Berättandets magi – en recension av ”A Hat Full of Sky”

Jag återvänder till Terry Pratchett, Skivvärlden och den unga häxan Tiffany Aching. Denna gång på engelska eftersom böckerna om Tiffany tråkigt nog inte blivit översatta till svenska, förutom den första, den jag redan recenserat: ”Små blå män”.

Förvisso gör sig Pratchett bäst i originalspråk men man skulle önska att fler kunde få ta del av hans fantastiska värld.

I den första boken om Tiffany, där hon bekämpar alvdrottningen, fick vi träffa de små blå männen: The Nac Mac Feegles och de är med även i denna bok: ”A Hat Full of Sky”. Tiffany har blivit ett par år äldre och beger sig till bergen för att gå i lära hos en mycket speciell häxa, Miss Level. Det mest speciella med Miss Level är att hon har två kroppar. Det är lite svårt att förklara men på sätt och vis är det den precisa motsatsen till en multipel personlighet, där en kropp har två eller flera identiteter. Miss Level är en person men hon har två kroppar, vilket oftast är mycket praktiskt, eftersom hon får dubbelt så mycket gjort och kan befinna sig på två ställen samtidigt. Dock är det en egenskap som andra människor kan tycka är lite för mycket att hantera, så hon försöker att inte göra så stor sak av det och helst bara visa sig för andra en kropp i taget. Tiffany är dock minst lika speciell som Miss Level och vänjer sig snabbt vid dubletthäxan. Det är helt andra saker som utmanar den unga aspiranten i den här boken.

Det största hotet mot hennes utveckling och faktiskt liv är något som kallas en hiver. Man kan undra vad det svenska ordet för detta fenomen skulle vara. På franska betyder hiver vinter, vilket kanske ger en vink om vad en hiver innebär för en människas själ. Den liknas vid en demon, men till skillnad från en demon har en hiver ingen egen tanke eller vilja. En annan jämförelse är en parasit, eftersom hivern är beroende av att hitta en värdkropp att ta över. Väl inne i en kropp – mänsklig eller djurisk – tenderar hivern att förstärka de mest negativa tendenserna hos värden. En hiver kan inte dödas men brukar till slut ta död på värdkroppen. Därför är det med stor fasa som de små blå männen upptäcker att en hiver har tagit sikte på Tiffany. Och det anordnas snabbt en räddningsexpedition för att stoppa hivern innan den når Tiffany. Kommer Macfeeglarna att lyckas? Det får du veta om du läser boken.

Det ligger nära till hands att jämföra böckerna om Tiffany med böckerna om Harry Potter.

Fast i det här fallet har vi en kvinnlig hjältinna och humorn är mycket mer framträdande hos Pratchett än hos Rowling. Jag kan också tycka att det finns ett större djup, en stor människokännedom hos Pratchett som gör karaktärerna mindre stereotypa och på sätt och vis lättare att relatera till, trots att vi alltså rör oss i en magisk värld. Man kan se hivern som de hormonella förändringar som uppstår hos en tonåring, när tankar, känslor och ord inte alltid känns som våra egna. Plötsligt säger vi saker vi kanske inte menar, eller gör saker som är mindre genomtänkta. Boken är därför perfekt som utgångspunkt för samtal med en tonåring.

Tiffany reflekterar mycket kring sina egna och andras reaktioner. Hon har de för sin ålder rätt ovanliga ”eftertankarna” eller ”third thoughts” som berättar hur saker och ting verkligen förhåller sig. Hur ska man förklara de olika tankenivåerna first thoughts, second thoughts och third thoughts? Säg såhär: en tonåring kan tycka att hon är störst, bäst och vackrast, det är first thoughts. Second thoughts är de tankar som talar om för henne att hon är värdelös och totalt misslyckad. Third thoughts säger henne att även om hon är helt unik, fantastisk och värdefull så kan hon också misslyckas och göra fel, och det är okej.

Att bli vuxen innebär att lära sig att lyssna framför allt till sina third thoughts.

Det finns något hos Terry Pratchetts böcker som klingar sant för mig. Trots de helt otroliga och magiska företeelserna och händelserna känns det helt riktigt att karaktärerna kan röra sig mellan parallella världar. Det är som om minnen väcks till liv hos mig när jag läser och det ger en underbar känsla av bekräftelse, av att komma hem, av att det finns Möjligheter för mig.

I ”A Hat Full of Sky” får vi också möta Mormor Vädervax som är den häxa som alla andra häxor fruktar och ser upp till. Hon är helt enkelt bäst. Tiffany reflekterar kring hur ensamt det måste kännas på toppen och hur kluven man skulle känna sig i den positionen. För det enda sättet att hitta en jämlike i det läget är att bli besegrad. Kan det vara en lättnad att inte vara bäst på allt? Kan det således innebära en seger att förlora? Man anar i slutet av boken att Mormor Vädervax i Tiffany ser en jämlike, eller åtminstone fröet till en, och kanske detta både gläder och utmanar henne? Någon gång måste en generation ge efter för nästa och third thoughts skulle säga att det är helt i sin ordning.

Tiffany funderar också mycket över vad som är magi och inte, vad som är verkligt och inte. Mormor Vädervax konstaterar att allt egentligen bara är någons berättelser. Att solen går upp på morgonen är en berättelse. Att gräset växer en annan.

”Change the story and change the world”, säger Mormor Vädervax.

Detta slår an en sträng djupt inom mig. En gång gjorde jag en visualisering kring mitt syfte i världen. Jag tyckte själv att jag inte hade så mycket att komma med i en kris. Jag är inte så värst bra på att producera mat eller skydd, eller ta hand om skador. Det enda jag egentligen kan är ju att skriva och berätta. Det mättar inga magar. Men i min vision fick jag budskapet att människan alltid kommer att behöva berättelser. Så kanske det finns en plats för mig ändå. Change the story, change the world. Vi är i desperat behov av nya berättelser i världen. Alltför länge har vi suttit fast i de gamla. Och det är den här typen av berättelser vi behöver: berättelser om den lilla människan som utför stordåd. Berättelser om små händelser med stor genomslagskraft. Berättelser om hur ordning vinner över kaos, hur empati och viljestyrka kuvar de djuriska drifter som hotar att ta över oss.

Jag undrar varför så få av Terry Pratchetts böcker blivit översatta till svenska? Kan det vara för att det är svårt – att så mycket av hans intelligens och humor är knutet till språket? Ja, kanske. Men jag misstänker att det har att göra med att Pratchetts ord (oavsett språk) utgör ett hot mot den ”hiver” som lever i världsandan idag. Pratchett får oss att tänka själva, att lyssna på våra third thoughts, så att vi mognar och upptäcker djup och styrka som vi inte hade en aning om att vi besatt. Och med denna kraft kan vi mota ut odjuret ur vårt innersta och ta tillbaka magin i världen. Den magi som vi har rätt till och som egentligen faller sig helt naturlig för oss.

Om brutalitet och frihetslängtan – en recension av ”Jomsviking”

Under den så kallade pandemin kom jag att följa en youtuber vid namn Björn Bull-Hansen. Hans lugna trygga stämma och engelska med gullig norsk brytning utgjorde en fast hållpunkt i en kaotisk värld. Björn filmar sina videor ute i skogen, där han gör upp eld på vikingars vis och filosoferar över världssituationen. Egentligen började han med videor om just vikingaliv och han skriver även romaner som utspelar sig på vikingatiden. Jag kände efter att ha sett ett stort antal av hans videor att jag ville uttrycka min tacksamhet på något sätt. Men min reklamblockerare (antar jag) gör att jag inte kan kommentera på Youtube så jag kunde inte bara lämna en positiv kommentar. Björn är ju en kämpande författare, precis som jag, tänkte jag. Det bästa jag kan göra är att köpa hans böcker. Sagt och gjort, i nästa bokbeställning lade jag med ett par av hans vikingaromaner som blivit översatta till svenska.

Min bild av Björn som en stackars kämpande självpublicerad romanförfattare med drömmar kom snart på skam.

Det visar sig att Björn Bull-Hansen är en av Norges främsta författare just nu, och det med rätta! Sällan stöter man på sådan mångfacetterad, levande och välskriven litteratur. Jag, som aldrig varit särskilt intresserad av vikingar (i synnerhet inte den krigiska aspekten) sugs direkt in i berättelsen om Jomsviking Torstein Tormodsson, trots att den är oerhört brutal. Detaljerat beskriver Björn hur män hugger varann till småbitar eller utför den grymmaste tortyr på män, kvinnor, barn och djur. Jag får inte detta att gå ihop med den lågmälde skäggige farbrorn på Youtube. Vem trodde att han kunde ha sådana hemska bilder inom sig? Just den här kontrasten mellan det goda och milda hos människan, och det onda och djuriska, är ett centralt tema genom boken och jag tvingas möta mina egna mörka sidor när jag ivrigt hejar på Torstein i hans bärsärkagång för hämnd. Det är nästan så jag beklagar att jag är kvinna och för klen för att gå ut i strid. Vad är det som gör människan sådan? Vad är det som förmår en man att slå ihjäl en annan, och inte bara med ett snabbt dödligt hugg, utan på det mest utdragna och plågsamma sätt? Nu vet ju inte jag om berättelsen är historiskt korrekt, det ljugs ofantligt mycket om vår historia och det mesta är rena rama gissningarna, men att människor besitter de här egenskaperna än idag är ju tydligt. Det såg vi under Irak-kriget och det sker idag i Gaza.

Jag berör också den här frågan i min senaste bok ”I huvudet på en foliehatt” där jag försöker bena ut vad det är som gör människor onda, även om det bara blir ett skrapande på ytan.

Björns huvudkaraktär Torstein är egentligen en känslig pojke. Han tycker inte om att döda djur utan försöker ofta istället rädda livet på skadade fåglar och ekorrar. I romanen tar han sig an en trebent hund och en halt häst. Han vill aldrig bli en viking – en sådan som plundrar och slåss. Ändå är det precis där han hamnar och samvetet plågar honom ofta. Det verkar på något sätt vara hans öde och helt oundvikligt. Den triggande händelsen är förmodligen bevittnandet av faderns brutala död. Det, och att Torstein förs bort som träl under grymma förhållanden, föder hos honom en längtan efter hämnd. Jag kan mycket väl tänka mig att detta var en del av den vikingatida kulturen, precis som med hederskulturen hos vissa grupper idag. Ett liv för ett liv. Men vikingarna kunde också erbjuda en bot i form av silver till exempel, för att minska blodspillan. Man kunde också duellera om saken (så kallad holmgång), inte till döds utan till första blodsdroppen. Detta förutsätter dock någon form av tillit hos båda parter. Hur kan jag vara säker på att du inte bara slår ihjäl mig och tar tillbaka silvret? Eller att du inte fortsätter hugga efter mig sedan första droppen blod spillts i holmgången? Just den bristande tilliten till andra människor är något som framträder tydligt i ”Jomsviking” och jag undrar om det verkligen var så illa. Var man hela tiden på sin vakt gentemot andra människor? Kunde man när som helst bli ihjälslagen för en struntsak? Det måste ha varit utmattande att leva så, i synnerhet för kvinnorna, tänker jag. De var ju helt försvarslösa och skulle dessutom ansvara för barnen och hemmet. Hur kan man fästa sig vid ett barn eller en man om man vet att de närsomhelst kan ryckas ifrån en på det mest brutala vis?

Man skulle kunna tro att alla människor var helt känslokalla.

Men så beskriver inte Bull-Hansen sina karaktärer. Tvärtom, de har starka känslor av alla sorter och broderskapet väger tungt. Ändå är det som om männen bara är spelpjäser i ett politiskt spel, utan möjlighet att välja vid vems sida de kämpar. Än verkar den ene kungen mer rättrådig och legitim, än den andra. Vän blir fiende och fiende blir vän. Torstein har svårt för detta. Han tycks längta efter ett absolut sant och rätt val. I detta kappvändande kaos finns det till slut bara ett ledljus: att hämnas faderns död. Allt kommer att ordna sig bara han får göra detta. Jag vill inte spoila historien för mycket så jag ska inte säga om han får sin hämnd eller ej. Men idén om att det finns något som är sant och riktigt finns väl hos oss alla tänker jag. Och i likhet med Torstein söker vi efter en mening om ingen presenterar sig för oss. För en del blir det sport, för andra utseende. Och för en del av oss leder det till (många gånger fruktlösa) försök att ”rädda världen”.

Torstein vill egentligen bara leva i fred och frihet med de sina, precis som de flesta av oss, skulle jag vilja säga. Ändå blir han indragen i konflikter som inte är hans och han blir beroende av andras välvilja. Jomsvikingarna kallar sig fria män men egentligen är de hyrda soldater och skyldiga att lyda minsta vink från den som för tillfället betalar deras lön. Parallellerna till dagens ekorrhjul är tydliga. Jag minns när jag gick i en frihetsdemonstration i Stockholm under pandemin och människor vid sidan av tåget hånfullt kommenterade: ”vadå, vi är ju fria”.

Men blott en uppsägning eller skilsmässa bort väntar ruinen, en parkbänk och en flaska i en papperspåse. Hur fria är vi?

Bull-Hansen beskriver vikingalivet på ett otroligt levande sätt och samtidigt som jag fryser genom ben och märg när jag läser om hur karaktärerna faller i vattnet bland isflak, eller kurar under en gran i hällande höstregn, kan jag inte låta bli att tänka att jag ville leva så. När Torstein och hans bror tar sig igenom vildmarken med knappt mer än kläderna på kroppen kan de ändå värma sig vid en eld, finna mat och bygga både vindskydd och en båt. Allt de behöver finns där i skogen och vattnet. Skicka ut en nutida människa i moderna bomullskläder i skogen utan annat än lite eldstål och flinta och se hur bra det går. Att kunna överleva själv i vildmarken måste vara den ultimata friheten, tänker jag och funderar på vad jag skulle behöva packa i en ryggsäck för att klara mig en vecka på flykt undan det moderna men ack så bräckliga samhället. Men vem lurar jag? Det är så mycket enklare och skönare att sitta framför brasan i kaminen hemma, med en kopp rykande varmt kaffe (tillagat med hjälp av en elektrisk vattenkokare) och försjunka i en fantastiskt välskriven och spännande roman av Björn Bull-Hansen.