Etikett: psykologi

Skrämmande om mänsklig psykologi

2024 gav jag ut boken “I huvudet på en foliehatt – tankar kring den stora tudelningen” där jag undersöker olika faktorer som kan förklara människors märkliga beteenden under den så kallade pandemin. Det var för mig obegripligt hur helt vanliga människor: 1. Kunde gå på alla lögner som spreds i media och av våra politiker, när det var så lätt att själv kontrollera fakta och inse just att det var lögner och skrämselpropaganda, samt 2. Hur dessa samma människor kunde vända sig emot familj och vänner och vara villiga att rapportera in deras handlingar (eller avståndstagande från handlingar) till myndigheterna. Vi som såg igenom lögnerna och vägrade bära munskydd, isolera oss eller ta en experimentell medicinsk behandling (du vet vad jag syftar på), blev utfrysta, hatade och hotade. En del människor tyckte att vi förtjänade att dö. Fortfarande, såhär fem år senare, är det många av oss som inte återknutit kontakten med de familjemedlemmar och vänner som tog avstånd ifrån oss då. I min bok försökte jag få rätsida på allt detta. Kan det ha handlat om grupptryck? Kan det ha varit massformering (som Mattias Desmet tror)? Varför var det en viss andel människor som inte drogs med i hysterin? En av mina läsare tipsade om boken ”Influence – the psychology of persuasion” av Robert B. Cialdini. Jag beställde boken – en riktig tegelsten – och förväntade mig väl att jag skulle reagera negativt på den.

Och visst gjorde jag det, men på överraskande sätt.

Cialdini har i flera decennier forskat inom området ”påverkanspsykologi” kan man väl kalla det. Den första utgåvan av ”Influence” kom redan 1984 och sedan dess har den uppgraderats flera gånger. I denna upplaga, som är från 2021, tar han med exempel från läsarna på de olika principerna som han utarbetat. En del exempel är också från pandemi-tiden men inte ifrån min sida (hur kunde människor luras så lätt?) utan från den andra (hur ska vi få folk att rätta sig efter myndigheterna?). Förvånansvärt många exempel är också tagna från andra världskriget, men återigen inte från vinkeln ”hur kunde människor låta sig luras så lätt och ange sina grannar?” utan mer som en hyllning till alla som bidrog till att rädda judar. Jag tycker det är märkligt att en psykologiprofessor inte kan ha en mer nyanserad bild av människor än den han tilldelar nazisterna och särskilt Hitler, som han menar var ondskan personifierad. Likt mig – fast tvärtom – frågar han sig: ”hur kan en psykopat agera humant?” Och han kan inte ge något riktigt svar.

Nåja, om man bortser från Cialdinis trångsynthet när det gäller den så kallade pandemin och omständigheterna under andra världskriget, har han något att komma med?

Absolut! Det här är en väldigt upplysande bok. I synnerhet för mig som, tvingas jag medge efter att ha läst en bit i boken, inte alls fungerar som genomsnittsmänniskan. Cialdini tar upp forskning och experiment som visar mänskligt beteende i påverkanssituationer. Men trots alla bevis han framhåller kan jag bara inte tro att människor är så lättlurade och manipulerbara. Jag hade inte reagerat så, tänker jag ofta. Då är det lättare att acceptera att påverkansexperter (försäljare och lurendrejare) använder sig av alla de här metoderna för att lyckas lura eller manipulera oskyldiga offer eller kunder. Smarta människor utan skrupler tar till alla tänkbara metoder förstås. Men jag är inte skrupelfri. Flera av de metoder som Cialdini presenterar får det att vända sig i magen på mig. Även Cialdini själv verkar ha dubbla känslor inför sådan påverkan. Å ena sidan är han fascinerad och imponerad av resultaten, å andra sidan medger han att människor blir lurade i stor skala och att det kan innebära problem. Som en sorts kompensation för att han lyfter fram påverkansmetoder, avslutar han varje kapitel med förslag till försvar. Dock är dessa försvar ofta rätt tandlösa, såvida man inte redan från början är en skeptisk och självständig person. Och problemet med påverkansteknikerna är just att de spelar på våra ”automatiska program”, vi reagerar instinktivt innan vi hinner tänka.

Så hur ska vi då kunna försvara oss, om vi inte ens är medvetna om att våra program klickas igång? ”Click, run”, säger Cialdini.

Men låt oss titta närmare på de sju påverkansprinciper som Cialdini mejslat fram. Den första är ”Reciprocation”, vilket på svenska väl skulle bli ”återgäldande”. En mänsklig egenskap är att vi vill ge tillbaka om vi får något. Detta vet försäljare som gärna ger ett gratis smakprov av varan de vill sälja, alternativt något helt orelaterat, typ en godispåse för att man ska teckna en försäkring till exempel. Ofta är offret berett att ge mer tillbaka än vad han/hon fått. (En försäkring kostar betydligt mer än en påse godis.) En annan variant av den här principen som många försäljare använder sig av är att först be om en stor tjänst, bara för att backa vid ett nej och erbjuda en mindre tjänst – den som egentligen var eftertraktad från början. Eftergiften ses som en gåva som kräver en motgåva. Försvaret mot den här tekniken är enligt Cialdini inte att regelmässigt tacka nej till gåvor, utan att vara medveten om att det kan vara ett lockmedel för något vi faktiskt inte vill ha och att vi då inte är skyldiga någonting.

Jag tackar oftast nej till gratisprover av olika slag. Och om jag ändå får en gåva jag inte bett om, eller tackar ja – för att jag är nyfiken på produkten – låter jag inte detta påverka mitt beslut om att genomföra ett köp. Är du så dum att du ger mig något gratis får du stå ditt kast. Jag köper inte något jag inte vill ha eller behöver.

Men tydligen funkar den här tekniken på de allra flesta. Märkligt.

Den andra principen är ”Liking”, gillande. Vi tenderar att vara mer lättpåverkade av människor som vi tycker om. Och vi tenderar att tycka om människor som vi tycker är snygga. Vi säger också oftare ja till någon som är lik oss. Försäljare försöker ofta hitta gemensamma nämnare med den tilltänkta kunden. Vi faller också för smicker och komplimanger, särskilt om de verkar uppriktiga eller inte verkar vara kopplade till övertalningssituationen. Skickliga marknadsförare försöker bygga relationer med kunderna, antingen direkt, eller via en känd person. Extra effektivt är det att utnyttja familj eller vänner: ”din kompis trodde att du skulle uppskatta det här erbjudandet”. Hur skyddar du dig mot detta, enligt Cialdini? Försök lägg märke till om du tycks gilla en person mer än han eller hon gjort sig förtjänt av. Är det verklig uppskattning och kontakt eller bara tomma ord för att få dig att säga ja? Liksom med förra principen är detta ett klent försvar när det automatiska programmet redan gått igång. Click, run.

Jag faller sällan för komplimanger, utan blir direkt misstänksam – vad är den här personen ute efter? Jag bryr mig inte heller om ifall en kändis använder produkten, vill jag inte ha den säger jag nej. Men visst händer det att jag önskar känna gemenskap med andra människor och i vissa fall mot min vilja säger ja för att jag gillar personen som frågar. Sällan handlar det dock om ekonomiska transaktioner.

Den tredje principen är ”Social proof”, social bekräftelse kan man väl kalla det. Den här principen förklarar sig själv och motsvarar till stor del effekten av grupptryck fast på en många gånger omedveten nivå. Under tre förhållanden är denna princip särskilt effektiv: när vi är osäkra på vad som är rätt att göra, när ”många andra” gör något (då verkar det vara rätt sak), eller när de som är lika oss gör något. ”Eftersom jag är småbarnsmamma och de flesta andra småbarnsmammor gör det här så…”

Den här principen är kanske den mest skrämmande – människor är som lämlar och springer glatt utför ett stup om tillräckligt många andra gör det.

Alternativt låter bli att ingripa i en nödsituation för att ingen annan gör något. Den här principen var också mycket betydelsefull under den så kallade pandemin då vi uppmanades ”ta en för laget”. Det kan vara en utmaning att vara den enda som inte bär munskydd på offentlig plats.

Liksom med de första principerna finns egentligen inget försvar om du inte redan är väldigt självständig som person. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om vad ”alla andra” gör eller inte gör, snarare gått åt motsatt håll på ren trots.

Princip fyra är ”Authority”, auktoritet. Här igen ser vi hur det som skedde under den så kallade pandemin kunde ske. Människor tenderar att följa ”experter”, även när vi vet att det är på låtsas! En uniform kan frambringa lydnad, men även enbart ett självsäkert uppträdande. Vi följer gärna ledare, vare sig de är formella eller informella. Ibland föredrar vi till och med informella ledare – order uppifrån kan skapa motstånd. Cialdini säger att vi ska fråga oss: är detta en verklig expert på området och verkar råden rimliga? Är experten trovärdig? Givetvis ställer jag de frågorna när jag av en ”expert” blir ombedd att göra något. Ofta går jag åt precis motsatt håll just för att det är en så kallad expert som uttalar sig. Händelserna under den så kallade pandemin har stärkt mig i detta agerande.

Princip fem, ”Scarcity”, brist, handlar om att vi tenderar att vilja ha det som är unikt, vi sätter större värde på något som det är brist på. Om försäljaren säger att ”det här är det sista exemplaret jag har” blir kunden ofta mer benägen att köpa. Likaså om det är bråttom, ”erbjudandet gäller bara idag”. Återigen, sånt här går jag inte på.

Vill jag ha något och har råd att köpa det, så köper jag det. Är jag tveksam avvaktar jag, även om det kan leda till att jag går miste om ett erbjudande.

Nästa princip är ”Commitment and Consistency”, åtagande och konsekvens. Det anses vara goda egenskaper att hålla vad man lovar och att leva som man lär. Detta kan också utnyttjas av påverkansexperter som gärna vill få dig att underteckna ett åtagande av något slag eller spelar på din identitet. ”Eftersom du är en ansvarstagande person kommer du säkert att gilla det här erbjudandet”. Människor verkar också självmant bygga på sina åtaganden. Det här förklarar varför många människor under den så kallade pandemin på eget bevåg upprättade regler eller rutiner för att ”minska smittspridningen”. Skolelever kom själva med förslaget att föreläsa om varför alla borde bära munskydd och så vidare. I Sverige hade vi inget munskyddstvång, ändå började många tidigt bära munskydd (även ensamma i bil!) och det finns enstaka individer som fortfarande bär munskydd ute. Detta förklarar också varför människor, trots ny motstridig information, fortsatte på den inslagna vägen. Sprutorna kanske inte skyddade mot sjukdomen, men man blev åtminstone inte svårt sjuk. Okej, man kanske blev svårt sjuk men man dog i alla fall inte. ”Visst, jag har blivit ansiktsförlamad och fått hjärtproblem efter sprutan men det var ändå värt det, nu får jag ju inte covid”. Helt obegripligt för mig, som ändrar åsikt om jag får ny, övertygande information.

Den sista och nyligen tillagda påverkansprincipen är ”Unity”, enhet. Egentligen tycker jag att detta faller in under ”liking” eller ”social proof” – vi vill göra samma som våra gelikar. ”Vi” är en förlängning av ”jag” och därför gynnas jag av det som gynnar gruppen. Här gör Cialdini en ytterst naiv och på många sätt för en akademiker typisk utvikning. Han försöker driva tesen att vi genom att skapa en känsla av ”vi” med människor som vi annars inte har mycket gemensamt med, kan minska splittringen i samhället. Han föreslår att man som förälder ska söka ut lämpliga kandidater ur den grupp barn som vanligtvis inte umgås med ens egna barn och bjuda hem dem, som en del av familjen.

Det här är så woke som det bara kan bli.

För det första så utgår Cialdini från att det förekommer diskriminering och separation. Vilket det mycket möjligt gör, fast om detta är enbart negativt är tveksamt. För det andra tror han att vi kan ändra på våra mänskliga instinkter genom att ”bjuda hem en svart eller asiatisk unge”. Hur detta inte skulle öka på spänningarna och motståndet förstår jag inte. Det blir uppenbart att sådana initiativ enbart är till för att verka inkluderande när man i själva verket, genom att påpeka att det finns en skillnad, bara förstärker skillnader, verkliga eller påhittade.

Håhåjaja, det här blev långt. Precis som Cialdinis bok. Han broderar ut alldeles för mycket och hade med lätthet kunnat korta ner boken med ett par hundra sidor, även om han behållit alla exempel. Och trots att han säger att han valt en ”populär” framtoning, ett enkelt och icke akademiskt språk, så är boken rätt tungläst. Hans naivitet och ”wokeism” gör det också stundvis jobbigt att läsa. Men nu har jag i alla fall lärt mig att 1. Jag ÄR annorlunda än de flesta andra och 2. Jag kommer antagligen aldrig att kunna försörja mig på mitt skapande eftersom alla dessa säljtekniker gör mig illamående. Denna nedslående slutsats gör att jag nästan önskar att jag aldrig läst ”Influence – the psychology of persuasion”.

Psykologi eller ondska? Recension av ”Totalitarismens psykologi”

Mattias Desmets bok ”Totalitarismens psykologi” har äntligen kommit ut på svenska och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Jag har lyssnat på många intervjuer med Desmet och tycker att han verkar klok och sansad. I bokform är han dock betydligt svårare att ta till sig, av flera anledningar. För det första är språket stundvis lite väl akademiskt krångligt och jag får läsa om vissa meningar flera gånger. För det andra har Desmet en förkärlek för parenteser, gärna kring enbart ett halvt ord, vilket stör läsningen helt i onödan. Han hade gott kunnat låta orden stå av sig själva, utan parenteser. För det tredje innehåller boken – men det här kan vara översättarens/förlagets fel – en hel del tryckfel, vilket också skapar små irritationsmoment. Jag antar att det var bråttom att få ut boken men en extra korrekturläsning kanske hade varit värt besväret.

Men det där är mest formsaker. Innehållsmässigt har ju Desmet en hel del intressant att komma med (bara man tar sig förbi störningsmomenten i själva texten). Det märks att författaren tänker mycket och ska vi säga kreativt, han har helt klart haft svårt att strukturera sina tankar och få ner dem i begriplig skrift, något han själv medger i tacket. För tydlighetens skull hänvisar han därför emellanåt framåt eller bakåt till olika kapitel, och på så sätt skapas kanske en lite mera röd tråd boken igenom. Boken är uppdelad i tre delar: Vetenskapen och dess psykologiska effekter, Massbildning och totalitarism samt Bortom den mekanistiska världsbilden. I den första delen får vi en presentation av vetenskapens utveckling sedan upplysningen och dess effekter på det mänskliga psyket och samhället. Desmet visar hur vetenskapens strävan efter att mäta, kartlägga och förklara verkligheten istället har lett till motsatsen – ingenting är vad det verkar vara.

I denna osäkerhet har det uppstått en ideologi som mer liknar religion än vetenskap och forskningsresultaten får helt enkelt anpassas till den rådande ideologin, istället för tvärtom.

Detta gör att det inte går att förlita sig på matematiska modeller eller publicerade och granskade rapporter överhuvudtaget. Alla siffror kan manipuleras och alla forskningsresultat kan användas för att bevisa vilken tes som helst. Desmet menar dock att detta inte är resultatet av illvilja, eller ens okunskap, det är bara inbakat i det mänskliga psyket på så sätt att vi alltid hittar det vi söker efter, bara vi söker tillräckligt länge. Dessutom finns naturligtvis ekonomiska incitament att få ett visst resultat. Men forskarna lyckas ofta övertyga inte bara andra utan även sig själva om att forskningen ändå gått rätt till, ett sorts omedvetet självrättfärdigande.

Desmet sitter själv lite i glashus här, eftersom han är en produkt av den akademiska värld han på sätt och vis kritiserar.

Hans konstaterande att man inte kan lita på några fakta gör ju alla hans egna källor mindre trovärdiga. Men han påpekar detta emellanåt när han tar upp olika sifferexempel, att man såklart kan ifrågasätta sanningshalten i de siffror han presenterar, baserat på det tidigare resonemanget. Och det är ju bra. Mindre självinsikt har han dock i andra delar av boken. Men mer om det senare.

I försöket till att förklara mänskligt beteende i allmänhet och massbildning i synnerhet tar Desmet sin utgångspunkt i hur det lilla barnet steg för steg lär sig hantera verkligheten. Han menar att språket är centralt för människan. Det nyfödda barnet vill få världen förklarad genom språket. Så snart det kan börja tala lite själv kräver det att få veta namnet på allt omkring sig och det frågar ”varför” tills föräldrarna inte längre kan ge några tillfredsställande svar. Då ställs barnet inför ett dilemma: livet låter sig inte förklaras genom språket så antingen måste barnet fortsätta klamra sig fast vid en kontrollerande föräldragestalt eller själv skapa mening i livet. Den här inre konflikten följer i varierande grad människan livet igenom.

I mötet med kaos eller det okända ropar vi antingen på mer kontroll eller så skapar vi något kreativt.

I olika situationer lutar vi åt olika håll och vissa människor är mer än andra benägna att låta rädslan ta över. På detta sätt förklarar Desmet den massbildning som uppstod under corona-krisen. Ett okänt hot – ett virus – fick rädda människor att ropa på mer kontroll, i princip bad de om att få sina fri- och rättigheter borttagna.

För att en massbildning ska kunna uppstå krävs enligt Desmet att fyra kriterier är uppfyllda: Människor ska känna sig ensamma och isolerade, de ska uppleva en avsaknad av mening, det ska finnas en fritt flytande rädsla eller allmänt obehag och slutligen ska det finnas en fritt flytande frustration och aggressivitet utan en uppenbar källa. Om dessa fyra kriterier är uppfyllda och någon kan peka ut ett objekt som orsak till rädslan och frustrationen (även om det inte är den sanna orsaken), samt ge en lösning som dessutom ger en känsla av mening och samhörighet, då kommer en massbildning att uppstå och människor kan förmås att gå emot sina egna principer om rätt och fel. Under corona-krisen var det just detta som skedde. Faran var viruset, och senare de ovaccinerade. Lösningen var lockdowns och vacciner.

Kampen mot viruset gav en känsla av gemenskap – vi gör detta tillsammans – och de som vägrade följa narrativet betraktades således som osolidariska svikare och ett hot mot massan.

Desmet drar paralleller till tidigare totalitaristiska strömningar, i form av kommunismen/Stalinismen i Sovjet och nationalsocialismen i Tyskland och visar hur dessa massbildningar ledde till absurda och dödliga handlingar. Regler instiftades till synes godtyckligt men skulle följas slaviskt. Allt skedde ”vetenskapligt” och logiskt, även eliminerandet av den utpekade fienden. Människor fångade i massbildningen var till och med beredda att ange sig själva om de trodde att de följde reglerna. Desmet jämför det med hypnos, med den skillnaden att personer under hypnos kontrolleras av en hypnotisör och att en person under hypnos inte kan förmås att gå emot sin etik, till exempel döda en annan människa (fast här tror jag att Desmet har fel eller övergeneraliserar, det finns exempel på hur människor under hypnos förmåtts begå mord). I massbildningen finns det ingen hypnotisör, menar Desmet, utan massan och dess demagoger (ledare) hypnotiserar varandra.

Det finns ingen konspiration, inga hemliga sällskap som bestämmer massbildningens riktning, utan det är själva ideologin som driver den framåt.

Det är här som min åsikt skiljer sig markant från Desmets. Jag tror att han antingen är kontrollerad opposition (av den sort som inte vet om det själv eftersom han också är frukten av den idévärld som skapat massbildningen) eller bara otroligt naiv. Om nu ideologin driver massbildningen, vem har skapat ideologin? Om det inte är en sammansvärjning, utan en ”naturlig psykologisk process”, vilket Desmet tycks hävda, leder det ju till den deprimerande slutsatsen att A. Människan har en inneboende självdestruktivitet och B. Utvecklingen går inte att göra något åt – vi är dömda till eviga cykler av massbildning, totalitarism och destruktion. Dessutom finns det ett otal bevis för sammansvärjningar på olika nivåer.

Det förvånar mig att Desmet, som ändå känner till till exempel Event 201 eller de årliga (hemliga) mötena i Davos ändå kan tro att det bara är en ”automatisk” ideologi som driver handlingarna och inte en medveten strategi från en liten grupp individer.

(Någon måste ju ha skapat isoleringen och rädslan i samhället från första början.) Han raljerar över konspirationsteoretikernas dumhet och säger att det inte förekommer några hemliga möten där man bestämmer mänsklighetens framtid (för det första, det gör det ju – Davos – och för det andra, om de var superhemliga skulle vi såklart inte veta om dem). Dessutom tycks han tro att ”konspirationsteoretiker” är människor vars rädsla och aggressivitet får dem att söka efter en enkel lösning, en sammansvärjning som förklarar allt samt att de är oemottagliga för fakta som motsäger deras världsbild. Men det är inte min erfarenhet. Tvärtom – vi söker efter sanningen vart den än för oss och är beredda att släppa taget om allt vi trott på tidigare. Vi finner ett flertal konspirationer på olika nivåer med kontrollerad opposition som inte alltid vet om att den går maktens ärenden (till exempel på det sätt som Desmet gör i sin bok). Vi är inte rädda, därför är vi svårstyrda, och vi är inte heller aggressiva.

Det vi känner är snarare sorg och besvikelse.

Mattias Desmet borde veta detta efter alla de intervjuer han deltagit i tillsammans med olika ”konspirationsteoretiker”. Att han ändå väljer att inta den här hållningen tyder på att han är rädd att förlora anseendet i forskarvärlden. På sätt och vis vill han både äta kakan och ha den kvar. Det tror jag kommer att straffa sig i längden.

Desmet verkar väldigt påläst men hans bild av andra världskriget känns väldigt mainstream och inte särskilt kritisk. I avsnittet om hur man bäst bemöter massbildning säger han till exempel att våld aldrig hjälper, såvida det inte är riktat mot en nationellt avgränsad massbildning som i Tyskland under andra världskriget.

Detta antyder att han rättfärdigar de grymheter som begicks av de allierade mot det tyska folket och visar på en omänsklig känslokyla hos Desmet, något jag verkligen inte hade väntat mig.

Nej, våld är ALDRIG lösningen. Så hur ska vi då hantera massbildningen? Desmet menar att det bästa motgiftet är sanningssägande. I massbildningen är det ofta runt 30% av människorna som blint tror på narrativet oavsett vilka fakta som presenteras för dem. Omkring 40-50% följer bara med så länge de flesta går åt det hållet. Den här gruppen är mottaglig för fakta om tillräckligt många presenterar den. 10-30% är så att säga ”vakna” och ser igenom narrativet från början. Så länge denna grupp vakna fortsätter att tala sanning och påpeka bristen på logik eller fakta så kan totalitarismen inte slå igenom på allvar. Och all totalitarism är självdestruktiv i längden. I princip handlar det bara om att hålla den vid liv tills den förgör sig själv. Och under tiden får vi inte sluta att säga sanningen: corona-restriktionerna var mycket mer förödande för samhället än viruset självt. De så kallade vaccinerna är varken säkra eller effektiva.

Men jag skulle vilja tillägga: de har ljugit om allt. Det finns en ond makt som försöker ta kontroll över mänskligheten. Den lever av våra negativa energier, framför allt rädsla.

Så vad du än gör och vad som än händer, försök att inte bli rädd. Och följ ingen massa, följ din egen magkänsla och ditt eget hjärta, även om andra tycks hata dig för det.

Mot slutet av boken tar Desmet återigen upp vetenskapens begränsningar och livets mysterium. Han menar att om vi människor lyckas leva med irrationaliteten och ovissheten och liksom ”känna” livet mer än ”mäta och mentalt förstå” det, skulle vi kunna befria oss från behovet av att uppgå i en massa och följa en ledare eller ideologi. Desmet menar också att vi måste övergå till sanning som styrande princip. Men är det inte just det som vetenskapen har försökt (och misslyckats med)? Vad är det för sanning som Desmet syftar på? Alla ideologier menar sig bära på Sanningen med stort S, det är ju det som ständigt sätter krokben för mänskligheten. Och hur klingar Desmets sanning med hans vurm för det irrationella och ogreppbara? Menar han – som så många idag – att sanningen är relativ, att var och en kan bära på sin egen sanning? Här är jag tveksam. Men jag har heller inga svar. Jag strävar alltid efter sanningen men bävar inför tanken att faktiskt finna den och inte gilla det jag ser. Lite som jag känner för ”Totalitarismens psykologi”.

Små händelser med stora konsekvenser

På försättsbladet till boken ”Fjärilseffekten” av Karin Alvtegen har min mamma skrivit sitt namn med sin konstnärligt snirkliga stil. Och det är en typisk mammabok, tänker jag med en vemodig glädje. Under namnet har hon skrivit året 2013 och jag hoppas medan jag läser att hon hann läsa boken också. För då känns det på något vis som om vi får en stund tillsammans, hon och jag, trots att hon varit död i över ett år.

Jag kan enkelt föreställa mig hur vi talar om boken, hur jag kanske frågar henne om saker, eller hur vi reflekterar över vår egen relation.

”Fjärilseffekten” handlar nämligen till stor del om relationen mellan mor och dotter. Hur trauman kan gå i arv och slå in en kil mellan människor. Vi får följa tre personer, alla skrivna i jag-form, bara titeln på kapitlet anger vem det handlar om. Först är det Bodil, mamman, som i början av boken har brutit upp från sitt gamla liv på grund av en sjukdomsdiagnos. Hon försöker nå fram till sin vuxna dotter Viktoria men vet inte riktigt hur. De har blivit som främlingar för varandra. Viktoria å sin sida har en trettioårskris och känner den biologiska klockan ticka. I samband med detta börjar hon nysta i sitt förflutna, det som hon så länge har tagit avstånd ifrån. Den tredje personen vi får följa är Andreas, en tvåbarnspappa mitt i livet. Han råkar befinna sig i en guldsmedsaffär när denna blir rånad och han hotas till livet vilket försätter honom i en djup livskris. Han håller dock händelsen hemlig för sin fru och sina barn, vilket nog är hans största misstag. För utan detta stöd glider han sakta in i en psykos.

Det är till en början oklart hur de tre berättelserna hänger samman. Ja, Bodil och Viktoria är såklart sammanflätade på ett oundvikligt sätt. Men var kommer Andreas in i bilden? Mot slutet av boken börjar berättelserna flöda som små rännilar av vatten som förenas till en fors. När det antyds vilken koppling som finns mellan Bodil och Viktoria å ena sidan och Andreas å den andra, så fladdrar det till i min mage som av en fjärils vingar.

Är det detta som är fjärilseffekten månntro?

Begreppet fjärilseffekt myntades av matematikern och meteorologen Edward Lorenz 1979 och är ett vanligt begrepp inom kaosteorin. Begreppet används ofta när det gäller väder. Tanken är att en fjärils vingslag i till exempel Mexico, kan leda till en storm i Sverige. Små händelser kan få stora konsekvenser i kaotiska och komplexa system.

I Alvtegens roman kan denna fjäril anas i Bodils mammas födelse och uppväxt, men självklart började historien ännu tidigare. Vem var Bodils mammas föräldrar? Vad var det som fick hennes mamma att lämna bort henne som nyfödd? En annan fjäril är rånet i guldsmedsbutiken. Utan det hade Andreas säkert fortsatt sitt normala liv utan större grubblerier. Kanske. Eller är vissa händelser oundvikliga oavsett vad man upplever eller gör? Om inte rånet hade skett hade kanske något annat inträffat som knuffat Andreas över kanten. Och även utan barnhemsupplevelserna hade kanske Bodils mamma blivit den hon blev i alla fall, och Bodil och hennes syster ändå hamnat i de roller de tog. Om inte om hade varit.

Vi vet ju bara vad som redan hänt och inte vad som hade kunnat hända om inte…

Därför behöver vi också göra det bästa av det liv vi får och vårda de relationer vi har. Gemensamt för alla tre karaktärer i boken är att de tiger när de borde tala. Andreas försöker förstå vad som leder till brott och ondska, så han gräver sig ner i information om människans historia och psykologi. Han konstaterar att hos ursprungsbefolkningar i Afrika ägnas en stor del av dagen åt samtal i gruppen. Detta för att minimera risken för våld. Vi människor har talet som verktyg för att klara av att leva tillsammans. Även till synes obetydligt småprat kan i längden ha en enorm betydelse för fred och välmående. Och de stora frågorna i livet är det verkligen nödvändigt att vi delar med varandra. Men ibland känns det övermäktigt att ta det första steget och våga blotta sig med ett: ”vi behöver prata”. Om den andre då vägrar, behöver vi stå på oss om vi inte vill riskera att förlora relationen. Ibland behöver vi hjälp, någon som medlar eller knuffar oss framåt. Bodil får oväntad hjälp, Viktoria söker själv upp hjälpen. Andreas däremot, vill inte ta emot den hjälp som erbjuds honom. Han vägrar att prata om det som skett. Detta får i slutändan ödesdigra konsekvenser, inte bara för Andreas själv, utan även för andra människor.

Jag och min mamma, vi pratade om nästan allt, ända in i det sista.

Jag känner inte att jag hade något osagt med henne. Jag hoppas att hon kände likadant. Med min ena dotter talar jag också om allt, liksom med min man. Det gör våra relationer starka och utgör ett skydd när livets vindar tar i. Andra i mitt liv har antingen slutat prata med mig, eller så har jag slutat prata med dem. I vissa fall har det kanske varit nödvändigt, i andra beklagar jag det djupt. Borde jag anstränga mig mer och envisas: ”vi behöver prata” eller borde jag be om hjälp? Det är svårt att avgöra. Hade min mamma levt hade jag frågat henne. Hon var utbildad psykiatrisjuksköterska och upphörde aldrig att fascineras av mänskliga relationer. Därför säger jag att Alvtegens ”Fjärilseffekten” var en typisk mammaroman. Och någonstans där mellan raderna känner jag hennes närvaro.

Enkelt eller svårt?

Hur skulle världen se ut om vi alla var som barn? (Bild från Chevanon Photography på Pexels.)

Jag kan nog verka naiv och godtrogen. Jag har en tendens att förenkla komplexa system och strukturer samt överskatta min egen förmåga. Dessutom är jag hopplöst optimistisk. När jag studerade nationalekonomi på universitetet minns jag att jag irriterades över föreläsarnas påståenden om att ekonomi var ett svårbegripligt ämne. Jag hävdade kaxigt att jag skulle kunna förklara ekonomisk teori i pixi-boksformat. Herregud, det var ju bara utbud och efterfrågan och ett vackert ekvilibrium som kunde förskjutas av skatter eller regleringar. Kanske hade jag rätt, kanske hela den akademiska strukturen kring ekonomi som en ”vetenskap” (vilket det egentligen inte är) bara är ett luftslott, osynliga kläder på kejsaren. Något som hålls uppe för att förhindra vanliga människor att se vad som verkligen pågår? Eller så var det samma fenomen hos mig som jag träffat på så många gånger under min skoltid. Den obehagliga tanken att det måste vara extra svårt eftersom det verkar så lätt. De måste kräva något mer av mig som jag inte begriper. Ändå fick jag femmor i betyg. Kanske för att de ville vara snälla mot mig?

Som nybliven företagare tänkte jag att om jag har en bra produkt, något jag själv har efterfrågat, då kommer den sälja sig själv.

Misstag nummer ett: att tro att andra människor vill ha sådant som jag vill ha (när har de någonsin? Jag har alltid röstat på det förlorande laget). Misstag nummer två: att tro att efterfrågan bygger på faktiska behov. Misstag nummer tre: att tro att marknaden är fri. Det handlar inte om att vara kreativ och att bidra med något värdefullt till mänskligheten och sedan belönas för det. Nej, det handlar om att födas i rätt familj, ha rätt kontakter och stort startkapital samt skapa en artificiell efterfrågan genom psykologisk och känslomässig påverkan. Det handlar inte ens om att ha en idé och jobba hårt för den. Så på sätt och vis hade föreläsarna på universitetet rätt: ekonomi (praktisk) är komplicerad för den bygger inte på några logiska naturlagar (som vetenskaper i allmänhet gör), utan styrs till stor grad av manipulation och uppskruvade förväntningar. Och allt det är kulturellt betingat. Så för att lyckas ”på marknaden” behöver du vara insatt i marknadens och de potentiella kundernas kultur. Du behöver vara expert på att ana och skapa trender. Kort sagt, du behöver vara ”inne”. Detta är så inte jag. Som tonåring var jag totalt ointresserad av modetrender eller aktuell musik (och det är jag fortfarande). Jag kände ofta att jag fötts ett decennium eller två för sent. Eller att jag bara kom från en annan planet där sådant inte var viktigt. Att förställa sig och låtsas vara någon annan (som man ju gör när man följer en trend) låg inte alls för mig. Och eftersom jag alltid utgått ifrån mig själv när jag bedömt andra så blev jag ofta förvånad och besviken när jag upplevde att människor inte var som jag fått intrycket av att de var. Jag älskade matematik! Siffror är inget annat än vad de utger sig för att vara. Allt går att förklara med siffror. Bättre än med ord. Men det är ett stort misstag att tro att ekonomi och matematik hör ihop. Bara på bokföringsnivå, tyvärr.

Jag är nog naiv och godtrogen, hopplöst optimistisk. Som ett barn. Men alternativet är att bli cynisk och beräknande och det kan jag inte bli, ens om jag ville. Så jag fortsätter att tro att människor vill väl, att logik råder och att en bra produkt säljer sig själv. Kanske, kanske, får vi ett sådant samhälle en dag?