ekonomi – Företagande i en ny tid

Finance and the good society – en omöjlig kombination?

Jag har länge varit intresserad av alternativa ekonomiska system så när jag läste en (positiv) recension av Robert J Shillers ”Finance and the good society” tänkte jag att wow, här kanske det finns några nyskapande tankar och idéer för framtiden. Men när boken kom och jag började bläddra i den insåg jag att jag förmodligen skulle bli besviken igen. Jag sa till maken att jag bävar för att läsa boken för jag misstänker att den kommer att göra mig arg. Mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän jag började slå mig för pannan och utropa: ”men hur jävla dumt” och emellanåt blev jag så arg att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och ta en promenad. Jag har till och med börjat skriva denna recension redan innan jag läst färdigt bara för att jag behöver skriva av mig. Boken hade kunnat heta ”till tjuvarnas försvar” eller varför inte ”en dåres försvarstal” och jag behöver ett nytt ord så jag myntar begreppet: ”intellektudum”. En intellektudum person är så insnöad i sina akademiska labyrinter att han helt tappat greppet om verkligheten. Han bygger luftslott på luftslott utan en hållbar grund. Radar korten på korthuset utan att se att huset är byggt på en åsnas rygg. Klyver hårstrån till atomer bara för att han kan. Tro mig, jag har full förståelse för det här, jag tenderar också att låta hjärnan spinna loss bara för att det är kul men jag kanaliserar det genom att lösa korsord och sudokun, samt genom att läsa utmanande texter (som den här boken).

Jag innehar ingen professorstitel och riskerar inte att vilseleda vare sig studenter eller beslutsfattare med mina fantasier.

Shiller tar sin utgångspunkt i det missnöje med den finansiella sektorn som visserligen funnits länge men som fick stor spridning efter den ekonomiska krisen i början på 2000-talet och Occupy Wall Street. Han menar att även om en del av kritiken säkert är befogad så skulle människor bli mer välvilligt inställda om de bara förstod vad den finansiella sektorn ägnar sig åt och på vilket sätt den bidrar till (det goda) samhället. Man förstår att hans ambition är att förklara finansvärlden ”så att ett barn kan förstå”. Tyvärr misslyckas han kapitalt (ursäkta ordvitsen). Det är inte det att jag inte lär mig saker – tvärtom, jag lär mig förmodligen mer av den här enda boken än av alla de tusentals sidor och många föreläsningar jag plöjde igenom under min tid på universitetet. Men det är ju för att jag är van att läsa fackspråk och har en viss förförståelse inom ekonomi. Ändå är det många ord, begrepp och förklaringar som jag inte lyckas greppa även om jag läser om meningarna flera gånger.

Det är helt enkelt för abstrakt och verklighetsfrånvänt, till och med för en teoretiker som jag.

I bokens första del går Shiller igenom de olika roller som finns i finansvärlden. Det kan väl inte vara så många tänker man, men när jag läst kapitel med titlar som Chief Executive Officers, Bankers, Investment Bankers, Traders and Market Makers och så vidare, inser jag till min fasa att listan kan göras oändlig med meningslösa jobb. Meningslösa men hutlöst välbetalda jobb får man väl säga. Och precis som de lärare jag mött på universitetet försvarar Shiller alla höga löner och bonusar. De här människorna är helt enkelt värda pengarna. Vem skulle annars ta på sig det skitiga jobbet att sparka hundratals arbetare för att ”rädda” ett företag åt investerarna? Och hur skulle vi få riktiga priser på varor och tjänster om inte aktiemäklarna sekund för sekund drev priser upp eller ner efter eget godtycke? Tja, inte vet jag? Genom att producenten sätter ett pris som konsumenten är villig att betala? Och vad sägs om att skrota vinstutdelning till investerarna för att istället återinvestera i företaget och kunna behålla jobben? Eller låta ett redan dödsdömt företag (som kanske bara var en bluff från början) gå under för att ge plats för nya, mer livskraftiga?

Och vad sägs om den här banbrytande och helt galna idén: Låt ”investerarna” även investera tid och intresse i de fysiska företag och människor de leker med?

Shiller tar i avsnittet om handlarna (Traders) upp likheterna mellan börsen och spel. Att handla på börsen ger dopaminkickar berättar han stolt. Handlarna gör det ju inte främst för pengarna. Nehej, detta skulle alltså lugna mig? Men lösningen på ett spelberoende är inte att ge missbrukaren mer pengar att spela bort, utan att förbjuda spelet och kanske hitta utlopp för behovet någon annanstans, där det inte skadar någon annan. Och förresten, om aktiehandlarna inte gör det för pengarna, då kanske de inte har något emot att donera pengarna till bättre behövande, typ människor som behöver mat eller hus att bo i? Jodå, Shiller tar upp filantroper i ett eget kapitel men mer om det senare.

I avsnittet om försäkringar framhåller Shiller sin standardlösning: mer är alltid bättre och menar att för de fattiga bönderna i tredje världen som lever på under en dollar om dagen så är den bästa lösningen att sälja på dem försäkringar som ger pengar om skörden slår fel.

Här slår jag mig för pannan igen. Ska jag ens behöva förklara varför?

Tvinga av bonden lite av den där dollarn varje dag och när torkan i hela regionen är ett faktum så får bonden som svälter en näve sedlar som det inte går att köpa något för. Om han överhuvudtaget får ut försäkringen. När vi hade en föreläsning om försäkringar på universitetet sa föreläsaren att försäkringar i princip aldrig lönar sig för försäkringstagaren, eftersom det finns så många klausuler som gör att försäkringen inte betalas ut. Däremot är det en lönsam business för försäkringsbolagen förstås, sa han med ett skratt. Själv hade han så lite försäkringar som möjligt, så det har jag också levt efter, mitt förakt för branschen avhåller mig inte alltid från att följa deras råd.

Ja, mer är alltid bättre enligt Shiller. Men var det inte Einstein som sa att ett problem inte kan lösas med samma sätt att tänka som skapade problemet? Eller som jag brukar säga: du kan inte lösa teknikens problem med ännu mer teknik. På samma sätt tror jag inte att lösningen på finansvärldens problem är ännu fler finansiella uppfinningar och instrument. Som sagt, att fortsätta bygga på ett korthus som redan börjat falla sönder i botten är ingen bra idé. Här kan jag nästan hålla med Schwab och kompani: vi behöver en great reset. Men inte genom ökad centralisering och kontroll (och minskad folkmängd) utan genom att som nationella folk ta tillbaka vårt självstyre och vår frihet. Detta inkluderar den finansiella sektorn.

I sin iver att övertyga oss i pöbeln om de finansiella instrumentens förträfflighet drar sig Shiller inte för att hejdlöst jämföra äpplen och päron när han som exempel på en finansiell marknadsuppfinning tar uppkomsten av datingappar. Men det här har inte med finansiering att göra utan handlar om att hitta nya nischer där man kan slå mynt av sådant som förut var gratis, det vill säga en helt vanlig affärsidé. Jag kan inte heller hålla med Shiller om att finnandet av en partner är ett i första hand ekonomiskt problem eller beslut även om det naturligtvis kan ha de bieffekterna. Och när Shiller tar upp värdet av ett finansiellt instrument för att lösa problemet med njurar för donationer då blir det nästan obehagligt. Att slå mynt av att rädda liv? Jag kan hålla med om att det behövs en teknisk lösning för detta, som för så mycket annat, men håll för guds skull sådant borta från alla former av spekulation.

Som den intellektudum med fokus på finansmarknaden som Shiller är hänför han allt till finansmarknaden.

Finanser (eller snarare bristen på dem) var bakom båda världskrigen och för en varaktig fred är det mer finansmarknad som gäller, över gränserna. Människor är till naturen egoistiska, giriga och aggressiva, menar Shiller men allt det kan kanaliseras genom handel med aktier och dylikt. Och tendenser att missbruka systemet skulle kunna dämpas med ett ordentligt statligt regelverk. Det här är en rätt ovanlig åsikt bland ekonomer skulle jag vilja säga: att regler är bra. De flesta som är för ”den fria marknaden” brukar se alla lagar och regler kring den som inskränkningar i den personliga friheten. Shiller säger dock också att han inte tror att regleringen av marknaden kommer att kunna hålla jämna steg med uppfinnandet av kryphål. Det är liksom bara att gilla läget och springa fortare.

Shiller beklagar sig över trögheten hos vanliga, illa skolade människor. En tröghet som i onödan bromsar den finansiella utvecklingen. Glöm traditionella banker och lån, de är förlegade. Nytt är alltid bättre. Om bara folk kunde begripa detta, suckar Shiller. Själv verkar han dock inte heller begripa så mycket.

I bokens andra del övergår min ilska till ömkan. Stackars liten, vad naiv han är.

Och jag inser att Shiller omöjligen själv kan tillhöra den rika klass han försvarar. Han tycks inte förstå att makt kan vara en drivkraft, utan menar att det som driver de rika främst är en lust att förverkliga sig själva och bidra till något stort i världen. Och att pengarna de tjänar snarast efterlämnar en känsla av meningslöshet. Hur många slott och lyxyachter kan man liksom ha glädje av? Egentligen är det ju synd om de rika. Och därför, menar Shiller blir så många av dem filantroper. De väljer att ge bort sin förmögenhet. Men detta vållar också problem. Det är ju inte roligt att ge bort en massa pengar anonymt till exempel. Man vill gärna ha sitt namn på en byggnad åtminstone. Sedan är folk inte så tacksamma som de borde vara. Nej, det är synd om de rika.

Fast lite förvånad är Shiller över att det inte ges bort mer pengar med tanke på vilka negativa känslor hopandet av dem ger. Hur kan man få fler människor att donera mer pengar till välgörande ändamål? Här jämför han igen litegrann äpplen och päron eftersom dem han tycker vi borde mjölka på mer pengar inte är de rikaste utan som det verkar, gemene man. Men det skulle ju göra systemet mer demokratiskt förstås, en idé som genomsyrar boken: hur får vi vanliga människor mer involverade i finansmarknaden? Det som har skett i Sverige och säkert på flera andra håll skulle säkert tilltala Shiller ur det här perspektivet, nämligen pensionssparande i aktier och fonder. Nu ska vi alla få möjligheten (eller tvingas) att spela på börsen med våra pensionspengar. Och för den som inte själv känner att den har kunskapen som krävs finns det ju finansiella rådgivare, en grupp som Shiller framhåller betydelsen av.

Jaha, du menar de där rådgivarna vars avgifter äter upp allt tänkbart överskott på placeringar som de inte tar det minsta ansvar för?

Shiller återkommer hela tiden till problemet med antipatin från vanliga människor gentemot finansmarknaden och dess representanter. Han förstår det inte. Inte heller tycks han förstå att systemet är utformat så att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare, i och med det som kallas ränta i första hand, men även genom alla de avgifter som banker och andra institutioner (även statliga) lägger på dem i systemets botten. Den ekonomiska (och intellektuella!) ojämlikheten ökar ständigt och det kan inte avhjälpas med finansiella instrument. Shiller tar visserligen upp behovet av att beskatta de rika och han menar att sådana skatteregler (progressiv skatt till exempel) måste införas innan den rika eliten får för stor makt att påverka politiskt, eftersom de ju lär motsätta sig all form av beskattning. Håhåjaja, lilla vän, säger jag. Den båten gick för flera hundra år sedan, om den alls funnits. Idag ligger staten och kapitalet med varandra helt öppet, och i vissa fall bokstavligen.

Mot slutet av boken tar Shiller upp problemet med ”bubblor” och jämför finansiella spekulationsbubblor med planekonomiska industriprojekt. Båda bygger på känslor snarare än fakta och båda kan få katastrofala följder. Det här avsnittet gör mig plötsligt iskall av skräck. För jag inser att det vi lever i nu – den gröna omställningen – är en kombination av båda. Det är en finansiell spekulationsbubbla, underblåst av statlig ideologi. Om utvecklingen inte hejdas i tid (är det månne redan för sent?) kommer det att leda till en katastrof som får holodomoren att blekna i jämförelse. Men detta tycks Shiller inte medveten om. Kanske för att boken skrevs för över tio år sedan, innan planerna var särskilt kända för allmänheten.

Bland alla de ”lösningar” som Shiller lyfter fram är en att byta namn på vissa begrepp för att minska ”skurkstämpeln” inom finansbranschen och jag kommer osökt att tänka på förvandlingen av ”städare” till ”rengöringstekniker”. Det är ändå samma skitjobb. Och helt ovetande gör Shiller detta skitjobb åt den rika eliten i och med denna bok som är dåligt underbyggd, osammanhängande och på samma gång både nedlåtande och hopplöst naiv.

Vilse i självhjälpsvärlden

”Ett bättre jag” av Marianne Power är skriven som en roman men är mer eller mindre självbiografisk. Undertiteln ”hur självhjälp inte förändrade mitt liv” får mig dock nästan att strunta i att läsa den. Jag menar, på sätt och vis har ju författaren redan avslöjat slutet. Men eftersom jag själv är intresserad av självhjälpsböcker (och även har skrivit en) och har läst flera av dem som författaren hänvisar till och så att säga recenserar (något jag också sysslar med) är jag ändå tillräckligt nyfiken för att läsa boken.

”Ett bättre jag” handlar om Marianne, en trettiosjuårig journalist som känner sig vilse och misslyckad och bestämmer sig för att testa en självhjälpsbok i månaden under ett helt år för att se om det har någon effekt på hennes liv. Hon har försökt tidigare utan större resultat och tror att det beror på att hon inte engagerat sig helhjärtat.

Så den här gången ska hon följa metoderna till punkt och pricka, hur jobbigt det än är.

Självklart dröjer det dock inte länge förrän projektet spårar ur. Marianne har helt enkelt inte den viljestyrka och disciplin som krävs för att följa ett visst program helt och hållet under fyra veckors tid. Det är det nog få som har, faktiskt, åtminstone om man inte hittar rätt metod. Marianne faller ständigt tillbaka i sina (dåliga) vanor. Emellertid är det just detta som gör boken intressant. För inte är det väl egentligen frågan om vilken självhjälpsbok som är den bästa som vi vill ha svar på? Snarare: varför fungerar de inte alltid? Och vilken funktion fyller de i människors liv?

Den första boken som Marianne prövar är ”Känn rädslan och våga ändå” av Susan Jeffers och hon går ut starkt med att utmana sina värsta rädslor. Som Jeffers utlovar känner Marianne sig stark efter varje rädsla som hon övervinner. Men hon inser också att medan vissa rädslor bör övervinnas, är andra kanske bra att ha.

Vad handlar våra rädslor om egentligen? Överlevnad?

Den andra månaden tar hon sig an en bok om ekonomi, vilket också är en stor rädsla hos Marianne. Hon brukar inte ens våga titta på sina kontoutdrag. Nu tvingas hon se sanningen i vitögat och hon får en chock när hon inser hur skuldsatt hon är. Tyvärr väljer hon att blunda sig ur krisen istället för att på allvar ta itu med situationen. På detta sätt fortskrider projektet med självhjälpsböckerna: höga ambitioner, kris, urspårning, tillbaka till ruta ett. Marianne pendlar mellan eufori och depression, mellan hedonism och asketism. I det långa loppet verkar inget förändras. Men kanske gör det det ändå? Jag tycker att bokens titel är missvisande – självhjälpsböckerna, eller snarare Mariannes genomgång av dem, förändrar henne faktiskt. Men förändringen handlar mer om hennes självkännedom och inställning till livet än om yttre förhållanden. Hon tvingas lära känna sig själv på djupet och acceptera livet så som det är. Hon upptäcker också att våra relationer förändras när vi förändras. Det är inte alla som uppskattar utveckling och förändring hos en vän eller släkting.

Ibland måste man kanske ta en paus från någon eller till och med avsluta en relation om man inte vill falla tillbaka i sitt gamla jag.

Några av böckerna som Marianne läser irriterar henne (och jag kan verkligen känna samma sak), men andra tar hon faktiskt till sig och lär sig använda, även om det inte är till punkt och pricka. Och kanske är det just så vi behöver se på självhjälpsböcker: som användbara verktyg i vissa situationer och för vissa personer. Alla kanske inte behöver en rörtång eller en cirkelsåg. Välj den metod som tilltalar dig och som passar in i ditt liv just nu. Den bästa metoden är ju den du kan få att fungera. Det finns ingen ”one size fits all” i självhjälpsvärlden (hur mycket det än hävdas). Det är också viktigt att förbli skeptisk och öppen. Om du känner att du börjar tappa bort dig själv, eller uppslukas av en viss metod – ta ett steg tillbaka och fråga dig: hjälper det här mig? Är det hållbart i längden? Hur påverkar det mina relationer?

Marianne ställer alla frågor som jag själv ställt om självhjälpsmetoder.

Hon är stundtals hälsosamt kritisk och skeptisk, samt klok och insiktsfull. Därför är det desto mer frustrerande att se henne slukas med hull och hår av något som inte är bra för henne. Eller motsatsen: att se henne rata en metod som skulle ha hjälpt henne om hon bara orkat fullfölja och inte fallit tillbaka i gamla hjulspår. Ja, visst behöver vi lära oss att acceptera och älska oss själva, men vi behöver också utvecklas och sträva efter att bli bättre människor. Att som trettiosjuåring vara djupt skuldsatt utan någon koll på sin ekonomi, vara i dålig fysisk form (för att man slarvar med sin hälsa), samt vara lika vilsen och känslostyrd som en tonåring är inte okej. Och kalla mig mossig eller sexistisk men jag tror inte att Marianne hade befunnit sig där hon är om hon hade bildat familj. Vi kvinnor är i grund och botten byggda för att ta hand om hem och barn. Utan det kommer vi oundvikligen att känna oss vilsna och riskera att drunkna i oss själva. Jag förstår att det inte är alla förunnat att hitta kärleken eller bli förälder men i så fall behöver man hitta något annat att lägga den omsorgen och energin på. Vi behöver bli behövda, annars blir vi tokiga. Att relationer och andra människor är viktiga, det inser även Marianne till slut, även om det kostar henne. Ett bättre jag är något vi alla bör sträva efter och Marianne Power visar på ett smärtsamt tydligt sätt varför.

Den trojanska hästen

Smartphone – en praktisk leksak eller en elektronisk fotboja? (Tack till Tracy le-Blanc på Pexels för bilden.)

Vår stora affärsidé var Pyssling. Idén kom till mig när jag ”skickade en önskan till universum” om ett sätt försörja mig på något jag älskar. Små enkla pysselböcker – lätta att ta med, inte överdrivet plottriga och med utmaningar anpassade efter barnens olika nivåer. Vi satsade järnet på produkten och var övertygade om att Pyssling snart skulle vara ett lika känt begrepp för dagens unga som Pixi varit för vår generation. Men stora makter motarbetade oss och vårt flaggskepp sjönk. (Inte heller här var det nog bogvisiret…) För i samma veva som vi lanserade Pyssling kom de ”smarta” telefonerna. Och i den storm av nyhetens behag och löften om oändlig underhållning i din ficka bleknade vårt pappersbaserade hantverk bort.

Dålig tajming kanske… Eller en ondskefull plan?

Jag minns att jag tyckte att det var något obehagligt över de ”smarta” telefonerna när de kom. (Varför skulle man vilja vara uppkopplad hela tiden?) De påminde om den där medaljongen i Stephen Kings ”Köplust”. Den som verkar välgörande och tar bort smärta men som innehåller något som krafsar och lever. En trojansk häst i miniformat, det var vad det var. Så jag avvaktade. Och jag har fortfarande ingen smartphone, såhär femton år senare. Ju mer tiden går desto mer rätt upplever jag mitt beslut. ”Men är det inte krångligt? Skulle det inte vara lättare med en smartphone?” får jag ofta höra av välmenande människor som tycks tro att mitt beslut grundar sig på bristfällig information, teknikskräck eller allmän idioti. (Om jag bara förstod hur fantastisk telefonen var…)

Jo, i vissa situationer är det lite bökigt och krångligare blir det för varje år. Eftersom det är så de vill ha det. ”De” som vill ta kontrollen över varje människas liv. Det är det jag menar med den trojanska hästen. De säger att det är för din bekvämlighet, din säkerhet och effektivitet. Men i verkligheten är det en elektronisk fotboja i ett osynligt fängelse. En fotboja som snart kommer att fungera som ett sånt där hundhalsband som kan ge elchocker. För om de som styr tekniken kan samla in data om allt du gör (och till och med läsa dina privata meddelanden, något som är på förslag nu i EU), och bestämmer sig för att du har fel åsikt om något, då kan de på ett ögonblick hindra dig från att handla vissa varor, eller röra dig fritt. Det här är inte science fiction, det existerar redan i Kina genom deras social credit system. Du går mot röd gubbe – katching! Minus på kontot. Du säger något negativt om kommunistpartiet – katching! Reseförbud (eller en enkel biljett till ett arbetsläger).

Det skulle aldrig hända här, säger du kanske.
Inte? Jag säger bara vaccinpass.

Nåja, om vi lämnar ”konspirationsteorierna” utanför det här och bara tittar på några grundläggande argument mot de ”smarta” telefonerna så ser de ut såhär:

Ekonomi: En smartphone kostar mycket. Och även om många företag erbjuder själva telefonen nästan gratis om man tecknar ett (dyrt) abonnemang så löper detta över så lång tid att telefonen hinner bli omodern. Jag har kontantkortstelefon och gör sällan av med mer än hundra kronor i månaden. Ett abonnemang hade inte lönat sig för mig.
Funktion: Hänger ihop med ovanstående. För det är inbyggt i telefonerna att de ska tappa i prestanda över tid. Även om du ständigt uppdaterar din telefon kommer du snart att behöva köpa en ny bara för att kunna använda de enklaste funktionerna. Och telefonerna är bräckliga. De kan knäckas i bakfickan eller spricka om du tappar dem i golvet. Är det kallt fungerar de sämre. Det gör i och för sig min Nokia 3310 också men jag har tappat den i golvet hur många gånger som helst under de 20 år jag haft den och den fungerar fortfarande fint.
Fysisk hälsa: Oavsett om du tror på den skadliga effekten av mobilstrålning eller ej så avger de strålning och tills vi vet hur den påverkar oss och allt levande (här ska vi också räkna med effekten från alla master) så bör vi vara försiktiga med hur vi använder tekniken. Och även om strålningen skulle visa sig vara ofarlig bidrar skärmarna till mer stillasittande, dålig hållning, sämre kondition och sämre syn. I synnerhet för barn är detta förödande och vad långtidseffekterna blir återstår ännu att se. Jag minns när mobiltelefonerna kom, att jag tyckte det var en vuxenleksak och inget för barn. Redan innan telefonerna var uppkopplade till internet (också en vuxenvärld) tyckte jag att det var lika illa att se ett barn med en mobiltelefon som om barnet suttit med en flaska sprit eller en cigarrett i handen. Numera har jag tyvärr fått vänja mig vid synen men det är fortfarande sorgligt och enligt mig helt fel! Jag har försökt hålla mina barn borta från mobiltelefoner tills de varit gamla nog att spara ihop till och köpa en själva. En femtonåring i min bekantskapskrets uttryckte själv för inte så länge sedan att hon önskade att hennes föräldrar inte hade gett henne en telefon så tidigt. Hon hade velat vara barn längre. (Jag vet inte när hon fick den. Som åttaåring?) Vilket för oss till…
Psykisk hälsa: Det är väl ingen som kan förneka att dagens unga mår psykiskt dåligt. Och mobilerna och nätmobbning utgör en stor del av problemet. Som sagt: mobiler och internet är vuxenleksaker! Leksaker som inte ens vi vuxna alltid kan hantera på ett bra sätt. Jag vet att jag lätt blir beroende. Ge mig ett ”klicka-på-tre-lika”-spel och jag kan bli sittande i timmar. Då är det bra att det finns naturliga gränser och trösklar. Jag måste aktivt sätta mig vid datorn, starta upp den och ett (långsamt) internet. Lite självdisciplin på det och jag kan hålla mitt beroende hyfsat i schack. Men ett barn som vill ha omedelbar behovstillfredsställelse och som har en internetuppkopplad mobil i fickan… Då är den enda begränsningen möjligen batteritiden. Om du känner att ditt barn absolut måste ha en mobil (för att ni ska kunna nå varann t ex, vilket egentligen är ett dåligt argument av flera orsaker som jag inte tänker gå in på här) så köp en ”dumbphone” utan internet.
Social hälsa: Det krävs något helt annat när man interagerar med människor öga mot öga än när man chattar på internet. Det är en unik förmåga som varit nödvändig för vår överlevnad i tusentals år. En förmåga du utvecklar under dina första år i livet. Jag minns att jag läste om en studie i USA för många år sedan där man undersökt effekten av TV-tittande på små barn. Det visade sig att 0-2-åringar som tittade mycket på TV utvecklade autismliknande symtom. När man minskade skärmtiden försvann symtomen. Hur många småbarn i dag sitter mer vid en skärm än i sin mors knä? Vad får det för konsekvenser att de alltmer sällan interagerar ansikte mot ansikte med en annan människa? Vi som är föräldrar vet att det är något speciellt med alla de där ögonblicken av direkt kontakt: Jag ler, du ler, jag plutar med munnen, du plutar med munnen, vi skrattar tillsammans. Och även senare i livet är det viktigt med direktkontakt. Idag märks det kanske inte så mycket. Om du inte själv är den enda utan telefon förstås. Då ter sig alla andra som asociala zombies. Den där zombieapokalypsen som de talar om. Den är här redan.

Och vad är en zombie? En själlös varelse utan empati. Är det såna vi vill bli?

Jag är inte teknikfientlig, jag är teknikförsiktig. Och jag har starka skäl till det. Jag är inte heller oteknisk. Ironiskt nog händer det att jag får hjälpa kollegor med deras smartphones eller läsplattor. Det är som om förmågan att tänka logiskt och lösa problem är större hos oss som inte använder tekniken. Jag var en av de första i min klass att skaffa en bärbar CD-spelare och redan på nittiotalet hade jag en fickdator. Jag surfade på nätet när de flesta ännu inte var uppkopplade och hittade tack vare det min livskamrat. (Samme livskamrat blev senare allvarligt sjuk av bland annat mobilstrålning.) Jag förstår verkligen att den ”smarta” tekniken lockar och att den faktiskt underlättar vardagen för många. Men frågan är bara: till vilket pris? Din frihet, din hälsa, ditt förstånd? Är det värt det? Ibland får jag en helt annan reaktion när jag säger att jag inte har en smartphone: ”Åh! Vad skönt! Jag önskar jag kunde sluta!”

Om ägande och ledarskap

Vem ska få leda flocken? (Tack till Cumâli Göl på Pexels för bilden.)

”You’ll own nothing and you’ll be happy.” Kapitalismen är död, vi behöver ett nytt ekonomiskt system, en omstart. Till viss del kan jag hålla med – vi behöver ett nytt system. Det svider dock lite i mig när jag förstår att min idealism har lett mig i samma fälla som alla andra. Jag ifrågasatte kapitalismen, ja, till och med ägandet. Hur kan vi säga att vi äger en bit mark? Den fanns ju där redan innan vi föddes och kommer att finnas kvar efter att vi försvunnit. Är det vi som äger jorden eller äger den oss? Och är det inte (koncentrationen av) ägande som skapat all olycka? Om vi istället bara såg oss som förvaltare av jorden (och till viss del andra saker) skulle vi då inte vara mer försiktiga med den, sköta om den bättre?

Det som bara är mitt kan jag förstöra om jag vill. Men det som tillhör oss alla – eller ingen? – måste jag akta och vörda.

Lite så tänkte jag väl. Men jag har blivit förvirrad, bamboozled, precis som alla andra. Jag har förletts att tro att det var kapitalismen och ägandet i sig som skapat orättvisor och miljöförstöring. Jag har slagits mot skeppet, istället för mot dem som styr det i fel riktning. Det är inte skeppets fel att det går på grund. Vi har i själva verket alltid levt i kapitalism. Redan på stenåldern ägde man ting och höll sig med revir. I tusentals år har vi levt med privat ägande utan att det i någon större utsträckning förstört miljön. Vad är det då som gått snett? Industrialismen? Är det den som är boven? Nej, så enkelt är det inte. Jag är otroligt tacksam för tvättmaskinen och bilen och datorn… Tänk vad mycket mer jag kan åstadkomma tack vare den tid jag sparar med alla de moderna manickerna. Och jag kan vara kreativ på helt nya sätt. Nej, det är inte maskinernas fel, eller den ökade fritidens.

Jag snuddade lite vid problemet på universitetet när jag började granska den eviga tillväxten och pengars skapande. Så är det då pengarnas fel? Pengar är roten till allt ont? Nej, så står det faktiskt inte i Bibeln. Det står ”kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim 6:10). Pengarna i sig är bara ett verktyg. Liksom maskinerna. Du kan använda en maskin till att skapa något vackert, eller förstöra något vackert. Pengar kan användas till nytta och glädje, eller för att förtrycka och döda. Det handlar alltså om vem som styr skeppet. Vem bestämmer vad maskinerna ska användas till? Vem bestämmer vart pengarna ska gå? Vem bestämmer över de regler som styr verksamheterna? Och, som Shoshana Zuboff säger: ”vem är det som bestämmer vem som bestämmer?”

Att vi inte lever i någon demokrati har blivit förkrossande tydligt de senaste två åren.

Det är inte vi medborgare som bestämmer, vi har bara levt i illusionen att vi gör det. Även om de olika politiska partierna skulle erbjuda olika vägar (vilket de inte gör) så är utgången av våra val redan bestämd sedan innan. Vi kan inte lita på valresultaten som presenteras i media. Allt är bara teater. Det är någon annan som bestämmer.

Klaus Schwab berättar stolt att hans ”lärjungar” (mitt ordval) utgör mer än hälften av beslutsfattarna i Justin Trudeaus kabinett. Schwabs ”young leaders” är våra nya ledare. Vi har inte valt dem. Vi har inte heller valt dem som valt dem, vilket i det här fallet främst är Klaus Schwab. (Kanske önskade han sig världsherravälde redan som barn?)

Men det här med ledarskap är inte lätt. Vem ska få bestämma, och vem ska få bestämma vem som ska få bestämma?

Jag hörde en ekonom säga att man omöjligen kan överlåta åt ”vanliga människor” att bestämma i olika samhällsfrågor, eftersom det skulle bli så dåliga beslut. Folk vet för lite. Pöbeln är för korkad. Överlåt beslutsfattandet åt experterna. Lita på vetenskapen. Det här är givetvis mina ord, min tolkning av det han sade. Men mellan raderna var det detta som lyste fram. Människor är för dumma för att kunna bestämma själva. Så hur kan de då vara tillräckligt smarta för att få gå till valurnorna vart fjärde år? Nej, det är en illusion, som sagt. Jag kan till viss del hålla med ekonomen: de flesta människor har svårt att veta vad som är bra för dem i det långa loppet, i synnerhet när det kommer till större, mer komplexa system. Men de flesta vet vad de önskar för sig själva, och de flesta vill ungefär samma saker. Det är lustigt (eller egentligen mest sorgligt) hur vi aldrig tycks närma oss det samhälle som de flesta vill ha. Vi vill ha bra skola och vård, trygghet för de utsatta, en värdig ålderdom. Frihet att uttrycka våra idéer och skapa våra egna liv. Istället får vi en försämrad välfärd, större osäkerhet och alltmer begränsade friheter.

Uppenbarligen tycks inte de som styr heller veta vad som är bra för oss. Eller, mer troligt, de bryr sig inte om oss.

Men om vi nu skulle lyckas ta ifrån eliten makten, hur skulle vi då organisera oss istället? Vem ska få bestämma vem som ska få bestämma? En del människor är helt enkelt bättre ledare än andra. Det finns de som är experter, i ordets sanna bemärkelse. Borde inte dessa människor då få styra? Kanske. Men vad är det som säger att de som styr idag inte själva tror att de är de mest lämpade? Säkert tror de det. Hur ska man kunna säkerställa ett gott styre, ett styre som gynnar alla? Om det går galet, om skeppet går på grund och vården går på knäna, hur ska man då kunna ställa de ansvariga till svars och se till så att det aldrig händer igen? När ekonomin kollapsar på grund av giriga människors dåliga beslut, hur bygger vi upp den igen så att den är fri från de konstruktionsfel som ledde till kollapsen?

För Schwab och hans gelikar är tekniken lösningen. Med artificiell intelligens kommer alla problem att kunna förutses och lösas innan de uppstår. Och med hjälp av implantat, transhumanism och beteendemodifiering kan vi lösa problemet med upproriska människor som vill tänka själva och vara med och bestämma vem som bestämmer. På så sätt kan människorna i den nya världen vara lyckliga fastän de inte äger något, inte ens sina egna kroppar. Och Schwab och hans vänner kan vara lyckliga för att de äger allt, inklusive några hundra miljoner (efter folkminskningen) lydiga slavar.

Jag skojar ibland om att jag vill ha världsherravälde. Det vill jag såklart inte ha. Men jag vill ha en viss makt.

Ofta har jag tänkt (efter att jag har sett skövlade skogar eller förfallna gårdar) att jag skulle vilja äga en större bit mark. Några tiotal eller hundratal hektar bara. Så att jag kunde få bestämma att den vackraste skogen skulle få stå kvar, till andra människors glädje. Och så att jag kunde få ta hand om den åkermark och de byggnader som andra före mig lagt ner pengar, tid och arbete (och kärlek!) på att skapa. Kort sagt, jag skulle vilja förvalta marken så att den kunde gynna inte bara mig, nu, utan även andra människor, nu och i framtiden. En sorts kapitalism: ”Den här biten mark är min!” Men också ett förvaltarskap med ett erkännande av jordens värde för många människor. Jag drömmer också om en gemenskap med andra. En by, ett samhälle, där alla känner alla och man kan lita på varann. Men vem skulle få bestämma i den byn? Vem skulle få bestämma vem som skulle få bestämma? Och hur skulle vi dra gränser mot resten av världen?

Det här med ledarskap är inte lätt. Ofta tänker jag att den som allra minst vill vara ledare, borde bli det. Oavsett hur en grupp människor väljer sin ledare (och att de ska få välja är väl självklart!?) så bör valet grundas på kunskap och förtroende. Och det borde finnas en nödbroms ifall ledarskapet går snett. Vad har vi för nödbroms att dra i nu, när världen styrs i riktning mot totalitarism? Hur kan vi stoppa Schwab och hans hejdukar? Säga: ”nu, grabbar, har ni verkligen gått för långt, dags att packa ihop och åka hem. Nu tar vi över.” Framtidens ledare, vilka är vi?

Om ondska

Det fanns en tid då jag envist försvarade människan. Alla människor gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar, sa jag. Alla tror att det de gör är rätt, att resultatet kommer att bli något bra. Ingen människa är ond, det är bara en olycklig slump som gör att vissa handlingar resulterar i lidande. Numera har jag ändrat uppfattning. Jag tror att ondskan finns och jag tror att det finns genuint onda människor. (Om man nu ska kunna kalla dem människor.) De här människorna är inte bara psykopater, som utan minsta medkänsla driver sina egna intressen på bekostnad av andra. Nej, de vill aktivt orsaka skada och förödelse. Det handlar inte ens om pengar – de har redan alla pengar i världen – de finner en njutning i att se andras lidande. Och de har gjort det till en konstform, vilket innebär att de har sett till att hamna i sådana situationer där de kan orsaka mesta möjliga lidande för flest antal människor. De har utan större svårighet tagit sig till toppositioner i världen, eftersom de (bokstavligen) är beredda att gå över lik på vägen dit och eftersom andra människor, människor med empati (om än aldrig så lite), viker undan från deras bana.

Vår godhet är tyvärr till vår nackdel.

Ju större medkänsla med och respekt för andra människor vi har, desto mer utrymme ger vi åt ondskan. Vi vill inte möta våld med våld, så vi försöker möta den med tolerans, tålamod och till och med kärlek. Vi vänder andra kinden till och blir slagna igen. Vi förlåter och blir trampade på ännu en gång medan ondskan kliver uppåt. Det börjar i det lilla och vi tycker det är harmlöst, ser inte den större bilden och vart det är på väg förrän det är för sent.

Jag läste ekonomi på universitetet och kom till en punkt där jag insåg att jag skulle bli tvungen att ge upp mitt sunda förnuft och omtanken om mina medmänniskor om jag skulle kunna fortsätta. Jag kände de långa svarta fingrarna från ondskan söka sig neråt mot mig, kalla fingrar som slöt sig om mitt hjärta och min hjärna. Jag började tänka som de. Började resonera ologiskt, känna att det kanske var okej, trots allt, att vandra över lik. Men jag tog mitt förnuft till fånga, ruskade på mig och klippte brutalt av de där trådarna. Nej, jag kommer aldrig att ansluta mig till dem. Så jag låg kvar och guppade medan det stora universitetsskeppet åkte vidare utan mig. Det åkte vidare med de kurskamrater som valt bort sina sunda förnuft och sina känslor. Tyvärr är det dessa individer som klättrar vidare på stegen. Kanske kommer några av dem att lite längre fram inse att deras gräns är nådd och de kommer hoppa av, desillusionerade. Andra klättrar vidare, dövar samvetet eller slänger det helt överbord (om de någonsin haft något). Och så här har det varit i långa tider. Det är därför världen ser ut som den gör. Det är därför vi har krig, svält och elände. För att vi som har samveten har klivit av och låtit ondskan ta rodret.

Men vad ska vi göra då? Inte kan vi möta våldet med mer våld?

Jag hamnade i en tråd som diskuterade detta. Hur det bästa vore om en yttre kraft klev in och rensade bort ondskan. Men det förutsätter att det finns en större makt som är god nog att vilja rädda mänskligheten, men kraftfull nog att sätta hårt mot hårt och utplåna det onda. Och det är ytterst tveksamt om det finns någon sådan kraft. Om den var jordisk skulle den genast anklagas för militärkupp eller något sådant. Den skulle ses som en annan ondskefull makt bara. Historiskt sett har det alltid varit fallet. Någon reser sig och försöker utplåna ondskan, bara för att fastna i den själv och hamna i krigsrätt. Nej, det skulle behöva vara något övermänskligt eller utomjordiskt kanske. Samtidigt behöver alla människor i ett enda slag få veta Sanningen med stort S. Så att vi VET, bortom allt tvivel, var den riktiga ondskan varit och hur vi ska undvika den i framtiden. Detta kan dock inte ske via någon av de vanliga kanalerna, för då kommer det oundvikligen att betraktas som propaganda. Det enda jag kan tänka mig att vi skulle nå någon gemensam andlig, inre upplysning. Ett globalt uppvaknande. En del säger att detta är nära förestående. När som helst nu, kanske nästa vecka, vaknar vi upp ur mardrömmen. Åh, hur jag önskar att detta vore sant! För vad är det för mening med mänskligt liv på planeten Jorden om vi bara ska störta in i ett allt större lidande utan slut?

Vägen till utopia

Kan GESARA/NESARA vara rätt väg framåt? (Tack till Johannes Plenio, pexels för bilden.)

I takt med att fler människor börjar förstå att det ekonomiska system vi lever i inte fungerar, börjar allt starkare viskningar höras om GESARA/NESARA. Själv blev jag nyfiken på det under förra året, även om jag säkert hört det nämnas tidigare. Vad är GESARA/NESARA? Ett Utopia, kanske? En positiv konspirationsteori? En del hävdar att det är verklighet och redan håller på att implementeras.

GESARA/NESARA står för Global/National Economic Security and Reformation Act och är inte bara ett nytt ekonomiskt system utan påverkar så gott som hela livet – politik, teknik, hälsa, miljö, fred.

Målet är en mer rättvis och fredlig värld, där jordens resurser kommer alla människor till del. Några av grundbultarna är slopad inkomstskatt, efterskänkta skulder samt öppen och offentlig redovisning av all information och kunskap gällande tekniska lösningar (jordiska eller utomjordiska) på mänsklighetens alla problem, så kallad full disclosure. Förespråkarna för GESARA/NESARA menar att vi sedan länge haft teknik inom t ex fri energi och cancerbehandling som har undanhållits större delen av mänskligheten.

Det sägs att över tvåhundra länder redan skrivit på GESARA/NESARA och att det var på vippen att lanseras i september 2001. Projektet sköts dock på framtiden av det som hände då. Ja, varför skulle en styrande elit gå med på att dela med sig av sitt välstånd till alla jordens människor, samt ge upp sin makt och lägga ner alla lönsamma krig? Som sagt, GESARA/NESARA låter som en utopi eller en konspirationsteori. Och det finns många kaninhål att hoppa ner i där man kan förirra sig till de mest bisarra platser.

Men låt oss för skojs skull leka med tanken att GESARA/NESARA är verkligt, att planen gjorts upp för ett trettiotal år sedan och alltsedan dess utvecklats till att idag, 2021, vara redo att lanseras världen över. Vad skulle det innebära rent praktiskt? För det första skulle alla ”olagliga” skulder och krediter försvinna. Glöm kreditkortsskulden, glöm studielånen, glöm huslånet (om du har ett traditionellt). Borta! Sedan försvinner inkomstskatten. Poff! Du får behålla alla dina pengar. Varsågod, de är dina. Men hur ska vi ha råd med välfärden utan skatter, kanske du tänker? (Vilken välfärd kan man fråga sig, men det är ett helt annat ämne.) GESARA/NESARA tillåter skatter, på icke nödvändig konsumtion i första ledet. Det vill säga, ungefär som momsen, fast inte på mat och mediciner och inte på begagnade varor, detta gäller även bostäder som säljs vidare. En platt skatt om 14% (på vissa ställen står det 17%) läggs på allt detta. Men ändå, hur skulle vi ha råd med välfärden, det borde ju bli mycket mindre skatt totalt? Jo… Men betänk att människor inte skulle behöva arbeta lika mycket, eftersom de får behålla hela lönen. Där minskar behovet av barnomsorg på en gång. Hälsan lär bli bättre dessutom. Och om de fantastiska tekniska lösningarna kommer alla till del, så kommer människor också att läkas helt från sådana tillstånd som idag betraktas som kroniska och kostar samhället mycket pengar. Utan krig och med tillräckligt med mat och andra förnödenheter för alla (kom ihåg att detta är en global omställning), kommer kostnader för bistånd och migration att minska dramatiskt. Fri energi och andra tekniska lösningar kommer att dra ner kostnaderna på andra håll, inte minst miljörelaterade sådana. Korruptionen i världen (och tro det eller ej, men Sverige är ett mycket korrupt land) kommer stort sett att försvinna i och med de regler som GESARA/NESARA för med sig politiskt. Jag har inte räknat på allt detta själv men det finns det folk som har. Möjligen är det möjligt. Tanken är otroligt hoppfull.

Jag tror att vi behöver återvända till de där enkla (men ändå svåra) frågorna som man ställde sig som barn: Varför har vi krig i världen? Varför finns det människor som svälter, samtidigt som andra lever i lyx och överflöd? Varför kan vi inte bara låta bli att smutsa ner naturen? Varför blir människor sjuka?

Människan är i grunden en social och fredlig varelse. Jag tror inte att någon av oss vill ha krig egentligen. Jag tror att vi bara vill leva i fred och frihet och förverkliga våra drömmar så gott det går. Jag tror att vi vill hjälpa våra medmänniskor. Krig, svält och sjukdom är onaturliga företeelser, de hör egentligen inte hemma på den här planeten. Att de ändå har fått härja fritt kan jag inte se beror på något annat än att en liten mäktig skara velat ha det så och genom lögner och manipulation har de förmått oss människor att begå vidriga handlingar mot varandra, mot jorden och mot oss själva. GESARA/NESARA kan bli verklighet om tillräckligt många människor kräver det. Men vi får se upp, för allt gott kan kapas av den mörka sidan och användas emot oss. Vi måste vara smartare. Vi måste orka och våga stanna upp vart tredje steg och fråga: är vi fortfarande på rätt väg? Leder denna väg till frihet och sanning? På så sätt kommer vi, steg för steg, närmare vårt Utopia.

Enkelt eller svårt?

Hur skulle världen se ut om vi alla var som barn? (Bild från Chevanon Photography på Pexels.)

Jag kan nog verka naiv och godtrogen. Jag har en tendens att förenkla komplexa system och strukturer samt överskatta min egen förmåga. Dessutom är jag hopplöst optimistisk. När jag studerade nationalekonomi på universitetet minns jag att jag irriterades över föreläsarnas påståenden om att ekonomi var ett svårbegripligt ämne. Jag hävdade kaxigt att jag skulle kunna förklara ekonomisk teori i pixi-boksformat. Herregud, det var ju bara utbud och efterfrågan och ett vackert ekvilibrium som kunde förskjutas av skatter eller regleringar. Kanske hade jag rätt, kanske hela den akademiska strukturen kring ekonomi som en ”vetenskap” (vilket det egentligen inte är) bara är ett luftslott, osynliga kläder på kejsaren. Något som hålls uppe för att förhindra vanliga människor att se vad som verkligen pågår? Eller så var det samma fenomen hos mig som jag träffat på så många gånger under min skoltid. Den obehagliga tanken att det måste vara extra svårt eftersom det verkar så lätt. De måste kräva något mer av mig som jag inte begriper. Ändå fick jag femmor i betyg. Kanske för att de ville vara snälla mot mig?

Som nybliven företagare tänkte jag att om jag har en bra produkt, något jag själv har efterfrågat, då kommer den sälja sig själv.

Misstag nummer ett: att tro att andra människor vill ha sådant som jag vill ha (när har de någonsin? Jag har alltid röstat på det förlorande laget). Misstag nummer två: att tro att efterfrågan bygger på faktiska behov. Misstag nummer tre: att tro att marknaden är fri. Det handlar inte om att vara kreativ och att bidra med något värdefullt till mänskligheten och sedan belönas för det. Nej, det handlar om att födas i rätt familj, ha rätt kontakter och stort startkapital samt skapa en artificiell efterfrågan genom psykologisk och känslomässig påverkan. Det handlar inte ens om att ha en idé och jobba hårt för den. Så på sätt och vis hade föreläsarna på universitetet rätt: ekonomi (praktisk) är komplicerad för den bygger inte på några logiska naturlagar (som vetenskaper i allmänhet gör), utan styrs till stor grad av manipulation och uppskruvade förväntningar. Och allt det är kulturellt betingat. Så för att lyckas ”på marknaden” behöver du vara insatt i marknadens och de potentiella kundernas kultur. Du behöver vara expert på att ana och skapa trender. Kort sagt, du behöver vara ”inne”. Detta är så inte jag. Som tonåring var jag totalt ointresserad av modetrender eller aktuell musik (och det är jag fortfarande). Jag kände ofta att jag fötts ett decennium eller två för sent. Eller att jag bara kom från en annan planet där sådant inte var viktigt. Att förställa sig och låtsas vara någon annan (som man ju gör när man följer en trend) låg inte alls för mig. Och eftersom jag alltid utgått ifrån mig själv när jag bedömt andra så blev jag ofta förvånad och besviken när jag upplevde att människor inte var som jag fått intrycket av att de var. Jag älskade matematik! Siffror är inget annat än vad de utger sig för att vara. Allt går att förklara med siffror. Bättre än med ord. Men det är ett stort misstag att tro att ekonomi och matematik hör ihop. Bara på bokföringsnivå, tyvärr.

Jag är nog naiv och godtrogen, hopplöst optimistisk. Som ett barn. Men alternativet är att bli cynisk och beräknande och det kan jag inte bli, ens om jag ville. Så jag fortsätter att tro att människor vill väl, att logik råder och att en bra produkt säljer sig själv. Kanske, kanske, får vi ett sådant samhälle en dag?

Efter kollapsen

När jag studerade ekonomi på universitetet kom jag ganska snart fram till slutsatsen att vårt ekonomiska system är ohållbart. Jag förutspådde att det skulle kollapsa inom min livstid. De här tankarna fick jag inget vidare gehör för på universitetet så jag fick helt enkelt utforska det området själv. Idag är det uppenbart för mig och många andra att vi kommit till vägs ände. Kollapsen är här men den ser annorlunda ut än vi trodde. Den är skickligt dold bakom andra kriser. Förr eller senare kommer den dock att bli synlig och då gäller det att inte drabbas av panik. Istället behöver vi så snart som möjligt fundera på hur vi ska organisera vår ekonomi i framtiden. Jag har några tankar kring det.

För det första: luftslottet av det som kallas ”FIRE” – finans, investeringar och mäkleri (finance, investments, real estates) – måste monteras ner helt. Alla resurser som under åratal sugits upp från den reella ekonomin in i detta luftslott måste på ett eller annat sätt beslagtas och återföras till medborgarna. Den lilla elit som bor i slottet måste tas ner på jorden och fråntas all makt. Hur detta ska gå till överlåter jag gärna åt andra att fundera på. Själv förespråkar jag så lite våld som möjligt.

För det andra behöver vi se över äganderätter. Jag är inte emot privat ägande men jag skulle gärna se en mer rättvis fördelning. När det gäller stora företag tror jag att vi skulle kunna behålla en stor del av dem och faktiskt göra dem mer effektiva och hållbara, genom att låta de anställda bli ägare. Om du arbetar i ett företag som du äger en bit av kommer du att göra ditt bästa varje dag. Och alla de vinster som företagen gör tack vare sina anställda kommer att gå tillbaka till dem som gjort jobbet. Hur man organiserar detta praktiskt vet jag inte ännu men det finns gott om kooperativ därute att dra lärdom av.

För det tredje behöver vi ett neutralt, tryggt pengasystem. Pengar ska inte skapas genom skuld, utan av gemensamt ägda ”riksbanker”. Alla transaktioner för dagligt bruk – löner, betalningar, överföringar – ska kunna göras enkelt och smidigt, digitalt eller fysiskt, utan avgifter. Lika för alla.

Utöver dessa tre grundliga förändringar kommer vi att behöva ett helt nytt skattesystem. Idag försvinner så mycket skattepengar till onödiga och rent skadliga ändamål att vi borde kunna banta ner skattesatserna rejält utan att förlora i kvalitet. Dessutom bör skattebasen förskjutas från arbete till naturresurser. På så sätt skulle man skapa incitament för återbruk, återvinning, reparation och service samtidigt som överutnyttjandet av våra naturresurser skulle bromsas kraftigt. Det blir helt enkelt billigare att reparera en trasig TV än att köpa en ny. Eller billigare att sy om ett plagg så att det passar. Med detta följer en blomstrande marknad för skräddare, skomakare, hantverkare av alla de slag.

Behöver jag ens säga att tillväxtkravet skrotas helt och hållet? Att fenomenet ränta försvinner, samt att nya sätt att finansiera större projekt kommer att tas i bruk? Kommer övergången att bli enkel och smärtfri? Nej, det tror jag inte. Säkert kommer många att uppleva att de förlorar ekonomiskt på det hela. Men det är bara för att de tänker kortsiktigt och smått. Som kollektiv tror jag att vi kommer att uppleva ett aldrig skådat uppsving, både ekonomiskt och socialt. Vi kommer att leva i kvalitet istället för kvantitet. Lycka kommer återigen bli något som alla kan få uppleva regelbundet och inte som idag; en sällsynt lyxprodukt endast förunnad ett fåtal.

Då börjar vi!

Kanske har du som jag inte riktigt känt dig hemma i det här samhället, och kanske har du som jag ställt frågor och letat efter svar. Jag har alltid känt att det måste finnas ett bättre sätt att leva, i harmoni med sig själv, andra människor och Moder Jord. I mitt sökande kom jag ständigt tillbaka till det ekonomiska systemet. Jag tror att de flesta av våra problem har sitt ursprung där. Om du vill veta mer om min bakgrund och mina tankar kring ekonomi rekommenderar jag att du läser min text om att dri va företag med hjärtat. Jag älskar att vara företagare och gillar nästan allt med det men något har alltid skavt och gnagt i mig. För några år sedan kom jag för första gången i kontakt med begreppet gåvoekonomi och 2020, detta hysteriska, märkliga, galna år, fördjupade jag mig äntligen i vad en gåvoekonomi skulle kunna innebära rent praktiskt. All ära ger jag åt Charles Eisenstein och hans böcker, framför allt ”Sacred economics”. Bitarna föll på plats. Mitt hjärta ropade ”JA!” och jag bestämde mig för att börja driva mitt företag enligt gåvoekonomins principer. Den här bloggen är i första hand tänkt att dokumentera min vardag som företagare och mina försök med att leva som jag lär. Förhoppningen är att jag ska kunna inspirera och nätverka med andra som också drömmer om en bättre värld och ett nytt, hållbart och harmoniskt ekonomiskt system.