Det slog mig att jag inte läst någon barnbok i mitt bokmaraton så när sonen rensade igenom sin bokhylla snappade jag åt mig ”Små mekaniska mirakel” av Lissa Evans. Boken handlar om pojken Peter Lutten som genom en serie mystiska och smått magiska händelser följer i spåren av sin pappas farbror Tony som försvann under andra världskriget. Och med försvann menas verkligen gick upp i rök. Tony Lutten var nämligen en berömd trollkarl eller snarare illusionist, för han trodde egentligen inte själv på magi förrän den där ödesdigra dagen då hans fästmö försvann och han begav sig av för att hitta henne.
Tony lämnar efter sig en mekanisk verkstad som han till en början tänkt ge åt Peters pappa. Men Peters pappa är inte den rätta sortens pojke visar det sig, han är inte så intresserad av det magiska utan tycker mer om att fördjupa sig i ords betydelser (vilket väl i och för sig också kan liknas vid magi). Istället blir det Peter som snubblar över uppdraget att leta rätt på den hemliga verkstaden. Till sin hjälp tvingas han ta den jämnåriga flickan April, som är en av tre identiska systrar i grannhuset. April är smart och dessutom längre än den kortvuxne Peter, vilket visar sig användbart i jakten på ledtrådar. Ytterligare hjälp får de via en av Tonys ungdomskamrater, den blinda läraren Leonora och hennes ledarhund Pluto.
Men äventyret vore ju inte komplett utan en rival om skatten, inte sant? Och självklart finns även en sådan. I detta fall är det borgmästaren, tillika magiläraren Jeannie Carr. Hon driver firman Yrkeshemligheter AB och vill gärna lägga vantarna på den store Tony Luttens magiska verkstad.
Boken är lättläst med ett bra flyt i språket, vilket ju nästan är ett krav för en barnbok.
Den är på nästan trehundra sidor, och det är mycket för nutida ungdomar att ta sig igenom. Kanske skulle den göra sig bäst som högläsningsbok. Evans kan med några korta meningar beskriva sina karaktärer så att de blir ytterst levande för läsaren. Jag blir särskilt förtjust i Peters pappa som använder svåra ord när han pratar, även med Peter. Pappan är korsordskonstruktör och tar sig an alla vardagliga små problem som vore de gåtor i ett korsord. Peters mamma är forskare och upplevs som huvudsakligen frånvarande i Peters liv. Men man anar ändå en stor kärlek mellan de tre, även om de inte alltid når fram till varandra. Peter är en smart kille och det är uppenbart varifrån han fått sin intelligens. Trots att föräldrarna inte alltid förstår vad som pågår framställs de inte som dumma eller ens självupptagna. Peter förstår att sätta värde på deras kunskaper när han behöver dem. Han fogar sig också efter deras önskemål, även om det ibland sätter käppar i hjulet för hans egna. I många barnböcker med en ung hjälte framställs föräldrarna (ofta styvföräldrar) som elaka eller korkade, så det är positivt att Evans har valt den här vägen.
Det finns faktiskt barn som älskar och respekterar sina föräldrar och föräldrar kan visa kärlek på många olika sätt.
Mekaniken och magin går hand i hand i Evans bok. Å ena sidan framställs magin som enbart smarta tricks förverkligade genom genialiska apparater, å andra sidan leder mekaniken fram till riktig magi och en parallell verklighet. En parallell verklighet? Nu igen? Jag dras tydligen till denna typ av berättelser. För ett par år sedan läste jag Stephen Kings ”Liseys berättelse” som också handlar om detta – där försvinner huvudpersonens man in i en annan värld. Bokstavligen. Och jag vet att när jag läste det tänkte jag att ja, det är möjligt. Det finns andra världar vi kan resa till, och inte bara genom böckernas magiska universum. Utan på riktigt.
Nyligen har jag börjat experimentera med så kallad ”lucid dreaming”, det vill säga att drömma medvetet. Det ska gå att träna upp den här förmågan så att nattens drömmar kan bli styrda upplevelser. Jag drömmer otroligt mycket, har alltid gjort det, och ibland får jag känslan av att drömvärlden är den verkliga världen och att det vi tror är verklighet egentligen bara är ett litet drömfragment. Så mycket mer är möjligt i drömmen. Jag har ofta fått svar på frågor genom mina drömmar, ibland löst stora problem tack vare dem. Men det sker alltid till synes slumpmässigt, utan kontroll. Så möjligheten att träna upp förmågan att medvetet välja drömmar känns otroligt lockande. All mänsklig (och kanske gudomlig) kunskap finns där, i det undermedvetna. Tänk vilka genvägar till framgång! Till viss del handlar det såklart om flykt också. När livet känns trist eller svårt är det en välsignelse att kunna somna och drömma sig bort. Så är det för Tony Lutten och hans fästmö. De vill inte leva mitt i ett brinnande krig utan ta sig tillbaka till en enklare tid. Och med risk för att spoila boken: de får sin önskan uppfylld. Magi eller fantasi? Välj själv.
Jag har länge varit intresserad av alternativa ekonomiska system så när jag läste en (positiv) recension av Robert J Shillers ”Finance and the good society” tänkte jag att wow, här kanske det finns några nyskapande tankar och idéer för framtiden. Men när boken kom och jag började bläddra i den insåg jag att jag förmodligen skulle bli besviken igen. Jag sa till maken att jag bävar för att läsa boken för jag misstänker att den kommer att göra mig arg. Mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän jag började slå mig för pannan och utropa: ”men hur jävla dumt” och emellanåt blev jag så arg att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och ta en promenad. Jag har till och med börjat skriva denna recension redan innan jag läst färdigt bara för att jag behöver skriva av mig. Boken hade kunnat heta ”till tjuvarnas försvar” eller varför inte ”en dåres försvarstal” och jag behöver ett nytt ord så jag myntar begreppet: ”intellektudum”. En intellektudum person är så insnöad i sina akademiska labyrinter att han helt tappat greppet om verkligheten. Han bygger luftslott på luftslott utan en hållbar grund. Radar korten på korthuset utan att se att huset är byggt på en åsnas rygg. Klyver hårstrån till atomer bara för att han kan. Tro mig, jag har full förståelse för det här, jag tenderar också att låta hjärnan spinna loss bara för att det är kul men jag kanaliserar det genom att lösa korsord och sudokun, samt genom att läsa utmanande texter (som den här boken).
Jag innehar ingen professorstitel och riskerar inte att vilseleda vare sig studenter eller beslutsfattare med mina fantasier.
Shiller tar sin utgångspunkt i det missnöje med den finansiella sektorn som visserligen funnits länge men som fick stor spridning efter den ekonomiska krisen i början på 2000-talet och Occupy Wall Street. Han menar att även om en del av kritiken säkert är befogad så skulle människor bli mer välvilligt inställda om de bara förstod vad den finansiella sektorn ägnar sig åt och på vilket sätt den bidrar till (det goda) samhället. Man förstår att hans ambition är att förklara finansvärlden ”så att ett barn kan förstå”. Tyvärr misslyckas han kapitalt (ursäkta ordvitsen). Det är inte det att jag inte lär mig saker – tvärtom, jag lär mig förmodligen mer av den här enda boken än av alla de tusentals sidor och många föreläsningar jag plöjde igenom under min tid på universitetet. Men det är ju för att jag är van att läsa fackspråk och har en viss förförståelse inom ekonomi. Ändå är det många ord, begrepp och förklaringar som jag inte lyckas greppa även om jag läser om meningarna flera gånger.
Det är helt enkelt för abstrakt och verklighetsfrånvänt, till och med för en teoretiker som jag.
I bokens första del går Shiller igenom de olika roller som finns i finansvärlden. Det kan väl inte vara så många tänker man, men när jag läst kapitel med titlar som Chief Executive Officers, Bankers, Investment Bankers, Traders and Market Makers och så vidare, inser jag till min fasa att listan kan göras oändlig med meningslösa jobb. Meningslösa men hutlöst välbetalda jobb får man väl säga. Och precis som de lärare jag mött på universitetet försvarar Shiller alla höga löner och bonusar. De här människorna är helt enkelt värda pengarna. Vem skulle annars ta på sig det skitiga jobbet att sparka hundratals arbetare för att ”rädda” ett företag åt investerarna? Och hur skulle vi få riktiga priser på varor och tjänster om inte aktiemäklarna sekund för sekund drev priser upp eller ner efter eget godtycke? Tja, inte vet jag? Genom att producenten sätter ett pris som konsumenten är villig att betala? Och vad sägs om att skrota vinstutdelning till investerarna för att istället återinvestera i företaget och kunna behålla jobben? Eller låta ett redan dödsdömt företag (som kanske bara var en bluff från början) gå under för att ge plats för nya, mer livskraftiga?
Och vad sägs om den här banbrytande och helt galna idén: Låt ”investerarna” även investera tid och intresse i de fysiska företag och människor de leker med?
Shiller tar i avsnittet om handlarna (Traders) upp likheterna mellan börsen och spel. Att handla på börsen ger dopaminkickar berättar han stolt. Handlarna gör det ju inte främst för pengarna. Nehej, detta skulle alltså lugna mig? Men lösningen på ett spelberoende är inte att ge missbrukaren mer pengar att spela bort, utan att förbjuda spelet och kanske hitta utlopp för behovet någon annanstans, där det inte skadar någon annan. Och förresten, om aktiehandlarna inte gör det för pengarna, då kanske de inte har något emot att donera pengarna till bättre behövande, typ människor som behöver mat eller hus att bo i? Jodå, Shiller tar upp filantroper i ett eget kapitel men mer om det senare.
I avsnittet om försäkringar framhåller Shiller sin standardlösning: mer är alltid bättre och menar att för de fattiga bönderna i tredje världen som lever på under en dollar om dagen så är den bästa lösningen att sälja på dem försäkringar som ger pengar om skörden slår fel.
Här slår jag mig för pannan igen. Ska jag ens behöva förklara varför?
Tvinga av bonden lite av den där dollarn varje dag och när torkan i hela regionen är ett faktum så får bonden som svälter en näve sedlar som det inte går att köpa något för. Om han överhuvudtaget får ut försäkringen. När vi hade en föreläsning om försäkringar på universitetet sa föreläsaren att försäkringar i princip aldrig lönar sig för försäkringstagaren, eftersom det finns så många klausuler som gör att försäkringen inte betalas ut. Däremot är det en lönsam business för försäkringsbolagen förstås, sa han med ett skratt. Själv hade han så lite försäkringar som möjligt, så det har jag också levt efter, mitt förakt för branschen avhåller mig inte alltid från att följa deras råd.
Ja, mer är alltid bättre enligt Shiller. Men var det inte Einstein som sa att ett problem inte kan lösas med samma sätt att tänka som skapade problemet? Eller som jag brukar säga: du kan inte lösa teknikens problem med ännu mer teknik. På samma sätt tror jag inte att lösningen på finansvärldens problem är ännu fler finansiella uppfinningar och instrument. Som sagt, att fortsätta bygga på ett korthus som redan börjat falla sönder i botten är ingen bra idé. Här kan jag nästan hålla med Schwab och kompani: vi behöver en great reset. Men inte genom ökad centralisering och kontroll (och minskad folkmängd) utan genom att som nationella folk ta tillbaka vårt självstyre och vår frihet. Detta inkluderar den finansiella sektorn.
I sin iver att övertyga oss i pöbeln om de finansiella instrumentens förträfflighet drar sig Shiller inte för att hejdlöst jämföra äpplen och päron när han som exempel på en finansiell marknadsuppfinning tar uppkomsten av datingappar. Men det här har inte med finansiering att göra utan handlar om att hitta nya nischer där man kan slå mynt av sådant som förut var gratis, det vill säga en helt vanlig affärsidé. Jag kan inte heller hålla med Shiller om att finnandet av en partner är ett i första hand ekonomiskt problem eller beslut även om det naturligtvis kan ha de bieffekterna. Och när Shiller tar upp värdet av ett finansiellt instrument för att lösa problemet med njurar för donationer då blir det nästan obehagligt. Att slå mynt av att rädda liv? Jag kan hålla med om att det behövs en teknisk lösning för detta, som för så mycket annat, men håll för guds skull sådant borta från alla former av spekulation.
Som den intellektudum med fokus på finansmarknaden som Shiller är hänför han allt till finansmarknaden.
Finanser (eller snarare bristen på dem) var bakom båda världskrigen och för en varaktig fred är det mer finansmarknad som gäller, över gränserna. Människor är till naturen egoistiska, giriga och aggressiva, menar Shiller men allt det kan kanaliseras genom handel med aktier och dylikt. Och tendenser att missbruka systemet skulle kunna dämpas med ett ordentligt statligt regelverk. Det här är en rätt ovanlig åsikt bland ekonomer skulle jag vilja säga: att regler är bra. De flesta som är för ”den fria marknaden” brukar se alla lagar och regler kring den som inskränkningar i den personliga friheten. Shiller säger dock också att han inte tror att regleringen av marknaden kommer att kunna hålla jämna steg med uppfinnandet av kryphål. Det är liksom bara att gilla läget och springa fortare.
Shiller beklagar sig över trögheten hos vanliga, illa skolade människor. En tröghet som i onödan bromsar den finansiella utvecklingen. Glöm traditionella banker och lån, de är förlegade. Nytt är alltid bättre. Om bara folk kunde begripa detta, suckar Shiller. Själv verkar han dock inte heller begripa så mycket.
I bokens andra del övergår min ilska till ömkan. Stackars liten, vad naiv han är.
Och jag inser att Shiller omöjligen själv kan tillhöra den rika klass han försvarar. Han tycks inte förstå att makt kan vara en drivkraft, utan menar att det som driver de rika främst är en lust att förverkliga sig själva och bidra till något stort i världen. Och att pengarna de tjänar snarast efterlämnar en känsla av meningslöshet. Hur många slott och lyxyachter kan man liksom ha glädje av? Egentligen är det ju synd om de rika. Och därför, menar Shiller blir så många av dem filantroper. De väljer att ge bort sin förmögenhet. Men detta vållar också problem. Det är ju inte roligt att ge bort en massa pengar anonymt till exempel. Man vill gärna ha sitt namn på en byggnad åtminstone. Sedan är folk inte så tacksamma som de borde vara. Nej, det är synd om de rika.
Fast lite förvånad är Shiller över att det inte ges bort mer pengar med tanke på vilka negativa känslor hopandet av dem ger. Hur kan man få fler människor att donera mer pengar till välgörande ändamål? Här jämför han igen litegrann äpplen och päron eftersom dem han tycker vi borde mjölka på mer pengar inte är de rikaste utan som det verkar, gemene man. Men det skulle ju göra systemet mer demokratiskt förstås, en idé som genomsyrar boken: hur får vi vanliga människor mer involverade i finansmarknaden? Det som har skett i Sverige och säkert på flera andra håll skulle säkert tilltala Shiller ur det här perspektivet, nämligen pensionssparande i aktier och fonder. Nu ska vi alla få möjligheten (eller tvingas) att spela på börsen med våra pensionspengar. Och för den som inte själv känner att den har kunskapen som krävs finns det ju finansiella rådgivare, en grupp som Shiller framhåller betydelsen av.
Jaha, du menar de där rådgivarna vars avgifter äter upp allt tänkbart överskott på placeringar som de inte tar det minsta ansvar för?
Shiller återkommer hela tiden till problemet med antipatin från vanliga människor gentemot finansmarknaden och dess representanter. Han förstår det inte. Inte heller tycks han förstå att systemet är utformat så att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare, i och med det som kallas ränta i första hand, men även genom alla de avgifter som banker och andra institutioner (även statliga) lägger på dem i systemets botten. Den ekonomiska (och intellektuella!) ojämlikheten ökar ständigt och det kan inte avhjälpas med finansiella instrument. Shiller tar visserligen upp behovet av att beskatta de rika och han menar att sådana skatteregler (progressiv skatt till exempel) måste införas innan den rika eliten får för stor makt att påverka politiskt, eftersom de ju lär motsätta sig all form av beskattning. Håhåjaja, lilla vän, säger jag. Den båten gick för flera hundra år sedan, om den alls funnits. Idag ligger staten och kapitalet med varandra helt öppet, och i vissa fall bokstavligen.
Mot slutet av boken tar Shiller upp problemet med ”bubblor” och jämför finansiella spekulationsbubblor med planekonomiska industriprojekt. Båda bygger på känslor snarare än fakta och båda kan få katastrofala följder. Det här avsnittet gör mig plötsligt iskall av skräck. För jag inser att det vi lever i nu – den gröna omställningen – är en kombination av båda. Det är en finansiell spekulationsbubbla, underblåst av statlig ideologi. Om utvecklingen inte hejdas i tid (är det månne redan för sent?) kommer det att leda till en katastrof som får holodomoren att blekna i jämförelse. Men detta tycks Shiller inte medveten om. Kanske för att boken skrevs för över tio år sedan, innan planerna var särskilt kända för allmänheten.
Bland alla de ”lösningar” som Shiller lyfter fram är en att byta namn på vissa begrepp för att minska ”skurkstämpeln” inom finansbranschen och jag kommer osökt att tänka på förvandlingen av ”städare” till ”rengöringstekniker”. Det är ändå samma skitjobb. Och helt ovetande gör Shiller detta skitjobb åt den rika eliten i och med denna bok som är dåligt underbyggd, osammanhängande och på samma gång både nedlåtande och hopplöst naiv.
