Månad: september 2024

Att möta sorgen

”Sorgbearbetning” är ytterligare ett loppisfynd. Jag köpte boken inte så mycket med tanke på min egen obearbetade sorg (har jag ens någon?) utan mest för att jag misstänker att jag kommer att få möta många människor i sorg efter de senaste årens händelser. Jovisst känner jag emellanåt av den enorma sorgen som ”pandemin” fört med sig men det är mest en sorts allmän weltschmertz, som är svår att sätta fingret på. Vad exakt är det jag sörjer efter pandemin? Saknar jag okunskapens välsignelse och oskuldsfullhet? Saknar jag det trygga samhället? Tilliten till myndigheter och andra människor? Yttrandefriheten? Ja, allt det saknar och sörjer jag på sätt och vis.

Men pandemin förde naturligtvis också med sig personliga förluster för mig, vilket blev allt tydligare ju mer jag läste.

”Sorgbearbetning” är skriven av två ”experter” på området: John W James och Russell Friedman. De har via olika egna obearbetade sorger prövat sig fram till en metod för sorgbearbetning som tycks fungera för många människor. Boken inleds med flera kapitel som förklarar varför vi missförstått sorgen och varför de flesta av oss därför går omkring med obearbetad sorg. Jag är lite otålig och vill komma fram till själva metoden, vilket är del två. Men jag får ändå en del aha-upplevelser. Och jag inser varför en del stora sorger – till exempel den efter min mamma – inte känns obearbetade, medan andra, till synes småsaker, legat och skavt länge. När det gäller min mamma, som dog 2023, så gjorde jag spontant helt ”rätt”. Jag skrev ner alla mina tankar om mamma – om vår relation, minnen, om den sista tiden. (Bra och dåligt.) Dessutom pratade jag om det med alla i min närhet. Och jag grät störtfloder när jag behövde det. Jag sparade bara det jag ville ha av hennes saker och släppte taget om resten.

James och Friedman tar upp felaktiga övertygelser som vi har om sorg och förluster och hur dessa hindrar oss från att bearbeta sorgen. De visar också på hur dåliga vi människor är på att hantera andras sorg. Jag måste ha stött på ovanligt visa medmänniskor i min sorg, för de mötte mig precis som man ska: med ett lyssnande öra och en kram. Jag fick min sorg efter mamma bekräftad. Kanske är det lättare när det handlar om så stora förluster som en förälders bortgång. Men det finns många olika sorts förluster som vi kanske inte tänker på som orsaker till sorg, säger författarna. Att förlora ett arbete kan ge upphov till sorg, liksom en skilsmässa, eller till och med ett syskons skilsmässa. Förlusten av ett älskat husdjur kan vara en sorg, lika stor som efter en människa. Men även till synes positiva saker kan märkligt nog orsaka sorg – till exempel att man gifter sig eller får barn.

Allt som innebär en förändring i våra liv, där något aldrig mer kommer att vara sig likt, kan leda till sorg.

Så hur vet man då att man har obearbetade sorger? Vad innebär det att en sorg är obearbetad och vilken blir skillnaden sedan man tagit itu med den? De här frågorna hade jag gärna sett svar på i bokens första del. Men det enda vi får veta är att obearbetad sorg ofta leder till samma symtom som en utbrändhet – man är trött fast man kanske sover jättemycket, eller så kan man inte sova alls, man blir tankspridd och glömmer saker, får värk i kroppen. Underförstått slipper man en hel del av detta om man bearbetar sin sorg. Men hur vet man då vad man har för sorger som ligger och stjäl energi, eller skaver, som jag kallar det?

Det är här del två – själva metoden – kommer in. För i den får vi göra ett ”förlustdiagram” där vi på en tidslinje placerar ut alla viktiga förluster vi kan minnas från vårt liv. Det kan vara alltifrån en borttappad leksak som liten till föräldrarnas död. Men innan vi gör diagrammet måste vi enligt James och Friedman först bestämma oss för att vi faktiskt vill bearbeta våra förluster och är beredda att göra det arbete som krävs. Dessutom ska vi helst hitta en samtalspartner. Det går att göra det här arbetet ensam – och det gjorde jag, mest för att det här egentligen ”bara” är en bokrecension, men också för att jag inte tyckte att jag hade så mycket att jobba med (ha!) – men helst ska man göra det tillsammans med någon annan. Det bör vara en person som inte delar samma förlust och som du känner dig helt trygg med. Författarna tar upp vissa grundregler för samarbetet och några löften att avge varandra innan man börjar, inte minst tystnadslöfte. En tredje förberedande uppgift är att ta reda på vilka ”tillfälliga energifrigörare” du använt dig av för att hantera de jobbiga känslor som dyker upp i samband med den obearbetade sorgen. Det handlar alltså om saker man gör för att undkomma känslan. Till exempel dricka alkohol, se på film, träna. Den här uppgiften tyckte jag var svår. Jag brukar oftast låta mig känna de obehagliga känslorna och gråta en skvätt om det behövs. Och frågan är hade jag inte ändå sett en film eller jobbat i trädgården, även utan en obearbetad sorg? Vad är flykt och vad är helt normala handlingar för en aktiv person?

Författarna tycks utgå ifrån att alla människor tröstäter eller gräver ner sig i arbete för att fly känslor. Kanske är det så för många.

Ska jag vara ärlig så har jag ju en sådan handling som jag alltid tar till för alla jobbiga känslor och tankar jag har: jag skriver. Men frågan är om detta är en flykt eller en bearbetning? Som med mamma. Där bidrog ju skrivandet till läkningen, det var inte en flykt. Jag brukar säga att jag hanterar allt i livet genom att skriva. Det är som en andra andning för mig. Stackars den som ska gå igenom alla mina dagböcker, anteckningsblock och framför allt datafiler som innehåller ett gytter av nedskrivna tankar om allt mellan himmel och jord. Eller säg såhär: jag kanske blir jättekänd i framtiden och då är det en nästintill outtömlig skatt av visdom. Haha, lite får man väl fantisera ändå?

Åter till sorgbearbetningen. Jag gjorde förlustdiagrammet och förvånades lite över vilka minnen som dök upp och som fortfarande smärtar. En docka som min mamma slängde när jag var liten (den här händelsen finns med i mina nedtecknade minnen efter mamma), min farmors hund som dog på vintern men vars död jag inte blev varse förrän sommaren efter när jag hoppade ur bilen, glatt förväntansfull att få möta den bästa hund jag någonsin känt. Den sorg mina föräldrar kanske hade hoppats bespara mig genom att inte berätta om hundens död blev ju mångdubbelt större genom den obehagliga tystnaden som mötte mig på farmors gård den sommaren. Det här kanske är en sorg jag behöver ta itu med så småningom. Märkligt nog verkar mitt liv ha haft flest sorger när jag var barn och nu de senaste fem åren. Däremellan finns inte så mycket. Jo, visst har det funnits en del dödsfall av älskade människor men sorgen känns bearbetad, jag kan tänka på det utan att det smärtar. När jag ombeds välja ut en förlust att jobba med får det bli en av de senaste, en av de många som pandemin förde med sig. Och jag har egentligen inte tänkt på det som en förlust eftersom det inte är ett dödsfall och eftersom hoppet därför ligger kvar som ett täcke över förlusten. Men när jag gör mitt förlustdiagram hoppar den ut och nästan skriker åt mig.

Ojdå, har fanns visst något att jobba med. Så jag går vidare.

Nästa steg är att göra ett relationsdiagram över den specifika relationen som förlusten involverar. Som med förlustdiagrammet placerar jag ut händelser på en tidsaxel. Positiva minnen hamnar ovanför axeln, negativa nedanför och jag drar streck av olika längd beroende på känslans intensitet. Var och en av dessa händelser och känslor ska sedan skrivas ner under tre rubriker: Gottgörelser, Förlåtelser samt Viktiga känslomässiga yttranden.

Gottgörelser handlar om saker du känner att du behöver be om ursäkt för, där du gjorde fel och behöver erkänna det. Förlåtelser kanske kan kännas svårt men det beror mest på att vi har missuppfattat vad ett förlåt egentligen handlar om, menar författarna.

Förlåter gör du för din egen skull och det innebär inte att du glömmer eller rättfärdigar något som någon annan gjort mot dig.

Det handlar bara om att du inte låter de känslor händelsen orsakade skada dig längre. Du upphör att känna bitterhet eller att kräva gottgörelse av den andre. Under den här rubriken för du således in allt som du känner att du behöver förlåta den andre för. Den sista kategorin är för allt annat som du har osagt. Det kan handla om att du vill berätta hur ledsen du blev av en viss händelse, eller hur stolt du varit över den andre, både positivt och negativt går in här.

Det sista och avslutande steget – och här menar författarna att du verkligen borde ha en partner för att lyckas – är att skriva ett fullbordansbrev. I detta brev – som absolut inte ska skickas till eller visas för den som förlusten handlar om ifall det är en nu levande person! – skriver du helt enkelt ner alla de saker du nyss listat: dina gottgörelser, dina förlåtelser och dina viktiga känslomässiga yttranden. Brevet bör ha en viss form, riktas direkt till den det berör samt avslutas med ett farväl. Detta brev ska du sedan läsa upp för en lyssnande partner, under samma regler och villkor som nämnts tidigare.

Det viktigaste i sorgearbetet är att bli hörd, om du bara får berätta hur du känner för någon annan levande människa (som inte behöver säga någonting), kommer sorgen att lätta betydligt.

Det är så vi människor fungerar. Vi behöver bli bekräftade i våra känslor. När du läser upp fullbordansbrevet ska du låta tårarna komma (om de kommer), alla känslor måste ut för att arbetet ska bli fullständigt. Den som lyssnar får inte trösta dig förrän du har läst klart. Om du inte har en partner kan du läsa brevet högt för dig själv, gärna med en bild av personen som det gäller framför dig. Och spara brevet ifall du hittar någon du kan läsa det för senare, säger James och Friedman. Fullbordansbrevet var helt klart det jobbigaste att göra, men stegen innan underlättade. Och något hände onekligen när jag läste brevet (för mig själv, kanske hittar jag någon att läsa det för senare), inte minst grät jag floder. Och det absolut smärtsammaste var att säga ”farväl”, det var knappt jag fick det över läpparna. Men nu är det gjort i alla fall och framtiden får visa om min sorgbearbetning har gjort någon skillnad.

Jag tror verkligen på den här metoden. Den är väldigt konkret och heltäckande, plus att den avlivar alla myter om sorg och tröst. Inga floskler, bara den hårda och frigörande sanningen. Sorg behöver hanteras, inte gömmas, och vi behöver andra människor i processen. Jag hoppas att jag kan komma ihåg allt detta nästa gång jag möter en människa i sorg.

Psykologi eller ondska? Recension av ”Totalitarismens psykologi”

Mattias Desmets bok ”Totalitarismens psykologi” har äntligen kommit ut på svenska och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Jag har lyssnat på många intervjuer med Desmet och tycker att han verkar klok och sansad. I bokform är han dock betydligt svårare att ta till sig, av flera anledningar. För det första är språket stundvis lite väl akademiskt krångligt och jag får läsa om vissa meningar flera gånger. För det andra har Desmet en förkärlek för parenteser, gärna kring enbart ett halvt ord, vilket stör läsningen helt i onödan. Han hade gott kunnat låta orden stå av sig själva, utan parenteser. För det tredje innehåller boken – men det här kan vara översättarens/förlagets fel – en hel del tryckfel, vilket också skapar små irritationsmoment. Jag antar att det var bråttom att få ut boken men en extra korrekturläsning kanske hade varit värt besväret.

Men det där är mest formsaker. Innehållsmässigt har ju Desmet en hel del intressant att komma med (bara man tar sig förbi störningsmomenten i själva texten). Det märks att författaren tänker mycket och ska vi säga kreativt, han har helt klart haft svårt att strukturera sina tankar och få ner dem i begriplig skrift, något han själv medger i tacket. För tydlighetens skull hänvisar han därför emellanåt framåt eller bakåt till olika kapitel, och på så sätt skapas kanske en lite mera röd tråd boken igenom. Boken är uppdelad i tre delar: Vetenskapen och dess psykologiska effekter, Massbildning och totalitarism samt Bortom den mekanistiska världsbilden. I den första delen får vi en presentation av vetenskapens utveckling sedan upplysningen och dess effekter på det mänskliga psyket och samhället. Desmet visar hur vetenskapens strävan efter att mäta, kartlägga och förklara verkligheten istället har lett till motsatsen – ingenting är vad det verkar vara.

I denna osäkerhet har det uppstått en ideologi som mer liknar religion än vetenskap och forskningsresultaten får helt enkelt anpassas till den rådande ideologin, istället för tvärtom.

Detta gör att det inte går att förlita sig på matematiska modeller eller publicerade och granskade rapporter överhuvudtaget. Alla siffror kan manipuleras och alla forskningsresultat kan användas för att bevisa vilken tes som helst. Desmet menar dock att detta inte är resultatet av illvilja, eller ens okunskap, det är bara inbakat i det mänskliga psyket på så sätt att vi alltid hittar det vi söker efter, bara vi söker tillräckligt länge. Dessutom finns naturligtvis ekonomiska incitament att få ett visst resultat. Men forskarna lyckas ofta övertyga inte bara andra utan även sig själva om att forskningen ändå gått rätt till, ett sorts omedvetet självrättfärdigande.

Desmet sitter själv lite i glashus här, eftersom han är en produkt av den akademiska värld han på sätt och vis kritiserar.

Hans konstaterande att man inte kan lita på några fakta gör ju alla hans egna källor mindre trovärdiga. Men han påpekar detta emellanåt när han tar upp olika sifferexempel, att man såklart kan ifrågasätta sanningshalten i de siffror han presenterar, baserat på det tidigare resonemanget. Och det är ju bra. Mindre självinsikt har han dock i andra delar av boken. Men mer om det senare.

I försöket till att förklara mänskligt beteende i allmänhet och massbildning i synnerhet tar Desmet sin utgångspunkt i hur det lilla barnet steg för steg lär sig hantera verkligheten. Han menar att språket är centralt för människan. Det nyfödda barnet vill få världen förklarad genom språket. Så snart det kan börja tala lite själv kräver det att få veta namnet på allt omkring sig och det frågar ”varför” tills föräldrarna inte längre kan ge några tillfredsställande svar. Då ställs barnet inför ett dilemma: livet låter sig inte förklaras genom språket så antingen måste barnet fortsätta klamra sig fast vid en kontrollerande föräldragestalt eller själv skapa mening i livet. Den här inre konflikten följer i varierande grad människan livet igenom.

I mötet med kaos eller det okända ropar vi antingen på mer kontroll eller så skapar vi något kreativt.

I olika situationer lutar vi åt olika håll och vissa människor är mer än andra benägna att låta rädslan ta över. På detta sätt förklarar Desmet den massbildning som uppstod under corona-krisen. Ett okänt hot – ett virus – fick rädda människor att ropa på mer kontroll, i princip bad de om att få sina fri- och rättigheter borttagna.

För att en massbildning ska kunna uppstå krävs enligt Desmet att fyra kriterier är uppfyllda: Människor ska känna sig ensamma och isolerade, de ska uppleva en avsaknad av mening, det ska finnas en fritt flytande rädsla eller allmänt obehag och slutligen ska det finnas en fritt flytande frustration och aggressivitet utan en uppenbar källa. Om dessa fyra kriterier är uppfyllda och någon kan peka ut ett objekt som orsak till rädslan och frustrationen (även om det inte är den sanna orsaken), samt ge en lösning som dessutom ger en känsla av mening och samhörighet, då kommer en massbildning att uppstå och människor kan förmås att gå emot sina egna principer om rätt och fel. Under corona-krisen var det just detta som skedde. Faran var viruset, och senare de ovaccinerade. Lösningen var lockdowns och vacciner.

Kampen mot viruset gav en känsla av gemenskap – vi gör detta tillsammans – och de som vägrade följa narrativet betraktades således som osolidariska svikare och ett hot mot massan.

Desmet drar paralleller till tidigare totalitaristiska strömningar, i form av kommunismen/Stalinismen i Sovjet och nationalsocialismen i Tyskland och visar hur dessa massbildningar ledde till absurda och dödliga handlingar. Regler instiftades till synes godtyckligt men skulle följas slaviskt. Allt skedde ”vetenskapligt” och logiskt, även eliminerandet av den utpekade fienden. Människor fångade i massbildningen var till och med beredda att ange sig själva om de trodde att de följde reglerna. Desmet jämför det med hypnos, med den skillnaden att personer under hypnos kontrolleras av en hypnotisör och att en person under hypnos inte kan förmås att gå emot sin etik, till exempel döda en annan människa (fast här tror jag att Desmet har fel eller övergeneraliserar, det finns exempel på hur människor under hypnos förmåtts begå mord). I massbildningen finns det ingen hypnotisör, menar Desmet, utan massan och dess demagoger (ledare) hypnotiserar varandra.

Det finns ingen konspiration, inga hemliga sällskap som bestämmer massbildningens riktning, utan det är själva ideologin som driver den framåt.

Det är här som min åsikt skiljer sig markant från Desmets. Jag tror att han antingen är kontrollerad opposition (av den sort som inte vet om det själv eftersom han också är frukten av den idévärld som skapat massbildningen) eller bara otroligt naiv. Om nu ideologin driver massbildningen, vem har skapat ideologin? Om det inte är en sammansvärjning, utan en ”naturlig psykologisk process”, vilket Desmet tycks hävda, leder det ju till den deprimerande slutsatsen att A. Människan har en inneboende självdestruktivitet och B. Utvecklingen går inte att göra något åt – vi är dömda till eviga cykler av massbildning, totalitarism och destruktion. Dessutom finns det ett otal bevis för sammansvärjningar på olika nivåer.

Det förvånar mig att Desmet, som ändå känner till till exempel Event 201 eller de årliga (hemliga) mötena i Davos ändå kan tro att det bara är en ”automatisk” ideologi som driver handlingarna och inte en medveten strategi från en liten grupp individer.

(Någon måste ju ha skapat isoleringen och rädslan i samhället från första början.) Han raljerar över konspirationsteoretikernas dumhet och säger att det inte förekommer några hemliga möten där man bestämmer mänsklighetens framtid (för det första, det gör det ju – Davos – och för det andra, om de var superhemliga skulle vi såklart inte veta om dem). Dessutom tycks han tro att ”konspirationsteoretiker” är människor vars rädsla och aggressivitet får dem att söka efter en enkel lösning, en sammansvärjning som förklarar allt samt att de är oemottagliga för fakta som motsäger deras världsbild. Men det är inte min erfarenhet. Tvärtom – vi söker efter sanningen vart den än för oss och är beredda att släppa taget om allt vi trott på tidigare. Vi finner ett flertal konspirationer på olika nivåer med kontrollerad opposition som inte alltid vet om att den går maktens ärenden (till exempel på det sätt som Desmet gör i sin bok). Vi är inte rädda, därför är vi svårstyrda, och vi är inte heller aggressiva.

Det vi känner är snarare sorg och besvikelse.

Mattias Desmet borde veta detta efter alla de intervjuer han deltagit i tillsammans med olika ”konspirationsteoretiker”. Att han ändå väljer att inta den här hållningen tyder på att han är rädd att förlora anseendet i forskarvärlden. På sätt och vis vill han både äta kakan och ha den kvar. Det tror jag kommer att straffa sig i längden.

Desmet verkar väldigt påläst men hans bild av andra världskriget känns väldigt mainstream och inte särskilt kritisk. I avsnittet om hur man bäst bemöter massbildning säger han till exempel att våld aldrig hjälper, såvida det inte är riktat mot en nationellt avgränsad massbildning som i Tyskland under andra världskriget.

Detta antyder att han rättfärdigar de grymheter som begicks av de allierade mot det tyska folket och visar på en omänsklig känslokyla hos Desmet, något jag verkligen inte hade väntat mig.

Nej, våld är ALDRIG lösningen. Så hur ska vi då hantera massbildningen? Desmet menar att det bästa motgiftet är sanningssägande. I massbildningen är det ofta runt 30% av människorna som blint tror på narrativet oavsett vilka fakta som presenteras för dem. Omkring 40-50% följer bara med så länge de flesta går åt det hållet. Den här gruppen är mottaglig för fakta om tillräckligt många presenterar den. 10-30% är så att säga ”vakna” och ser igenom narrativet från början. Så länge denna grupp vakna fortsätter att tala sanning och påpeka bristen på logik eller fakta så kan totalitarismen inte slå igenom på allvar. Och all totalitarism är självdestruktiv i längden. I princip handlar det bara om att hålla den vid liv tills den förgör sig själv. Och under tiden får vi inte sluta att säga sanningen: corona-restriktionerna var mycket mer förödande för samhället än viruset självt. De så kallade vaccinerna är varken säkra eller effektiva.

Men jag skulle vilja tillägga: de har ljugit om allt. Det finns en ond makt som försöker ta kontroll över mänskligheten. Den lever av våra negativa energier, framför allt rädsla.

Så vad du än gör och vad som än händer, försök att inte bli rädd. Och följ ingen massa, följ din egen magkänsla och ditt eget hjärta, även om andra tycks hata dig för det.

Mot slutet av boken tar Desmet återigen upp vetenskapens begränsningar och livets mysterium. Han menar att om vi människor lyckas leva med irrationaliteten och ovissheten och liksom ”känna” livet mer än ”mäta och mentalt förstå” det, skulle vi kunna befria oss från behovet av att uppgå i en massa och följa en ledare eller ideologi. Desmet menar också att vi måste övergå till sanning som styrande princip. Men är det inte just det som vetenskapen har försökt (och misslyckats med)? Vad är det för sanning som Desmet syftar på? Alla ideologier menar sig bära på Sanningen med stort S, det är ju det som ständigt sätter krokben för mänskligheten. Och hur klingar Desmets sanning med hans vurm för det irrationella och ogreppbara? Menar han – som så många idag – att sanningen är relativ, att var och en kan bära på sin egen sanning? Här är jag tveksam. Men jag har heller inga svar. Jag strävar alltid efter sanningen men bävar inför tanken att faktiskt finna den och inte gilla det jag ser. Lite som jag känner för ”Totalitarismens psykologi”.

Litteratur som lyfter – Diamonds ”Strandcaféet” gör dig lycklig

Lucy Diamonds ”Strandcaféet” är riktig feel good. Jag menar, på allvar! När du slår ihop boken sitter du med ett fånigt leende på läpparna och känner dig förälskad i livet. Och det är väl själva poängen med att läsa (och skriva) feel good?

”Strandcaféet” har alla de klassiska ingredienserna i en feel good. En ung kvinna är vilse i tillvaron, saknar en sant kärleksfull relation och känner sig ofta misslyckad. Men då kommer plötsligt något som vänder upp och ner på allt och får henne att inse vad som verkligen gör henne lycklig, var hennes plats i tillvaron egentligen är. Hon bryter upp och börjar om, på sätt och vis. Längs vägen stöter hon på hinder, förstås, tråkigt vore det ju annars. Och hon får både nya vänner och fiender.

Kärlek och missförstånd avlöser varandra i precis lagom takt.

Storyn är som den ska vara i den här typen av böcker ganska förutsägbar men ger ändå utrymme för hemligheter och överraskningar. Läsaren får känna sig smartare än huvudkaraktären Evie – vi förstår ju ganska tidigt i boken vad hon måste göra för att bli lycklig. Men det är aldrig fråga om att tycka att Evie är dum i huvudet eller svår att relatera till. Hon är tvärtom riktigt älskvärd, trots (eller kanske tack vare) sin sociala klumpighet.

Som titeln anger kretsar handlingen kring ett strandcafé i Cornwall, England. Den idylliska omgivningen bidrar självklart till må bra-känslan, det är lite som att befinna sig på semester. Och cafémiljön beskrivs med sådan kärlek att jag själv får lust att starta ett café, trots att jag inte har någon erfarenhet av den typen av verksamhet och inte tycker det är särskilt roligt att baka. Men jag tycker om att skämma bort människor och skapa mysiga miljöer. Jag är ju inte heller direkt rädd för att starta stora projekt.

En annan orsak till min längtan efter ett café är den där känslan av bygemenskap som verkar mer eller mindre försvunnen idag. Det hade varit mysigt med en naturlig samlingspunkt för människor i min närhet. En plats dit man kan komma som man är och slappna av, ta en kaffe och en pratstund. Som jag nämnt i minst två tidigare recensioner (Moralfilosofi och Strategi för gemenskap) så är just denna typ av informella ”kaffemöten” mellan människor avgörande för gemenskapen och även demokratin eller delaktigheten i ett samhälle.

De sociala medierna tror jag är vårt sätt att försöka återskapa den känslan, men utan fysisk närvaro och kontakt blir det inte samma sak.

Äsch, ska jag vara helt ärlig har jag åtminstone två sådana mötesplatser med andra människor, så kanske är det där med ett lokalt café bara en romantiserad fantasi som gör mig blind för vad jag faktiskt har. Något som även skulle kunna vara fallet med en så fängslande feel good som ”Strandcaféet”. En eskapistisk, utopisk fantasi som låter mig fly den trista vardagen (eller ett helt okej liv) en stund. Men effekten blir snarare den motsatta. När jag slår ihop boken med det där fåniga leendet tänker jag på hur lyckligt lottad jag är, vilket fantastiskt liv jag har och jag blir genast sugen på att skapa fler härliga upplevelser med människor som jag tycker om. Det kanske är lockande att se den här genren som banal och lite skämmig, men med den effekten borde den snarast betraktas som världsförbättrande litteratur av högt värde. Och Lucy Diamond visar att hon behärskar ämnet till fullo.

Konsten att leva tillsammans

Eftersom jag går i tankarna kring hur man bäst bygger ett nytt samhälle, eller kanske återuppbygger ett gammalt, blev jag nyfiken på en liten oansenlig bok på loppis: ”Strategi för gemenskap – Essäer om boendets och samvarons villkor” av Åke Daun. Boken är äldre än jag, från 1976, och ser inte mycket ut för världen. En tråkig rapport från sjuttiotalets förorter, tänker man. Men bara en kort bit in i boken häpnar jag över parallellerna till dagens svenska samhälle, samt författarens djupa kunskaper och stora visdom. Han beskriver pricksäkert hur människor fungerar tillsammans och vad som bygger upp och bryter ner kulturer och subkulturer i ett samhälle. Som titeln anger är boken uppbyggd av korta (och lite längre) essäer, ofta utgående ifrån olika studier som gjorts av andra än författaren. Även om essäerna är fristående från varandra löper en röd tråd genom hela boken och mänsklig gemenskap eller brist på sådan belyses från alla tänkbara håll.

Språket känns kanske en aning föråldrat för oss i 2020-talet, och texterna är skrivna av en akademiker, det märks. Men hållningen är öppen och ödmjuk, utan pekpinnar. Författaren förhåller sig mestadels känslomässigt neutral till de ämnen som tas upp. Jämförelser görs mellan det gamla bondesamhället och det moderna, urbaniserade samhället. Och även om Daun inte säger att det var bättre förr så erkänner han de värden som gått förlorade i miljonprogramsivern. Detta gör att man respekterar och lyssnar på honom. För han sätter ord på något svårdefinierat och förklarar varför urbaniseringen känns som ett hot för många.

Livet i staden förändrar oss som människor, och inte sällan till det sämre.

Daun konstaterar att politiker ofta lider av etnocentrism, vilket gör att de planerar samhället utifrån sina egna preferenser, vilka sällan sammanfaller med majoriteten av befolkningens. Politiker och samhällsplanerare är ofta högutbildade, välbetalda, geografiskt rörliga och har fritidsintressen som innefattar dyrare och mer ”högkulturella” aktiviteter. Om de alls unnar sig någon fritid – många av dem lever för att arbeta och ägnar även sin ”lediga” tid åt jobbrelaterade sysslor. Ofta upplever de styrande frustration över att de inte når fram med viktig information till ”de styrda”, samt att så få är villiga att engagera sig i samhällsfrågor. Även jag har funderat mycket över detta.

Jag är ansvarig för en föreningsliknande grupp med runt tvåhundra medlemmar. Responsen på mailutskick och inbjudningar är dock förhållandevis liten. Till de fysiska sammankomsterna kommer endast som mest en femtedel av gruppen. Och detta är människor som aktivt sökt sig till den här gruppen, de är drivna och intresserade. Ändå tas få egna initiativ, jag (och andra) förväntas anordna aktiviteter (som alltså inte blir särskilt välbesökta). Det är lätt att tappa sugen och tänka att jag struntar i alltihop, folk verkar ju inte bry sig i alla fall. Men stämmer det? Jag får också ofta uppskattning för det jag gör och gruppen fyller ett behov. Kan det finnas något annat som gör att det blir dålig uppslutning?

Daun tar upp vikten av att kommunicera ”på rätt sätt”, det vill säga att möta människor där de är, i den kultur som råder. Information ”uppifrån”, det vill säga från myndigheter och stora företag, blir ofta akademisk i språket, tråkig i utformandet och främmande i presentationen. I dessa tider (och redan när boken skrevs!) konkurrerar dessutom denna ”tråkiga” information med ett överflöd av annan information i samhället och även i hemmet med TV och telefoner. Människor tenderar att vara rädda om sin fritid (de flesta människor arbetar för att leva, inte tvärtom som ofta är fallet med de styrande) och prioriterar sådant som är lättsamt och lustfyllt. Krångliga enkäter eller rapporter från myndigheter hamnar långt ner på listan. Inte heller hjälper det alltid att ”bjuda på fika och samtal” för att informera eller konsultera allmänheten. De flesta svenskar är till följd av urbaniseringen inte bekväma med större folksamlingar där man dessutom förväntas prata inför främlingar. Stormöten är inte längre ett naturligt sätt för oss att dela och ta del av information.

Faktum är att informationsflödet paradoxalt nog har minskat i och med urbaniseringen.

Vi översköljs visserligen med information, men inte av den typ som underlättar umgänge med andra människor i vår närhet. I bondesamhället och även mindre städer och byar, träffades människor mer naturligt i den lokala affären, på ölcaféer eller vid tvättbryggan. Alla kände alla och det var lätt att förutsäga andra människors reaktioner. Därför krävdes ingen energi för att lära känna varandra. I staden, särskilt i de snabbt framväxande förorterna, kan människor leva vägg i vägg i åratal utan att få reda på det allra minsta om varandra. Det finns en allmän misstänksamhet mot eller åtminstone ett ointresse för grannarna. Mycket bottnar detta i att de flesta som bor i lägenhet inte ser det som sitt permanenta boende utan planerar att flytta därifrån. De boende är också inflyttade från olika håll, en del till och med invandrade från utlandet, vilket gör att man har olika kulturer och erfarenheter. De vuxna i förorten pendlar till arbete någon annanstans och umgås på fritiden huvudsakligen med släkt och vänner som inte bor i närområdet.

När det gäller barnen till de inflyttade ser det dock lite annorlunda ut. Ungdomarna i förorten går ofta i samma skola (åtminstone var detta fallet när boken skrevs) och umgås på fritiden i närområdet, på ungdomsgården eller i det lokala centrat. Till skillnad från de vuxna får ungdomarna den information om andra som de behöver för att kunna avgöra vilka individer som det kan vara lönt att umgås med. Tröskeln att ta kontakt blir således lägre. Man kan dock misstänka att det även bland dagens unga sker en alienering till följd av ungdomsgårdarnas uttåg och telefonernas intåg. Det hade varit intressant att göra en jämförelse mellan den ungdomsstudie som Daun hänvisar till och dagens situation för våra tonåringar i förorten. Ett annat intressant studieområde hade varit invandringens påverkan på kulturen.

Ensamheten är till stor del ett storstadsproblem, även om det endast drabbar en minoritet.

I staden och förorten är man anonym, på gott och ont. Den nya bebyggelsen främjar inte heller individualitet eller kulturellt uttryck. De stora betongklumparna till hus signalerar istället människors obetydlighet och kopplar loss individer från deras historia och framtid. ”I förorten har tiden stannat” skriver Daun. Stadsborna blir trots ”stadens utbud” ofta i realiteten bundna till sina egna lägenheter och familjen, inte närsamhället, blir den givna utgångspunkten. Idag tycks urbaniseringen vara något naturligt, en utveckling som inte går att hejda och som dessutom är önskvärd. Men enligt Daun flyttar de flesta inte till staden för att de vill, utan för att möjligheterna på hemorten minskat. Det är inte heller de inflyttade landsortsborna som nyttjar stadens ”alla möjligheter” i form av teater, museer och liknande. Men detta tycks de styrande omedvetna om. I realiteten har utvecklingen skapat rotlösa, ensamma, rentav isolerade människor som är misstänksamma mot andra och som förväntar sig att myndigheterna antingen ska lösa problem åt dem eller köra över invånarna, utan dessas möjlighet att påverka. Och sedan klagar politikerna över segregationen och det samhälleliga ointresset bland de stora massorna. Man talar ofta om ökade valmöjligheter i och med urbaniseringen, men i realiteten blir det ofta tvärtom – valmöjligheterna minskar.

Människor tvingas in i strukturer som de inte valt och inte kan styra över.

Så hur ska man vända trenden? Hur får vi människor engagerade i närmiljön? Daun nämner tre faktorer som är näst intill omöjliga att göra något åt, samt fyra där staten möjligen kan påverka. Sektorspecialiseringen (det vill säga utvecklingen mot mer specialiserade, större produktionsenheter), det ökade informationsflödet samt majoritetsbefolkningens ökade bildningsnivå (som ökar klyftorna och lämnar allt fler på efterkälken) är orubbliga faktorer i det moderna samhället, anser Daun. Däremot skulle staten kunna göra något åt konkurrensen från underhållningssektorn (genom statlig television till exempel men jag är tveksam till effekten av detta), urbaniseringen som sådan (staten kan och har flyttat ut statliga verk till mindre orter för att öka möjligheten att stanna kvar i landsorten, eller till och med flytta ut från storstaden), den geografiska rörligheten (genom att göra människor mer emotionellt bundna till arbetsplats och bostadsområde, hur säger dock inte Daun) samt slutligen tendensen mot allt större sociala enheter (till exempel genom att bygga fler och mindre skolor, mindre bostadshus eller dela upp industrin i mindre enheter, hur nu staten skulle kunna ha inflytande över det).

Jag har dock svårt att se hur något av detta skulle kunna vända utvecklingen. Kanske behövs det en folkrörelse av något slag. Förändringen behöver komma nerifrån, politikers många gånger välmenta beslut resulterar alltför ofta i oväntade negativa konsekvenser och problem.

Det är enligt min mening alltid bättre om folk får lösa sina egna svårigheter men då krävs större friheter och mindre kontroll.

I nybyggda bostadsområden lockar inte de väl tillrättalagda lekparkerna och utegymmen, ofta för att de är ”för fina” och inte inspirerar till kreativitet. Eller så förstörs de snabbt vilket också gör dem mindre lockande för invånarna. I de mindre gemenskaper som trots allt uppstått i stadsområden kan man se att en gemensam nämnare ofta är vildvuxna innergårdar eller grönområden där barn tillåts leka fritt och där de boende själva kan skapa, plantera och bygga. Regelverk kring bostadsbyggande, odling och djurhållning är en av orsakerna till det bristande engagemanget i närområdet, tror jag. Livet blir helt enkelt inte roligt om du måste fråga om allt. Kanske skulle även en större frihet kring uthyrning av bostäder skapa mer sammanhållning och bidra till att bygga upp lokala gemenskapskulturer. De minimikrav som finns, både vad gäller anställningar och boende, är välmenta men skapar onödigt höga trösklar för människor på samhällets botten. Vill vi ge människor större valmöjlighet behöver de också kunna få välja det enklare och i viss mån ”sämre”. Och behöver jag inte lägga all min vakna tid på arbete för att ha råd med min bostad kanske jag kan välja att arbeta deltid och istället ägna fler timmar åt frivilligarbete och social samvaro. Det som trots allt utgör kittet i ett fungerande samhälle.