Etikett: deckare

Tack och förlåt – en recension

Jag var inne på Roslagens Bokhandel och nu vill jag slå ett slag för att stötta dina lokala handlare. Jag är själv skyldig till mycket internetshoppande, särskilt av böcker, så den här påminnelsen är riktad till mig också: handla så mycket du kan fysiskt, lokalt och med kontanter. Annars kommer vi snart inte att ha några butiker eller någon frihet kvar.

Roslagens Bokhandel tillhör en av dem som kämpar på trots den svåra konkurrensen och är väl värd vårt stöd, vi som fortfarande läser fysiska böcker.

Nog om det. Jag fick tips om en lokal författares verk: ”Tack och förlåt” av Lisa Westerlund. Jag vet inte om jag förstod att det var en lokal författare förrän jag började läsa och insåg att handlingen utspelar sig i Norrtälje, men det var ju lite extra kul förstås. Jag vet inte heller någonting om Westerlund, mer än det som står på baksidan. Inte heller känner jag till förlaget Word Audio Publishing men omslaget var tilltalande i alla fall.

Huvudpersonen Andrea är i min ålder och återigen slås jag av hur vissa böcker tycks passa så väl in i mitt liv just nu. Det här är inte den första boken i mitt bokmaraton som skildrar en knepig mor-dotter-relation. Och även om det gör det lite jobbigt att läsa så är jag nyfiken på hur lösningen ser ut i just detta fall. Att historien är fiktiv gör den inte mindre lärorik, tänker jag. Personskildringarna är trovärdiga och intressanta, språket är enkelt och relaterbart. Det sägs att om du ska framföra kritik ska du se till att börja och avsluta med beröm, så det tänker jag försöka göra här.

”Tack och förlåt” har en intressant handling som gränsar till det otroliga och just därför är svår att förutsäga, vilket gör boken tillräckligt spännande för att jag ska ha svårt att lägga den ifrån mig.

Kapitlen är korta och lämnar ett sug som gör att jag direkt efter att ha avslutat ett kapitel fortsätter till nästa. Emellanåt känns boken mer som en deckare än en feel good, även om den kanske inte skulle kunna gå att placera i någondera kategorin. Juristen Andrea får ett märkligt uppdrag när en anonym man via några gömda brev vill berätta sitt barnbarn Antons historia. I jakten på sanningen om den unge mannens liv blir Andrea medveten om de mindre bra val hon själv gjort i livet som ensamstående mamma. Hon börjar också fundera på om det hon jagat hela livet – en högre position på karriärstegen – egentligen är det hon innerst inne vill. Snart kommer hon att ställas inför ett livsavgörande val.

På så sätt är ”Tack och förlåt” en klassisk feel good – huvudpersonen är vilse i livet och läsaren förstår ganska snart vad som är det uppenbara svaret. Boken innehåller också en del romantik, även om den inte är central för vare sig handlingen eller upplösningen. Mer än så vill jag inte säga för att inte spoila för mycket. Det är, bortsett från själva mysteriet, en rätt realistiskt skriven historia, vilket kanske gör den något mindre klassisk feel good och jag kan tycka att obalansen mellan den eftersträvade realismen och den spännande men orealistiska gåtan gör att boken haltar lite. Det hade kunnat lättas upp med humor. I vår egen roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv” till exempel, har vi en lika osannolik historia men vi ger heller aldrig sken av att boken ska vara realism. Istället skruvar vi till de humoristiska och absurda situationerna lite extra och låter handlingen utspela sig i en fiktiv stad. Men jag kan köpa storyn i Westerlunds roman ändå, den är tillräckligt spännande och kreativ.

Det största klagomålet jag har på ”Tack och förlåt” är som så många gånger förr: korrekturläsningen.

Lite tryckfel här och där kan jag stå ut med men när ett blått paket i nästa stund är rött och – ännu värre – en karaktär plötsligt byter namn, då är det lite för mycket. Illusionen bryts och det tar en stund för mig att komma över det och komma in i läsningen igen. Som författare skäms jag djupt över alla fel jag kan hitta i mina böcker sedan de gått till tryck. Och då har jag ändå aldrig gjort sådana missar som de ovan nämnda. Förlåt, Lisa Westerlund!

Boken handlar ganska mycket, får man väl säga, om hundar. Så om du är en hundmänniska från Norrtälje kommer du förmodligen älska den här boken. Själv är jag kattmänniska och tycker mest att hundar är korkade och ofräscha (förlåt mig, alla hundälskare!) men jag kan ändå uppskatta att det finns ett djurinslag i boken, som även detta är realistiskt skrivet. Jag uppskattar också att författaren undvikit att klämma in en massa PK-grejer (läs: woke vänsterliberalism), vilket annars tenderar att smutsa ner mycket av nutida litteratur. Att hon låter karaktärerna använda sig av ”modern teknik” är väl mest naturligt med tanke på den eftersträvade realismen. Hur det dock står sig i längden får väl framtiden utvisa. Kommer nästa generation förstå sådant som ”svajpa på Tinder” till exempel? Kommer nästa generation överhuvudtaget läsa fysiska böcker, kan man i och för sig lite uppgivet fråga sig. Men om de gör det så tycker jag absolut att ”Tack och förlåt” kan vara en av de böcker som får leva kvar.

Kontroll och tragedi – recension av ”Lova mig tystnad”

Jag läser de första raderna i ”Lova mig tystnad” av Mattias Edvardsson. Jag får läsa om dem ett par gånger och tänker: gud så pretentiöst och dåligt. Det lovar inte gott. Men har jag börjat läsa en bok måste jag läsa hela, det är ytterst sällan som jag avbryter läsningen, inte ens med böcker som med jämna mellanrum får mig att utbrista: ”men vad dålig den är!” Jag pinar mig vidare och hoppas på det bästa. Och med Edvardssons bok behöver jag faktiskt inte pina mig igenom särskilt många sidor innan berättelsen tar fart och tar tag i mig. Visst stör jag mig fortfarande på en del saker, till exempel hoppandet i tid fram och tillbaka och de melodramatiska kapitelnamnen (som faktiskt inte riktigt stämmer överens med berättelsen men på vilket sätt kan jag inte avslöja utan att spoila boken för den som vill läsa den).

Ibland blir också karaktärerna nästan karikatyrer eller stereotyper, men kanske är människor sådana?

”Lova mig tystnad” är en spänningsroman mer än en klassisk deckare. Jag får samma känsla som när jag läser Margaret Yorke. Det är mer psykologi än kriminologi. Faktiskt får vi knappt veta någonting om vad som hänt. Var det ett brott eller ej? Vari bestod brottet egentligen? När sanningen väl uppdagas i slutet av boken blir jag som i Yorkes romaner tvungen att bläddra tillbaka. Var det så det var? Det hade man aldrig kunnat gissa. Dock saknar jag i Edvardssons bok den känsla av rättvisa och förtjänt straff som Yorke ofta avrundar med.

Edvardsson må vara en mästare i att bygga spänning, han är dock lite sämre på att förlösa den.

Läsaren följer inte polisens arbete utan de anhörigas tankar och känslor. Mycket kan jag känna igen mig i och stundvis blir läsningen jobbig, eftersom offret i boken är en tonårstjej och mycket av problematiken kretsar kring föräldraskap. Det hade kunnat vara min dotter, tänker jag och ryser. Eller kanske inte. Det är en för mig märklig värld jag får kika in i. Är det såhär vanliga svenska familjer har det idag? En verklighet som jag på sätt och vis har valt att leva utanför. Jag förfäras över telefonernas betydelse i dessa människors liv. Allt kan kopplas till den där lilla skärmen. Ett foto på avvägar, ett meddelande på fyllan, spårningsappar… Tillsammans bidrar de till den oundvikliga och tragiska utgången. Andra fenomen som är helt främmande för mig är statusjakten och idrottsvärlden.

Är det såhär svenskar lever,  frågar jag mig igen. Så… tragiskt på något vis.

Som sagt kretsar mycket av karaktärernas tankar kring föräldraskapet. Att vara mamma är det svåraste som finns, brukar jag säga. Hur vet man hur mycket kärlek man ska ge, utan att det blir påträngande? Och hur mycket gränser ska man dra innan det blir tyranni? Vi följer två familjer. I den ena tillåts lite av varje, i den andra är reglerna strikta. I båda familjerna är det viktigt med prestation och vad andra människor tycker, men på lite olika sätt. Man kan se på frukten om trädet är gott, sägs det. I vilken familj ”lyckas” man bäst med avkomman? Och hur mycket avgörs av generna, snarare än fostran? Det är inte så lätt att säga.

Jag identifierar mig mer med det gränssättande föräldraskapet i boken men det skulle aldrig falla mig in att spåra mina barn med en app, även om jag kunde.

Blir det egentligen tryggare med telefonerna? När jag var ung fick man helt enkelt se till att komma hem när man lovat eller ringa (från en fast telefon) om man blev sen. Idag blir föräldrar oroliga om barnet inte omedelbart svarar på samtal eller sms. Man tänker lätt det värsta och inte att batteriet laddat ur eller att telefonen ligger i en väska. Och som ungdom – vilken mardröm att hela tiden ha ögonen på sig, inte bara från föräldrarna utan även från andra ungdomar. Vem som helst kan ta en bild på dig när som helst och sprida på nätet. Det gäller att du hela tiden ser ut och agerar som om du ägde världen. Hade det som händer i ”Lova mig tystnad” kunnat hända på åttiotalet? Ja, förmodligen, fast i lite annan form och risken hade nog varit lägre. Men det kanske bara är mitt sätt att säga: ”det var bättre förr”.

Kanske är det jag som vuxit upp i en bubbla, och som på sätt och vis håller kvar den bubblan omkring mig?

”Allt blir så mycket enklare med en smartphone”, säger folk gärna till mig när jag berättar att jag inte har någon. En del medger till och med att de inte skulle klara sig utan den, för allt finns ju i mobilen. Enklare, möjligen, men bättre? Tveksamt. Visst är det lite krångligt ibland att inte ha en så kallad smart telefon, eller ett facebook-konto, men jag har åtminstone lite frihet och anonymitet kvar. Inte har det blivit lättare att få tag på folk heller, när man ser vem som ringer kan man välja om man vill svara eller ej. Och inte kommer vi närmare varann i sociala medier, det är ett opersonligt spel. Jag har hört någon kalla det antisociala medier. Som om det inte var nog med allt annat i tonåren, ungdomar idag har hela detta virtuella universum att ständigt förhålla sig till också. Går det att skydda dem ifrån det? Jag vet inte, jag har gjort mitt bästa och lyckats till en del.

Om man ignorerar inledningen (som jag nu i efterhand inser också haltar rent innehållsmässigt) så skriver Edvardsson riktigt bra. Det är imponerande hur han kan beskriva en tonårstjejs upplevelser, tankar och känslor. Jag tänker att han måste ha en fantastiskt nära kontakt med sina egna barn. Språket är också modernt, kryddat med ungdomliga uttryck. Författaren balanserar dock stundvis på en farlig kant. Risken finns att det blir konstlat och krystat, så som de första meningarna. Som om det inte var hans eget språk. Och vissa uttryck och fenomen är präglade av den skånska miljön. Förmodligen får en skåning ut ännu mer av miljöbeskrivningarna. Men en del saker är förstås ”allmänsvenska” och kontrasten blir tydlig kring dem i boken som inte har ett svenskt ursprung. Även här finns det fallgropar som Edvardsson skickligt undviker. Politiken viskar i utkanten av romanen men blir aldrig mer än just det – en viskning, en stilla aning. Vilket är skönt. Berättelsen får stå i centrum. Och familjen. Precis som det ska vara.

Ett opassande jobb för en kvinna

P. D. James är kanske mest känd för böckerna (och TV-serierna) om kommissarie Dalgliesh. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får han dock bara spela en liten biroll, på ett sätt både som ett dåligt samvete och en idealbild. Huvudpersonen är som titeln anger en kvinna – privatdetektiv Cordelia Gray. Hennes överordnade Bernard Pryde har tidigare arbetat som polis tillsammans med Dalgliesh men alltså startat en egen detektivbyrå och anställt den förvånansvärt unga Gray som sin assistent. När berättelsen tar sin början har denne Pryde begått självmord och testamenterat hela verksamheten, inklusive inventarier, till sin unga kollega.

P. D. James är en mästare på att beskriva människor och miljöer. Hon gör det med fler ord än till exempel Pratchett, men det blir ändå inte tröttsamt eller överdrivet. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får vi följa med till Cambridge och möta både studenter och professorer som med James’ beskrivningar blir mycket levande för läsaren. Detta bidrar också till att göra de mer dramatiska avsnitten riktigt kännbara. Boken är klassad som thriller och inte bara deckare, vilket jag till en början tyckte var märkligt, men sakta med säkert bygger James upp spänningen tills dess du inte kan lägga boken ifrån dig.

Du bara måste veta hur det ska sluta.

Tyvärr är det just James fantastiska förmåga att beskriva detaljer som gör att jag irriterar mig desto mer de gånger hon missar något och det inte blir riktigt trovärdigt. Då bryts plötsligt den fjärde väggen och illusionen försvinner. Cordelia Grays mognad och erfarenhet trots sin ringa ålder är en sådan sak. Skulle man inte få veta att hon bara var tjugotvå skulle man gissa att hon var i fyrtioårsåldern, baserat på hennes självsäkerhet och insikter om mänskligt beteende. Hon är också förvånansvärt orädd och tuff när det kommer till obehagliga upptäckter. Där jag som läsare hade blivit skrämd bortom vett och sans och absolut inte kunnat sova på dagar, går Gray och lägger sig helt obekymrat. Det är också andra detaljer som borde vara självklara men som utelämnas som gör att frågor kvarstår som stör flytet i berättelsen. ”Var inte vattnet iskallt?” ”Varför tvättade hon inte av sig?” ”Hur fick hon dräkten ren på så kort tid och var den inte trasig också?” ”Blommar verkligen stockrosor och gullvivor samtidigt i England?”

Annars är det djupare frågor som väcks. Boken kretsar på sätt och vis kring självmord. Äkta självmord eller mord som förklätts till självmord. Gray som betraktar sig som agnostiker ser inte något fel med att ta livet av sig, om man har goda skäl som hennes chef Pryde till exempel. Men hon tar illa vid sig av det självmord hon anlitas att utreda. Här var en ung man med framtiden för sig, begåvad och med pengar att ärva. Varför hoppade han utan förklaring av studierna och tog ett lågavlönat arbete? Och varför beslöt han sig plötsligt för att hänga sig, med middagen på spisen och ett trädgårdsland halvt uppgrävt? Kan man verkligen drabbas av en så plötslig sinnesförvirring?

Hur kan man dölja sådana sidor hos sig själv för alla andra omkring en?

Vi får också fundera kring familjerelationer, i synnerhet mellan far och son. Vad händer om man inte kan älska sitt barn? Och vad händer med ett barn som inte blir älskat? Kan man fästa sig mer vid en främling än vid sin egen familj? Självklart dyker också den ständiga frågan om brott och straff upp. Ett liv för ett liv? Kan det räcka så? Eller ska straffkedjan fortsätta så att den som tog ut hämnd – så att säga tog rättvisan i egna händer – också ska straffas? Gray inser att livet inte är svart eller vitt och Dalgliesh uttrycker det i slutet med orden: ”det är bra att kunna känna ibland att vissa fall helst bör förbli ouppklarade”. ”Ett opassande jobb för en kvinna” är alltså något så ovanligt som en deckarhistoria där den ska vi säga ”alternativa” rättvisan får gå ostraffad och där privatdetektiven själv blir inblandad i brott. Mer än så tänker jag inte avslöja. P. D. James är trots de irriterande missarna väl värd att läsa. Historien är precis lagom förutsägbar och bitvis gastkramande spännande. Och de välbeskrivna engelska miljöerna är en extra bonus för oss anglofiler.

Titeln är den enda besvikelsen – en recension av ”Mord klockan fem?”

Agatha Christie och Hercule Poirot hör sommaren till för mig. Vi har hela TV-serien med David Suchet i rollen som Poirot på DVD och brukar se om den med jämna mellanrum. Därför är det såklart som Suchet jag ser och hör Poirot i mitt huvud när jag läser ”Mord klockan fem?”. Just i denna roman är den belgiske privatdetektiven dock inte särskilt framträdande. Vi får egentligen följa kommissarie Sharpe mycket mer. Samt naturligtvis de olika misstänkta i denna klassiska pusseldeckare. Men historien inramas av Poirot och hans effektiva sekreterare miss Lemon, där den senare distraheras i sitt arbete av bekymmer som hennes syster upplever på ett studenthem. Konstiga saker händer – föremål försvinner eller has sönder utan någon synbar länk eller röd tråd. Mysteriet triggar, trots avsaknaden av egentligt brott, Poirots nyfikenhet och han börjar göra egna efterforskningar. Bland annat införskaffar han ett antal ryggsäckar och skär sönder dem, vilket kan låta konstigt men som blir fullständigt logiskt utifrån Poirots sätt att arbeta.

Bokens titel är minst sagt missvisande.

Det är en översättningsblunder som är snudd på oförlåtlig. Som läsare undrar jag hela boken igenom när det där fem-mordet ska äga rum. Det dör folk, visst gör det det, och visst är det mord. Men det är ingen som dör klockan fem. Det är inte förrän på sista sidan som ett ljus går upp kring titeln. Originalets titel är ”Hickory, dickory, dock”, vilket anspelar på adressen där allt utspelar sig – Hickory Road. Poirot kommer att tänka på barnramsan ”Hickory, dickory, dock, the mouse ran up the clock, the clock struck one, the mouse ran down, hickory, dickory, dock.” Den här ramsan har alltså översättaren valt att göra om till: ”klockan slog fem, musen sprang hem, hickory, dickory, dock” och från denna missöversättning har man gett hela boken dess galna titel. Man hade enligt mig hellre kunnat använda sig av ”Icke, picke, pö” eller ”App lapp sa att du slapp”, vilket hade passat bättre in på den till synes slumpmässiga händelseföljden i berättelsen. Kopplingen till gatunamnet Hickory Road hade kunnat omnämnas i en översättningskommentar. Eller bara ljudmässigt påminna Poirot – Hickory, Icke picke. Ett tredje alternativ hade såklart varit att inte översätta ramsan alls, mer än i en kommentar. Och titeln på boken hade kunnat vara ”Mord på Hickory Road” eller ”Hickory, dickory, dock”. Jag antar att frågetecknet är där just för att markera att det inte nödvändigtvis kommer ett mord klockan fem. Men det är ändå klantigt.

För övrigt finns inte så mycket att säga. Agatha Christie levererar som vanligt. Hercule Poirot är lika klurig och finurlig och egensinnig som han brukar vara. Karaktärerna är mustigt beskrivna, ibland nästan som karikatyrer och det finns anspelningar både på rasistiska fördomar och kommunistiska tendenser. Misstankarna flyger fram och tillbaka och du har som läsare svårt att hitta rätt bland alla villospår. Det är alltså precis som det ska vara. Och förflyttningen i tid och rum, till en fiktiv verklighet, erbjuder en välbehövlig eskapism i dessa dagar.

Spänning och mångkulturalism i Pratchetts värld

Jag läser ytterligare en bok av Terry Pratchett, denna gång på originalspråk och även om en del engelska ord och uttryck går mig förbi så bidrar språket till en mer komplett upplevelse av Pratchetts underbara värld.

I denna bok – Men At Arms – får vi följa Nattvakten och deras jakt på en mördare beväpnad med ett okänt och ytterst farligt vapen; ”the gonne”. Som många vet utspelar sig livet i Skivvärlden under någon ospecificerad form av medeltid och därför är de mest avancerade vapnen armborst och katapulter. Nattvakten använder sig huvudsakligen av klubbor och svärd. Så när någon kan avfyra ett vapen med enorm precision över långa avstånd, oftast med dödlig utgång (och oförklarliga hål i väggar och kroppar) utbryter en oro i staden. Denna oro underblåser en redan spänd situation mellan stadens dvärgar och troll som sedan urminnes tider inte tålt varandra.

Det är därmed upplagt för en hisnande jakt i kamp mot tiden.

Men At Arms är på sätt och vis en klassisk deckare, insvept i Pratchetts magiska och galna värld med trollkarlar, alkemister, lönnmördare, narrar samt exploderande drakar. Huvudperson är korpral Carrot vars närvaro i ett rum gör att allt annat blir bakgrund. Han är visserligen rätt lång (han räknar sig själv som dvärg eftersom han adopterats av dvärgar som liten men är född människa), men det är inte hans storlek som ger intryck på både människor och andra varelser och får alla att lyssna, det är hans utstrålning. Korpral Carrot är omtyckt av alla och känner nästan alla staden Ankh Morporks invånare vid namn och yrke. När Carrot talar lyssnar man. Han är en enkel man, men beläst och vis. Och när det riktigt hettar till använder han sig av en okaraktäristisk list och lyckas därmed få andra att göra som han vill. Trots att han bara är korpral och svarar inför kapten Vimes (som i boken snart ska lämna in polisbrickan för att bli civil genom sitt giftemål med Morporks rikaste kvinna) är det Carrot som är den naturliga ledaren. Inte bara för vaktstyrkan, utan för hela staden.

Ankh Morpork styrs dock officiellt av patriciern (the patrician) Vetineri, efter att under hundratals år varit utan en rättmätig kung. Vetineri är egenkär, snål och listig. Men också smart – han har upprättat ett system i staden som sköter sig självt. Systemet baseras på de olika gillena. Det finns ett för varje yrke av betydelse. Och de största innehas av vad man skulle kunna kalla kriminella: Tjuvarnas Gille och Lönnmördarnas Gille. Men eftersom de håller sig till vissa regler accepteras de och som sagt, systemet fungerar för de allra flesta.

I början av boken har patriciern utfärdat order om att vaktstyrkan ska göras mer inkluderande, så man har värvat en dvärg, ett troll och en… hör och häpna! Kvinna! Men en oskriven regel är att så länge man tillhör Stadsvakten (Natt eller Dag) så är man en Vakt först och främst, inte sin art (eller sitt kön). Därför tvingas dvärgen Cuddy och trollet Detritus att inte bara lägga ner stridsyxan utan även att samarbeta, vilket under bokens gång leder till en djup vänskap dem emellan.

Terry Pratchett har så många styrkor att det är svårt att peka ut en enda.

Språket är levande och stundvis experimentellt, därav fördelen att läsa hans böcker på engelska, jag tycker synd om den översättare som ska ta sig an hans verk. Mycket är talspråk och slang eller rena ordlekar. Utöver detta innehåller hans böcker små utvikningar om detaljer kring fenomen eller traditioner i Skivvärlden. Allt är mycket underhållande. Men At Arms är också en rolig bok – jag skrattar ofta högt – och humorn handlar mestadels om mänskliga tillkortakommanden, igenkänningsfaktorn är hög, trots de magiska inslagen. Ändå innehåller boken även som sagt sidvändande spänning och även en gnutta tragedi. Pratchett roar sig dessutom med att smyga in små politiska kängor här och där, som det där med en inkluderande vaktstyrka. Emellanåt uttrycker någon att de inte är ”speciests”, vilket inte låter sig översättas så bra till svenska: ”artistiska”? De olika ”etniciteterna” i Ankh Morpork och deras respektive seder och bruk återspeglar vår verklighet i det mångkulturella samhället och de svårigheter som följer med det. Men hos Pratchett är allt skildrat med värme. Inte ens de verkliga skurkarna porträtteras utan medkänsla. Faktiskt skulle man kunna hävda att det enda som är ont på riktigt i Men At Arms, är ”the gonne”, detta mystiska vapen som tycks kunna förvrida sinnet på vem som än håller i det.

Boken innehåller som grädde på moset en underbar kärlekshistoria men mer än så tänker jag inte avslöja. Återigen lämnar Pratchett mig med en känsla av att allt ordnar sig till slut och att livet nog är lite magiskt ändå, mitt i allt det vardagliga. Och det är enligt mig Pratchetts främsta gåva till läsaren.

Stillsamt och intelligent om brott och straff

Det som verkar spretigt i början kommer samman på slutet i Margaret Yorkes ”Nästan sant”.

Till skillnad från föregående bok så gör Margaret Yorkes ”Nästan sant” mig inte besviken. Yorke kallas deckarförfattare men det är ingen klassisk mordhistoria vi får ta del av. Det som gör Yorkes berättelser så speciella är att hon ofta skriver utifrån brottslingens och/eller offrens synvinkel. Och hon ger en nyanserad och mänsklig bild av karaktärerna, vare sig de är ”onda” eller ”goda”. Ja, faktiskt finns det egentligen ingen klar gräns mellan dessa båda ytterligheter. Yorke arbetar i gråzonen. Stillsamt och metodiskt tar hon oss genom händelseförloppet, utan att skygga för det hemska, men också utan att grotta ner sig i det. Istället är det psykologin som är det intressanta. Det, och samhällskritiken. För det finns det mycket av hos Yorke.

Hon låter karaktärerna filosofera över klass, fattigdom och fostran (eller frånvaron av) som orsaker till kriminalitet samt rättssystemet med alla dess fel och brister.

Vad är det som gör att vissa människor blir kriminella? Och skulle hårdare straff bidra till minskad brottslighet?

Ett tema i Yorkes romaner är just rättssystemets tillkortakommanden. Ofta tar hennes karaktärer lagen i egna händer. Och samtidigt som läsaren inte ombeds ha överseende med moraliskt tvivelaktiga handlingar så tillåter hon rättvisan (den utanför lagen) att ha sin gång. Åtminstone så är detta fallet i ”Nästan sant”.

Utan att avslöja för mycket så kan jag berätta att romanen tar sin utgångspunkt i en våldtäkt och vilka följdverkningar denna får för alla inblandade. En sådan handling kan såklart inte göras ogjord, men kan såret läka om rätt person tar ut hämnd? Det är lite kul att huvudpersonen även i denna roman (liksom i den förra jag läste) heter Hannah. Jag lovar, jag har inte valt böcker utifrån karaktärernas namn, jag har inte ens läst baksidestexten innan jag börjat läsa boken. De böcker jag läser är sådana som jag har haft ”på kö” eller i hög i väntan på läsning. Och den högen matar jag på underifrån så att säga. Läsordningen blir mer eller mindre slumpmässig. Därför är sådana här synkroniciteter desto mer uppseendeväckande. Båda Hannorna blir också överfallna, vilket jag verkligen får hoppas att jag slipper. Maken och jag brukar skoja om att det enda man får slå sin partner med är häpnad.

Hursomhelst. Yorkes romaner, och denna är inget undantag, belyser frågan om ont och gott, eller kanske rätt och fel. Och det är ju en evig fråga som även jag har grubblat mycket över. Kan man säga att en handling alltid är ond? Finns det tillfällen när det är rätt att döda en annan människa? Och i förlängningen: finns det människor som är onda? I dessa tider när personligt ansvar närmast är ett skällsord, eller ett tabu kanske, så vill man gärna skylla kriminalitet på faktorer utanför den skyldiges kontroll: ”Han kan inte hjälpa det – hans pappa slog honom när han var liten.” Eller: ”Skolan gjorde inte sitt jobb, han började skolka och på den vägen är det.” Men, och det här funderar även Yorkes karaktär Derek över, det finns barn som blir slagna och som inte klarar skolan som ändå växer upp till fungerande och laglydiga medborgare. Någonstans har du ändå alltid ett val.

Det är en farlig väg att gå att skylla ondskan på utomstående faktorer.

För då är ju även mördaren bara ett offer och kan inte ställas till svars för sina handlingar. Och då är ju en människa förstörd för livet av en svår barndom. Ett straff är orimligt, en behandling omöjlig. Så vad ska vi då göra med alla dessa unga människor som dras in i kriminalitet? ”Nästan sant” är skriven utifrån brittiska förhållanden 1994, men den känns högaktuell i Sverige idag.

Slutligen några ord om Yorkes berättarstil och kunnande. I början av ”Nästan sant” känns det som om författaren mest fyller ut sidorna med visserligen intressant men till synes irrelevant information. Hur har detta något att göra med det begågna brottet, undrar man. Och när upplösningen närmar sig och alltfler trådar vävs samman känns det ändå ett tag som om vissa saker inte hör till. Men sedan knyter Yorke ihop säcken på det mest briljanta vis, och trots att jag gissat utgången är jag ändå överraskad och jag är tvungen att bläddra tillbaka i boken och läsa om vissa stycken. Kan det verkligen stämma? Jodå, Yorke har tänkt på alla detaljer och valt sina ord med omsorg för att kärleksfullt vilseleda läsaren. Om jag blir lurad är det bara mitt eget fel. För att jag dragit förhastade slutsatser, varit fördomsfull eller bara inte lagt märke till de små ledtrådarna som författaren petat in i sprickorna i väggen. Ja, just det, när det gäller detaljer undrar man (med en liten rysning) hur Yorke kan veta så mycket om metoder och tekniker använda i den undre världen. Hon har också stor inblick i hur rättssystemet fungerar och tycks känna till mycket om fängelsemiljö. Antingen har hon lagt ner mycket möda på research eller så har hon själv några skelett i garderoben. Oavsett så är hon definitivt en av mina favoriter i deckargenren.