. Helt utan förkunskaper eller förutfattade meningar kastade jag mig in i denna klassiker. Min första aha-upplevelse var att Zarathustra är en man och inte en kvinna. Kanske hade jag tänkt på oraklet i Delfi eller något men okej, nu vet jag det. ”Så talade Zarathustra” är kanske inte den bästa ingången till Nietzsches verk, jag vet inte, men den kändes i alla fall ohyggligt svår.

Den första halvan fick jag nästan känslan av att en tidig AI skrivit texten.

Ta några slumpmässiga liknelser och ord och kasta ihop dem till en text som är grammatiskt korrekt men inte säger någonting. Hur jag än försökte lyckades jag inte få någon rätsida på den mycket förvirrande, för att inte säga surrealistiska texten. Ofta motsade Zarathustra sig själv också. På många sätt liknar ”Så talade Zarathustra” bibeln och det kanske är meningen. Du kan här hitta en bergspredikan, en ordspråksbok, en höga visan, en psaltare och även lite uppenbarelsebok. Språket är lika högtravande och gammeldags som i bibeln också, trots att min översättning inte var jättegammal (utgåvan är från 1982). Zarathustra kan i den jämförelsen likställas med Jesus. Jag undrar också om Zarathustra ska vara ett Nietzsches alter ego, eller om han snarare lyfter fram den förvirrade profeten som ett varningens exempel? För Zarathustra verkar onekligen smått psykotisk emellanåt, han yrar om viljan och lusten, glädjen och ondskan, samt inte minst om övermänniskan, det som vi alla borde sträva efter. Mycket ormar är det också.

Gud är död, säger ju Zarathustra men det är svårt att förstå vad han vill sätta i gudens ställe.

Egentligen tror jag att han menar att religionens gud är död, vilket absolut kan stämma. Men en karaktär i boken säger också: ”död är i fråga om gudar alltid blott en fördom”. Så kanske tror Nietzsche ändå inte att Gud, alltings skapare, är död så som vi uppfattar det. Men som sagt, vad erbjuder Zarathustra istället för alla dessa ”stentavlor” som han har sönder? Om vi inte ska sträva efter att vara goda, att tillfredsställa och tillbedja en osynlig gud, vad ska vi då göra istället? Zarathustra antyder att meningen med livet är att skapa och att vi inte kan fly från, eller ens försöka dölja våra laster och vår ondska. Känner du för att hämnas en oförrätt, så gör det. Klarar du inte att avhålla dig från ett onyttigt eller lustfyllt leverne så gör inte det då. En del kan leva på vegetarisk kost, andra – liksom Zarathustra – frossar gärna i lammkött.

Vi är alla olika, och så ska det vara, menar Zarathustra.

Påståendet att vi människor alla är lika inför Gud, är bara nonsens. Zarathustras kvinnosyn är kanske tidsenlig men skulle anses förlegad idag – kvinnorna är enligt honom inte lika visa som männen, utan snarare obildbara och onda. Ändå menar han att äktenskapet mellan en man och kvinna som respekterar och stöttar varann kan vara det som lyfter människan till det högre jaget. Och det viktigaste av allt är barnen – de kommande generationerna som alltid bör vara lite bättre än sina föräldrar. Zarathustra själv hittar dock ingen kvinna att skaffa barn med. Sörjer han över det? Kanske. Han är en ”ensittare” – en enstöring som behöver dra sig tillbaka till bergen emellanåt för att begrunda de stora frågorna. Han pendlar också mellan den djupaste depression och en närmast manisk eufori. Dessutom verkar han ha höga tankar om sig själv. Alla andra är idioter, tycks han säga, åtminstone i början av boken. Mot slutet inser han att hans ord kanske inte är för alla. Ändå kan han inte låta bli att tala. Det påminner mig om en dikt jag skrev en gång:

Mitt språk är bara mitt
och ingen alls förstår mig
Ändå talar jag
och talar
talar jag
fast ingen alls förstår mig

Lite så är det att läsa ”Så talade Zarathustra”. Han yrar på boken igenom och jag försöker förtvivlat finna en röd tråd eller ens ett budskap i den kaotiska ordmassan. Efter ungefär halva boken börjar det ändå arta sig. Man kan följa små historier i historien och emellanåt lyser små guldkorn fram och jag brister ut i skratt eller nickar igenkännande. Zarathustra är uppfriskande ärlig och vågar säga vad som helst, han bryr sig inte om ifall han kränker någon. Inte heller bryr han sig om ifall han motsäger sig själv. Stundvis sväller hans ego ut över alla bräddar. Jag tänker att han inte skulle ha några som helst problem att skryta med att han var världens ödmjukaste person.

Jag kommer osökt att tänka på August Strindberg.

De är lite lika. Himmel och helvete, de högsta toppar och de djupaste dalar. Ett förakt för andra människor, ja, rent av ett äckel i Zarathustras fall. Samtidigt så speglar det ju verkligheten, om man nu får lov att säga det. Den ”pöbel” som Zarathustra pratar om, är det vi idag skulle kalla NPCs. Han inser under bokens gång att det är meningslöst att tala om dessa högre frågor med den stora massan. De vill helt enkelt inte förstå, kanske har de inte ens förmågan. Man bör veta när man ska gå förbi och hålla tyst. Välja sina strider. Å andra sidan är det ibland läge att strida. Zarathustra uppmuntrar till och med till krig, utan att riktigt förklara varför han tycker det är en bra idé. Men liknöjdheten är förkastlig. Hellre känna alla känslor, både onda och goda, tycks Zarathustra mena, än att vara liknöjd inför allt och bekväm. Lagom? Nej, usch och fy! Övermänniskan skapar och känner, älskar och hatar. Och njuter och dansar. En dag utan dans är en förspilld dag, tycker Zarathustra, så han dansar ofta där på berget i sin enslighet. Till sitt sällskap har han en orm och en örn. De är hans närmaste lärjungar, även om han också har mänskliga sådana.

Jag kan lustigt nog känna igen mig själv i Zarathustra, liksom i Strindberg.

Jag är också en känslomänniska som kan utbrista ”jag är så trött på idiotiska människor!” Att skapande är meningen med livet kan jag absolut hålla med om. Likaså att man inte ska försöka alltför hårt att undertrycka eller motarbeta sina ”onda” sidor. Bättre att pysa ut lite nu och då än att en vacker dag explodera. Jag har, precis som Zarathustra, svårt att förstå kristendomen och andra läror som enbart tycks hylla ett avlägset himmelrike. ”Efterdettingar” kallar Zarathustra dem. Men livet är här och nu, det finns en mening med våra jordiska kroppar och begär. Vi ska inte leta efter en gud i himlen, utan finna glädje i jorden. Vi är en del av naturen och just hänryckningen över naturens skönhet är det som bär Zarathustra genom både sämre och bättre tider. Han återvänder alltid till naturen.

Har jag missförstått Nietzsche?

I början av läsningen tänkte jag: detta är kulturens och filosofins nakna kejsare. Ingen begriper honom men inte för att han är för djup eller vis, utan för att han är en galning. Som en enkel bondflicka tillåter jag mig emellanåt att tänka detta om de fina konsterna. Jag kanske inte alls är dum som inte förstår dem utan de är alla en bluff som ingen vågar avslöja. Jag kan vara barnet och ropa: ”kejsaren är naken!” Men för den skull behöver man ju inte kasta ut barnet med badvattnet. ”Så talade Zarathustra” innehåller trots allt en del användbara råd för ett gott liv:

Dansa varje dag.
Skratta ofta – inte minst åt dig själv.
Skapa! Vad som helst som gör dig glad.
Våga vara annorlunda.
Välj dina strider.
Umgås med dem du gillar och som gillar dig.
Lev här och nu.
Gå ut i naturen, ofta!
Klandra dig inte om du inte klarar av att ”vara god” alla gånger.
Sträva alltid efter att bli bättre.
Det är inte din uppgift att lösa andras problem.
Ge med försiktighet och eftertanke, inte alla gåvor blir väl mottagna.
Om du hittar någon att älska och bilda familj med, vörda och uppskatta det, ett gott äktenskap kan göra dig till en bättre människa.

Om godhet

Mer kramar till folket! (Foto av Artem Beliaikin från Pexels)

Jag vill ta upp tråden från förra veckan. Det börjar bli svårt att prata om annat än den akuta situationen i världen. Min tanke med den här bloggen var att den skulle handla om företagande, ett nytt sätt att driva företag, mer med hjärtat än med hjärnan. Nu har det tyvärr inte blivit så mycket av den varan här. Mycket för att världen därute har tagit en oväntad (eller kanske väntad) riktning och inget annat kommer att betyda något om ondskan får sin vilja igenom. Mitt företag, och alla andras, kommer att krossas på vägen. Så låt oss återigen tala om ondskan.

Vinnaren skriver historien, säger man.

Smaka på det en stund. Fundera på alla krig och konflikter, nu pågående och historiska sådana, och fråga dig: vilka var ”the bad guys” och vilka var ”the good guys”? Vem skrev historien? Vad är det som säger att det var de goda som vann? Utifrån det jag diskuterade i mitt förra inlägg är ju det mest troliga att det är de ondaste som vinner, eftersom de goda hellre kapitulerar än spiller människoliv. Jag älskar berättelsen om de två kvinnorna och kung Salomo (1 Kungaboken kap 3). Två kvinnor kommer till Salomo med ett litet barn. Båda hävdar att de är mor till barnet och vill att kungen ska döma i frågan. Kungen säger (brutalt): ”hugg det levande barnet mitt itu och ge varsin halva till kvinnorna!” Den ena kvinnan tycker detta är ett rättvist beslut, men den andra ropar ”nej, låt henne ha barnet!” Salomo ger då barnet åt den kvinna som var beredd att avstå från barnet för att rädda livet på det. Förmodligen var detta barnets riktiga mor, och även om det inte var det, skulle det varit den kvinna som var mest lämpad att ta hand om det. (Vad hade hänt om ingen av kvinnorna försökt stoppa kungen från att hugga barnet itu? Hade han gjort det, eller hade han tagit barnet ifrån dem båda? Salomo var känd för sin vishet. Men vishet är inte detsamma som barmhärtighet…)

Tyvärr befinner sig världen i barnets situation just nu.

Det finns människor som skulle ta hand om världen på ett kärleksfullt och hållbart sätt och det finns människor som vill utnyttja och suga ut till sista droppen. Hellre än att slåss för sin sak, tar dessa – vi kan kalla dem ”de goda” – ett steg tillbaka, i hopp om att de andra kanske ska inse att de sågar av den gren de sitter på och ändra sitt destruktiva beteende. Dessutom – att ta till våld för att minska våldet, det är helt enkelt inte klokt. Jag önskar att vi hade en vis kung Salomo, med makt att döma i de riktigt stora frågorna. Någon som kunde stiga in med ett svärd i högsta hugg och säga: ”ge världen åt de fredliga, de godhjärtade, de närande”. Men ingen sådan domare har vi och medan vi väntar och hoppas breder ondskan ut sig.

Förresten. Hur vet man vilka som är ”de goda”? Visst vill väl de flesta av oss vara goda, men det är inte alltid vi lyckas. Våra mänskliga medvetanden är för begränsade för att till fullo förstå konsekvenserna av våra handlingar. Dessutom har vi ibland inget val, eller så står valet mellan två onda ting. För många år sedan nu läste jag Nick Hornbys ”En god människa”. Huvudpersonen får en uppenbarelse och bestämmer sig för att bli god, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. I sin strävan efter att hjälpa sina medmänniskor fattar han en del radikala beslut som i slutändan drabbar hans egen familj. Frågan man som läsare ställer sig är: kan man vara för god? Behöver man dra gränser för sin godhet, eller hitta någon sorts balans? Är godhet bara att inte vara ond, kanske?

Kan man uppväga ett ont med ett gott och hamna på noll?

Min pappa, som också var egenföretagare, brukade säga att en kund som klagade betydde minst tio som var nöjda men inte sa något (eller något ditåt). Det är lätt att säga men svårt att ta till sig känslomässigt. En enda negativ recension av någon av mina böcker svider hårt och länge, även om tio personer sagt att boken var fantastisk. Vi är nog funtade så, vi människor. Vi är mer uppmärksamma på det negativa än det positiva. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt från början. Alltså behövs det kanske tio (eller hundra) gånger så mycket godhet som ondska för att vi ska få balans i världen. Fast det finns de som säger att det är tvärtom: att det goda är så mycket starkare, så det behövs bara ett litet antal ”ljusspridare” för att tippa vågskålen. Jag vet inte om det är sant men visst hade det varit fantastiskt om det varit så. Med tanke på hur många ”ljusspridare” som jag stött på det senaste året så ger det hopp för framtiden, även om det ser mörkt ut just nu.