Etikett: Spänning

Tack och förlåt – en recension

Jag var inne på Roslagens Bokhandel och nu vill jag slå ett slag för att stötta dina lokala handlare. Jag är själv skyldig till mycket internetshoppande, särskilt av böcker, så den här påminnelsen är riktad till mig också: handla så mycket du kan fysiskt, lokalt och med kontanter. Annars kommer vi snart inte att ha några butiker eller någon frihet kvar.

Roslagens Bokhandel tillhör en av dem som kämpar på trots den svåra konkurrensen och är väl värd vårt stöd, vi som fortfarande läser fysiska böcker.

Nog om det. Jag fick tips om en lokal författares verk: ”Tack och förlåt” av Lisa Westerlund. Jag vet inte om jag förstod att det var en lokal författare förrän jag började läsa och insåg att handlingen utspelar sig i Norrtälje, men det var ju lite extra kul förstås. Jag vet inte heller någonting om Westerlund, mer än det som står på baksidan. Inte heller känner jag till förlaget Word Audio Publishing men omslaget var tilltalande i alla fall.

Huvudpersonen Andrea är i min ålder och återigen slås jag av hur vissa böcker tycks passa så väl in i mitt liv just nu. Det här är inte den första boken i mitt bokmaraton som skildrar en knepig mor-dotter-relation. Och även om det gör det lite jobbigt att läsa så är jag nyfiken på hur lösningen ser ut i just detta fall. Att historien är fiktiv gör den inte mindre lärorik, tänker jag. Personskildringarna är trovärdiga och intressanta, språket är enkelt och relaterbart. Det sägs att om du ska framföra kritik ska du se till att börja och avsluta med beröm, så det tänker jag försöka göra här.

”Tack och förlåt” har en intressant handling som gränsar till det otroliga och just därför är svår att förutsäga, vilket gör boken tillräckligt spännande för att jag ska ha svårt att lägga den ifrån mig.

Kapitlen är korta och lämnar ett sug som gör att jag direkt efter att ha avslutat ett kapitel fortsätter till nästa. Emellanåt känns boken mer som en deckare än en feel good, även om den kanske inte skulle kunna gå att placera i någondera kategorin. Juristen Andrea får ett märkligt uppdrag när en anonym man via några gömda brev vill berätta sitt barnbarn Antons historia. I jakten på sanningen om den unge mannens liv blir Andrea medveten om de mindre bra val hon själv gjort i livet som ensamstående mamma. Hon börjar också fundera på om det hon jagat hela livet – en högre position på karriärstegen – egentligen är det hon innerst inne vill. Snart kommer hon att ställas inför ett livsavgörande val.

På så sätt är ”Tack och förlåt” en klassisk feel good – huvudpersonen är vilse i livet och läsaren förstår ganska snart vad som är det uppenbara svaret. Boken innehåller också en del romantik, även om den inte är central för vare sig handlingen eller upplösningen. Mer än så vill jag inte säga för att inte spoila för mycket. Det är, bortsett från själva mysteriet, en rätt realistiskt skriven historia, vilket kanske gör den något mindre klassisk feel good och jag kan tycka att obalansen mellan den eftersträvade realismen och den spännande men orealistiska gåtan gör att boken haltar lite. Det hade kunnat lättas upp med humor. I vår egen roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv” till exempel, har vi en lika osannolik historia men vi ger heller aldrig sken av att boken ska vara realism. Istället skruvar vi till de humoristiska och absurda situationerna lite extra och låter handlingen utspela sig i en fiktiv stad. Men jag kan köpa storyn i Westerlunds roman ändå, den är tillräckligt spännande och kreativ.

Det största klagomålet jag har på ”Tack och förlåt” är som så många gånger förr: korrekturläsningen.

Lite tryckfel här och där kan jag stå ut med men när ett blått paket i nästa stund är rött och – ännu värre – en karaktär plötsligt byter namn, då är det lite för mycket. Illusionen bryts och det tar en stund för mig att komma över det och komma in i läsningen igen. Som författare skäms jag djupt över alla fel jag kan hitta i mina böcker sedan de gått till tryck. Och då har jag ändå aldrig gjort sådana missar som de ovan nämnda. Förlåt, Lisa Westerlund!

Boken handlar ganska mycket, får man väl säga, om hundar. Så om du är en hundmänniska från Norrtälje kommer du förmodligen älska den här boken. Själv är jag kattmänniska och tycker mest att hundar är korkade och ofräscha (förlåt mig, alla hundälskare!) men jag kan ändå uppskatta att det finns ett djurinslag i boken, som även detta är realistiskt skrivet. Jag uppskattar också att författaren undvikit att klämma in en massa PK-grejer (läs: woke vänsterliberalism), vilket annars tenderar att smutsa ner mycket av nutida litteratur. Att hon låter karaktärerna använda sig av ”modern teknik” är väl mest naturligt med tanke på den eftersträvade realismen. Hur det dock står sig i längden får väl framtiden utvisa. Kommer nästa generation förstå sådant som ”svajpa på Tinder” till exempel? Kommer nästa generation överhuvudtaget läsa fysiska böcker, kan man i och för sig lite uppgivet fråga sig. Men om de gör det så tycker jag absolut att ”Tack och förlåt” kan vara en av de böcker som får leva kvar.

Kontroll och tragedi – recension av ”Lova mig tystnad”

Jag läser de första raderna i ”Lova mig tystnad” av Mattias Edvardsson. Jag får läsa om dem ett par gånger och tänker: gud så pretentiöst och dåligt. Det lovar inte gott. Men har jag börjat läsa en bok måste jag läsa hela, det är ytterst sällan som jag avbryter läsningen, inte ens med böcker som med jämna mellanrum får mig att utbrista: ”men vad dålig den är!” Jag pinar mig vidare och hoppas på det bästa. Och med Edvardssons bok behöver jag faktiskt inte pina mig igenom särskilt många sidor innan berättelsen tar fart och tar tag i mig. Visst stör jag mig fortfarande på en del saker, till exempel hoppandet i tid fram och tillbaka och de melodramatiska kapitelnamnen (som faktiskt inte riktigt stämmer överens med berättelsen men på vilket sätt kan jag inte avslöja utan att spoila boken för den som vill läsa den).

Ibland blir också karaktärerna nästan karikatyrer eller stereotyper, men kanske är människor sådana?

”Lova mig tystnad” är en spänningsroman mer än en klassisk deckare. Jag får samma känsla som när jag läser Margaret Yorke. Det är mer psykologi än kriminologi. Faktiskt får vi knappt veta någonting om vad som hänt. Var det ett brott eller ej? Vari bestod brottet egentligen? När sanningen väl uppdagas i slutet av boken blir jag som i Yorkes romaner tvungen att bläddra tillbaka. Var det så det var? Det hade man aldrig kunnat gissa. Dock saknar jag i Edvardssons bok den känsla av rättvisa och förtjänt straff som Yorke ofta avrundar med.

Edvardsson må vara en mästare i att bygga spänning, han är dock lite sämre på att förlösa den.

Läsaren följer inte polisens arbete utan de anhörigas tankar och känslor. Mycket kan jag känna igen mig i och stundvis blir läsningen jobbig, eftersom offret i boken är en tonårstjej och mycket av problematiken kretsar kring föräldraskap. Det hade kunnat vara min dotter, tänker jag och ryser. Eller kanske inte. Det är en för mig märklig värld jag får kika in i. Är det såhär vanliga svenska familjer har det idag? En verklighet som jag på sätt och vis har valt att leva utanför. Jag förfäras över telefonernas betydelse i dessa människors liv. Allt kan kopplas till den där lilla skärmen. Ett foto på avvägar, ett meddelande på fyllan, spårningsappar… Tillsammans bidrar de till den oundvikliga och tragiska utgången. Andra fenomen som är helt främmande för mig är statusjakten och idrottsvärlden.

Är det såhär svenskar lever,  frågar jag mig igen. Så… tragiskt på något vis.

Som sagt kretsar mycket av karaktärernas tankar kring föräldraskapet. Att vara mamma är det svåraste som finns, brukar jag säga. Hur vet man hur mycket kärlek man ska ge, utan att det blir påträngande? Och hur mycket gränser ska man dra innan det blir tyranni? Vi följer två familjer. I den ena tillåts lite av varje, i den andra är reglerna strikta. I båda familjerna är det viktigt med prestation och vad andra människor tycker, men på lite olika sätt. Man kan se på frukten om trädet är gott, sägs det. I vilken familj ”lyckas” man bäst med avkomman? Och hur mycket avgörs av generna, snarare än fostran? Det är inte så lätt att säga.

Jag identifierar mig mer med det gränssättande föräldraskapet i boken men det skulle aldrig falla mig in att spåra mina barn med en app, även om jag kunde.

Blir det egentligen tryggare med telefonerna? När jag var ung fick man helt enkelt se till att komma hem när man lovat eller ringa (från en fast telefon) om man blev sen. Idag blir föräldrar oroliga om barnet inte omedelbart svarar på samtal eller sms. Man tänker lätt det värsta och inte att batteriet laddat ur eller att telefonen ligger i en väska. Och som ungdom – vilken mardröm att hela tiden ha ögonen på sig, inte bara från föräldrarna utan även från andra ungdomar. Vem som helst kan ta en bild på dig när som helst och sprida på nätet. Det gäller att du hela tiden ser ut och agerar som om du ägde världen. Hade det som händer i ”Lova mig tystnad” kunnat hända på åttiotalet? Ja, förmodligen, fast i lite annan form och risken hade nog varit lägre. Men det kanske bara är mitt sätt att säga: ”det var bättre förr”.

Kanske är det jag som vuxit upp i en bubbla, och som på sätt och vis håller kvar den bubblan omkring mig?

”Allt blir så mycket enklare med en smartphone”, säger folk gärna till mig när jag berättar att jag inte har någon. En del medger till och med att de inte skulle klara sig utan den, för allt finns ju i mobilen. Enklare, möjligen, men bättre? Tveksamt. Visst är det lite krångligt ibland att inte ha en så kallad smart telefon, eller ett facebook-konto, men jag har åtminstone lite frihet och anonymitet kvar. Inte har det blivit lättare att få tag på folk heller, när man ser vem som ringer kan man välja om man vill svara eller ej. Och inte kommer vi närmare varann i sociala medier, det är ett opersonligt spel. Jag har hört någon kalla det antisociala medier. Som om det inte var nog med allt annat i tonåren, ungdomar idag har hela detta virtuella universum att ständigt förhålla sig till också. Går det att skydda dem ifrån det? Jag vet inte, jag har gjort mitt bästa och lyckats till en del.

Om man ignorerar inledningen (som jag nu i efterhand inser också haltar rent innehållsmässigt) så skriver Edvardsson riktigt bra. Det är imponerande hur han kan beskriva en tonårstjejs upplevelser, tankar och känslor. Jag tänker att han måste ha en fantastiskt nära kontakt med sina egna barn. Språket är också modernt, kryddat med ungdomliga uttryck. Författaren balanserar dock stundvis på en farlig kant. Risken finns att det blir konstlat och krystat, så som de första meningarna. Som om det inte var hans eget språk. Och vissa uttryck och fenomen är präglade av den skånska miljön. Förmodligen får en skåning ut ännu mer av miljöbeskrivningarna. Men en del saker är förstås ”allmänsvenska” och kontrasten blir tydlig kring dem i boken som inte har ett svenskt ursprung. Även här finns det fallgropar som Edvardsson skickligt undviker. Politiken viskar i utkanten av romanen men blir aldrig mer än just det – en viskning, en stilla aning. Vilket är skönt. Berättelsen får stå i centrum. Och familjen. Precis som det ska vara.

Behöver vi ondskan? Recension av ”Guards! Guards!”

Jag läser ännu en bok av Terry Pratchett, det går helt enkelt inte att låta bli. Även denna gång är boken på originalspråk, vilket både är en fröjd och en försvårande omständighet. Det händer rätt ofta att jag får backa några meningar och läsa om och ibland får jag helt enkelt bara acceptera att jag inte förstår allt (vem orkar gå efter en ordbok?). Men det gör inget. Det mesta kommer fram med den största tydlighet i alla fall och jag sveps raskt med i berättelsen.

Den här boken – ”Guards! Guards!” – utspelar sig i samma värld och miljö som den förra boken jag läste (”Men at Arms”). Flera av karaktärerna är desamma, vilket innebär ett kärt återseende. Men denna bok är av ett tidigare datum så vi hoppar helt enkelt tillbaka i tiden. Nu får vi möta konstapel Carrot när han lämnar sitt hem hos dvärgarna för att söka lyckan i den stora staden och ansluta sig till nattvakten. Han har fått höra att det är ett av de mest hedervärda arbeten man kan ha och ser fram emot att få upprätthålla lag och ordning. På vägen till staden Ankh-Morpork läser han igenom lagboken noga.

Men väl framme i staden får han snart lära sig att det där med lag och ordning inte är så viktigt i Ankh-Morpork.

Här kan man inte bara arrestera tjuvar tagna på bar gärning, inte om de tillhör Tjuvarnas Gille och stöldgodset kan räknas till deras godkända ranson. För Carrot, som på dvärgars vis tar allt bokstavligt och håller hårt på rätt och fel blir det en verklig kulturkrock. Han är också härligt naiv och underbart orädd. Vilka order han än får av sina överordnade sergeant Colon och kapten Vimes så lyder han och gör sitt allra bästa. Även om orderna ibland handlar om att inte arrestera en brottsling. Carrot är godheten och rättrådigheten personifierad och blir därför en förebild och en hjälte både för folket i Ankh-Morpork och för läsaren. Men bokens egentliga hjälte eller huvudperson är kapten Vimes. I den här boken får vi veta historien bakom hans förlovning med Lady Ramkin – hur de träffades och fann varandra. Det hela involverar självklart ett gäng drakar, eftersom det är Ramkins stora passion. Bokens skurk är också en drake, fast inte en sådan liten träskdrake som Ramkin föder upp och som inte blir större än en liten hund, utan en stor, magisk drake, frammanad av ett litet hemligt sällskap. Denna drake sprider skräck och förödelse omkring sig i Ankh-Morpork och de enda som kan stoppa den är förstås nattvakten. Eller möjligen en rättmätig kung?

Det finns så många bottnar och lager i Pratchetts böcker, det är svårt att välja ut ett tema att filosofera kring.

Många tankar väcks medan man läser, mellan skratten och magpirren. Vi tvingas fundera över ondska och godhet, människans natur och universums lagar. Även i den på många sätt magiska värld som är Pratchetts så finns det vissa saker som är omöjliga eller ologiska. Men det är inte alltid det man tror. Att bibliotekarien är en orangutang, till exempel, det är helt självklart. Också det faktum att han genom att förirra sig i biblioteket kan ta sig tillbaka i tiden är helt godtagbart. Men att en verklig drake i den storleken skulle kunna flyga på det sätt den gör, eller ens existera, det förbryllar invånarna i staden. Det är helt enkelt inte möjligt. Och draken själv tycker att det är obegripligt hur människorna, trots att den (draken) äter och bränner ihjäl dem, i slutändan kommer att försvara den och hindra alla eventuella ”hjältar” som försöker utmana den. Draken menar att även om drakar är kända för sin ondska och våldsamhet så skulle det aldrig falla dem in att attackera en artfrände, på så grymma sätt som människorna till synes utan att blinka attackerar varandra.

Patriciern Vetinari, som styr staden lyfter sin teori för kapten Vimes. Han menar att det inte finns någon reell ondska eller godhet. Eller egentligen menar han att alla är mer eller mindre onda.

De flesta, inte genom att de säger ”ja” till ondskan, utan genom att de inte säger ”nej”.

Detta illustreras tydligt när ledarna i staden informeras om drakens krav. Trots att de alla anser att det är helt galet vågar ingen säga nej, utan alla väntar på att någon annan ska säga något först. Vilket såklart inte sker. Vetinari säger också att även om det finns människor som strävar efter att stoppa ondskan så är det det enda de kan. Vad de sedan ska ta sig till vet de helt enkelt inte. Det är de onda människorna som kan göra upp planer och få ordning (låt vara en kriminell ordning men ändå) på ett samhälle. De ”goda” behöver alltså de onda. Kapten Vimes som kanske på ett undermedvetet plan delar Vetinaris åsikt (förmodligen är det därför han dricker) vägrar att gå med på detta och undrar hur patriciern ens orkar stiga upp på morgonen med en så pessimistisk världssyn. Ja, det kan man fråga sig. Vad är det som driver Vetinari? Han har inga laster, hänger sig inte åt några excesser, trots att han alltså har hela staden Ankh-Morpork i ett järngrepp. Han verkar aldrig sova utan arbetar ständigt med att förbättra sina planer för staden. Kanske är det detta som ger honom hans raison d’être? Han spelar på stadens invånare som ett spel där han konstant övar upp sin skicklighet. Och även om han egentligen är en diktator och skurk så kan jag som läsare inte låta bli att beundra honom och fascineras av honom. Det är en komplex figur som Pratchett skapat.

Behöver vi ondskan för att få världen att fungera?

Inte skulle mycket bli gjort om vi alla bara satt och sjöng kumbayah. Det som får mig att klippa gräset och rensa rabatter är ju just det som min pappa kallar ”elaka ögon” – det vill säga egenskapen att se vad som är fel. Med de rosafärgade glasögonen är allt redan perfekt och inget behöver göras. Men tänkte alla så skulle vi inte bara bada i sopor utan förmodligen även svälta ihjäl. Så kanske har Vetinari en poäng?

I slutet av boken får vi också insikter i ondskans natur, så som den gestaltas i form av en drake. Den som frammanar draken kommer att ge den en del av sin personlighet, sina drifter och önskningar och därför kan draken användas både för ont och för gott. Men draken får också eget liv och kan övermanna sin skapare, så att denne inte längre kan kontrollera draken. Jag kommer osökt att tänka på människans alla uppfinningar som i de flesta fall haft de bästa intentioner bakom sig men som ofta urartat till massförstörelsevapen. Det är som om vi inte kan hjälpa det. Allt vi skapar tycks förr eller senare leda till kaos och död. Ändå fortsätter vi skapa, dansa och skratta. Mitt i kaoset i den av draken terroriserade staden finner invånarna i Ankh-Morpork ändå tillfällen att äta, dricka, festa och slåss. På sätt och vis är det detta som gör dem – ja, alla människor – oövervinnerliga. Och konstapel Carrot får utgöra sinnebilden av det goda som vi ändå (trots omöjliga odds) strävar efter.

Spänning och mångkulturalism i Pratchetts värld

Jag läser ytterligare en bok av Terry Pratchett, denna gång på originalspråk och även om en del engelska ord och uttryck går mig förbi så bidrar språket till en mer komplett upplevelse av Pratchetts underbara värld.

I denna bok – Men At Arms – får vi följa Nattvakten och deras jakt på en mördare beväpnad med ett okänt och ytterst farligt vapen; ”the gonne”. Som många vet utspelar sig livet i Skivvärlden under någon ospecificerad form av medeltid och därför är de mest avancerade vapnen armborst och katapulter. Nattvakten använder sig huvudsakligen av klubbor och svärd. Så när någon kan avfyra ett vapen med enorm precision över långa avstånd, oftast med dödlig utgång (och oförklarliga hål i väggar och kroppar) utbryter en oro i staden. Denna oro underblåser en redan spänd situation mellan stadens dvärgar och troll som sedan urminnes tider inte tålt varandra.

Det är därmed upplagt för en hisnande jakt i kamp mot tiden.

Men At Arms är på sätt och vis en klassisk deckare, insvept i Pratchetts magiska och galna värld med trollkarlar, alkemister, lönnmördare, narrar samt exploderande drakar. Huvudperson är korpral Carrot vars närvaro i ett rum gör att allt annat blir bakgrund. Han är visserligen rätt lång (han räknar sig själv som dvärg eftersom han adopterats av dvärgar som liten men är född människa), men det är inte hans storlek som ger intryck på både människor och andra varelser och får alla att lyssna, det är hans utstrålning. Korpral Carrot är omtyckt av alla och känner nästan alla staden Ankh Morporks invånare vid namn och yrke. När Carrot talar lyssnar man. Han är en enkel man, men beläst och vis. Och när det riktigt hettar till använder han sig av en okaraktäristisk list och lyckas därmed få andra att göra som han vill. Trots att han bara är korpral och svarar inför kapten Vimes (som i boken snart ska lämna in polisbrickan för att bli civil genom sitt giftemål med Morporks rikaste kvinna) är det Carrot som är den naturliga ledaren. Inte bara för vaktstyrkan, utan för hela staden.

Ankh Morpork styrs dock officiellt av patriciern (the patrician) Vetineri, efter att under hundratals år varit utan en rättmätig kung. Vetineri är egenkär, snål och listig. Men också smart – han har upprättat ett system i staden som sköter sig självt. Systemet baseras på de olika gillena. Det finns ett för varje yrke av betydelse. Och de största innehas av vad man skulle kunna kalla kriminella: Tjuvarnas Gille och Lönnmördarnas Gille. Men eftersom de håller sig till vissa regler accepteras de och som sagt, systemet fungerar för de allra flesta.

I början av boken har patriciern utfärdat order om att vaktstyrkan ska göras mer inkluderande, så man har värvat en dvärg, ett troll och en… hör och häpna! Kvinna! Men en oskriven regel är att så länge man tillhör Stadsvakten (Natt eller Dag) så är man en Vakt först och främst, inte sin art (eller sitt kön). Därför tvingas dvärgen Cuddy och trollet Detritus att inte bara lägga ner stridsyxan utan även att samarbeta, vilket under bokens gång leder till en djup vänskap dem emellan.

Terry Pratchett har så många styrkor att det är svårt att peka ut en enda.

Språket är levande och stundvis experimentellt, därav fördelen att läsa hans böcker på engelska, jag tycker synd om den översättare som ska ta sig an hans verk. Mycket är talspråk och slang eller rena ordlekar. Utöver detta innehåller hans böcker små utvikningar om detaljer kring fenomen eller traditioner i Skivvärlden. Allt är mycket underhållande. Men At Arms är också en rolig bok – jag skrattar ofta högt – och humorn handlar mestadels om mänskliga tillkortakommanden, igenkänningsfaktorn är hög, trots de magiska inslagen. Ändå innehåller boken även som sagt sidvändande spänning och även en gnutta tragedi. Pratchett roar sig dessutom med att smyga in små politiska kängor här och där, som det där med en inkluderande vaktstyrka. Emellanåt uttrycker någon att de inte är ”speciests”, vilket inte låter sig översättas så bra till svenska: ”artistiska”? De olika ”etniciteterna” i Ankh Morpork och deras respektive seder och bruk återspeglar vår verklighet i det mångkulturella samhället och de svårigheter som följer med det. Men hos Pratchett är allt skildrat med värme. Inte ens de verkliga skurkarna porträtteras utan medkänsla. Faktiskt skulle man kunna hävda att det enda som är ont på riktigt i Men At Arms, är ”the gonne”, detta mystiska vapen som tycks kunna förvrida sinnet på vem som än håller i det.

Boken innehåller som grädde på moset en underbar kärlekshistoria men mer än så tänker jag inte avslöja. Återigen lämnar Pratchett mig med en känsla av att allt ordnar sig till slut och att livet nog är lite magiskt ändå, mitt i allt det vardagliga. Och det är enligt mig Pratchetts främsta gåva till läsaren.