Jag var inne på Roslagens Bokhandel och nu vill jag slå ett slag för att stötta dina lokala handlare. Jag är själv skyldig till mycket internetshoppande, särskilt av böcker, så den här påminnelsen är riktad till mig också: handla så mycket du kan fysiskt, lokalt och med kontanter. Annars kommer vi snart inte att ha några butiker eller någon frihet kvar.
Roslagens Bokhandel tillhör en av dem som kämpar på trots den svåra konkurrensen och är väl värd vårt stöd, vi som fortfarande läser fysiska böcker.
Nog om det. Jag fick tips om en lokal författares verk: ”Tack och förlåt” av Lisa Westerlund. Jag vet inte om jag förstod att det var en lokal författare förrän jag började läsa och insåg att handlingen utspelar sig i Norrtälje, men det var ju lite extra kul förstås. Jag vet inte heller någonting om Westerlund, mer än det som står på baksidan. Inte heller känner jag till förlaget Word Audio Publishing men omslaget var tilltalande i alla fall.
Huvudpersonen Andrea är i min ålder och återigen slås jag av hur vissa böcker tycks passa så väl in i mitt liv just nu. Det här är inte den första boken i mitt bokmaraton som skildrar en knepig mor-dotter-relation. Och även om det gör det lite jobbigt att läsa så är jag nyfiken på hur lösningen ser ut i just detta fall. Att historien är fiktiv gör den inte mindre lärorik, tänker jag. Personskildringarna är trovärdiga och intressanta, språket är enkelt och relaterbart. Det sägs att om du ska framföra kritik ska du se till att börja och avsluta med beröm, så det tänker jag försöka göra här.
”Tack och förlåt” har en intressant handling som gränsar till det otroliga och just därför är svår att förutsäga, vilket gör boken tillräckligt spännande för att jag ska ha svårt att lägga den ifrån mig.
Kapitlen är korta och lämnar ett sug som gör att jag direkt efter att ha avslutat ett kapitel fortsätter till nästa. Emellanåt känns boken mer som en deckare än en feel good, även om den kanske inte skulle kunna gå att placera i någondera kategorin. Juristen Andrea får ett märkligt uppdrag när en anonym man via några gömda brev vill berätta sitt barnbarn Antons historia. I jakten på sanningen om den unge mannens liv blir Andrea medveten om de mindre bra val hon själv gjort i livet som ensamstående mamma. Hon börjar också fundera på om det hon jagat hela livet – en högre position på karriärstegen – egentligen är det hon innerst inne vill. Snart kommer hon att ställas inför ett livsavgörande val.
På så sätt är ”Tack och förlåt” en klassisk feel good – huvudpersonen är vilse i livet och läsaren förstår ganska snart vad som är det uppenbara svaret. Boken innehåller också en del romantik, även om den inte är central för vare sig handlingen eller upplösningen. Mer än så vill jag inte säga för att inte spoila för mycket. Det är, bortsett från själva mysteriet, en rätt realistiskt skriven historia, vilket kanske gör den något mindre klassisk feel good och jag kan tycka att obalansen mellan den eftersträvade realismen och den spännande men orealistiska gåtan gör att boken haltar lite. Det hade kunnat lättas upp med humor. I vår egen roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv” till exempel, har vi en lika osannolik historia men vi ger heller aldrig sken av att boken ska vara realism. Istället skruvar vi till de humoristiska och absurda situationerna lite extra och låter handlingen utspela sig i en fiktiv stad. Men jag kan köpa storyn i Westerlunds roman ändå, den är tillräckligt spännande och kreativ.
Det största klagomålet jag har på ”Tack och förlåt” är som så många gånger förr: korrekturläsningen.
Lite tryckfel här och där kan jag stå ut med men när ett blått paket i nästa stund är rött och – ännu värre – en karaktär plötsligt byter namn, då är det lite för mycket. Illusionen bryts och det tar en stund för mig att komma över det och komma in i läsningen igen. Som författare skäms jag djupt över alla fel jag kan hitta i mina böcker sedan de gått till tryck. Och då har jag ändå aldrig gjort sådana missar som de ovan nämnda. Förlåt, Lisa Westerlund!
Boken handlar ganska mycket, får man väl säga, om hundar. Så om du är en hundmänniska från Norrtälje kommer du förmodligen älska den här boken. Själv är jag kattmänniska och tycker mest att hundar är korkade och ofräscha (förlåt mig, alla hundälskare!) men jag kan ändå uppskatta att det finns ett djurinslag i boken, som även detta är realistiskt skrivet. Jag uppskattar också att författaren undvikit att klämma in en massa PK-grejer (läs: woke vänsterliberalism), vilket annars tenderar att smutsa ner mycket av nutida litteratur. Att hon låter karaktärerna använda sig av ”modern teknik” är väl mest naturligt med tanke på den eftersträvade realismen. Hur det dock står sig i längden får väl framtiden utvisa. Kommer nästa generation förstå sådant som ”svajpa på Tinder” till exempel? Kommer nästa generation överhuvudtaget läsa fysiska böcker, kan man i och för sig lite uppgivet fråga sig. Men om de gör det så tycker jag absolut att ”Tack och förlåt” kan vara en av de böcker som får leva kvar.
Det hade ju varit passande att läsa ”1984” i dessa tider men en regel för min 50-böckersutmaning är att jag inte får läsa böcker jag redan läst så det fick bli en annan av Orwells böcker istället: ”Djurens gård” eller ”Animal Farm” på engelska. Jag har faktiskt inte läst den förut men såklart hört mycket om den. Det är allmänt vedertaget att boken handlar om kommunismen och visst, jag kan se de parallellerna. Men den väcker tankar om makt, ledarskap, frihet och slaveri generellt. Jag kan inte låta bli att se djurens vision om frihet genom mina egna ”vakna” glasögon och jag känner att vi behöver definiera vad vi menar med frihet. Menar vi bara ett annat system än det vi har idag? Med andra ledare? Eller menar vi anarki, helt utan ledarskap? Är det skillnad på en ledare och en härskare? Kan vi människor, i stora grupper, fungera utan ledare? Jag har svårt att tro det.
Min erfarenhet är att människor vill ha någon som för befälet och de är beredda att ge upp förvånansvärt mycket frihet för den styrningen.
I ”Djurens gård” finns ett flertal intressanta karaktärer som representerar olika människotyper kan man väl säga. Vi har först den gamle galten som kläcker idén om ett uppror mot människorna. Han har en vision som han fått i en dröm och delar entusiastiskt med sig av den till de övriga djuren på gården. Skulle denna visionär ha kunnat förutsäga vad hans idéer skulle komma att leda till? Om han vetat, hade han då låtit bli att säga något? Vad var hans uppsåt? Visionen som sådan var ju egentligen inte ondskefull: alla djur skulle leva i frihet och fred med varandra, utan mänskliga herrar. Men när visionären dör och hans efterträdare plockar upp idén om ett djurens uppror börjar allt ganska snart att spåra ur. Det är grisarna som är smartast på gården, så de två galtarna Napoelon och Snöboll tar snabbt kommandot i och efter upproret som jagar iväg människorna från gården. Med hjälp av den vältalige grisen Tjalle övertygar de de andra djuren om planernas förträfflighet. Och till en början verkar det fungera. Djuren lyckas förvånansvärt väl med att driva gården tillsammans när alla hjälper till. De upprättar sju enkla livsregler som grisarna – som kan läsa och skriva – skriver på ladugårdsväggen. För att distansera sig från de förhatliga människorna handlar flertalet av reglerna om hur man inte ska bli som människorna: inte sova i sängar, inte dricka alkohol, inte döda något annat djur.
Och snart föds mottot: ”fyra ben bra, två ben dåligt”.
Hönsen protesterar lite mot detta, tills Tjalle övertygar dem om att vingarna praktiskt taget är att räkna som ett par ben. Det är ju mänskliga händer man inte ska ha. Dessa händer som gjort så mycket ont. Men som också, visar det sig, hade varit välbehövliga när alla redskap ska hanteras. Grisarna är de som är bäst på att hålla i föremål med sina klövar. Dock överlåter de så mycket de bara kan av det fysiska arbetet till de andra djuren och snart utkristalliserar sig en klasskillnad mellan grisarna och de andra. Grisarna behöver inte arbeta hårt men får dubbla matransoner eftersom de ju sköter det ekonomiska. Tjalle berättar för de andra djuren hur ansträngande det är att skriva alla dessa siffror och ord på papper som de sedan bränner upp i kaminen, men det är absolut nödvändigt för gårdens välstånd. Eftersom de övriga djuren inte är så intelligenta – de flesta lär sig aldrig att läsa fast de övar och övar – är de mer eller mindre tvungna att godta allt som grisarna säger. Och Tjalle är mycket övertygande.
Grisarna strider sinsemellan och snart jagas Snöboll bort från gården. Kvar blir Napoleon i ensamt majestät. Till sitt beskydd har han en flock hundar som han själv fostrat sedan valptiden. De lyder honom blint och ser till så att övriga djur också gör det. Djuren på gården hålls alltså i schack dels med hjälp av Tjalles vältaliga informationsrapporter, dels med hjälp av hundarnas tänder. Man skapar också en lojalitet genom att utpeka olika fiender till gården, verkliga eller påhittade. Snöboll får till exempel skulden för allt som går snett, trots att ingen någonsin ser honom efter hans försvinnande. Människorna på granngårdarna blir också till fiender men det växlar lite vem som är värst.
Just den växlande informationen som ofta är motstridig utgör ett betydande maktmedel för grisarna.
Djuren förmås tvivla på sina egna minnen. Märkligt nog verkar det också som om de sju reglerna förändras över tid. De får små tillägg: ett djur får inte döda ett annat djur, utan orsak, eller ett djur får inte sova i en säng, med lakan. Detta eftersom grisarna flyttat in i mangårdsbyggnaden (som från början varit förbjudet område) och börjat sova i människornas sängar.
Att grisarna representerar en intellektuell elit, en oligarki kanske, är tydligt. Tjalle är den kontrollerade median som sprider propaganda. Till en början verkar han faktiskt tro på det han säger men efterhand blir det tydligt att han är beredd att säga vad som helst för att behålla sin särställning. Fåren är kanske också lätta att peka ut, det är de som bara upprepar det de blir tillsagda och med sitt bräkande överröstar alla protesterande röster: ”fyra ben bra, två ben dåligt”! ”(Säkert och effektivt”, kommer jag osökt att tänka på.) Den här skocken kan formas efter makthavarnas önskemål. På Djurens gård skolas de snabbt om till ”fyra ben bra, två ben bättre” så snart grisarna börjat gå på två ben. Benjamin, den gamle åsnan, kanske representerar akademin, de intellektuella som kan läsa maktens skrifter och förstå vad de leder till, men som kanske av rädsla att hamna ute i kylan inte säger något och inte är villiga att leda något uppror. Gårdens tre hästar är också intressanta: Mollie, den lilla fåfänga ponnyn väljer till slut att fly till en ny mänsklig herre, bara för att få ha fina band i manen. Clover, det gamla stoet, tycker inte att hon är klok nog att sätta ord på det de alla innerst inne känner men hon minns att saker inte var som grisarna säger. Boxer, arbetshingsten, har också ett sinne för rätt och fel men är tyvärr inte särskilt intelligent. Hans lösning på den kognitiva dissonansen är att arbeta hårdare och att välja att lita på grisarna, vad de än säger. På så sätt tystar han sitt dåliga samvete. Till slut arbetar han ihjäl sig åt grisarna men han vägrar erkänna att de har gjort något fel.
I vårt mänskliga samhälle finns det en del som liksom Mollie, hellre väljer ett slaveri om de bara får ha fina saker. De är villiga att sälja sin själ för en karriär i nöjesbranschen till exempel. Det finns också många som Clover och Boxer. De känner kanske att något är på tok och besitter egentligen en sorts sunt förnuft men de väljer att springa fortare i ekorrhjulet och vara först ut med elbilar och solceller, för att det ju är bra för klimatet, enligt politiker och media. ”Vi måste jobba hårdare”, ”vad myndigheterna säger är alltid rätt”.
Sammantaget är mänskligheten på så sätt tämligen lättstyrd.
Och det är de smartaste som klättrar till toppen. Men måste ledarskap alltid betyda diktatur och förtryck? Den brännande frågan här är: är det bara onda psykopater som hamnar i maktpositioner eller gör makt människor onda? Svaret på den frågan är helt avgörande för om vi ska kunna undvika det i Orwells värld till synes oundvikliga: totalitarism oavsett ideologi. Om svaret är: det är bara psykopater som blir ledare, då blir lösningen att identifiera dessa individer och se till så att de aldrig kan hamna i maktposition. Hur man gör detta är förstås en komplex fråga. Om svaret istället är att makt korrumperar så behöver vi hitta ett annat sätt att fördela makten. Kanske genom att lotta ut kortvariga ledarskap. Även här uppstår såklart en massa följdfrågor: bland vilka ska man lotta ut ledarskapet, till exempel. Är intelligens alltid lika med ondska? Eller åtminstone manipulation? Vi människor är liksom djuren, väldigt olika begåvade intellektuellt. En viss utveckling kan ske hos varje individ, med en god utbildning, men vi har olika grundförutsättningar. Bör inte de smartaste i samhället få bestämma? Även om de kanske till viss del måste ”lura” människor till de handlingar som gagnar dem? Eller är det alltid fel att manipulera, lura eller ”knuffa” andra människor? Går det att utöva ledarskap utan sådan påverkan? Jag är tveksam.
Jag brukar ofta säga att det tyvärr är så att de som är minst lämpliga att ha makt är de som vill ha den och vice versa.
Genom lottning skulle man kunna motverka en del av den här tendensen. Dock vet jag att jag skulle finna det otroligt frustrerande att så att säga ”bli ledd” av någon som jag uppfattar som mindre intelligent än jag, i alla fall om besluten som fattas enligt mig är dåliga. Och visst skulle jag i så fall använda min list för att påverka besluten (eller undvika att följa reglerna). Kanske vi ska låta dem som vill bli ledda, ledas, medan andra får leva som de vill så länge de inte skadar någon annan? I Djurens gård finns också katten som aldrig var intresserad av något uppror och som alltid lyckas ”försvinna” så fort arbete ska utföras men som ändå får äta eftersom hans ursäkter är så trovärdiga. Jag är nog lite som katten, jag försöker hålla mig utanför slaverisamhället så mycket som möjligt. Men jag känner också ett ansvar. Om man ser galenskaperna är det väl ens skyldighet att göra något åt dem? Hur kan jag vara fri om andra inte är det? Och som sagt, vad innebär det att vara fri? Om jag med min fria vilja väljer ett liv i slaveri, är jag då verkligen en slav? Jag tror att kapitalismen har lyckats bättre än kommunismen just för att människor under kapitalismen har tillåtits vissa friheter, så till den grad att de inte ser slaveriet. De är inte kuvade med våld. Annars är de två styresskicken tämligen lika, två sidor av samma mynt, med samma slutresultat, vilket grisarna och människorna också till slut skålar på i ”Djurens gård”.
Jag har länge varit intresserad av alternativa ekonomiska system så när jag läste en (positiv) recension av Robert J Shillers ”Finance and the good society” tänkte jag att wow, här kanske det finns några nyskapande tankar och idéer för framtiden. Men när boken kom och jag började bläddra i den insåg jag att jag förmodligen skulle bli besviken igen. Jag sa till maken att jag bävar för att läsa boken för jag misstänker att den kommer att göra mig arg. Mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän jag började slå mig för pannan och utropa: ”men hur jävla dumt” och emellanåt blev jag så arg att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och ta en promenad. Jag har till och med börjat skriva denna recension redan innan jag läst färdigt bara för att jag behöver skriva av mig. Boken hade kunnat heta ”till tjuvarnas försvar” eller varför inte ”en dåres försvarstal” och jag behöver ett nytt ord så jag myntar begreppet: ”intellektudum”. En intellektudum person är så insnöad i sina akademiska labyrinter att han helt tappat greppet om verkligheten. Han bygger luftslott på luftslott utan en hållbar grund. Radar korten på korthuset utan att se att huset är byggt på en åsnas rygg. Klyver hårstrån till atomer bara för att han kan. Tro mig, jag har full förståelse för det här, jag tenderar också att låta hjärnan spinna loss bara för att det är kul men jag kanaliserar det genom att lösa korsord och sudokun, samt genom att läsa utmanande texter (som den här boken).
Jag innehar ingen professorstitel och riskerar inte att vilseleda vare sig studenter eller beslutsfattare med mina fantasier.
Shiller tar sin utgångspunkt i det missnöje med den finansiella sektorn som visserligen funnits länge men som fick stor spridning efter den ekonomiska krisen i början på 2000-talet och Occupy Wall Street. Han menar att även om en del av kritiken säkert är befogad så skulle människor bli mer välvilligt inställda om de bara förstod vad den finansiella sektorn ägnar sig åt och på vilket sätt den bidrar till (det goda) samhället. Man förstår att hans ambition är att förklara finansvärlden ”så att ett barn kan förstå”. Tyvärr misslyckas han kapitalt (ursäkta ordvitsen). Det är inte det att jag inte lär mig saker – tvärtom, jag lär mig förmodligen mer av den här enda boken än av alla de tusentals sidor och många föreläsningar jag plöjde igenom under min tid på universitetet. Men det är ju för att jag är van att läsa fackspråk och har en viss förförståelse inom ekonomi. Ändå är det många ord, begrepp och förklaringar som jag inte lyckas greppa även om jag läser om meningarna flera gånger.
Det är helt enkelt för abstrakt och verklighetsfrånvänt, till och med för en teoretiker som jag.
I bokens första del går Shiller igenom de olika roller som finns i finansvärlden. Det kan väl inte vara så många tänker man, men när jag läst kapitel med titlar som Chief Executive Officers, Bankers, Investment Bankers, Traders and Market Makers och så vidare, inser jag till min fasa att listan kan göras oändlig med meningslösa jobb. Meningslösa men hutlöst välbetalda jobb får man väl säga. Och precis som de lärare jag mött på universitetet försvarar Shiller alla höga löner och bonusar. De här människorna är helt enkelt värda pengarna. Vem skulle annars ta på sig det skitiga jobbet att sparka hundratals arbetare för att ”rädda” ett företag åt investerarna? Och hur skulle vi få riktiga priser på varor och tjänster om inte aktiemäklarna sekund för sekund drev priser upp eller ner efter eget godtycke? Tja, inte vet jag? Genom att producenten sätter ett pris som konsumenten är villig att betala? Och vad sägs om att skrota vinstutdelning till investerarna för att istället återinvestera i företaget och kunna behålla jobben? Eller låta ett redan dödsdömt företag (som kanske bara var en bluff från början) gå under för att ge plats för nya, mer livskraftiga?
Och vad sägs om den här banbrytande och helt galna idén: Låt ”investerarna” även investera tid och intresse i de fysiska företag och människor de leker med?
Shiller tar i avsnittet om handlarna (Traders) upp likheterna mellan börsen och spel. Att handla på börsen ger dopaminkickar berättar han stolt. Handlarna gör det ju inte främst för pengarna. Nehej, detta skulle alltså lugna mig? Men lösningen på ett spelberoende är inte att ge missbrukaren mer pengar att spela bort, utan att förbjuda spelet och kanske hitta utlopp för behovet någon annanstans, där det inte skadar någon annan. Och förresten, om aktiehandlarna inte gör det för pengarna, då kanske de inte har något emot att donera pengarna till bättre behövande, typ människor som behöver mat eller hus att bo i? Jodå, Shiller tar upp filantroper i ett eget kapitel men mer om det senare.
I avsnittet om försäkringar framhåller Shiller sin standardlösning: mer är alltid bättre och menar att för de fattiga bönderna i tredje världen som lever på under en dollar om dagen så är den bästa lösningen att sälja på dem försäkringar som ger pengar om skörden slår fel.
Här slår jag mig för pannan igen. Ska jag ens behöva förklara varför?
Tvinga av bonden lite av den där dollarn varje dag och när torkan i hela regionen är ett faktum så får bonden som svälter en näve sedlar som det inte går att köpa något för. Om han överhuvudtaget får ut försäkringen. När vi hade en föreläsning om försäkringar på universitetet sa föreläsaren att försäkringar i princip aldrig lönar sig för försäkringstagaren, eftersom det finns så många klausuler som gör att försäkringen inte betalas ut. Däremot är det en lönsam business för försäkringsbolagen förstås, sa han med ett skratt. Själv hade han så lite försäkringar som möjligt, så det har jag också levt efter, mitt förakt för branschen avhåller mig inte alltid från att följa deras råd.
Ja, mer är alltid bättre enligt Shiller. Men var det inte Einstein som sa att ett problem inte kan lösas med samma sätt att tänka som skapade problemet? Eller som jag brukar säga: du kan inte lösa teknikens problem med ännu mer teknik. På samma sätt tror jag inte att lösningen på finansvärldens problem är ännu fler finansiella uppfinningar och instrument. Som sagt, att fortsätta bygga på ett korthus som redan börjat falla sönder i botten är ingen bra idé. Här kan jag nästan hålla med Schwab och kompani: vi behöver en great reset. Men inte genom ökad centralisering och kontroll (och minskad folkmängd) utan genom att som nationella folk ta tillbaka vårt självstyre och vår frihet. Detta inkluderar den finansiella sektorn.
I sin iver att övertyga oss i pöbeln om de finansiella instrumentens förträfflighet drar sig Shiller inte för att hejdlöst jämföra äpplen och päron när han som exempel på en finansiell marknadsuppfinning tar uppkomsten av datingappar. Men det här har inte med finansiering att göra utan handlar om att hitta nya nischer där man kan slå mynt av sådant som förut var gratis, det vill säga en helt vanlig affärsidé. Jag kan inte heller hålla med Shiller om att finnandet av en partner är ett i första hand ekonomiskt problem eller beslut även om det naturligtvis kan ha de bieffekterna. Och när Shiller tar upp värdet av ett finansiellt instrument för att lösa problemet med njurar för donationer då blir det nästan obehagligt. Att slå mynt av att rädda liv? Jag kan hålla med om att det behövs en teknisk lösning för detta, som för så mycket annat, men håll för guds skull sådant borta från alla former av spekulation.
Som den intellektudum med fokus på finansmarknaden som Shiller är hänför han allt till finansmarknaden.
Finanser (eller snarare bristen på dem) var bakom båda världskrigen och för en varaktig fred är det mer finansmarknad som gäller, över gränserna. Människor är till naturen egoistiska, giriga och aggressiva, menar Shiller men allt det kan kanaliseras genom handel med aktier och dylikt. Och tendenser att missbruka systemet skulle kunna dämpas med ett ordentligt statligt regelverk. Det här är en rätt ovanlig åsikt bland ekonomer skulle jag vilja säga: att regler är bra. De flesta som är för ”den fria marknaden” brukar se alla lagar och regler kring den som inskränkningar i den personliga friheten. Shiller säger dock också att han inte tror att regleringen av marknaden kommer att kunna hålla jämna steg med uppfinnandet av kryphål. Det är liksom bara att gilla läget och springa fortare.
Shiller beklagar sig över trögheten hos vanliga, illa skolade människor. En tröghet som i onödan bromsar den finansiella utvecklingen. Glöm traditionella banker och lån, de är förlegade. Nytt är alltid bättre. Om bara folk kunde begripa detta, suckar Shiller. Själv verkar han dock inte heller begripa så mycket.
I bokens andra del övergår min ilska till ömkan. Stackars liten, vad naiv han är.
Och jag inser att Shiller omöjligen själv kan tillhöra den rika klass han försvarar. Han tycks inte förstå att makt kan vara en drivkraft, utan menar att det som driver de rika främst är en lust att förverkliga sig själva och bidra till något stort i världen. Och att pengarna de tjänar snarast efterlämnar en känsla av meningslöshet. Hur många slott och lyxyachter kan man liksom ha glädje av? Egentligen är det ju synd om de rika. Och därför, menar Shiller blir så många av dem filantroper. De väljer att ge bort sin förmögenhet. Men detta vållar också problem. Det är ju inte roligt att ge bort en massa pengar anonymt till exempel. Man vill gärna ha sitt namn på en byggnad åtminstone. Sedan är folk inte så tacksamma som de borde vara. Nej, det är synd om de rika.
Fast lite förvånad är Shiller över att det inte ges bort mer pengar med tanke på vilka negativa känslor hopandet av dem ger. Hur kan man få fler människor att donera mer pengar till välgörande ändamål? Här jämför han igen litegrann äpplen och päron eftersom dem han tycker vi borde mjölka på mer pengar inte är de rikaste utan som det verkar, gemene man. Men det skulle ju göra systemet mer demokratiskt förstås, en idé som genomsyrar boken: hur får vi vanliga människor mer involverade i finansmarknaden? Det som har skett i Sverige och säkert på flera andra håll skulle säkert tilltala Shiller ur det här perspektivet, nämligen pensionssparande i aktier och fonder. Nu ska vi alla få möjligheten (eller tvingas) att spela på börsen med våra pensionspengar. Och för den som inte själv känner att den har kunskapen som krävs finns det ju finansiella rådgivare, en grupp som Shiller framhåller betydelsen av.
Jaha, du menar de där rådgivarna vars avgifter äter upp allt tänkbart överskott på placeringar som de inte tar det minsta ansvar för?
Shiller återkommer hela tiden till problemet med antipatin från vanliga människor gentemot finansmarknaden och dess representanter. Han förstår det inte. Inte heller tycks han förstå att systemet är utformat så att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare, i och med det som kallas ränta i första hand, men även genom alla de avgifter som banker och andra institutioner (även statliga) lägger på dem i systemets botten. Den ekonomiska (och intellektuella!) ojämlikheten ökar ständigt och det kan inte avhjälpas med finansiella instrument. Shiller tar visserligen upp behovet av att beskatta de rika och han menar att sådana skatteregler (progressiv skatt till exempel) måste införas innan den rika eliten får för stor makt att påverka politiskt, eftersom de ju lär motsätta sig all form av beskattning. Håhåjaja, lilla vän, säger jag. Den båten gick för flera hundra år sedan, om den alls funnits. Idag ligger staten och kapitalet med varandra helt öppet, och i vissa fall bokstavligen.
Mot slutet av boken tar Shiller upp problemet med ”bubblor” och jämför finansiella spekulationsbubblor med planekonomiska industriprojekt. Båda bygger på känslor snarare än fakta och båda kan få katastrofala följder. Det här avsnittet gör mig plötsligt iskall av skräck. För jag inser att det vi lever i nu – den gröna omställningen – är en kombination av båda. Det är en finansiell spekulationsbubbla, underblåst av statlig ideologi. Om utvecklingen inte hejdas i tid (är det månne redan för sent?) kommer det att leda till en katastrof som får holodomoren att blekna i jämförelse. Men detta tycks Shiller inte medveten om. Kanske för att boken skrevs för över tio år sedan, innan planerna var särskilt kända för allmänheten.
Bland alla de ”lösningar” som Shiller lyfter fram är en att byta namn på vissa begrepp för att minska ”skurkstämpeln” inom finansbranschen och jag kommer osökt att tänka på förvandlingen av ”städare” till ”rengöringstekniker”. Det är ändå samma skitjobb. Och helt ovetande gör Shiller detta skitjobb åt den rika eliten i och med denna bok som är dåligt underbyggd, osammanhängande och på samma gång både nedlåtande och hopplöst naiv.
