Etikett: samhälle

Konsten att leva tillsammans

Eftersom jag går i tankarna kring hur man bäst bygger ett nytt samhälle, eller kanske återuppbygger ett gammalt, blev jag nyfiken på en liten oansenlig bok på loppis: ”Strategi för gemenskap – Essäer om boendets och samvarons villkor” av Åke Daun. Boken är äldre än jag, från 1976, och ser inte mycket ut för världen. En tråkig rapport från sjuttiotalets förorter, tänker man. Men bara en kort bit in i boken häpnar jag över parallellerna till dagens svenska samhälle, samt författarens djupa kunskaper och stora visdom. Han beskriver pricksäkert hur människor fungerar tillsammans och vad som bygger upp och bryter ner kulturer och subkulturer i ett samhälle. Som titeln anger är boken uppbyggd av korta (och lite längre) essäer, ofta utgående ifrån olika studier som gjorts av andra än författaren. Även om essäerna är fristående från varandra löper en röd tråd genom hela boken och mänsklig gemenskap eller brist på sådan belyses från alla tänkbara håll.

Språket känns kanske en aning föråldrat för oss i 2020-talet, och texterna är skrivna av en akademiker, det märks. Men hållningen är öppen och ödmjuk, utan pekpinnar. Författaren förhåller sig mestadels känslomässigt neutral till de ämnen som tas upp. Jämförelser görs mellan det gamla bondesamhället och det moderna, urbaniserade samhället. Och även om Daun inte säger att det var bättre förr så erkänner han de värden som gått förlorade i miljonprogramsivern. Detta gör att man respekterar och lyssnar på honom. För han sätter ord på något svårdefinierat och förklarar varför urbaniseringen känns som ett hot för många.

Livet i staden förändrar oss som människor, och inte sällan till det sämre.

Daun konstaterar att politiker ofta lider av etnocentrism, vilket gör att de planerar samhället utifrån sina egna preferenser, vilka sällan sammanfaller med majoriteten av befolkningens. Politiker och samhällsplanerare är ofta högutbildade, välbetalda, geografiskt rörliga och har fritidsintressen som innefattar dyrare och mer ”högkulturella” aktiviteter. Om de alls unnar sig någon fritid – många av dem lever för att arbeta och ägnar även sin ”lediga” tid åt jobbrelaterade sysslor. Ofta upplever de styrande frustration över att de inte når fram med viktig information till ”de styrda”, samt att så få är villiga att engagera sig i samhällsfrågor. Även jag har funderat mycket över detta.

Jag är ansvarig för en föreningsliknande grupp med runt tvåhundra medlemmar. Responsen på mailutskick och inbjudningar är dock förhållandevis liten. Till de fysiska sammankomsterna kommer endast som mest en femtedel av gruppen. Och detta är människor som aktivt sökt sig till den här gruppen, de är drivna och intresserade. Ändå tas få egna initiativ, jag (och andra) förväntas anordna aktiviteter (som alltså inte blir särskilt välbesökta). Det är lätt att tappa sugen och tänka att jag struntar i alltihop, folk verkar ju inte bry sig i alla fall. Men stämmer det? Jag får också ofta uppskattning för det jag gör och gruppen fyller ett behov. Kan det finnas något annat som gör att det blir dålig uppslutning?

Daun tar upp vikten av att kommunicera ”på rätt sätt”, det vill säga att möta människor där de är, i den kultur som råder. Information ”uppifrån”, det vill säga från myndigheter och stora företag, blir ofta akademisk i språket, tråkig i utformandet och främmande i presentationen. I dessa tider (och redan när boken skrevs!) konkurrerar dessutom denna ”tråkiga” information med ett överflöd av annan information i samhället och även i hemmet med TV och telefoner. Människor tenderar att vara rädda om sin fritid (de flesta människor arbetar för att leva, inte tvärtom som ofta är fallet med de styrande) och prioriterar sådant som är lättsamt och lustfyllt. Krångliga enkäter eller rapporter från myndigheter hamnar långt ner på listan. Inte heller hjälper det alltid att ”bjuda på fika och samtal” för att informera eller konsultera allmänheten. De flesta svenskar är till följd av urbaniseringen inte bekväma med större folksamlingar där man dessutom förväntas prata inför främlingar. Stormöten är inte längre ett naturligt sätt för oss att dela och ta del av information.

Faktum är att informationsflödet paradoxalt nog har minskat i och med urbaniseringen.

Vi översköljs visserligen med information, men inte av den typ som underlättar umgänge med andra människor i vår närhet. I bondesamhället och även mindre städer och byar, träffades människor mer naturligt i den lokala affären, på ölcaféer eller vid tvättbryggan. Alla kände alla och det var lätt att förutsäga andra människors reaktioner. Därför krävdes ingen energi för att lära känna varandra. I staden, särskilt i de snabbt framväxande förorterna, kan människor leva vägg i vägg i åratal utan att få reda på det allra minsta om varandra. Det finns en allmän misstänksamhet mot eller åtminstone ett ointresse för grannarna. Mycket bottnar detta i att de flesta som bor i lägenhet inte ser det som sitt permanenta boende utan planerar att flytta därifrån. De boende är också inflyttade från olika håll, en del till och med invandrade från utlandet, vilket gör att man har olika kulturer och erfarenheter. De vuxna i förorten pendlar till arbete någon annanstans och umgås på fritiden huvudsakligen med släkt och vänner som inte bor i närområdet.

När det gäller barnen till de inflyttade ser det dock lite annorlunda ut. Ungdomarna i förorten går ofta i samma skola (åtminstone var detta fallet när boken skrevs) och umgås på fritiden i närområdet, på ungdomsgården eller i det lokala centrat. Till skillnad från de vuxna får ungdomarna den information om andra som de behöver för att kunna avgöra vilka individer som det kan vara lönt att umgås med. Tröskeln att ta kontakt blir således lägre. Man kan dock misstänka att det även bland dagens unga sker en alienering till följd av ungdomsgårdarnas uttåg och telefonernas intåg. Det hade varit intressant att göra en jämförelse mellan den ungdomsstudie som Daun hänvisar till och dagens situation för våra tonåringar i förorten. Ett annat intressant studieområde hade varit invandringens påverkan på kulturen.

Ensamheten är till stor del ett storstadsproblem, även om det endast drabbar en minoritet.

I staden och förorten är man anonym, på gott och ont. Den nya bebyggelsen främjar inte heller individualitet eller kulturellt uttryck. De stora betongklumparna till hus signalerar istället människors obetydlighet och kopplar loss individer från deras historia och framtid. ”I förorten har tiden stannat” skriver Daun. Stadsborna blir trots ”stadens utbud” ofta i realiteten bundna till sina egna lägenheter och familjen, inte närsamhället, blir den givna utgångspunkten. Idag tycks urbaniseringen vara något naturligt, en utveckling som inte går att hejda och som dessutom är önskvärd. Men enligt Daun flyttar de flesta inte till staden för att de vill, utan för att möjligheterna på hemorten minskat. Det är inte heller de inflyttade landsortsborna som nyttjar stadens ”alla möjligheter” i form av teater, museer och liknande. Men detta tycks de styrande omedvetna om. I realiteten har utvecklingen skapat rotlösa, ensamma, rentav isolerade människor som är misstänksamma mot andra och som förväntar sig att myndigheterna antingen ska lösa problem åt dem eller köra över invånarna, utan dessas möjlighet att påverka. Och sedan klagar politikerna över segregationen och det samhälleliga ointresset bland de stora massorna. Man talar ofta om ökade valmöjligheter i och med urbaniseringen, men i realiteten blir det ofta tvärtom – valmöjligheterna minskar.

Människor tvingas in i strukturer som de inte valt och inte kan styra över.

Så hur ska man vända trenden? Hur får vi människor engagerade i närmiljön? Daun nämner tre faktorer som är näst intill omöjliga att göra något åt, samt fyra där staten möjligen kan påverka. Sektorspecialiseringen (det vill säga utvecklingen mot mer specialiserade, större produktionsenheter), det ökade informationsflödet samt majoritetsbefolkningens ökade bildningsnivå (som ökar klyftorna och lämnar allt fler på efterkälken) är orubbliga faktorer i det moderna samhället, anser Daun. Däremot skulle staten kunna göra något åt konkurrensen från underhållningssektorn (genom statlig television till exempel men jag är tveksam till effekten av detta), urbaniseringen som sådan (staten kan och har flyttat ut statliga verk till mindre orter för att öka möjligheten att stanna kvar i landsorten, eller till och med flytta ut från storstaden), den geografiska rörligheten (genom att göra människor mer emotionellt bundna till arbetsplats och bostadsområde, hur säger dock inte Daun) samt slutligen tendensen mot allt större sociala enheter (till exempel genom att bygga fler och mindre skolor, mindre bostadshus eller dela upp industrin i mindre enheter, hur nu staten skulle kunna ha inflytande över det).

Jag har dock svårt att se hur något av detta skulle kunna vända utvecklingen. Kanske behövs det en folkrörelse av något slag. Förändringen behöver komma nerifrån, politikers många gånger välmenta beslut resulterar alltför ofta i oväntade negativa konsekvenser och problem.

Det är enligt min mening alltid bättre om folk får lösa sina egna svårigheter men då krävs större friheter och mindre kontroll.

I nybyggda bostadsområden lockar inte de väl tillrättalagda lekparkerna och utegymmen, ofta för att de är ”för fina” och inte inspirerar till kreativitet. Eller så förstörs de snabbt vilket också gör dem mindre lockande för invånarna. I de mindre gemenskaper som trots allt uppstått i stadsområden kan man se att en gemensam nämnare ofta är vildvuxna innergårdar eller grönområden där barn tillåts leka fritt och där de boende själva kan skapa, plantera och bygga. Regelverk kring bostadsbyggande, odling och djurhållning är en av orsakerna till det bristande engagemanget i närområdet, tror jag. Livet blir helt enkelt inte roligt om du måste fråga om allt. Kanske skulle även en större frihet kring uthyrning av bostäder skapa mer sammanhållning och bidra till att bygga upp lokala gemenskapskulturer. De minimikrav som finns, både vad gäller anställningar och boende, är välmenta men skapar onödigt höga trösklar för människor på samhällets botten. Vill vi ge människor större valmöjlighet behöver de också kunna få välja det enklare och i viss mån ”sämre”. Och behöver jag inte lägga all min vakna tid på arbete för att ha råd med min bostad kanske jag kan välja att arbeta deltid och istället ägna fler timmar åt frivilligarbete och social samvaro. Det som trots allt utgör kittet i ett fungerande samhälle.

Om läsning och samhällsbygge

Böcker låter oss färdas i tiden. Maken läser vår nya roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”.

Bidrar jag och mitt företag med samhällsnytta? Det undrar jag över ibland. För vem gör jag det jag gör? Kanske är det underligt och ovanligt att fundera över sin plats i samhället och tiden. Men jag frågar mig det med jämna mellanrum: vad gör jag här? Vad är min uppgift? En gång testade jag en meditations-/visionsövning där man skulle föreställa sig att samhället började om från början. En helt ny by, jag kommer neddimpandes från en helikopter. Vad bidrar jag med? I min vision kom jag med böcker och det förvånade mig lite. Jag tänkte att jag kanske skulle gräva i jorden och odla mat eller något sådant användbart och nödvändigt. Men jag kom med böcker och det skrivna ordet. Ord kan man inte äta. Min ”andliga guide” i visionen försäkrade mig om att människan inte lever av bröd allena och att kunskaper alltid kommer att behövas. Även underhållning, eller ska vi kalla det historieberättande, är nödvändigt för ett samhälle.

Nyligen släppte vi vår andra roman, maken och jag. En helt meningslös historia egentligen. Skapad bara för vårt eget höga nöjes skull och för att den liksom ville skrivas. Den som vill kan naturligtvis tolka in allt möjligt i berättelsen, men den är inte skriven för någon djupare analys, utan bara för att locka till skratt och erbjuda en stunds verklighetsflykt. Hur glad och stolt jag än är över vår prestation kan jag inte låta bli att fråga mig:

Ännu en bok, vem ska läsa den? Bidrar den med något väsentligt till världen?

Häromveckan var vi på loppis. Där var böcker staplade i högar, huller om buller, i dubbla rader i hyllorna. Kokböcker och deckare, klassiker och faktaböcker om vartannat. Jag orkade bara ögna igenom ryggarna på ett fåtal av dem. Men jag hittade ett par titlar jag tog med mig. Försäljaren ville inte ha något betalt för böckerna. De var gratis. För en författare och förläggare var det som ett knivhugg i hjärtat. Jag vet hur många timmars arbete som ligger bakom. Blod, svett och tårar ibland. Men nu ligger dessa – i vissa fall åtminstone – skatter och mästerverk i slarviga högar i en fuktig lada och de är inte ens värda pappret de är tryckta på. Jag insisterade på att betala åtminstone en tia för dem. Men det här är den bistra sanningen idag. När vi står och säljer våra böcker får vi allt oftare kommentaren: ”jag läser inte böcker”. För mig låter det som om de säger att de inte äter eller andas. Vadå ”läser inte böcker”? Va!? Hur är det möjligt? Jag har besökt människor som inte haft några böcker alls och det är en konstig känsla. I andra hem trivs jag direkt – där är bokhyllorna fyllda från golv till tak, här och var står staplar med böcker kring mysiga soffor och fåtöljer. Jag kan ibland tycka att vi har få böcker hemma hos oss. Vi har trångt och vi har fått rensa ut i omgångar. Ändå säger besökare ibland att vi har så många böcker. Kanske tillhör de de där som inte läser.

Jag försöker föreställa mig hur mitt liv skulle varit om jag inte hade läst. Hur många böcker har jag läst i mitt liv? Jag vet inte, det måste röra sig om tusentals. Romaner, faktaböcker, självhjälpsböcker, filosofiska verk, diktsamlingar, biografier… Tusentals berättelser och karaktärer som förgyllt och berikat mitt liv. Utan dem hade jag inte varit den jag är. Jag hade bara vetat en bråkdel av det jag vet och jag hade haft svårt att förstå andra människor. Hade jag varit lyckligare eller olyckligare? Jag vet inte. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag inte läst.

Men de ser på film istället, kanske de säger. De surfar på nätet, de kanske till och med lyssnar på ljudböcker. Men är det samma sak? En bok kan ge så mycket mer än en film. Och en ljudbok tränar inte din läsförmåga. Det är svårare att läsa om ett stycke, eller bläddra tillbaka för att kolla upp en detalj. Dessutom behöver du någon form av teknik. En pappersbok kräver inget annat än dina händer och ögon, du kan ta den med dig vart du vill. Men kanske är det på utdöende, läsandet.

I dessa analfabetiska bokbränningsdagar (och då tänker jag inte i huvudsak på Koranen) kan man fråga sig vad vitsen är med böcker och läsning.

Det skrivna ordet bevarar på ett sätt som inget elektroniskt moln kan göra. Det är svårt att komma åt. Och pålästa människor är svåra att lura. Förr i tiden, innan vanliga människor kunde läsa och när de enstaka böcker som fanns var i kyrkans eller statens ägo, då var det lätt att skriva om historien. Idag är det svårare. Visst, du kan försöka förbjuda vissa böcker, eller plocka ner dem från bibliotekshyllorna, eller bara se till så att de är svåra att hitta. (Eller ”flood the zone” med den (dis-?)information du vill att människor ska se.) Men de finns ändå där för den som vill veta. Hundratals exemplar utspridda i både privat och offentlig ägo. Filmer på youtube och elektroniska böcker kan raderas med ett klick och så är det som om de aldrig funnits. Och vetenskapliga rapporter kan ges missvisande sammanfattningar när gemene man inte orkar ta sig igenom hela den akademiskt skrivna rapporten. ”Jag orkar inte läsa boken, jag ser filmen istället.” ”Jag orkar inte läsa rapporten, jag lyssnar på nyheterna istället.”

Böcker är också en viktig del av vår kultur. De bildar en gemensam referensram och målar upp livet så som vi vill ha det, eller som det bör vara. Historier har varit viktiga för människan i alla tider. Genom myter och sedelärande berättelser lärde vi oss hur vi skulle leva. Vi behövde inte göra andras misstag. Humoristiska berättelser fick oss att skratta och slappna av. Satir gav en möjlighet att kritisera utan farlig konflikt. Människor har ett sug efter berättelser. Vi är nyfikna av naturen. Därav intresset för influencers och innehållsskapare på nätet. Men i jämförelse med litteraturen är detta flyktiga källor för kulturbyggande. Och ofta politiskt känsliga. Jag tror att vi mer än någonsin behöver något stabilare och mer varaktigt. Vad innebär det att vara svensk? Bara en sån sak. Många människor idag verkar ha tappat fotfästet. Det finns liksom inget att hålla fast vid längre. Det blir svårt att resonera logiskt och argumentera för eller emot saker. Allt flyter.

När samtiden och verkligheten oroar återvänder jag till böckerna. (Film också ibland om jag ska vara ärlig, men böcker är bättre.) Kalla det verklighetsflykt om du vill. Men det är också ett sätt att sakta ner och återfinna fotfästet. Vad innebär det att vara människa? Vad är viktigt?

Roligast av allt är att skriva. Jag hanterar allt i livet genom att skriva. Stort som smått, tragedier och glädjeämnen. Och ibland tycker jag att det jag skriver är så bra att andra borde få ta del av det. Ha! Vilket ego, va! Men sanningen är den att en del människor tycker det är bra. Eller roligt. Och det är ju oerhört tillfredsställande förstås. Men bidrar det till samhällsnyttan? Hade det inte varit bättre om jag lagt den tiden på att, säg, odla mat istället? (Fast efter snart trettio års odlande skulle jag ändå snabbt svälta ihjäl om jag var tvungen att leva på de ynkliga ”skördar” jag åstadkommer.)

Häromdagen gjorde jag en ny visionsövning. Den gick ut på att föreställa sig själv på den plats, i den roll som man verkligen vill vara. Jag såg mig själv som en arbetsledare typ, en organisatör, en administratör. Odling var absolut en del av det men människor i min vision kom till mig för att fråga vad de skulle göra, vart de skulle gå. Och i min vision visste jag precis. ”Du behövs där. Idag behöver det här göras.” Jag deltog själv i arbetet, litegrann, men min huvuduppgift var att delegera. Innebar mitt arbete skrivuppgifter? Jag vet inte, det är möjligt. Eller så förblev det en hobby vid sidan av, för min egen skull. För visst får man göra saker bara för sin egen skull?

En vision som jag följt under många år, som delvis tangerar min, är Michael Tellingers One Small Town. Kort uttryckt går den ut på att stärka och frigöra mindre samhällen genom att med frivilligt arbete gradvis stärka självförsörjningen. I grunden ligger företag och projekt där man producerar sådant som nätverket behöver eller kan sälja till utomstående. Jag skulle jättegärna vilja delta i One Small Town. Men vad skulle jag kunna bidra med? Meningslös underhållning i bokform? Historieberättande? Historieskrivande? Visst kan jag lägga tre timmar i veckan (vilket är minsta antal timmar du ska bidra med i OST) på att gräva, så, ta upp potatis eller koka sylt också. Men det är kanske inte det jag gör bäst. Hur som helst. One Small Town kommer ni säkert att få höra mer om från mig. Och finner jag en plats där och något jag kan bidra med så kommer jag gladeligen att delta. För hur roligt det än är att göra något för sig själv, så finns det inget mer meningsfullt än att göra något som glädjer och gynnar andra. Vad bidrar du med?

Varför gåvoekonomi?

Det är naturligt för oss att dela med oss.

Vi behöver ett nytt ekonomiskt system. Det vi har idag har inbyggda negativa effekter som på sikt hotar hela vår existens. Det nya systemet behöver sträva efter jämvikt på alla områden, det vill säga där finns ingen plats för en ständig tillväxt. Även när det gäller individuell ackumulation av rikedom måste det i det nya systemet finnas processer som skjuter tillbaka jämvikten så att ingen individ kan öka sin rikedom på andras (eller naturens) bekostnad. Vi behöver ett annat sätt att se på pengar. Vår gamla myt om pengars uppkomst – att man valde ett neutralt betalningsmedel för att underlätta byteshandel med flera parter – är just en myt. Vi har aldrig levt i en ren bytesekonomi, där man räknade ut hur många hönor en ko var värd, eller hur många skopor mjöl man måste ge för ett knippe morötter. Innan pengarna gjorde sitt intåg levde vi i gåvoekonomi. Du har inga skor, jag har två par – här, ta dem. Jag är hungrig, har du något jag kan äta?

Räknar vi ut värdet på allt vi gör
för varandra i en familj?

Nej, knappast. Att ge och ta bygger sociala band och i nära relationer tänker vi sällan på vem som ger och vem som tar emot. I en liten by där alla  känner alla märks det om någon alltid tar mer än han ger, eller tvärtom. De flesta människor känner själva om de är skyldiga gruppen något och strävar efter att ge tillbaka. En generös person belönas ofta med generositet från andra. Om jag får en gåva, vill jag ge tillbaka. I ett litet samhälle behöver jag inte nödvändigtvis ge tillbaka till den individ jag har fått något ifrån. Jag kan ge vidare till någon med ett större behov. Jag vet att på sikt kommer det tillbaka till mig när jag behöver något. Gåvoekonomi bygger på tillit och en internaliserad rättvisekänsla. Men när samhällena blir större och projekten kräver många inblandade som kanske inte känner varandra, då behöver vi något som underlättar strömmen av gåvor. Vi behöver helt enkelt pengar, att gå tillbaka till små jägar-/samlar- eller bondesamhällen är inte längre möjligt, eller ens önskvärt. De nya pengarna måste dock anta samma egenskaper som gåvorna. Det vill säga, de måste cirkulera och de måste kunna flöda från den som har till den som behöver. För att detta ska vara möjligt behöver pengarna bli mer organiska, det vill säga ”ruttna”, så att det inte är önskvärt att ”sitta och hålla” på pengar, det behövs en inbyggd värdeminskning i form av negativ ränta.

Det nya systemet behöver vara transparent.

I ett stort samhälle finns det andra sätt att uppnå transparens än att man själv sett när någon gett åt någon annan. Alla transaktioner kan göras synliga för alla så att det är socialt gynnsamt att ge och så att behov uppmärksammas. När gemensamma resurser ger ett överskott ska det fördelas lika på alla, på så sätt knyter vi samman människan och den plats hon lever på och av. I en gåvoekonomi är alla medvetna om att Jorden är alla gåvors källa, därför månar man om henne och strävar efter att aldrig ta mer än hon kan avvara. Låter det som en utopi? Jag hör redan invändningarna: men ska inget vara privatägt? Vad händer om någon bara tar och tar och jag blir utan? Jag säger inte att det blir lätt att ställa om men jag upprepar: Gåvoekonomi bygger på tillit. Ofta dröjer det från det att jag ger, tills att jag får något tillbaka. Under tiden måste jag ha tillit och inte oroa mig. Lita på att universum vill mig väl, om du så vill. Det finns en stor känslomässig, psykologisk, för att inte säga andlig aspekt av omställningen till en ny ekonomi. Men det får jag gå in på en annan gång.