Hur skulle världen se ut om vi alla var som barn? (Bild från Chevanon Photography på Pexels.)
Jag kan nog verka naiv och godtrogen. Jag har en tendens att förenkla komplexa system och strukturer samt överskatta min egen förmåga. Dessutom är jag hopplöst optimistisk. När jag studerade nationalekonomi på universitetet minns jag att jag irriterades över föreläsarnas påståenden om att ekonomi var ett svårbegripligt ämne. Jag hävdade kaxigt att jag skulle kunna förklara ekonomisk teori i pixi-boksformat. Herregud, det var ju bara utbud och efterfrågan och ett vackert ekvilibrium som kunde förskjutas av skatter eller regleringar. Kanske hade jag rätt, kanske hela den akademiska strukturen kring ekonomi som en ”vetenskap” (vilket det egentligen inte är) bara är ett luftslott, osynliga kläder på kejsaren. Något som hålls uppe för att förhindra vanliga människor att se vad som verkligen pågår? Eller så var det samma fenomen hos mig som jag träffat på så många gånger under min skoltid. Den obehagliga tanken att det måste vara extra svårt eftersom det verkar så lätt. De måste kräva något mer av mig som jag inte begriper. Ändå fick jag femmor i betyg. Kanske för att de ville vara snälla mot mig?
Som nybliven företagare tänkte jag att om jag har en bra produkt, något jag själv har efterfrågat, då kommer den sälja sig själv.
Misstag nummer ett: att tro att andra människor vill ha sådant som jag vill ha (när har de någonsin? Jag har alltid röstat på det förlorande laget). Misstag nummer två: att tro att efterfrågan bygger på faktiska behov. Misstag nummer tre: att tro att marknaden är fri. Det handlar inte om att vara kreativ och att bidra med något värdefullt till mänskligheten och sedan belönas för det. Nej, det handlar om att födas i rätt familj, ha rätt kontakter och stort startkapital samt skapa en artificiell efterfrågan genom psykologisk och känslomässig påverkan. Det handlar inte ens om att ha en idé och jobba hårt för den. Så på sätt och vis hade föreläsarna på universitetet rätt: ekonomi (praktisk) är komplicerad för den bygger inte på några logiska naturlagar (som vetenskaper i allmänhet gör), utan styrs till stor grad av manipulation och uppskruvade förväntningar. Och allt det är kulturellt betingat. Så för att lyckas ”på marknaden” behöver du vara insatt i marknadens och de potentiella kundernas kultur. Du behöver vara expert på att ana och skapa trender. Kort sagt, du behöver vara ”inne”. Detta är så inte jag. Som tonåring var jag totalt ointresserad av modetrender eller aktuell musik (och det är jag fortfarande). Jag kände ofta att jag fötts ett decennium eller två för sent. Eller att jag bara kom från en annan planet där sådant inte var viktigt. Att förställa sig och låtsas vara någon annan (som man ju gör när man följer en trend) låg inte alls för mig. Och eftersom jag alltid utgått ifrån mig själv när jag bedömt andra så blev jag ofta förvånad och besviken när jag upplevde att människor inte var som jag fått intrycket av att de var. Jag älskade matematik! Siffror är inget annat än vad de utger sig för att vara. Allt går att förklara med siffror. Bättre än med ord. Men det är ett stort misstag att tro att ekonomi och matematik hör ihop. Bara på bokföringsnivå, tyvärr.
Jag är nog naiv och godtrogen, hopplöst optimistisk. Som ett barn. Men alternativet är att bli cynisk och beräknande och det kan jag inte bli, ens om jag ville. Så jag fortsätter att tro att människor vill väl, att logik råder och att en bra produkt säljer sig själv. Kanske, kanske, får vi ett sådant samhälle en dag?
Det finns en tradition av hemlighetsmakeri kring pengar och politik. Man säger inte hur mycket man tjänar, eller vilket parti man röstar på. Som företagare har man affärshemligheter. Vi tycks tro att det här är något naturligt och självklart. Men är det det? Varför skulle vi egentligen hålla saker hemliga? Vad är anledningen till det? Jag tror att det är rädsla. Jag är rädd för att uttrycka mina politiska åsikter, för tänk om jag bli emotsagd eller hånad? Jag är rädd för att säga hur mycket jag tjänar, för de andra kanske tycker att jag tjänar för mycket och blir avundsjuka och hatiska, eller så tycker de att jag tjänar för lite och ser ner på mig. Om jag avslöjar mina affärshemligheter kommer jag att bli utkonkurrerad. I ett nytt, öppet och fritt samhälle behöver vi göra oss fria från rädslor. Gåvoekonomin handlar ju i hög grad om detta också: jag tar ett språng ut i ovisshet och tillit när jag låter min kund sätta priset eller inte betala något alls.
Jag måste helt enkelt lita på att allt gott kommer tillbaka till mig. På något sätt.
Och alla människor är mina medmänniskor, mina allierade, de är inte främmande fiender. Vi behöver samarbeta, inte konkurrera. Det här faller oss också naturligt, tror jag. I min bekantskapskrets finns flera företagare. Vi stöttar varann när vi kan, spontant och utan tanke på motprestation. För att vi är vänner, för att vi vet hur tufft det kan vara ibland, för att vi uppskattar varandras arbete.
Två dagar före jul såg jag ”Miraklet i New York”. Jag älskar den filmen. Den är från 1947 och ändå högaktuell i sin kritik mot kommersialismen och girigheten som stulit magin från julen. I filmen dyker en mysig skäggprydd farbror upp i New York och får anställning som tomte på ett stort varuhus. Han hävdar själv att han är Tomten med stort T, eller Kris Kringle som tomten kallas i Amerika. Filmen handlar om hur han lyckas få en liten flicka, som är fostrad till en modern, kritisk tös, att åter tro på magi. Men i filmen demonstrerar han också det jag nämnde ovan: samarbete framför konkurrens. Han inför nämligen en ny policy på varuhuset där han jobbar – om den vara som kunden efterfrågar inte finns hos dem hänvisas kunden vidare till ett annat varuhus, en konkurrent. Till en början protesterar ledningen på varuhuset och de vill avskeda Kris men när det visar sig att kunderna uppskattar detta så mycket att de börjar handla mer, börjar alla större varuhus införa detta. Nu kan man ju bli cynisk och säga att varuhuscheferna bara gick med på detta för att de kunde tjäna pengar på det, och att den totala handeln ökade, vilket i princip bara spär på kommersialismen, men det är ändå ett intressant exempel på hur ”självklara grundprinciper” ifrågasätts och nya tankar föds. Filmens Kris Kringle lyckas till och med få de forna konkurrenterna att skaka hand med varann.
Vilka mer sådana självklarheter kan vi utmana i framtiden?
Självklarheten att innehavandet av kapital ger rätt till mer? Självklarheten att skulder är livslånga? Självklarheten att man måste arbeta för att få äta? Självklarheten att människor till sin natur är egoistiska? Jag vet inte. Men jag är övertygad om att vi redan detta år 2021 kommer att bli ordentligt utmanade i vad vi tog för självklart fram tills nu. Jag tror att många hemligheter kommer att avslöjas, och därmed kommer även maktförhållanden att kraftigt förändras. Så på med säkerhetsbältet, för nu blir det åka av!
När jag studerade ekonomi på universitetet kom jag ganska snart fram till slutsatsen att vårt ekonomiska system är ohållbart. Jag förutspådde att det skulle kollapsa inom min livstid. De här tankarna fick jag inget vidare gehör för på universitetet så jag fick helt enkelt utforska det området själv. Idag är det uppenbart för mig och många andra att vi kommit till vägs ände. Kollapsen är här men den ser annorlunda ut än vi trodde. Den är skickligt dold bakom andra kriser. Förr eller senare kommer den dock att bli synlig och då gäller det att inte drabbas av panik. Istället behöver vi så snart som möjligt fundera på hur vi ska organisera vår ekonomi i framtiden. Jag har några tankar kring det.
För det första: luftslottet av det som kallas ”FIRE” – finans, investeringar och mäkleri (finance, investments, real estates) – måste monteras ner helt. Alla resurser som under åratal sugits upp från den reella ekonomin in i detta luftslott måste på ett eller annat sätt beslagtas och återföras till medborgarna. Den lilla elit som bor i slottet måste tas ner på jorden och fråntas all makt. Hur detta ska gå till överlåter jag gärna åt andra att fundera på. Själv förespråkar jag så lite våld som möjligt.
För det andra behöver vi se över äganderätter. Jag är inte emot privat ägande men jag skulle gärna se en mer rättvis fördelning. När det gäller stora företag tror jag att vi skulle kunna behålla en stor del av dem och faktiskt göra dem mer effektiva och hållbara, genom att låta de anställda bli ägare. Om du arbetar i ett företag som du äger en bit av kommer du att göra ditt bästa varje dag. Och alla de vinster som företagen gör tack vare sina anställda kommer att gå tillbaka till dem som gjort jobbet. Hur man organiserar detta praktiskt vet jag inte ännu men det finns gott om kooperativ därute att dra lärdom av.
För det tredje behöver vi ett neutralt, tryggt pengasystem. Pengar ska inte skapas genom skuld, utan av gemensamt ägda ”riksbanker”. Alla transaktioner för dagligt bruk – löner, betalningar, överföringar – ska kunna göras enkelt och smidigt, digitalt eller fysiskt, utan avgifter. Lika för alla.
Utöver dessa tre grundliga förändringar kommer vi att behöva ett helt nytt skattesystem. Idag försvinner så mycket skattepengar till onödiga och rent skadliga ändamål att vi borde kunna banta ner skattesatserna rejält utan att förlora i kvalitet. Dessutom bör skattebasen förskjutas från arbete till naturresurser. På så sätt skulle man skapa incitament för återbruk, återvinning, reparation och service samtidigt som överutnyttjandet av våra naturresurser skulle bromsas kraftigt. Det blir helt enkelt billigare att reparera en trasig TV än att köpa en ny. Eller billigare att sy om ett plagg så att det passar. Med detta följer en blomstrande marknad för skräddare, skomakare, hantverkare av alla de slag.
Behöver jag ens säga att tillväxtkravet skrotas helt och hållet? Att fenomenet ränta försvinner, samt att nya sätt att finansiera större projekt kommer att tas i bruk? Kommer övergången att bli enkel och smärtfri? Nej, det tror jag inte. Säkert kommer många att uppleva att de förlorar ekonomiskt på det hela. Men det är bara för att de tänker kortsiktigt och smått. Som kollektiv tror jag att vi kommer att uppleva ett aldrig skådat uppsving, både ekonomiskt och socialt. Vi kommer att leva i kvalitet istället för kvantitet. Lycka kommer återigen bli något som alla kan få uppleva regelbundet och inte som idag; en sällsynt lyxprodukt endast förunnad ett fåtal.
Tack till Alexandr Balandin och Pexels för bilden.
Nästa torsdag är det julafton, tänka sig! Så jag tar en vecka ledigt från bloggandet. Och idag bjuder jag på en novell som jag skrev för rätt många år sedan men som känns högaktuell. Så, god jul och gott nytt år! Här kommer en julklapp till er:
Den skrattande dagen
Det hela började en solig morgon i maj. Jag vaknade för en gångs skull före barnen och kände mig fullständigt utvilad. Hjärnan var klar och hjärtat kändes lätt. Det var som om jag drömt en skön dröm, full av liv, kärlek och hopp. Plötsligt blev jag medveten om allt gott som fanns i mitt liv och jag kände en intensiv lust att dela med mig till andra av allt jag ägde och hade.
Försiktigt, för att inte väcka min sovande make och våra två små barn, smög jag upp ur sängen och tassade ut i köket. Jag satte på tevatten och matade katterna, som förvånansvärt nog var sams denna morgon. När jag så småningom hörde mummel inifrån sovrummet och trippandet av barnafötter, hade jag redan frukosten klar. Min man busade lekfullt med vår ettårige son på skötbordet och kom sedan in i köket med ett avslappnat leende på läpparna. Vår treåriga dotter hade redan satt sig vid bordet, ivrigt pratande men med mer tålamod än vanligt.
− Jag har sovit så gott och måste ha drömt nåt underbart, sa min man medan han serverade barnen frukosten. − Jasså, du också, sa jag. − Ja, det känns som om… Jag vet inte… Du vet väl att jag älskar dig, avslutade han och kramade mig kärleksfullt. Jag log retfullt och replikerade med vårt vanliga skämtsamma svar: − Ja, du brukar säga det. Han skrattade och sa sedan: − Jag känner för att göra något. Hjälpa någon, menar jag. − Jag också, sa jag. Men jag vill inte ta bilen. Ska vi cykla en sväng och se vad grannarna gör, eller kanske åka till mina föräldrar? − Ja, en cykeltur! utropade dottern förtjust. − Ja, det gör vi, sa min man, så fort vi ätit färdigt.
Sagt och gjort, när frukosten var bortdukad tog vi varsitt barn på pakethållaren och drog iväg längs den gräskantade vägen. Solen sken och fåglarna kvittrade, det var sannerligen en ljuvlig majmorgon. När vi kom till vår närmsta granne, som vi i vanliga fall sällan såg till, han tycktes arbeta sju dagar i veckan, fick vi se att han var på väg ut mot vägen tillsammans med sin sambo och deras lilla son. Vi stannade cyklarna och vinkade. − Hej, ska ni ut på promenad? frågade jag. − Ja, vi tänkte det, svarade grannen, jag kände för att ta lite ledigt och det visade sig att min kund också hellre ville umgås med familjen just idag. Visst är det en härlig morgon? Lite förvånad över hans glättiga pratsamhet – han brukar sällan säga så många ord i en följd – kunde jag inte göra annat än att hålla med och vi fortsatte vår tur.
I svängen efter ladan, tog vi höger in på en lummig skogsväg och cyklade till våra vänner Patrik och Josefine, som har barn i ungefär samma åldrar som våra. När vi närmade oss huset såg vi först inte till dem, men snart hörde vi röster från vardagsrummet. Vi parkerade cyklarna, lyfte av barnen och gick runt till den öppna altandörren. – Hallå! Är det någon hemma? ropade min dotter och klev vant över tröskeln, här var hon ofta och lekte med sonen i huset. − Hej! Kom in, hördes Josefines glada stämma. Har ni sett på nyheterna? − Nej, svarade jag lite förvånat, vi har ju ingen TV och inte har vi lyssnat på radion heller. Är det något som har hänt? − Ja, det kan man säga, svarade Josefine och bjöd oss att sitta ner i soffan.
Det första jag lade märke till var att nyhetsuppläsaren verkade märkligt personlig. Med blossande kinder och ett stort leende på läpparna, ibland tvekande och lyssnande i öronsnäckan, ibland ivrigt pratande, meddelade hon vad som verkade vara en världsomvälvande händelse. Uppgifterna kom tydligen snabbt och utan någon logisk ordning och därför var det svårt att förstå vidden av det hon sade. Det verkade vara fullständigt kaos och ändå en fridsam ordning. I rutan dök det upp bilder på bilfria gator, fyllda med leende människor i blandade åldrar och kategorier. Kvinnor och män rapporterade om stillastående fabriker och kärnkraftverk, frivilliga insatser på sjukhus, vårdhem och hemma hos gamla, sjuka, ensamstående och småbarnsfamiljer. Börsen var stängd och ett stort antal människor hade valt att inte gå till arbetet, utan istället, som vi, begett sig ut i närområdet för att ge någon annan en hjälpande hand, eller bara för att umgås, prata och skratta tillsammans.
Just skratten tror jag är det som mest dröjer sig kvar från denna historiska dag. Klingande, rungande, bullrande, kvittrande skratt från genuint lyckliga människor. Vi skrattade också där vi satt i våra vänners soffa. Det var som om vi precis hade vaknat upp ur en mardröm och lättat insett att i verkligheten var himlen blå, gräset grönt och allt väl. Vi blev inte sittande länge där i soffan. Det bildades snabbt nätverk för uppbyggandet av det nya samhälle som nu blivit möjligt. En del politiker hade lämnat sina poster, för att som en uttryckte det, ”gå hem och odla i trädgården”, medan andra var kvar, nu villigt lyssnande och rådigt handlande. Människor ville hjälpa till och det fanns något att göra för alla. Vissa saker förändrades på ett ögonblick, som till exempel vapentillverkningen som omedelbart stoppades, andra saker tog längre tid att strukturera om. Jordbruket och djurhållningen behövde i vissa fall några år på sig för att återgå till en långsiktigt hållbar och väl fungerande livsmedelsförsörjning. Men ingen lät sig desillusioneras av de hinder som återstod. Nu arbetade vi alla mot samma mål, utan rädslor, och kvar fanns bara kärlek, glädje och en ljusnande framtid.
”Den som är villig att ge upp sin frihet för trygghet förtjänar ingendera.”
Detta lär vara ett citat av Benjamin Franklin. Jag inser att jag oftast har valt friheten framför tryggheten och när jag inte har gjort det har jag mått dåligt. Länge ställde jag mig tveksam till en fast anställning. Jag stannade ändå aldrig längre än sex månader på en arbetsplats, av olika skäl. Helst hade jag inte velat lönearbeta alls förstås. Men man kan inte studera i all evighet, hur kul det än är. Inte heller går det att leva på eget företagande de första fem till femton åren, såvida man inte har en rackarns god affärsidé, mycket pengar att investera eller utomordentliga kontakter. Och man måste ju leva också. (Det vill säga äta och bo någonstans.) Så jag tog några vikariat, slutade när jag kände att arbetet skadade mig mer än det var värt. Hamnade till slut på en arbetsplats där man inte räknade med att jag skulle behövas mer än tre månader (palliativvård). Jättebra, tyckte jag. Tre år senare var jag kvar. Vad hände? Jag tror att jag blev bekväm och valde min trygghet framför min frihet. Trevliga arbetskamrater, sköna arbetstider och nära till jobbet spelade också in. Plus naturligtvis min ansvarskänsla, det var ändå ett viktigt och meningsfullt uppdrag på sitt sätt.
Men någonstans gnagde nog den där känslan av att jag valde trygghet framför frihet så när jag hittade en anledning att inte vara kvar bad jag om förflyttning. Samma arbetsgivare, annat uppdrag. I början var det mycket att göra och arbetsuppgifterna var till stor del stimulerande och utvecklande, samt friare. Dessutom, som förut: bekväma arbetstider, trevliga arbetskamrater. Periodvis hade jag även riktigt bra chefer. Men ju effektivare jag var i mitt arbete, desto mindre blev det för mig att göra och desto mer tid lade jag på att spela spel, lösa korsord eller bara försöka hitta på problem att lösa. Och någonstans djupt därinne gnagde känslan av att jag valde trygghet framför frihet. Pengarna var ju fantastiska! Aldrig har jag haft så gott om pengar, att det fanns pengar kvar på kontot när nästa lön kom var overkligt.
Men meningslösheten kom sakta smygande, som en grå dimma som lade sig runt hjärtat och tyngde ner mig mer och mer för varje dag.
Jag började leta efter annat jobb. Det måste finnas något som passar mig bättre, tänkte jag. Något jobb som kräver lite mer, ger lite mer och där effektivitet belönas. Jag var på några intervjuer men hittade inte det jag sökte. Jag funderade på att säga upp mig på vinst och förlust men då skulle jag bli utan inkomst och det vågade jag inte (trygghet framför frihet). Så jag blev kvar, ett år till… och ett år till… Tills universum gav mig en rejäl spark i baken. Det enda meningsfulla på min arbetsplats skulle tas ifrån mig, jag skulle bli tvungen att arbeta mer och få mindre betalt. Jag gjorde en avstämning med mitt högre jag och bestämde mig för att säga nej. Med fem månaders uppsägningstid skulle jag garanterat hitta ett annat jobb. Och den här gången skulle jag inte fastna i en fast anställning. Nej, jag skulle måna om min hälsa och frihet. Dessutom så började vårt företag gå med vinst. Jag kanske inte ens skulle behöva lönearbeta särskilt länge till. Mina sista månader på mitt gamla jobb blev turbulenta, för att uttrycka det milt. Det hela slutade med en smäll och det fanns inte mycket ork till att söka jobb, även om jag fortsatte lite halvhjärtat. Våra sparade pengar skulle räcka i tre månader om jag snålade. Jag fick några timmars vikariat och kunde dra ut på det en månad till. (Med eget företag har du inte rätt till a-kassa, fick jag veta efter att ha betalat a-kasseavgift i ett års tid.) Vilken tur att maken hade ett arbete som täckte räkningarna. Och vilken tur att jag kunde ta ut lite pengar ur vårt företag. Vi hankade oss fram. Visst blev det tajtare, men jag insåg att vi faktiskt klarade oss. Paniken över en förlorad inkomst lade sig något och jag kunde njuta av den rikedom det innebär att styra över sin egen tid. Att finnas till hands för barn, föräldrar och grannar. Att ha tid att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet, läsa och fördjupa kunskaper om sådant jag är intresserad av. Frihet framför trygghet. Nu har jag hittat ett arbete att ha vid sidan om företagandet, för att få de där extra slantarna till oförutsedda utgifter. Men jag trampar försiktigt och minns mantrat: frihet framför trygghet.
Jag läser vidare i ”Bullshit jobs” av David Graeber. Det som till en början var en lustfylld läsning med skojiga aha-upplevelser, blir alltmer en skrämmande insikt i mänsklighetens prekära situation. Så många människor är tvingade att göra våld på sig själva och välja trygghet framför frihet i meningslösa och själsdödande jobb. Hur hamnade vi här? Hur tar vi oss härifrån? Jag har träffat och digitalt lärt känna många intelligenta människor som hela livet gått med en känsla av att inte passa in. Man har inte klarat av vanliga jobb någon längre tid utan sökt sig till mer kreativa och mindre lönsamma sysselsättningar. Många av oss blir egna företagare, för att det är det enda som fungerar för oss. I ”Bullshit jobs” läser jag att dagens unga är den första generationen som kan förvänta sig att få det sämre ekonomiskt än sina föräldrar, ändå får de ständigt höra att de är lata och otacksamma som inte är beredda att jobba hårt, så som deras föräldrar gjort hela sina liv. Vilken rätt har de att kräva meningsfulla och utvecklande arbeten när tidigare generationer minsann fått bita ihop och göra vad som krävdes, oavsett hur tråkigt eller tungt det var?
Men är det verkligen sant? Låt oss se tillbaka tre generationer.
Mina far- och morföräldrar var bönder. De var sina egna, inte rika, men självständiga. Arbetet följde årstidernas växlingar och varierade i intensitet och arbetsbörda. Sysslorna var meningsfulla. I mina föräldrars generation var det vanligare med anställning, inom produktion eller tjänstesektor. Tiderna var mer fasta, arbetsbördan mer jämnt fördelad över veckorna och året. Men innehållet var fortfarande tämligen meningsfullt – man visste vad man gjorde och varför man gjorde det, hur det bidrog till samhällsutvecklingen. Dessutom var det lätt att få jobb, även utan högre utbildning. Min generation förväntades utbilda sig, vilket vi gjorde, bara för att upptäcka att akademikerjobben var för få för att räcka till oss alla. Dessutom erfor många som hade ”turen” att få ett sådant arbete, att sysslorna ofta var obegripliga eller meningslösa. Ändå förväntades de vara tacksamma för att de fått ett så fint arbete. Vi andra, vi som går med massor med högskolepoäng och skurar golv eller byter blöjor, vi plågas av känslan av att vi tar arbetet från någon som inte har ”läshuvud” och hög utbildning (åtminstone har jag ofta tänkt så – om jag med alla mina ”möjligheter” har den här anställningen, vad ska då den göra som inte har någon annan möjlighet än att ta ett jobb i omsorgen, när jag har tagit dennes plats?). Och har du inget arbete ska du känna skuld för att du ligger samhället (i bästa fall) eller din make/maka till last. Mina barn tycker att jag är ett dåligt föredöme som inte arbetar, samtidigt som de oroas av insikten att det tydligen inte bara är att ”skaffa ett jobb”. Hur de ska ”förtjäna sitt uppehälle” om några år har jag ingen aning om. Att säga till dem som mina föräldrar sa till mig – ”du kan bli vad du vill” – känns varken sant eller hjälpsamt.
Vi behöver tänka om när det gäller hur vi ser på arbete och ekonomi.
I framtiden kommer det inte anses okej att arbeta bara för pengarna. Det du gör behöver bidra till helheten på något sätt. På det viset känner du också en större meningsfullhet, vilket leder till en god psykisk och fysisk hälsa. Vi människor har en otrolig potential! Jag ser på allt som görs i samhället av ideologiska krafter, alla eldsjälar som skapar marknader, teaterföreställningar, konserter, idrottsevenemang… Jag ser på allt det och tänker, vad mer skulle vara möjligt om vi skrotade alla bullshit jobs och människor istället fick göra det de kände behövde göras? Då tror jag att de flesta av våra problem skulle lösas på mycket kort tid.
Många upplever att deras arbete är meningslöst. (Foto: Ruslan Burlaka, Pexels)
Jag läser just nu ”Bullshit Jobs. The rise of pointless work and what we can do about it” av David Graeber. Det är tankeväckande läsning med en hel del aha-upplevelser. Graeber ställer sådana frågor som: varför mår så många dåligt av att ha jobb där de får betalt för att göra ingenting? Varför betraktas sysslolöshet på jobbet som en stöld av arbetsgivarens tid? Vad motiverar människor? Varför är vår egen låtsaslek bland det bästa vi vet, medan låtsaslek åt en arbetsgivare kan betraktas som själsdödande?
Graeber berättar att idén att ”köpa någons tid” för arbete är relativt ny, liksom idén att ”arbete” ska vara en kontinuerlig, jämn aktivitet från nio till fem, måndag till fredag. Romarna och grekerna kunde tänka sig att köpa en produkt som en (relativt fri) hantverkare tillverkat, eller att köpa en slav (själva personen) för att tillverka nödvändiga produkter eller utföra annat arbete. Att betala för någons tid hade varit en absurd tanke på antiken. Även i feodalsamhället var arbetarna tämligen fria i hur de lade upp sitt arbete. Det var perioder av högre intensitet följda av lugnare dagar. Man hade också många helgdagar där man roade sig med fest och dans. Det här tar David Jonstad upp i sin bok ”Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga”. Lönearbete betraktades till och med i vissa tider och kulturer som slaveri, och man svalt hellre än tog ett arbete för pengar. Graeber nämner också parallellerna mellan det han kallar ”bullshit jobs” och slaveri.
Historiskt sett har det bara varit slavar och fångar som tvingats göra meningslöst arbete, låtsas vara upptagna trots att inget fanns att göra. Idag betraktas det nästan som normalt på många arbetsplatser.
Om människan var som den ekonomiska teorin ville ha henne, skulle ett (ofta högt) avlönat arbete som inte krävde något, vara ytterst eftersträvansvärt. Mesta möjliga utkomst av minsta möjliga ansträngning. Ändå vittnar så många människor som har sådana anställningar om hur arbetet får dem att må dåligt. Varför? Kanske för att människans drivkraft inte är att vinna så mycket som möjligt med så liten arbetsinsats som möjligt? Graeber tar upp den tyska psykologen Karl Groos forskning på spädbarns motivation. Groos upptäckte att det som gav spädbarnen en genuin känsla av lycka var att medvetet kunna påverka något i omgivningen, till exempel att flytta på en penna genom att vifta med armarna. Vissheten om att det var barnet självt som fick saker att hända var det som skapade lyckokänslan. Groos drog slutsatsen att vi människor skapar vår identitet genom våra handlingar, och hur dessa påverkar vår omgivning. ”Jag gör, alltså finns jag”. Paradoxalt nog är det just när vi ”gör” som mest intensivt (och ofta åtföljt av en stark lyckokänsla), som vi tenderar att glömma att vi existerar. Men denna motivationsmotor förklarar varför vi så gärna hänger oss och spel och lekar – vi älskar att skapa fantasivärldar där vi kan påverka skeendena. Det är också den förmågan som gör att många ändå står ut på sina bullshit jobs – om de kan hitta något sätt att göra jobbet till en lek eller en sportslig utmaning. Men nyckeln här är att leken måste komma ur arbetaren själv. När arbetstagaren förstår att jobbet är meningslöst och kanske inte ens kräver något annat än att vara på plats, och ändå av arbetsgivaren tvingas ”låtsas” att arbetet är viktigt och krävande, då blir ”låtsasleken” istället en form av psykisk tortyr.
En annan motivationsfaktor för människor är det sociala samspelet. På en del arbetsplatser med bullshit jobs, trivs man ändå ganska bra, för att man får träffa andra, skvallra och småprata. Idag tillbringar många så mycket tid på arbetet att arbetskamraterna mer eller mindre är de enda människor man träffar. Eller så får man sitt sociala behov tillfredsställt på sociala medier (som man hänger på när man inte har något att göra på jobbet).
Apropå människors sociala behov…
Jag såg några oroväckande filmade experiment som visade hur lätt människor kan manipuleras till märkliga beteenden, bara med hjälp av grupptryck. I ett experiment hade man ett väntrum fullt med skådespelare, samt en försöksperson (som inte visste att de andra var skådespelare). Med jämna mellanrum hördes ett pip i väntrummet och då reste sig alla skådespelare upp, för att sen sätta sig igen. Försökspersonen tittade undrande på de andra ett par gånger men redan på tredje pipet reste hon sig också, utan att fråga varför. Man fortsatte experimentet genom att låta alla skådespelare försvinna ut. Även när försökspersonen var ensam i väntrummet, reste hon sig vid varje pip. Det kom in en ny försöksperson. Han såg att hon reste sig upp och frågade efter ett par pip varför hon gjorde det. Hon svarade att hon inte visste, men alla andra hade gjort så. Vilket resulterade i att den andra försökspersonen också reste sig vid varje pip. Snart var rummet fullt av försökspersoner och det dröjde inte länge förrän de fattat galoppen och reste sig upp, de med. Trots att ingen visste varför och ingen av de ursprungliga skådespelarna var kvar.
Den andra filmen handlade om ”the Asch experiment”. Här bad man några försökspersoner jämföra längden på olika linjer och säga vilka två linjer som var lika långa. Alla i gruppen var skådespelare utom en, och de svarade fel varje gång. Försökspersonen tittade konstigt på de andra en stund men började ganska snart ge samma svar som de, även om det var uppenbart att han inte höll med dem.
Vi underskattar nog betydelsen av grupptryck för oss människor. Det är så lätt att säga: ”jag skulle aldrig” men om du varit där, i trettiotalets Tyskland eller slaveriets Amerika, då hade du antagligen följt strömmen du också. Den sociala, och ofta även ekonomiska, kostnaden av att följa sin egen övertygelse även när den strider mot allmänhetens åsikt, blir ofta för stor. Kanske är det det som får många att bita ihop på sina bullshit jobs. ”Om jag påpekar att det inte finns något att göra kanske jag får sparken och jag behöver pengarna.” ”Det är nog bara jag som är för korkad för att förstå hur stressigt och viktigt det här jobbet är.” ”Om jag jobbar för fort och effektivt kommer mina arbetskamrater bli sura på mig, för då får vi bara mer meningslösa sysslor att utföra.” ”Det måste vara något fel på mig som inte uppskattar att få så här bra betalt för att sitta och spela spel hela dagarna.”
Ett sätt att slippa ett bullshit job är att starta eget företag. Som företagare får du leka dina egna lekar, i din egen rytm. Bara du äger din tid och jobbet får den mening du ger det. Dessutom kan du skylla ditt excentriska sätt på att du är ”egenföretagare”. Det krävs ju en viss galenskap för att ge sig på ett sådant osäkert leverne.
Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)
Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa ”Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.
Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.
Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?
Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.
Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.
Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.
Varför har tekniken gjorts så krånglig?
Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.
Enligt David Jonstad (i ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.
Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?
Idag blir det inget vanligt inlägg. Istället bjuder jag på en fabel som jag skrivit. Varsågod!
Sagan om Räven, Vesslan och monsterkaninerna
Det var en gång en vackert grönskande dal där hundratals kaniner levde i frid och fröjd och betade av de rika örterna. De grävde tunnlar i sluttningarna där de bodde i små familjer och större grupper. En vacker dag kom en räv till dalen. Han stod på en höjd och tittade ut över de betande kaninerna. Mums, tänkte han. Här kan jag leva gott på kaninkött i många år. Men när han försökte fånga sig en saftig kanin sprang den bara iväg för honom, hit och dit och sedan ner i en tunnel under marken. Hålet var för litet för Räven att krypa in i och för djupt för att han skulle nå in med tassen. Många gånger försökte Räven fånga sig en kanin men hur han än jagade och lurpassade lyckades han inte. Om det bara kunde finnas ett sätt att veta exakt var och när en kanin skulle komma ut ur sin tunnel, då skulle jag med lätthet kunna fånga mig en, utan att ens behöva springa, tänkte Räven. Han drog sig tillbaka till höjden och funderade och funderade.
En vessla kom tassande förbi och såg Räven speja ut över kaninerna som återigen kommit ut för att beta. ”Fina, feta kaniner, inte sant?” sa Vesslan och plirade upp på Räven. ”Ja, men de är så hopplöst svåra att fånga”, svarade Räven. ”De springer bara hit och dit allihopa, det är så svårt att se ut en att följa och lyckas man med det så slinker den snart ner i ett hål i alla fall.” Vesslan instämde att det var svårt att fånga dem. ”Men du är liten”, sa Räven, ”du kommer väl in i deras tunnlar?” ”Jo, visserligen”, svarade Vesslan, ”men de försvarar sina bon med tänder och klor. Jag har försökt och det gör jag inte om.” Han visade ett ärr han hade i sidan. Räven och Vesslan drog båda en suck när de tänkte på alla dessa feta kaniner som var så oåtkomliga.
”Tja…”, sa Vesslan. ”Om vi skulle sitta vid varsitt hål och en av oss skräms i ena änden. Då rusar kaninen ut genom det andra hålet och…” Vesslan drog menande med tassen över halsen. ”Ja… men det är så många hål”, sa Räven. ”Och vi är bara två.”
”Om det bara fanns ett sätt att styra var och när de skulle komma ut”, tänkte Räven högt.
Vesslan nickade eftertänksamt och så funderade de en stund till. ”Men!” sa Vesslan plötsligt. ”Tänk om de bara tror att det finns något skrämmande utanför hålet. Om vi säger till dem att det finns något otäckt utanför alla tunnlar utom kanske en.” ”Men springer de inte bara ut genom det hålet då?” sa Räven. ”Jo, precis, och där sitter vi!” sa Vesslan. ”Aha! Smart! Men hur ska vi få dem att tro att det finns något otäckt därute, kommer de inte bara att se efter själva?” Vesslan skrockade. ”Du verkar inte veta hur kaniner fungerar. Det räcker med att deras Äldste tror på det, sedan kommer alla att tro, utan att se efter själva.” ”Och hur ska vi få deras Äldste att tro på det?” frågade Räven. ”Lita på mig”, sa Vesslan.
Nästa dag tog Vesslan på sig ett gammalt kaninskinn och hoppade ner i dalen. Kaninerna betade fridfullt och anade ingenting när Vesslan smög sig in ibland dem. Han försökte skutta lite kaninaktigt fram till gruppen av de Äldste – några gamla, visa kaniner som var både skumögda och lomhörda. Med pipig kaninröst började Vesslan föra en dialog med sig själv, som om han var en kanin som talade till en annan: ”Har du hört om monsterkaninerna?” ”Nej, vad är det för några?” ”Jo, de ser ut precis som vi. Men de äter kaniner!” ”Vad säger du!? Kaniner som äter andra kaniner?” ”Nej, de är inga kaniner, men de ser precis ut som kaniner. Och luktar som oss. Men de äter kaniner.” ”Hur vet man vilka som är monsterkaniner och vilka som inte är det?” ”Det vet man inte. Bara Räven vet det.” ”Varför vet Räven?” ”Jo, för att han äter ju också kaniner. Såklart han vet skillnad.” Ju mer Vesslan pratade med sig själv, desto oroligare blev de gamla kaninerna runt honom. När han hörde att de förde ryktet vidare sinsemellan och sedan till de yngre kaninerna log han för sig själv och drog sig sakta tillbaka till höjden där Räven väntade. ”Nu är det din tur!” sa Vesslan.
Räven tog några snabba språng ner i dalen och ropade: ”Monsterkaninerna kommer!”
”Skynda er in i hålorna och låt mig ta hand om dem.” Kaninerna skuttade panikslaget in i sina tunnlar där de låg och darrade av skräck. Hela natten låg de där medan Räven gick av och an utanför. ”Där är en! Och där! Stanna kvar i hålorna ni tills jag säger att det är säkert att gå ut.” Hela nästa dag gick medan Vesslan och Räven turades om att gå på vakt utanför. Nu och då ropade de till som om de sett en monsterkanin. När det gått ytterligare en natt började kaninerna bli hungriga. De ropade ut till Räven och frågade om de inte kunde få gå ut och äta lite. Efter en lång stunds tystnad svarade till slut Räven: ”En familj i taget får gå ut och äta tills jag säger till. Jag ropar in i den tunnel som är säker.” Vesslan hade svårt att hålla sig för skratt när han och Räven stod vid en tunnelöppning och ropade: ”Här är det fritt fram!” Så fort en kanin stack ut nosen ryckte de till sig den och åt upp den. De andra kaninerna hörde tumultet och frågade vad som hänt. ”Det var en monsterkanin!” svarade Räven. ”Den hade slunkit in i tunneln och låtsades vara en av er, men nu har vi tagit hand om den.” Den kaninfamilj som förlorat en medlem förstod att det var monsterkaninen som varit framme. De sörjde men var samtidigt tacksamma för att Räven gjorde det han kunde för att hålla dem trygga.
På detta sätt gick det några dagar. Kaninerna blev allt hungrigare och Räven och Vesslan blev allt mättare. Efter ett tag insåg de dock att de feta kaninerna inte var så feta längre. Så de började släppa ut dem utan att äta upp dem. Korta stunder, en kaninfamilj i taget. Men de stackars kaninerna var så rädda att de knappt vågade äta. Om två familjer kom ut samtidigt skyggade de undan från varandra – tänk om de andra var monsterkaniner? Bäst att hålla sig undan. Till slut var de övertygade om att alla andra kaniner de såg var monsterkaniner och de ropade på Räven att han skulle komma och döda de andra. Om han inte var alltför mätt gjorde han dem till viljes. Även inom kaninfamiljerna började man misstänka varandra för att egentligen vara monsterkaniner. I synnerhet som allas magar kurrade – det var säkert av hunger efter kaninkött. Kaninerna grävde nya gångar där de kunde hålla till en och en och alla ropade de att Räven måste vakta utanför. Aldrig hade Räven och Vesslan haft så sköna dagar. Mat i överflöd utan minsta ansträngning.
Men så en dag var det en kanin som började fundera.
Hur många monsterkaniner fanns det egentligen därute? Och hur såg Räven skillnad men inte kaninerna själva? Vart tog alla släktingar vägen? Han lyfte frågorna med en kamrat som han var tämligen säker på inte var en monsterkanin. Och kamraten höll med om att det var något konstigt med det hela. Varifrån hade de där monsterkaninerna egentligen kommit? Var det någon som hade sett dem? Tillsammans sökte de upp en av de Äldste, så utmärglad av hunger och svag av rädsla att han knappt fick fram ett vettigt ord. Men så fort de båda vännerna började ställa sina frågor blev de tystade. Hur vågade de ifrågasätta de Äldste? Säkert var de monsterkaniner själva! Med svag röst ropade gammelkaninen på Räven. ”Här är två monsterkaniner! Rädda oss!” Men de båda vännerna sprang snabbt och gömde sig och Räven var för mätt för att orka jaga efter dem.
En natt när Räven och Vesslan båda hade somnat i gräset, mätta och belåtna, smög sig de båda vännerna, som nu hade fått sällskap av ytterligare några ifrågasättande kaniner, ut i månljuset. De skuttade runt, spejade och luktade. Men allt var som vanligt. Inte fanns det några spår av främmande monsterkaniner. Kanske hade de gett sig av? Eller så hade de aldrig funnits? De tittade på Räven och Vesslan där de låg och sov. Båda hade munnarna öppna i nöjda grin och där på huggtänderna syntes spår av kaninpäls. ”Vet ni vad jag tror”, sa en av de vaksamma kaninerna, ”jag tror att det aldrig funnits några monsterkaniner, utan att Räven och Vesslan hittat på alltihop. Det är de som äter alla kaniner, alla vanliga kaniner.” Vännerna höll med. Men hur skulle de gå tillväga för att avslöja bluffen? Om någon av dem vågade sticka ut nosen skulle den kaninen genast bli tagen av Räven.
De behövde komma ut alla på en gång.
Hela resten av natten skuttade de in och ut i alla kaninhålor. Där de inte blev utjagade under höga skrin av skräck (”monsterkaniner!”) förklarade de vad de trodde. Några fler kaniner började tveka, de lyssnade och kikade ut genom öppningarna. Det var sant, där fanns inga monsterkaniner. Och Räven och Vesslan sov lugnt. Så länge de sover, kan det ju inte vara någon fara, tänkte de vakna kaninerna. Och sakta men säkert kröp fler och fler kaniner ut i det daggvåta gräset. De var så hungriga att de inte orkade vara rädda mer. Istället betade de örter och gräs tills gryningen kom. När Räven och Vesslan sträckte på sig, gäspade och reste sig upp, var de omgivna av betande kaniner. Förvirrat och förargat såg de på kaninerna och på varann. ”Monsterkaniner!” ropade Räven, men hans röst var svag efter sömnen. Några av kaninerna tittade upp från gräset. ”Var då?” frågade de. Räven snurrade runt och pekade med tassen mot några kaniner här och där. ”Där! Och där!” ”Nej”, svarade en av kaninerna, ”det där är min granne och han där borta är min farbror. Försök inte, här finns inga monsterkaniner.” Då blev Räven arg och försökte skrämma kaninerna genom att rusa runt och visa tänderna. Men han var så fet att han inte orkade springa ikapp kaninerna som bara skuttade undan ifrån honom och sedan fortsatte äta. Vesslan gjorde också några halvhjärtade försök att jaga kaninerna men när de stampade ilsket åt honom drog han sig förskräckt tillbaka. ”Erkänn att det var ni båda, hela tiden, som tog våra vänner och släktingar!” ropade en av kaninerna. ”Ja, så var det!” ropade en annan. Argsinta utrop kom snart från flera håll och kaninerna började omringa Räven och Vesslan. ”Det är ni som är monsterkaniner!” ropade de och kom närmare och närmare. Räven tog ett skutt över några kaniner och sprang så fort han orkade uppför backen till höjden. Vesslan sicksackade mellan benen på några kaniner och följde efter, ljudligt flåsande av ansträngningen. De båda skurkarna sprang så fort att deras lungor brast och i samma ögonblick föll de båda döda ner, just som solen klev upp på den klarblå himlen.
Är marknadsföring i sociala medier framtidens melodi? (Foto från Pexels: Tracy LeBlanc)
Det jag tycker är tråkigast och svårast med att vara egen företagare är säljbiten. Självklart vill jag nå ut med mina produkter, men bara till dem som faktiskt skulle kunna ha glädje av dem. Jag vill inte pracka på människor något som de inte vill ha. När det gäller reklam har jag blandade känslor. Som konsument upplever jag ofta att det blir för mycket reklam. Vi har en ”ingen reklam, tack”-skylt på brevlådan. Jag använder webläsaren Brave som blockerar det mesta av reklamen på nätet. Ändå kan jag uppskatta vissa typer av reklam. Så kallade riktade annonser prickar emellanåt helt rätt och jag hittar något jag sökt efter, eller något jag inte visste fanns men som verkar bra när jag får se det. Jag läser inte dagstidningar men jag prenumererar på ett par tidskrifter och i dessa läser jag ofta annonssidorna eftersom de presenterar produkter inom mina intresseområden. Rent ideologiskt har jag dock ofta lutat åt att all reklam borde vara förbjuden. Till syvende och sist är ju reklamen till för att få oss att köpa saker vi inte annars skulle köpt (=inte behöver) och genom åren har reklamen blivit alltmer ”psykologiserad” och manipulativ.
Har du sett filmen ”The Invention of Lying” med Ricky Gervais? I den filmen lever alla i en värld där ingen kan ljuga. De har fortfarande reklam men i reklamen säger de alltid sanningen: ”det här är en hälsofarlig produkt men köp den ändå så att jag kan bli rik”. En mycket bra och tänkvärd film. Är ärlighet alltid det bästa? Är det lögn att hålla inne med sanning? Till viss del begränsar vi reklamen – man får inte ha alltför vilseledande annonser. Jag hörde att Red Bull hade fått kritik för att de påstår att ”Red Bull ger dig vingar”, jag vet inte om det stämmer. (Alltså att de fått kritik, inte att man får vingar om man dricker det.) Men visst kommer reklammakarna undan med rätt mycket? Kommer du ihåg debatten på 80-talet om de korta, för medvetandet omärkbara reklambilder som gömdes i biofilmer? För bråkdelen av en sekund visades en läsk och efter bion gick du och köpte en sådan läsk utan att egentligen veta varför. Jag vet inte hur effektivt det här var men visst blev det förbjudet? Eller? Vad vet vi om vad vi utsätts för? Idag går debatten om de smarta telefonerna och deras mikrofoner som spelar in även när vi tror att telefonen är avstängd. Du kan prata med en vän om något (med telefonen avstängd bredvid) och när du sedan surfar ut på nätet får du reklam om precis det ni pratat om. Till en början trodde många att det här var ett lustigt sammanträffande men mycket talar för att så kallad smart utrustning spelar in utan vår vetskap. Allt är mycket utstuderat för att kunna rikta annonser ännu mer specifikt (i bästa fall enbart det). Låter jag konspiratorisk? Edward Snowden uppmanar de försiktiga att plocka ut den dolda mikrofonen ur den smarta telefonen och koppla in en extern mikrofon när man behöver prata.
Allt det här ger mig kalla kårar och spär på min motvilja mot reklam. Något som ställer till det när jag i egenskap av företagare vill göra mina produkter kända.
Vi har provat lite olika typer av marknadsföring under åren. Annonser i tidningar ger inte valuta för pengarna. De är dyra och även om du lyckas hitta en tidskrift med exakt din målgrupp säljer du inte så mycket att det betalar annonsen, i alla fall inte om dina produkter likt våra är relativt billiga. Det är min erfarenhet. Att träffa potentiella kunder direkt är både roligare och effektivare men kan också vara ohyggligt dyrt. Det roligaste vi gjort var nog att stå på Skolforum. Där fick vi verkligen visa upp oss och prata med kollegor i vår bransch – både andra förläggare och fritidspedagoger (vår målgrupp). I kölvattnet av mässan sålde vi en del, dock inte så att det betalade platsen. Vi har även stått på mindre mässor och marknader och där brukar vi gå lite plus i alla fall (arbetsinsatsen inte medräknad). När man skriver och producerar böcker vill man såklart ha recensioner. Därför har vi kontaktat tidningar och bloggare när vi haft nya böcker. Min erfarenhet är att tidningar hellre skriver ett reportage om dig som person än recenserar din bok. Och även om en bloggare ber om böcker att recensera, är sannolikheten att just din bok nämns inte så stor. Nåja, ett reportage kan också sälja böcker.
Vi försökte vara moderna och annonsera på Facebook. Det var roligt, ska villigt erkännas, och spännande att se hur många visningar annonsen fick. Sålde vi något? Nej, inte direkt. Men det var en billig annons, ingen större förlust. Summa summarum: när det kommer till marknadsföring är jag den siste du skall fråga om råd. Jag har ingen aning om hur man säljer. När vår försäljning ökar vet jag inte varför, eftersom vi oftast säljer via tredje part och bara får månadsvisa avräkningar. Men just därför ser jag varje liten insats som en möjlighet att nå ut. Vem vet om det var just den personen jag talade med som berättade vidare och tipsade andra och på så sätt ökade min försäljning?
Hur kommer reklamen att se ut i framtiden? Kommer den att bli mer reglerad? Kommer människor att protestera mot övervakningen och de riktade annonserna? Eller kommer det bara att bli mer av sådant? Som till exempel reklam direkt hem i ditt smarta kylskåp? Kanske kommer reklamen att bli mer av recensionstyp, mer beroende av att konsumenter tipsar varandra? Rent spontant känner jag att i en gåvoekonomi vill jag dela med mig av positiva upplevelser och det innebär att jag kommer att tala varmt om produkter och producenter som jag uppskattar. Redan nu är det lätt att ge en recension för en restaurang eller bok på nätet. Gör det! I alla fall om du är nöjd. Är du mindre nöjd kan du bara låta bli. Låt oss sprida positivitet omkring oss så mycket det går. Min pappa (också företagare) sa alltid att om en kund ringer och klagar, då vet man att det finns åtminstone tio kunder som är nöjda. Låt oss vara de där nöjda kunderna men låt oss också tala om det!
Ps. Jag har fortfarande inte skaffat en smartphone och tänker fortsätta klara mig utan så länge det går. Jag har också av flera skäl nyligen lämnat Facebook som privatperson. Ds.
Det är roligt att ge. (Tack till Daria Shevtsova som tagit bilden och Pexels, där du kan hämta gratis bilder.)
Att dela med sig kan betyda så många olika saker. Till exempel kan man dela med sig av erfarenheter och kunskaper, lite som jag gör här i en blogg. Man kan också visa sin uppskattning för sådant som har hjälpt en på vägen, antingen finansiellt, genom att donera pengar till människor som gör bra saker, eller genom positiva recensioner. Med noll kronor i startkapital, och ungefär lika stort kunskapskapital när det kom till bokproduktion, är jag otroligt tacksam över de gratisprogram som finns att tillgå, samt de kunniga människor som villigt delade med sig av tips, råd och kunskaper. Våra första två böcker gjorde jag i Word, som är ett bra ordbehandlingsprogram men inte gratis och inte anpassat för att producera färdiga trycksaker. Någon tipsade mig om Scribus, ett gratis layoutprogram som fungerar ungefär som (dyra) Indesign. Scribus går utmärkt att kombinera med Gimp som är ett gratis bildredigeringsprogram, i klass med Photoshop. Jag har alltid tänkt att jag ska donera pengar till skaparna av dessa program så snart företaget börjar gå med vinst. Hittills har jag dock endast kunnat tipsa andra om dem, samt i mina böcker talat om att dessa är de program jag använt. Jag använder även ett gratis bokföringsprogram som heter Schyssta C. Mitt företag bygger alltså redan på gåvor. Hur kan jag ge vidare? Om du läst min lilla text om att driva företag med hjärtat vet du att vi köpte på oss ett stort lager böcker för att distribuera ut i tidskriftshyllorna. Distributionen blev aldrig av utan vi har fått sälja produkten själva, vilket har lett till att vi har ett överfullt lager av osålda böcker. Lådor fulla med osålda böcker i en trång stuga tynger, både fysiskt och själsligt. Så vi har försökt donera böcker till bra ändamål. Då det handlar om pysselböcker för barn har vi fokuserat på barnavdelningar på sjukhus, sommarläger för barn och liknande. Böckerna har alltid tagits emot med öppna armar, vilket känns bra. Tipsa oss gärna om du vet något ställe där dessa böcker kunde passa, vi har ännu många lådor kvar! Vi har även donerat ett gäng exemplar av vår roman till så kallade goodie bags på ett event. Om du anordnar något liknande och tror att någon av våra produkter skulle passa, hör av dig! Det är så roligt att ge.
Varför ger vi?
Jag inbillar mig gärna att jag gör dessa saker i marknadsföringssyfte men egentligen tror jag inte att det har någon större effekt på försäljningen. Till viss del handlar det om den själsliga tyngden jag nämnde ovan, samt att böcker tar upp plats som jag vill använda till annat. Men jag tror att jag ger mest för att det är roligt. Tänk efter, är det roligare att få en present än att ge en? Jag skulle utan problem kunna vara utan julklappar men inte kunna låta bli att ge några. Och jag behöver inte ens se mottagandet eller få ett tack. Givandet är naturligt för oss, det är jag övertygad om. Förra året blev det påtagligt tydligt för mig när jag var med och anordnade julfirande för ensamma där jag bor. Företag (och privatpersoner) på orten donerade generöst mat, godis, julklappar och pengar. De flesta ville inte ens ha uppmärksamhet för att de gett. Det var inte ett PR-jippo, det var genuin generositet och en vilja att göra gott för andra människor. Vi fick massor över, så jag gav vidare till dem som hjälpt till under dagen, samt till välgörenhet. Jag skriver inte detta för att framhäva mig själv på något sätt (även om det kanske låter så), utan för att belysa att givandet är naturligt för de flesta människor, vi ger hela tiden utan att tänka på att det är det vi gör. Vi delar med oss av vår tid och vårt engagemang när vi arbetar ideellt i en förening, eller ett idrottslag eller en kör. Vi delar med oss av kunskaper när vi visar någon annan vägen, eller tipsar om en bra restaurang. Vi erbjuder varandra skjuts, sällskap, ett handtag med det ena och andra. Allt utan att först fråga: ”vad får jag för det?” Det vi får är samma saker tillbaka, samt en känsla av samhörighet och mening. Om du ger en kram får du ju samtidigt en. Behöver vi bli mer medvetna om givandets centrala roll i vår mänsklighet? Eller skulle det motverka syftet? Jag vet inte. Men jag hör ibland påståenden om att människor är egoistiska till sin natur eller att vi bara gör saker för att få ut något själva och jag är tämligen övertygad om att så inte är fallet.
