Det slog mig att jag inte läst någon barnbok i mitt bokmaraton så när sonen rensade igenom sin bokhylla snappade jag åt mig ”Små mekaniska mirakel” av Lissa Evans. Boken handlar om pojken Peter Lutten som genom en serie mystiska och smått magiska händelser följer i spåren av sin pappas farbror Tony som försvann under andra världskriget. Och med försvann menas verkligen gick upp i rök. Tony Lutten var nämligen en berömd trollkarl eller snarare illusionist, för han trodde egentligen inte själv på magi förrän den där ödesdigra dagen då hans fästmö försvann och han begav sig av för att hitta henne.
Tony lämnar efter sig en mekanisk verkstad som han till en början tänkt ge åt Peters pappa. Men Peters pappa är inte den rätta sortens pojke visar det sig, han är inte så intresserad av det magiska utan tycker mer om att fördjupa sig i ords betydelser (vilket väl i och för sig också kan liknas vid magi). Istället blir det Peter som snubblar över uppdraget att leta rätt på den hemliga verkstaden. Till sin hjälp tvingas han ta den jämnåriga flickan April, som är en av tre identiska systrar i grannhuset. April är smart och dessutom längre än den kortvuxne Peter, vilket visar sig användbart i jakten på ledtrådar. Ytterligare hjälp får de via en av Tonys ungdomskamrater, den blinda läraren Leonora och hennes ledarhund Pluto.
Men äventyret vore ju inte komplett utan en rival om skatten, inte sant? Och självklart finns även en sådan. I detta fall är det borgmästaren, tillika magiläraren Jeannie Carr. Hon driver firman Yrkeshemligheter AB och vill gärna lägga vantarna på den store Tony Luttens magiska verkstad.
Boken är lättläst med ett bra flyt i språket, vilket ju nästan är ett krav för en barnbok.
Den är på nästan trehundra sidor, och det är mycket för nutida ungdomar att ta sig igenom. Kanske skulle den göra sig bäst som högläsningsbok. Evans kan med några korta meningar beskriva sina karaktärer så att de blir ytterst levande för läsaren. Jag blir särskilt förtjust i Peters pappa som använder svåra ord när han pratar, även med Peter. Pappan är korsordskonstruktör och tar sig an alla vardagliga små problem som vore de gåtor i ett korsord. Peters mamma är forskare och upplevs som huvudsakligen frånvarande i Peters liv. Men man anar ändå en stor kärlek mellan de tre, även om de inte alltid når fram till varandra. Peter är en smart kille och det är uppenbart varifrån han fått sin intelligens. Trots att föräldrarna inte alltid förstår vad som pågår framställs de inte som dumma eller ens självupptagna. Peter förstår att sätta värde på deras kunskaper när han behöver dem. Han fogar sig också efter deras önskemål, även om det ibland sätter käppar i hjulet för hans egna. I många barnböcker med en ung hjälte framställs föräldrarna (ofta styvföräldrar) som elaka eller korkade, så det är positivt att Evans har valt den här vägen.
Det finns faktiskt barn som älskar och respekterar sina föräldrar och föräldrar kan visa kärlek på många olika sätt.
Mekaniken och magin går hand i hand i Evans bok. Å ena sidan framställs magin som enbart smarta tricks förverkligade genom genialiska apparater, å andra sidan leder mekaniken fram till riktig magi och en parallell verklighet. En parallell verklighet? Nu igen? Jag dras tydligen till denna typ av berättelser. För ett par år sedan läste jag Stephen Kings ”Liseys berättelse” som också handlar om detta – där försvinner huvudpersonens man in i en annan värld. Bokstavligen. Och jag vet att när jag läste det tänkte jag att ja, det är möjligt. Det finns andra världar vi kan resa till, och inte bara genom böckernas magiska universum. Utan på riktigt.
Nyligen har jag börjat experimentera med så kallad ”lucid dreaming”, det vill säga att drömma medvetet. Det ska gå att träna upp den här förmågan så att nattens drömmar kan bli styrda upplevelser. Jag drömmer otroligt mycket, har alltid gjort det, och ibland får jag känslan av att drömvärlden är den verkliga världen och att det vi tror är verklighet egentligen bara är ett litet drömfragment. Så mycket mer är möjligt i drömmen. Jag har ofta fått svar på frågor genom mina drömmar, ibland löst stora problem tack vare dem. Men det sker alltid till synes slumpmässigt, utan kontroll. Så möjligheten att träna upp förmågan att medvetet välja drömmar känns otroligt lockande. All mänsklig (och kanske gudomlig) kunskap finns där, i det undermedvetna. Tänk vilka genvägar till framgång! Till viss del handlar det såklart om flykt också. När livet känns trist eller svårt är det en välsignelse att kunna somna och drömma sig bort. Så är det för Tony Lutten och hans fästmö. De vill inte leva mitt i ett brinnande krig utan ta sig tillbaka till en enklare tid. Och med risk för att spoila boken: de får sin önskan uppfylld. Magi eller fantasi? Välj själv.
”De tre miss Margarets” av Louise Shaffer är ytterligare en sån där bok som jag plockat upp på måfå på loppis och jag hade inga som helst förväntningar men den verkade spännande. Historien utspelar sig i amerikanska Södern och spänner över flera decennier i och med att huvudpersonerna minns tillbaka till tidigare skeenden som lett fram till den händelse som inleder boken. Detta hoppande fram och tillbaka i olika personers minnen, samt det rätt så stora och komplicerade persongalleriet gör boken emellanåt lite tungrodd. Men det finns ändå en ständigt närvarande spänning i det outtalade mysteriet som gör att man vill läsa vidare.
Boken är välskriven, det kan jag verkligen inte klaga på men efter ett tag blir det uppenbart vilka värderingar och åsikter som författaren har och vill lyfta fram och tyvärr irriterar det mig en smula.
Låt mig säga såhär: boken innehåller frågor om rasism, homosexualitet, feminism, vaccin och demokrati. Jag suckar och undrar över varför det så ofta måste bli politik av allting. Vita människor framställs som korkade och/eller förtryckande, konservativa som inskränkta, lesbiska som fritänkare, vaccinmotstånd som primitivt och så vidare. Jag förvånas över hur många av de böcker jag läser, oavsett genre eller tidsperiod, som lyckas nämna Hitler, ibland liksom apropå ingenting. Som om det är någon sorts kod. Den här boken är inget undantag. Även ordet konspirationsteori lyckas författaren klämma in och jag är förvånad över att inte Donald Trump slängs in på köpet. Allt det här har egentligen ingenting att göra med berättelsen. Jo, möjligen rasism och jag får som läsare känna mig lite rasistisk när jag är tacksam för att karaktärernas hudfärg i de flesta fall anges tidigt i boken och för att jag blir osäker på vilken hudfärg jag i huvudet ska ge åt andra. Det som för mig från början inte har någon betydelse blir plötsligt jätteviktigt och om jag inte vet eller bryr mig är jag ju rasist! Något jag kan tycka känns lite bakvänt. Jag hörde en svensk youtuber som berättar om svensk kultur på engelska, räkna upp en del saker som är konstiga för svenskar. En av sakerna var frågan om ras. I Sverige behöver du aldrig ange din ras i kontakt med myndigheter eller bank till exempel, men som jag förstod det är det vanligt i USA. Vem är mest rasist?
Frågan om kvinnlig frihet blir också konstig. De tre kvinnorna Margaret (i boken kallade Lillan, Maggie och Peggy) förblir barnlösa av tre helt olika anledningar. Och även om författaren tycks vilja framhålla det fantastiska i att vara lesbisk eller feminist så kommer hon inte ifrån att också visa hur barnlöshet och frånvaron av en man kan vara förödande för en kvinna. Faktum är att det just är kärleken till ett barn som ger upphov till den fruktansvärda hemlighet som de tre kvinnorna delar. Författaren tycks både vilja äta kakan och ha den kvar när äktenskapet och moderskapet framställs som en kvinnofälla, samtidigt som frånvaron av dessa institutioner endast leder till olycka och död. Visst finner de kvinnliga huvudkaraktärerna en viss tröst i sitt systerskap men det kan aldrig till fullo ersätta det de valt bort. Eller tvingats välja bort i ett fall.
Men jag kanske dömer för hårt med mina färgade glasögon.
Kanske vill författaren verkligen visa upp mänsklighetens alla sidor. I alla fall blir det en intressant filosofisk berättelse om ont och gott och rättvisa. Inget brott bör få gå ostraffat, men måste straffet följa på brottet eller kan det komma på andra vägar? Och vem avgör vad som är ett brott eller ett lämpligt straff? Kan ändamålet helga medlen? Hur stor hänsyn ska tas till en eventuellt drabbad tredjepart? Den unga och vilsna Laurel får sitt liv på sätt och vis förstört av det de tre Margarets har gjort. Hon får inte förrän i slutet på boken veta på vilket sätt och då tvingas hon ta ställning till vad som egentligen kan skyllas på dem och vad som kan skyllas på hennes egna eller andras reaktioner. I det stora spelet – vem vinner och vem förlorar? Har rättvisa skipats? Kan vi lägga händelsen till ro?
Något värt att tänka på efter att ha läst den här boken är: vilka gamla trauman – mina eller andras – håller jag vid liv? Kan jag släppa taget om dem? Kan jag resa mig upp, borsta av generationsdammet och börja gå mot en bättre framtid utan att se tillbaka? Vi kan lära av historien utan att ständigt återuppleva den. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom som någon sa. Och det kanske låter omöjligt eller rentav omänskligt, men i ärlighetens namn, på vilket sätt blir världen bättre av att vi plågar oss själva för gamla misstag? Därför tänker jag inte hänga upp mig på PK-dravlet heller. Det får vara som det är med det. Och är jag rasist utan att förstå det så får jag väl vara det.
Jag återvänder till Terry Pratchett, Skivvärlden och den unga häxan Tiffany Aching. Denna gång på engelska eftersom böckerna om Tiffany tråkigt nog inte blivit översatta till svenska, förutom den första, den jag redan recenserat: ”Små blå män”.
Förvisso gör sig Pratchett bäst i originalspråk men man skulle önska att fler kunde få ta del av hans fantastiska värld.
I den första boken om Tiffany, där hon bekämpar alvdrottningen, fick vi träffa de små blå männen: The Nac Mac Feegles och de är med även i denna bok: ”A Hat Full of Sky”. Tiffany har blivit ett par år äldre och beger sig till bergen för att gå i lära hos en mycket speciell häxa, Miss Level. Det mest speciella med Miss Level är att hon har två kroppar. Det är lite svårt att förklara men på sätt och vis är det den precisa motsatsen till en multipel personlighet, där en kropp har två eller flera identiteter. Miss Level är en person men hon har två kroppar, vilket oftast är mycket praktiskt, eftersom hon får dubbelt så mycket gjort och kan befinna sig på två ställen samtidigt. Dock är det en egenskap som andra människor kan tycka är lite för mycket att hantera, så hon försöker att inte göra så stor sak av det och helst bara visa sig för andra en kropp i taget. Tiffany är dock minst lika speciell som Miss Level och vänjer sig snabbt vid dubletthäxan. Det är helt andra saker som utmanar den unga aspiranten i den här boken.
Det största hotet mot hennes utveckling och faktiskt liv är något som kallas en hiver. Man kan undra vad det svenska ordet för detta fenomen skulle vara. På franska betyder hiver vinter, vilket kanske ger en vink om vad en hiver innebär för en människas själ. Den liknas vid en demon, men till skillnad från en demon har en hiver ingen egen tanke eller vilja. En annan jämförelse är en parasit, eftersom hivern är beroende av att hitta en värdkropp att ta över. Väl inne i en kropp – mänsklig eller djurisk – tenderar hivern att förstärka de mest negativa tendenserna hos värden. En hiver kan inte dödas men brukar till slut ta död på värdkroppen. Därför är det med stor fasa som de små blå männen upptäcker att en hiver har tagit sikte på Tiffany. Och det anordnas snabbt en räddningsexpedition för att stoppa hivern innan den når Tiffany. Kommer Macfeeglarna att lyckas? Det får du veta om du läser boken.
Det ligger nära till hands att jämföra böckerna om Tiffany med böckerna om Harry Potter.
Fast i det här fallet har vi en kvinnlig hjältinna och humorn är mycket mer framträdande hos Pratchett än hos Rowling. Jag kan också tycka att det finns ett större djup, en stor människokännedom hos Pratchett som gör karaktärerna mindre stereotypa och på sätt och vis lättare att relatera till, trots att vi alltså rör oss i en magisk värld. Man kan se hivern som de hormonella förändringar som uppstår hos en tonåring, när tankar, känslor och ord inte alltid känns som våra egna. Plötsligt säger vi saker vi kanske inte menar, eller gör saker som är mindre genomtänkta. Boken är därför perfekt som utgångspunkt för samtal med en tonåring.
Tiffany reflekterar mycket kring sina egna och andras reaktioner. Hon har de för sin ålder rätt ovanliga ”eftertankarna” eller ”third thoughts” som berättar hur saker och ting verkligen förhåller sig. Hur ska man förklara de olika tankenivåerna first thoughts, second thoughts och third thoughts? Säg såhär: en tonåring kan tycka att hon är störst, bäst och vackrast, det är first thoughts. Second thoughts är de tankar som talar om för henne att hon är värdelös och totalt misslyckad. Third thoughts säger henne att även om hon är helt unik, fantastisk och värdefull så kan hon också misslyckas och göra fel, och det är okej.
Att bli vuxen innebär att lära sig att lyssna framför allt till sina third thoughts.
Det finns något hos Terry Pratchetts böcker som klingar sant för mig. Trots de helt otroliga och magiska företeelserna och händelserna känns det helt riktigt att karaktärerna kan röra sig mellan parallella världar. Det är som om minnen väcks till liv hos mig när jag läser och det ger en underbar känsla av bekräftelse, av att komma hem, av att det finns Möjligheter för mig.
I ”A Hat Full of Sky” får vi också möta Mormor Vädervax som är den häxa som alla andra häxor fruktar och ser upp till. Hon är helt enkelt bäst. Tiffany reflekterar kring hur ensamt det måste kännas på toppen och hur kluven man skulle känna sig i den positionen. För det enda sättet att hitta en jämlike i det läget är att bli besegrad. Kan det vara en lättnad att inte vara bäst på allt? Kan det således innebära en seger att förlora? Man anar i slutet av boken att Mormor Vädervax i Tiffany ser en jämlike, eller åtminstone fröet till en, och kanske detta både gläder och utmanar henne? Någon gång måste en generation ge efter för nästa och third thoughts skulle säga att det är helt i sin ordning.
Tiffany funderar också mycket över vad som är magi och inte, vad som är verkligt och inte. Mormor Vädervax konstaterar att allt egentligen bara är någons berättelser. Att solen går upp på morgonen är en berättelse. Att gräset växer en annan.
”Change the story and change the world”, säger Mormor Vädervax.
Detta slår an en sträng djupt inom mig. En gång gjorde jag en visualisering kring mitt syfte i världen. Jag tyckte själv att jag inte hade så mycket att komma med i en kris. Jag är inte så värst bra på att producera mat eller skydd, eller ta hand om skador. Det enda jag egentligen kan är ju att skriva och berätta. Det mättar inga magar. Men i min vision fick jag budskapet att människan alltid kommer att behöva berättelser. Så kanske det finns en plats för mig ändå. Change the story, change the world. Vi är i desperat behov av nya berättelser i världen. Alltför länge har vi suttit fast i de gamla. Och det är den här typen av berättelser vi behöver: berättelser om den lilla människan som utför stordåd. Berättelser om små händelser med stor genomslagskraft. Berättelser om hur ordning vinner över kaos, hur empati och viljestyrka kuvar de djuriska drifter som hotar att ta över oss.
Jag undrar varför så få av Terry Pratchetts böcker blivit översatta till svenska? Kan det vara för att det är svårt – att så mycket av hans intelligens och humor är knutet till språket? Ja, kanske. Men jag misstänker att det har att göra med att Pratchetts ord (oavsett språk) utgör ett hot mot den ”hiver” som lever i världsandan idag. Pratchett får oss att tänka själva, att lyssna på våra third thoughts, så att vi mognar och upptäcker djup och styrka som vi inte hade en aning om att vi besatt. Och med denna kraft kan vi mota ut odjuret ur vårt innersta och ta tillbaka magin i världen. Den magi som vi har rätt till och som egentligen faller sig helt naturlig för oss.
Under den så kallade pandemin kom jag att följa en youtuber vid namn Björn Bull-Hansen. Hans lugna trygga stämma och engelska med gullig norsk brytning utgjorde en fast hållpunkt i en kaotisk värld. Björn filmar sina videor ute i skogen, där han gör upp eld på vikingars vis och filosoferar över världssituationen. Egentligen började han med videor om just vikingaliv och han skriver även romaner som utspelar sig på vikingatiden. Jag kände efter att ha sett ett stort antal av hans videor att jag ville uttrycka min tacksamhet på något sätt. Men min reklamblockerare (antar jag) gör att jag inte kan kommentera på Youtube så jag kunde inte bara lämna en positiv kommentar. Björn är ju en kämpande författare, precis som jag, tänkte jag. Det bästa jag kan göra är att köpa hans böcker. Sagt och gjort, i nästa bokbeställning lade jag med ett par av hans vikingaromaner som blivit översatta till svenska.
Min bild av Björn som en stackars kämpande självpublicerad romanförfattare med drömmar kom snart på skam.
Det visar sig att Björn Bull-Hansen är en av Norges främsta författare just nu, och det med rätta! Sällan stöter man på sådan mångfacetterad, levande och välskriven litteratur. Jag, som aldrig varit särskilt intresserad av vikingar (i synnerhet inte den krigiska aspekten) sugs direkt in i berättelsen om Jomsviking Torstein Tormodsson, trots att den är oerhört brutal. Detaljerat beskriver Björn hur män hugger varann till småbitar eller utför den grymmaste tortyr på män, kvinnor, barn och djur. Jag får inte detta att gå ihop med den lågmälde skäggige farbrorn på Youtube. Vem trodde att han kunde ha sådana hemska bilder inom sig? Just den här kontrasten mellan det goda och milda hos människan, och det onda och djuriska, är ett centralt tema genom boken och jag tvingas möta mina egna mörka sidor när jag ivrigt hejar på Torstein i hans bärsärkagång för hämnd. Det är nästan så jag beklagar att jag är kvinna och för klen för att gå ut i strid. Vad är det som gör människan sådan? Vad är det som förmår en man att slå ihjäl en annan, och inte bara med ett snabbt dödligt hugg, utan på det mest utdragna och plågsamma sätt? Nu vet ju inte jag om berättelsen är historiskt korrekt, det ljugs ofantligt mycket om vår historia och det mesta är rena rama gissningarna, men att människor besitter de här egenskaperna än idag är ju tydligt. Det såg vi under Irak-kriget och det sker idag i Gaza.
Jag berör också den här frågan i min senaste bok ”I huvudet på en foliehatt” där jag försöker bena ut vad det är som gör människor onda, även om det bara blir ett skrapande på ytan.
Björns huvudkaraktär Torstein är egentligen en känslig pojke. Han tycker inte om att döda djur utan försöker ofta istället rädda livet på skadade fåglar och ekorrar. I romanen tar han sig an en trebent hund och en halt häst. Han vill aldrig bli en viking – en sådan som plundrar och slåss. Ändå är det precis där han hamnar och samvetet plågar honom ofta. Det verkar på något sätt vara hans öde och helt oundvikligt. Den triggande händelsen är förmodligen bevittnandet av faderns brutala död. Det, och att Torstein förs bort som träl under grymma förhållanden, föder hos honom en längtan efter hämnd. Jag kan mycket väl tänka mig att detta var en del av den vikingatida kulturen, precis som med hederskulturen hos vissa grupper idag. Ett liv för ett liv. Men vikingarna kunde också erbjuda en bot i form av silver till exempel, för att minska blodspillan. Man kunde också duellera om saken (så kallad holmgång), inte till döds utan till första blodsdroppen. Detta förutsätter dock någon form av tillit hos båda parter. Hur kan jag vara säker på att du inte bara slår ihjäl mig och tar tillbaka silvret? Eller att du inte fortsätter hugga efter mig sedan första droppen blod spillts i holmgången? Just den bristande tilliten till andra människor är något som framträder tydligt i ”Jomsviking” och jag undrar om det verkligen var så illa. Var man hela tiden på sin vakt gentemot andra människor? Kunde man när som helst bli ihjälslagen för en struntsak? Det måste ha varit utmattande att leva så, i synnerhet för kvinnorna, tänker jag. De var ju helt försvarslösa och skulle dessutom ansvara för barnen och hemmet. Hur kan man fästa sig vid ett barn eller en man om man vet att de närsomhelst kan ryckas ifrån en på det mest brutala vis?
Man skulle kunna tro att alla människor var helt känslokalla.
Men så beskriver inte Bull-Hansen sina karaktärer. Tvärtom, de har starka känslor av alla sorter och broderskapet väger tungt. Ändå är det som om männen bara är spelpjäser i ett politiskt spel, utan möjlighet att välja vid vems sida de kämpar. Än verkar den ene kungen mer rättrådig och legitim, än den andra. Vän blir fiende och fiende blir vän. Torstein har svårt för detta. Han tycks längta efter ett absolut sant och rätt val. I detta kappvändande kaos finns det till slut bara ett ledljus: att hämnas faderns död. Allt kommer att ordna sig bara han får göra detta. Jag vill inte spoila historien för mycket så jag ska inte säga om han får sin hämnd eller ej. Men idén om att det finns något som är sant och riktigt finns väl hos oss alla tänker jag. Och i likhet med Torstein söker vi efter en mening om ingen presenterar sig för oss. För en del blir det sport, för andra utseende. Och för en del av oss leder det till (många gånger fruktlösa) försök att ”rädda världen”.
Torstein vill egentligen bara leva i fred och frihet med de sina, precis som de flesta av oss, skulle jag vilja säga. Ändå blir han indragen i konflikter som inte är hans och han blir beroende av andras välvilja. Jomsvikingarna kallar sig fria män men egentligen är de hyrda soldater och skyldiga att lyda minsta vink från den som för tillfället betalar deras lön. Parallellerna till dagens ekorrhjul är tydliga. Jag minns när jag gick i en frihetsdemonstration i Stockholm under pandemin och människor vid sidan av tåget hånfullt kommenterade: ”vadå, vi är ju fria”.
Men blott en uppsägning eller skilsmässa bort väntar ruinen, en parkbänk och en flaska i en papperspåse. Hur fria är vi?
Bull-Hansen beskriver vikingalivet på ett otroligt levande sätt och samtidigt som jag fryser genom ben och märg när jag läser om hur karaktärerna faller i vattnet bland isflak, eller kurar under en gran i hällande höstregn, kan jag inte låta bli att tänka att jag ville leva så. När Torstein och hans bror tar sig igenom vildmarken med knappt mer än kläderna på kroppen kan de ändå värma sig vid en eld, finna mat och bygga både vindskydd och en båt. Allt de behöver finns där i skogen och vattnet. Skicka ut en nutida människa i moderna bomullskläder i skogen utan annat än lite eldstål och flinta och se hur bra det går. Att kunna överleva själv i vildmarken måste vara den ultimata friheten, tänker jag och funderar på vad jag skulle behöva packa i en ryggsäck för att klara mig en vecka på flykt undan det moderna men ack så bräckliga samhället. Men vem lurar jag? Det är så mycket enklare och skönare att sitta framför brasan i kaminen hemma, med en kopp rykande varmt kaffe (tillagat med hjälp av en elektrisk vattenkokare) och försjunka i en fantastiskt välskriven och spännande roman av Björn Bull-Hansen.
Jag var inne på Roslagens Bokhandel och nu vill jag slå ett slag för att stötta dina lokala handlare. Jag är själv skyldig till mycket internetshoppande, särskilt av böcker, så den här påminnelsen är riktad till mig också: handla så mycket du kan fysiskt, lokalt och med kontanter. Annars kommer vi snart inte att ha några butiker eller någon frihet kvar.
Roslagens Bokhandel tillhör en av dem som kämpar på trots den svåra konkurrensen och är väl värd vårt stöd, vi som fortfarande läser fysiska böcker.
Nog om det. Jag fick tips om en lokal författares verk: ”Tack och förlåt” av Lisa Westerlund. Jag vet inte om jag förstod att det var en lokal författare förrän jag började läsa och insåg att handlingen utspelar sig i Norrtälje, men det var ju lite extra kul förstås. Jag vet inte heller någonting om Westerlund, mer än det som står på baksidan. Inte heller känner jag till förlaget Word Audio Publishing men omslaget var tilltalande i alla fall.
Huvudpersonen Andrea är i min ålder och återigen slås jag av hur vissa böcker tycks passa så väl in i mitt liv just nu. Det här är inte den första boken i mitt bokmaraton som skildrar en knepig mor-dotter-relation. Och även om det gör det lite jobbigt att läsa så är jag nyfiken på hur lösningen ser ut i just detta fall. Att historien är fiktiv gör den inte mindre lärorik, tänker jag. Personskildringarna är trovärdiga och intressanta, språket är enkelt och relaterbart. Det sägs att om du ska framföra kritik ska du se till att börja och avsluta med beröm, så det tänker jag försöka göra här.
”Tack och förlåt” har en intressant handling som gränsar till det otroliga och just därför är svår att förutsäga, vilket gör boken tillräckligt spännande för att jag ska ha svårt att lägga den ifrån mig.
Kapitlen är korta och lämnar ett sug som gör att jag direkt efter att ha avslutat ett kapitel fortsätter till nästa. Emellanåt känns boken mer som en deckare än en feel good, även om den kanske inte skulle kunna gå att placera i någondera kategorin. Juristen Andrea får ett märkligt uppdrag när en anonym man via några gömda brev vill berätta sitt barnbarn Antons historia. I jakten på sanningen om den unge mannens liv blir Andrea medveten om de mindre bra val hon själv gjort i livet som ensamstående mamma. Hon börjar också fundera på om det hon jagat hela livet – en högre position på karriärstegen – egentligen är det hon innerst inne vill. Snart kommer hon att ställas inför ett livsavgörande val.
På så sätt är ”Tack och förlåt” en klassisk feel good – huvudpersonen är vilse i livet och läsaren förstår ganska snart vad som är det uppenbara svaret. Boken innehåller också en del romantik, även om den inte är central för vare sig handlingen eller upplösningen. Mer än så vill jag inte säga för att inte spoila för mycket. Det är, bortsett från själva mysteriet, en rätt realistiskt skriven historia, vilket kanske gör den något mindre klassisk feel good och jag kan tycka att obalansen mellan den eftersträvade realismen och den spännande men orealistiska gåtan gör att boken haltar lite. Det hade kunnat lättas upp med humor. I vår egen roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv” till exempel, har vi en lika osannolik historia men vi ger heller aldrig sken av att boken ska vara realism. Istället skruvar vi till de humoristiska och absurda situationerna lite extra och låter handlingen utspela sig i en fiktiv stad. Men jag kan köpa storyn i Westerlunds roman ändå, den är tillräckligt spännande och kreativ.
Det största klagomålet jag har på ”Tack och förlåt” är som så många gånger förr: korrekturläsningen.
Lite tryckfel här och där kan jag stå ut med men när ett blått paket i nästa stund är rött och – ännu värre – en karaktär plötsligt byter namn, då är det lite för mycket. Illusionen bryts och det tar en stund för mig att komma över det och komma in i läsningen igen. Som författare skäms jag djupt över alla fel jag kan hitta i mina böcker sedan de gått till tryck. Och då har jag ändå aldrig gjort sådana missar som de ovan nämnda. Förlåt, Lisa Westerlund!
Boken handlar ganska mycket, får man väl säga, om hundar. Så om du är en hundmänniska från Norrtälje kommer du förmodligen älska den här boken. Själv är jag kattmänniska och tycker mest att hundar är korkade och ofräscha (förlåt mig, alla hundälskare!) men jag kan ändå uppskatta att det finns ett djurinslag i boken, som även detta är realistiskt skrivet. Jag uppskattar också att författaren undvikit att klämma in en massa PK-grejer (läs: woke vänsterliberalism), vilket annars tenderar att smutsa ner mycket av nutida litteratur. Att hon låter karaktärerna använda sig av ”modern teknik” är väl mest naturligt med tanke på den eftersträvade realismen. Hur det dock står sig i längden får väl framtiden utvisa. Kommer nästa generation förstå sådant som ”svajpa på Tinder” till exempel? Kommer nästa generation överhuvudtaget läsa fysiska böcker, kan man i och för sig lite uppgivet fråga sig. Men om de gör det så tycker jag absolut att ”Tack och förlåt” kan vara en av de böcker som får leva kvar.
Det hade ju varit passande att läsa ”1984” i dessa tider men en regel för min 50-böckersutmaning är att jag inte får läsa böcker jag redan läst så det fick bli en annan av Orwells böcker istället: ”Djurens gård” eller ”Animal Farm” på engelska. Jag har faktiskt inte läst den förut men såklart hört mycket om den. Det är allmänt vedertaget att boken handlar om kommunismen och visst, jag kan se de parallellerna. Men den väcker tankar om makt, ledarskap, frihet och slaveri generellt. Jag kan inte låta bli att se djurens vision om frihet genom mina egna ”vakna” glasögon och jag känner att vi behöver definiera vad vi menar med frihet. Menar vi bara ett annat system än det vi har idag? Med andra ledare? Eller menar vi anarki, helt utan ledarskap? Är det skillnad på en ledare och en härskare? Kan vi människor, i stora grupper, fungera utan ledare? Jag har svårt att tro det.
Min erfarenhet är att människor vill ha någon som för befälet och de är beredda att ge upp förvånansvärt mycket frihet för den styrningen.
I ”Djurens gård” finns ett flertal intressanta karaktärer som representerar olika människotyper kan man väl säga. Vi har först den gamle galten som kläcker idén om ett uppror mot människorna. Han har en vision som han fått i en dröm och delar entusiastiskt med sig av den till de övriga djuren på gården. Skulle denna visionär ha kunnat förutsäga vad hans idéer skulle komma att leda till? Om han vetat, hade han då låtit bli att säga något? Vad var hans uppsåt? Visionen som sådan var ju egentligen inte ondskefull: alla djur skulle leva i frihet och fred med varandra, utan mänskliga herrar. Men när visionären dör och hans efterträdare plockar upp idén om ett djurens uppror börjar allt ganska snart att spåra ur. Det är grisarna som är smartast på gården, så de två galtarna Napoelon och Snöboll tar snabbt kommandot i och efter upproret som jagar iväg människorna från gården. Med hjälp av den vältalige grisen Tjalle övertygar de de andra djuren om planernas förträfflighet. Och till en början verkar det fungera. Djuren lyckas förvånansvärt väl med att driva gården tillsammans när alla hjälper till. De upprättar sju enkla livsregler som grisarna – som kan läsa och skriva – skriver på ladugårdsväggen. För att distansera sig från de förhatliga människorna handlar flertalet av reglerna om hur man inte ska bli som människorna: inte sova i sängar, inte dricka alkohol, inte döda något annat djur.
Och snart föds mottot: ”fyra ben bra, två ben dåligt”.
Hönsen protesterar lite mot detta, tills Tjalle övertygar dem om att vingarna praktiskt taget är att räkna som ett par ben. Det är ju mänskliga händer man inte ska ha. Dessa händer som gjort så mycket ont. Men som också, visar det sig, hade varit välbehövliga när alla redskap ska hanteras. Grisarna är de som är bäst på att hålla i föremål med sina klövar. Dock överlåter de så mycket de bara kan av det fysiska arbetet till de andra djuren och snart utkristalliserar sig en klasskillnad mellan grisarna och de andra. Grisarna behöver inte arbeta hårt men får dubbla matransoner eftersom de ju sköter det ekonomiska. Tjalle berättar för de andra djuren hur ansträngande det är att skriva alla dessa siffror och ord på papper som de sedan bränner upp i kaminen, men det är absolut nödvändigt för gårdens välstånd. Eftersom de övriga djuren inte är så intelligenta – de flesta lär sig aldrig att läsa fast de övar och övar – är de mer eller mindre tvungna att godta allt som grisarna säger. Och Tjalle är mycket övertygande.
Grisarna strider sinsemellan och snart jagas Snöboll bort från gården. Kvar blir Napoleon i ensamt majestät. Till sitt beskydd har han en flock hundar som han själv fostrat sedan valptiden. De lyder honom blint och ser till så att övriga djur också gör det. Djuren på gården hålls alltså i schack dels med hjälp av Tjalles vältaliga informationsrapporter, dels med hjälp av hundarnas tänder. Man skapar också en lojalitet genom att utpeka olika fiender till gården, verkliga eller påhittade. Snöboll får till exempel skulden för allt som går snett, trots att ingen någonsin ser honom efter hans försvinnande. Människorna på granngårdarna blir också till fiender men det växlar lite vem som är värst.
Just den växlande informationen som ofta är motstridig utgör ett betydande maktmedel för grisarna.
Djuren förmås tvivla på sina egna minnen. Märkligt nog verkar det också som om de sju reglerna förändras över tid. De får små tillägg: ett djur får inte döda ett annat djur, utan orsak, eller ett djur får inte sova i en säng, med lakan. Detta eftersom grisarna flyttat in i mangårdsbyggnaden (som från början varit förbjudet område) och börjat sova i människornas sängar.
Att grisarna representerar en intellektuell elit, en oligarki kanske, är tydligt. Tjalle är den kontrollerade median som sprider propaganda. Till en början verkar han faktiskt tro på det han säger men efterhand blir det tydligt att han är beredd att säga vad som helst för att behålla sin särställning. Fåren är kanske också lätta att peka ut, det är de som bara upprepar det de blir tillsagda och med sitt bräkande överröstar alla protesterande röster: ”fyra ben bra, två ben dåligt”! ”(Säkert och effektivt”, kommer jag osökt att tänka på.) Den här skocken kan formas efter makthavarnas önskemål. På Djurens gård skolas de snabbt om till ”fyra ben bra, två ben bättre” så snart grisarna börjat gå på två ben. Benjamin, den gamle åsnan, kanske representerar akademin, de intellektuella som kan läsa maktens skrifter och förstå vad de leder till, men som kanske av rädsla att hamna ute i kylan inte säger något och inte är villiga att leda något uppror. Gårdens tre hästar är också intressanta: Mollie, den lilla fåfänga ponnyn väljer till slut att fly till en ny mänsklig herre, bara för att få ha fina band i manen. Clover, det gamla stoet, tycker inte att hon är klok nog att sätta ord på det de alla innerst inne känner men hon minns att saker inte var som grisarna säger. Boxer, arbetshingsten, har också ett sinne för rätt och fel men är tyvärr inte särskilt intelligent. Hans lösning på den kognitiva dissonansen är att arbeta hårdare och att välja att lita på grisarna, vad de än säger. På så sätt tystar han sitt dåliga samvete. Till slut arbetar han ihjäl sig åt grisarna men han vägrar erkänna att de har gjort något fel.
I vårt mänskliga samhälle finns det en del som liksom Mollie, hellre väljer ett slaveri om de bara får ha fina saker. De är villiga att sälja sin själ för en karriär i nöjesbranschen till exempel. Det finns också många som Clover och Boxer. De känner kanske att något är på tok och besitter egentligen en sorts sunt förnuft men de väljer att springa fortare i ekorrhjulet och vara först ut med elbilar och solceller, för att det ju är bra för klimatet, enligt politiker och media. ”Vi måste jobba hårdare”, ”vad myndigheterna säger är alltid rätt”.
Sammantaget är mänskligheten på så sätt tämligen lättstyrd.
Och det är de smartaste som klättrar till toppen. Men måste ledarskap alltid betyda diktatur och förtryck? Den brännande frågan här är: är det bara onda psykopater som hamnar i maktpositioner eller gör makt människor onda? Svaret på den frågan är helt avgörande för om vi ska kunna undvika det i Orwells värld till synes oundvikliga: totalitarism oavsett ideologi. Om svaret är: det är bara psykopater som blir ledare, då blir lösningen att identifiera dessa individer och se till så att de aldrig kan hamna i maktposition. Hur man gör detta är förstås en komplex fråga. Om svaret istället är att makt korrumperar så behöver vi hitta ett annat sätt att fördela makten. Kanske genom att lotta ut kortvariga ledarskap. Även här uppstår såklart en massa följdfrågor: bland vilka ska man lotta ut ledarskapet, till exempel. Är intelligens alltid lika med ondska? Eller åtminstone manipulation? Vi människor är liksom djuren, väldigt olika begåvade intellektuellt. En viss utveckling kan ske hos varje individ, med en god utbildning, men vi har olika grundförutsättningar. Bör inte de smartaste i samhället få bestämma? Även om de kanske till viss del måste ”lura” människor till de handlingar som gagnar dem? Eller är det alltid fel att manipulera, lura eller ”knuffa” andra människor? Går det att utöva ledarskap utan sådan påverkan? Jag är tveksam.
Jag brukar ofta säga att det tyvärr är så att de som är minst lämpliga att ha makt är de som vill ha den och vice versa.
Genom lottning skulle man kunna motverka en del av den här tendensen. Dock vet jag att jag skulle finna det otroligt frustrerande att så att säga ”bli ledd” av någon som jag uppfattar som mindre intelligent än jag, i alla fall om besluten som fattas enligt mig är dåliga. Och visst skulle jag i så fall använda min list för att påverka besluten (eller undvika att följa reglerna). Kanske vi ska låta dem som vill bli ledda, ledas, medan andra får leva som de vill så länge de inte skadar någon annan? I Djurens gård finns också katten som aldrig var intresserad av något uppror och som alltid lyckas ”försvinna” så fort arbete ska utföras men som ändå får äta eftersom hans ursäkter är så trovärdiga. Jag är nog lite som katten, jag försöker hålla mig utanför slaverisamhället så mycket som möjligt. Men jag känner också ett ansvar. Om man ser galenskaperna är det väl ens skyldighet att göra något åt dem? Hur kan jag vara fri om andra inte är det? Och som sagt, vad innebär det att vara fri? Om jag med min fria vilja väljer ett liv i slaveri, är jag då verkligen en slav? Jag tror att kapitalismen har lyckats bättre än kommunismen just för att människor under kapitalismen har tillåtits vissa friheter, så till den grad att de inte ser slaveriet. De är inte kuvade med våld. Annars är de två styresskicken tämligen lika, två sidor av samma mynt, med samma slutresultat, vilket grisarna och människorna också till slut skålar på i ”Djurens gård”.
Jag har länge varit intresserad av alternativa ekonomiska system så när jag läste en (positiv) recension av Robert J Shillers ”Finance and the good society” tänkte jag att wow, här kanske det finns några nyskapande tankar och idéer för framtiden. Men när boken kom och jag började bläddra i den insåg jag att jag förmodligen skulle bli besviken igen. Jag sa till maken att jag bävar för att läsa boken för jag misstänker att den kommer att göra mig arg. Mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän jag började slå mig för pannan och utropa: ”men hur jävla dumt” och emellanåt blev jag så arg att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och ta en promenad. Jag har till och med börjat skriva denna recension redan innan jag läst färdigt bara för att jag behöver skriva av mig. Boken hade kunnat heta ”till tjuvarnas försvar” eller varför inte ”en dåres försvarstal” och jag behöver ett nytt ord så jag myntar begreppet: ”intellektudum”. En intellektudum person är så insnöad i sina akademiska labyrinter att han helt tappat greppet om verkligheten. Han bygger luftslott på luftslott utan en hållbar grund. Radar korten på korthuset utan att se att huset är byggt på en åsnas rygg. Klyver hårstrån till atomer bara för att han kan. Tro mig, jag har full förståelse för det här, jag tenderar också att låta hjärnan spinna loss bara för att det är kul men jag kanaliserar det genom att lösa korsord och sudokun, samt genom att läsa utmanande texter (som den här boken).
Jag innehar ingen professorstitel och riskerar inte att vilseleda vare sig studenter eller beslutsfattare med mina fantasier.
Shiller tar sin utgångspunkt i det missnöje med den finansiella sektorn som visserligen funnits länge men som fick stor spridning efter den ekonomiska krisen i början på 2000-talet och Occupy Wall Street. Han menar att även om en del av kritiken säkert är befogad så skulle människor bli mer välvilligt inställda om de bara förstod vad den finansiella sektorn ägnar sig åt och på vilket sätt den bidrar till (det goda) samhället. Man förstår att hans ambition är att förklara finansvärlden ”så att ett barn kan förstå”. Tyvärr misslyckas han kapitalt (ursäkta ordvitsen). Det är inte det att jag inte lär mig saker – tvärtom, jag lär mig förmodligen mer av den här enda boken än av alla de tusentals sidor och många föreläsningar jag plöjde igenom under min tid på universitetet. Men det är ju för att jag är van att läsa fackspråk och har en viss förförståelse inom ekonomi. Ändå är det många ord, begrepp och förklaringar som jag inte lyckas greppa även om jag läser om meningarna flera gånger.
Det är helt enkelt för abstrakt och verklighetsfrånvänt, till och med för en teoretiker som jag.
I bokens första del går Shiller igenom de olika roller som finns i finansvärlden. Det kan väl inte vara så många tänker man, men när jag läst kapitel med titlar som Chief Executive Officers, Bankers, Investment Bankers, Traders and Market Makers och så vidare, inser jag till min fasa att listan kan göras oändlig med meningslösa jobb. Meningslösa men hutlöst välbetalda jobb får man väl säga. Och precis som de lärare jag mött på universitetet försvarar Shiller alla höga löner och bonusar. De här människorna är helt enkelt värda pengarna. Vem skulle annars ta på sig det skitiga jobbet att sparka hundratals arbetare för att ”rädda” ett företag åt investerarna? Och hur skulle vi få riktiga priser på varor och tjänster om inte aktiemäklarna sekund för sekund drev priser upp eller ner efter eget godtycke? Tja, inte vet jag? Genom att producenten sätter ett pris som konsumenten är villig att betala? Och vad sägs om att skrota vinstutdelning till investerarna för att istället återinvestera i företaget och kunna behålla jobben? Eller låta ett redan dödsdömt företag (som kanske bara var en bluff från början) gå under för att ge plats för nya, mer livskraftiga?
Och vad sägs om den här banbrytande och helt galna idén: Låt ”investerarna” även investera tid och intresse i de fysiska företag och människor de leker med?
Shiller tar i avsnittet om handlarna (Traders) upp likheterna mellan börsen och spel. Att handla på börsen ger dopaminkickar berättar han stolt. Handlarna gör det ju inte främst för pengarna. Nehej, detta skulle alltså lugna mig? Men lösningen på ett spelberoende är inte att ge missbrukaren mer pengar att spela bort, utan att förbjuda spelet och kanske hitta utlopp för behovet någon annanstans, där det inte skadar någon annan. Och förresten, om aktiehandlarna inte gör det för pengarna, då kanske de inte har något emot att donera pengarna till bättre behövande, typ människor som behöver mat eller hus att bo i? Jodå, Shiller tar upp filantroper i ett eget kapitel men mer om det senare.
I avsnittet om försäkringar framhåller Shiller sin standardlösning: mer är alltid bättre och menar att för de fattiga bönderna i tredje världen som lever på under en dollar om dagen så är den bästa lösningen att sälja på dem försäkringar som ger pengar om skörden slår fel.
Här slår jag mig för pannan igen. Ska jag ens behöva förklara varför?
Tvinga av bonden lite av den där dollarn varje dag och när torkan i hela regionen är ett faktum så får bonden som svälter en näve sedlar som det inte går att köpa något för. Om han överhuvudtaget får ut försäkringen. När vi hade en föreläsning om försäkringar på universitetet sa föreläsaren att försäkringar i princip aldrig lönar sig för försäkringstagaren, eftersom det finns så många klausuler som gör att försäkringen inte betalas ut. Däremot är det en lönsam business för försäkringsbolagen förstås, sa han med ett skratt. Själv hade han så lite försäkringar som möjligt, så det har jag också levt efter, mitt förakt för branschen avhåller mig inte alltid från att följa deras råd.
Ja, mer är alltid bättre enligt Shiller. Men var det inte Einstein som sa att ett problem inte kan lösas med samma sätt att tänka som skapade problemet? Eller som jag brukar säga: du kan inte lösa teknikens problem med ännu mer teknik. På samma sätt tror jag inte att lösningen på finansvärldens problem är ännu fler finansiella uppfinningar och instrument. Som sagt, att fortsätta bygga på ett korthus som redan börjat falla sönder i botten är ingen bra idé. Här kan jag nästan hålla med Schwab och kompani: vi behöver en great reset. Men inte genom ökad centralisering och kontroll (och minskad folkmängd) utan genom att som nationella folk ta tillbaka vårt självstyre och vår frihet. Detta inkluderar den finansiella sektorn.
I sin iver att övertyga oss i pöbeln om de finansiella instrumentens förträfflighet drar sig Shiller inte för att hejdlöst jämföra äpplen och päron när han som exempel på en finansiell marknadsuppfinning tar uppkomsten av datingappar. Men det här har inte med finansiering att göra utan handlar om att hitta nya nischer där man kan slå mynt av sådant som förut var gratis, det vill säga en helt vanlig affärsidé. Jag kan inte heller hålla med Shiller om att finnandet av en partner är ett i första hand ekonomiskt problem eller beslut även om det naturligtvis kan ha de bieffekterna. Och när Shiller tar upp värdet av ett finansiellt instrument för att lösa problemet med njurar för donationer då blir det nästan obehagligt. Att slå mynt av att rädda liv? Jag kan hålla med om att det behövs en teknisk lösning för detta, som för så mycket annat, men håll för guds skull sådant borta från alla former av spekulation.
Som den intellektudum med fokus på finansmarknaden som Shiller är hänför han allt till finansmarknaden.
Finanser (eller snarare bristen på dem) var bakom båda världskrigen och för en varaktig fred är det mer finansmarknad som gäller, över gränserna. Människor är till naturen egoistiska, giriga och aggressiva, menar Shiller men allt det kan kanaliseras genom handel med aktier och dylikt. Och tendenser att missbruka systemet skulle kunna dämpas med ett ordentligt statligt regelverk. Det här är en rätt ovanlig åsikt bland ekonomer skulle jag vilja säga: att regler är bra. De flesta som är för ”den fria marknaden” brukar se alla lagar och regler kring den som inskränkningar i den personliga friheten. Shiller säger dock också att han inte tror att regleringen av marknaden kommer att kunna hålla jämna steg med uppfinnandet av kryphål. Det är liksom bara att gilla läget och springa fortare.
Shiller beklagar sig över trögheten hos vanliga, illa skolade människor. En tröghet som i onödan bromsar den finansiella utvecklingen. Glöm traditionella banker och lån, de är förlegade. Nytt är alltid bättre. Om bara folk kunde begripa detta, suckar Shiller. Själv verkar han dock inte heller begripa så mycket.
I bokens andra del övergår min ilska till ömkan. Stackars liten, vad naiv han är.
Och jag inser att Shiller omöjligen själv kan tillhöra den rika klass han försvarar. Han tycks inte förstå att makt kan vara en drivkraft, utan menar att det som driver de rika främst är en lust att förverkliga sig själva och bidra till något stort i världen. Och att pengarna de tjänar snarast efterlämnar en känsla av meningslöshet. Hur många slott och lyxyachter kan man liksom ha glädje av? Egentligen är det ju synd om de rika. Och därför, menar Shiller blir så många av dem filantroper. De väljer att ge bort sin förmögenhet. Men detta vållar också problem. Det är ju inte roligt att ge bort en massa pengar anonymt till exempel. Man vill gärna ha sitt namn på en byggnad åtminstone. Sedan är folk inte så tacksamma som de borde vara. Nej, det är synd om de rika.
Fast lite förvånad är Shiller över att det inte ges bort mer pengar med tanke på vilka negativa känslor hopandet av dem ger. Hur kan man få fler människor att donera mer pengar till välgörande ändamål? Här jämför han igen litegrann äpplen och päron eftersom dem han tycker vi borde mjölka på mer pengar inte är de rikaste utan som det verkar, gemene man. Men det skulle ju göra systemet mer demokratiskt förstås, en idé som genomsyrar boken: hur får vi vanliga människor mer involverade i finansmarknaden? Det som har skett i Sverige och säkert på flera andra håll skulle säkert tilltala Shiller ur det här perspektivet, nämligen pensionssparande i aktier och fonder. Nu ska vi alla få möjligheten (eller tvingas) att spela på börsen med våra pensionspengar. Och för den som inte själv känner att den har kunskapen som krävs finns det ju finansiella rådgivare, en grupp som Shiller framhåller betydelsen av.
Jaha, du menar de där rådgivarna vars avgifter äter upp allt tänkbart överskott på placeringar som de inte tar det minsta ansvar för?
Shiller återkommer hela tiden till problemet med antipatin från vanliga människor gentemot finansmarknaden och dess representanter. Han förstår det inte. Inte heller tycks han förstå att systemet är utformat så att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare, i och med det som kallas ränta i första hand, men även genom alla de avgifter som banker och andra institutioner (även statliga) lägger på dem i systemets botten. Den ekonomiska (och intellektuella!) ojämlikheten ökar ständigt och det kan inte avhjälpas med finansiella instrument. Shiller tar visserligen upp behovet av att beskatta de rika och han menar att sådana skatteregler (progressiv skatt till exempel) måste införas innan den rika eliten får för stor makt att påverka politiskt, eftersom de ju lär motsätta sig all form av beskattning. Håhåjaja, lilla vän, säger jag. Den båten gick för flera hundra år sedan, om den alls funnits. Idag ligger staten och kapitalet med varandra helt öppet, och i vissa fall bokstavligen.
Mot slutet av boken tar Shiller upp problemet med ”bubblor” och jämför finansiella spekulationsbubblor med planekonomiska industriprojekt. Båda bygger på känslor snarare än fakta och båda kan få katastrofala följder. Det här avsnittet gör mig plötsligt iskall av skräck. För jag inser att det vi lever i nu – den gröna omställningen – är en kombination av båda. Det är en finansiell spekulationsbubbla, underblåst av statlig ideologi. Om utvecklingen inte hejdas i tid (är det månne redan för sent?) kommer det att leda till en katastrof som får holodomoren att blekna i jämförelse. Men detta tycks Shiller inte medveten om. Kanske för att boken skrevs för över tio år sedan, innan planerna var särskilt kända för allmänheten.
Bland alla de ”lösningar” som Shiller lyfter fram är en att byta namn på vissa begrepp för att minska ”skurkstämpeln” inom finansbranschen och jag kommer osökt att tänka på förvandlingen av ”städare” till ”rengöringstekniker”. Det är ändå samma skitjobb. Och helt ovetande gör Shiller detta skitjobb åt den rika eliten i och med denna bok som är dåligt underbyggd, osammanhängande och på samma gång både nedlåtande och hopplöst naiv.
”Sorgbearbetning” är ytterligare ett loppisfynd. Jag köpte boken inte så mycket med tanke på min egen obearbetade sorg (har jag ens någon?) utan mest för att jag misstänker att jag kommer att få möta många människor i sorg efter de senaste årens händelser. Jovisst känner jag emellanåt av den enorma sorgen som ”pandemin” fört med sig men det är mest en sorts allmän weltschmertz, som är svår att sätta fingret på. Vad exakt är det jag sörjer efter pandemin? Saknar jag okunskapens välsignelse och oskuldsfullhet? Saknar jag det trygga samhället? Tilliten till myndigheter och andra människor? Yttrandefriheten? Ja, allt det saknar och sörjer jag på sätt och vis.
Men pandemin förde naturligtvis också med sig personliga förluster för mig, vilket blev allt tydligare ju mer jag läste.
”Sorgbearbetning” är skriven av två ”experter” på området: John W James och Russell Friedman. De har via olika egna obearbetade sorger prövat sig fram till en metod för sorgbearbetning som tycks fungera för många människor. Boken inleds med flera kapitel som förklarar varför vi missförstått sorgen och varför de flesta av oss därför går omkring med obearbetad sorg. Jag är lite otålig och vill komma fram till själva metoden, vilket är del två. Men jag får ändå en del aha-upplevelser. Och jag inser varför en del stora sorger – till exempel den efter min mamma – inte känns obearbetade, medan andra, till synes småsaker, legat och skavt länge. När det gäller min mamma, som dog 2023, så gjorde jag spontant helt ”rätt”. Jag skrev ner alla mina tankar om mamma – om vår relation, minnen, om den sista tiden. (Bra och dåligt.) Dessutom pratade jag om det med alla i min närhet. Och jag grät störtfloder när jag behövde det. Jag sparade bara det jag ville ha av hennes saker och släppte taget om resten.
James och Friedman tar upp felaktiga övertygelser som vi har om sorg och förluster och hur dessa hindrar oss från att bearbeta sorgen. De visar också på hur dåliga vi människor är på att hantera andras sorg. Jag måste ha stött på ovanligt visa medmänniskor i min sorg, för de mötte mig precis som man ska: med ett lyssnande öra och en kram. Jag fick min sorg efter mamma bekräftad. Kanske är det lättare när det handlar om så stora förluster som en förälders bortgång. Men det finns många olika sorts förluster som vi kanske inte tänker på som orsaker till sorg, säger författarna. Att förlora ett arbete kan ge upphov till sorg, liksom en skilsmässa, eller till och med ett syskons skilsmässa. Förlusten av ett älskat husdjur kan vara en sorg, lika stor som efter en människa. Men även till synes positiva saker kan märkligt nog orsaka sorg – till exempel att man gifter sig eller får barn.
Allt som innebär en förändring i våra liv, där något aldrig mer kommer att vara sig likt, kan leda till sorg.
Så hur vet man då att man har obearbetade sorger? Vad innebär det att en sorg är obearbetad och vilken blir skillnaden sedan man tagit itu med den? De här frågorna hade jag gärna sett svar på i bokens första del. Men det enda vi får veta är att obearbetad sorg ofta leder till samma symtom som en utbrändhet – man är trött fast man kanske sover jättemycket, eller så kan man inte sova alls, man blir tankspridd och glömmer saker, får värk i kroppen. Underförstått slipper man en hel del av detta om man bearbetar sin sorg. Men hur vet man då vad man har för sorger som ligger och stjäl energi, eller skaver, som jag kallar det?
Det är här del två – själva metoden – kommer in. För i den får vi göra ett ”förlustdiagram” där vi på en tidslinje placerar ut alla viktiga förluster vi kan minnas från vårt liv. Det kan vara alltifrån en borttappad leksak som liten till föräldrarnas död. Men innan vi gör diagrammet måste vi enligt James och Friedman först bestämma oss för att vi faktiskt vill bearbeta våra förluster och är beredda att göra det arbete som krävs. Dessutom ska vi helst hitta en samtalspartner. Det går att göra det här arbetet ensam – och det gjorde jag, mest för att det här egentligen ”bara” är en bokrecension, men också för att jag inte tyckte att jag hade så mycket att jobba med (ha!) – men helst ska man göra det tillsammans med någon annan. Det bör vara en person som inte delar samma förlust och som du känner dig helt trygg med. Författarna tar upp vissa grundregler för samarbetet och några löften att avge varandra innan man börjar, inte minst tystnadslöfte. En tredje förberedande uppgift är att ta reda på vilka ”tillfälliga energifrigörare” du använt dig av för att hantera de jobbiga känslor som dyker upp i samband med den obearbetade sorgen. Det handlar alltså om saker man gör för att undkomma känslan. Till exempel dricka alkohol, se på film, träna. Den här uppgiften tyckte jag var svår. Jag brukar oftast låta mig känna de obehagliga känslorna och gråta en skvätt om det behövs. Och frågan är hade jag inte ändå sett en film eller jobbat i trädgården, även utan en obearbetad sorg? Vad är flykt och vad är helt normala handlingar för en aktiv person?
Författarna tycks utgå ifrån att alla människor tröstäter eller gräver ner sig i arbete för att fly känslor. Kanske är det så för många.
Ska jag vara ärlig så har jag ju en sådan handling som jag alltid tar till för alla jobbiga känslor och tankar jag har: jag skriver. Men frågan är om detta är en flykt eller en bearbetning? Som med mamma. Där bidrog ju skrivandet till läkningen, det var inte en flykt. Jag brukar säga att jag hanterar allt i livet genom att skriva. Det är som en andra andning för mig. Stackars den som ska gå igenom alla mina dagböcker, anteckningsblock och framför allt datafiler som innehåller ett gytter av nedskrivna tankar om allt mellan himmel och jord. Eller säg såhär: jag kanske blir jättekänd i framtiden och då är det en nästintill outtömlig skatt av visdom. Haha, lite får man väl fantisera ändå?
Åter till sorgbearbetningen. Jag gjorde förlustdiagrammet och förvånades lite över vilka minnen som dök upp och som fortfarande smärtar. En docka som min mamma slängde när jag var liten (den här händelsen finns med i mina nedtecknade minnen efter mamma), min farmors hund som dog på vintern men vars död jag inte blev varse förrän sommaren efter när jag hoppade ur bilen, glatt förväntansfull att få möta den bästa hund jag någonsin känt. Den sorg mina föräldrar kanske hade hoppats bespara mig genom att inte berätta om hundens död blev ju mångdubbelt större genom den obehagliga tystnaden som mötte mig på farmors gård den sommaren. Det här kanske är en sorg jag behöver ta itu med så småningom. Märkligt nog verkar mitt liv ha haft flest sorger när jag var barn och nu de senaste fem åren. Däremellan finns inte så mycket. Jo, visst har det funnits en del dödsfall av älskade människor men sorgen känns bearbetad, jag kan tänka på det utan att det smärtar. När jag ombeds välja ut en förlust att jobba med får det bli en av de senaste, en av de många som pandemin förde med sig. Och jag har egentligen inte tänkt på det som en förlust eftersom det inte är ett dödsfall och eftersom hoppet därför ligger kvar som ett täcke över förlusten. Men när jag gör mitt förlustdiagram hoppar den ut och nästan skriker åt mig.
Ojdå, har fanns visst något att jobba med. Så jag går vidare.
Nästa steg är att göra ett relationsdiagram över den specifika relationen som förlusten involverar. Som med förlustdiagrammet placerar jag ut händelser på en tidsaxel. Positiva minnen hamnar ovanför axeln, negativa nedanför och jag drar streck av olika längd beroende på känslans intensitet. Var och en av dessa händelser och känslor ska sedan skrivas ner under tre rubriker: Gottgörelser, Förlåtelser samt Viktiga känslomässiga yttranden.
Gottgörelser handlar om saker du känner att du behöver be om ursäkt för, där du gjorde fel och behöver erkänna det. Förlåtelser kanske kan kännas svårt men det beror mest på att vi har missuppfattat vad ett förlåt egentligen handlar om, menar författarna.
Förlåter gör du för din egen skull och det innebär inte att du glömmer eller rättfärdigar något som någon annan gjort mot dig.
Det handlar bara om att du inte låter de känslor händelsen orsakade skada dig längre. Du upphör att känna bitterhet eller att kräva gottgörelse av den andre. Under den här rubriken för du således in allt som du känner att du behöver förlåta den andre för. Den sista kategorin är för allt annat som du har osagt. Det kan handla om att du vill berätta hur ledsen du blev av en viss händelse, eller hur stolt du varit över den andre, både positivt och negativt går in här.
Det sista och avslutande steget – och här menar författarna att du verkligen borde ha en partner för att lyckas – är att skriva ett fullbordansbrev. I detta brev – som absolut inte ska skickas till eller visas för den som förlusten handlar om ifall det är en nu levande person! – skriver du helt enkelt ner alla de saker du nyss listat: dina gottgörelser, dina förlåtelser och dina viktiga känslomässiga yttranden. Brevet bör ha en viss form, riktas direkt till den det berör samt avslutas med ett farväl. Detta brev ska du sedan läsa upp för en lyssnande partner, under samma regler och villkor som nämnts tidigare.
Det viktigaste i sorgearbetet är att bli hörd, om du bara får berätta hur du känner för någon annan levande människa (som inte behöver säga någonting), kommer sorgen att lätta betydligt.
Det är så vi människor fungerar. Vi behöver bli bekräftade i våra känslor. När du läser upp fullbordansbrevet ska du låta tårarna komma (om de kommer), alla känslor måste ut för att arbetet ska bli fullständigt. Den som lyssnar får inte trösta dig förrän du har läst klart. Om du inte har en partner kan du läsa brevet högt för dig själv, gärna med en bild av personen som det gäller framför dig. Och spara brevet ifall du hittar någon du kan läsa det för senare, säger James och Friedman. Fullbordansbrevet var helt klart det jobbigaste att göra, men stegen innan underlättade. Och något hände onekligen när jag läste brevet (för mig själv, kanske hittar jag någon att läsa det för senare), inte minst grät jag floder. Och det absolut smärtsammaste var att säga ”farväl”, det var knappt jag fick det över läpparna. Men nu är det gjort i alla fall och framtiden får visa om min sorgbearbetning har gjort någon skillnad.
Jag tror verkligen på den här metoden. Den är väldigt konkret och heltäckande, plus att den avlivar alla myter om sorg och tröst. Inga floskler, bara den hårda och frigörande sanningen. Sorg behöver hanteras, inte gömmas, och vi behöver andra människor i processen. Jag hoppas att jag kan komma ihåg allt detta nästa gång jag möter en människa i sorg.
Mattias Desmets bok ”Totalitarismens psykologi” har äntligen kommit ut på svenska och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Jag har lyssnat på många intervjuer med Desmet och tycker att han verkar klok och sansad. I bokform är han dock betydligt svårare att ta till sig, av flera anledningar. För det första är språket stundvis lite väl akademiskt krångligt och jag får läsa om vissa meningar flera gånger. För det andra har Desmet en förkärlek för parenteser, gärna kring enbart ett halvt ord, vilket stör läsningen helt i onödan. Han hade gott kunnat låta orden stå av sig själva, utan parenteser. För det tredje innehåller boken – men det här kan vara översättarens/förlagets fel – en hel del tryckfel, vilket också skapar små irritationsmoment. Jag antar att det var bråttom att få ut boken men en extra korrekturläsning kanske hade varit värt besväret.
Men det där är mest formsaker. Innehållsmässigt har ju Desmet en hel del intressant att komma med (bara man tar sig förbi störningsmomenten i själva texten). Det märks att författaren tänker mycket och ska vi säga kreativt, han har helt klart haft svårt att strukturera sina tankar och få ner dem i begriplig skrift, något han själv medger i tacket. För tydlighetens skull hänvisar han därför emellanåt framåt eller bakåt till olika kapitel, och på så sätt skapas kanske en lite mera röd tråd boken igenom. Boken är uppdelad i tre delar: Vetenskapen och dess psykologiska effekter, Massbildning och totalitarism samt Bortom den mekanistiska världsbilden. I den första delen får vi en presentation av vetenskapens utveckling sedan upplysningen och dess effekter på det mänskliga psyket och samhället. Desmet visar hur vetenskapens strävan efter att mäta, kartlägga och förklara verkligheten istället har lett till motsatsen – ingenting är vad det verkar vara.
I denna osäkerhet har det uppstått en ideologi som mer liknar religion än vetenskap och forskningsresultaten får helt enkelt anpassas till den rådande ideologin, istället för tvärtom.
Detta gör att det inte går att förlita sig på matematiska modeller eller publicerade och granskade rapporter överhuvudtaget. Alla siffror kan manipuleras och alla forskningsresultat kan användas för att bevisa vilken tes som helst. Desmet menar dock att detta inte är resultatet av illvilja, eller ens okunskap, det är bara inbakat i det mänskliga psyket på så sätt att vi alltid hittar det vi söker efter, bara vi söker tillräckligt länge. Dessutom finns naturligtvis ekonomiska incitament att få ett visst resultat. Men forskarna lyckas ofta övertyga inte bara andra utan även sig själva om att forskningen ändå gått rätt till, ett sorts omedvetet självrättfärdigande.
Desmet sitter själv lite i glashus här, eftersom han är en produkt av den akademiska värld han på sätt och vis kritiserar.
Hans konstaterande att man inte kan lita på några fakta gör ju alla hans egna källor mindre trovärdiga. Men han påpekar detta emellanåt när han tar upp olika sifferexempel, att man såklart kan ifrågasätta sanningshalten i de siffror han presenterar, baserat på det tidigare resonemanget. Och det är ju bra. Mindre självinsikt har han dock i andra delar av boken. Men mer om det senare.
I försöket till att förklara mänskligt beteende i allmänhet och massbildning i synnerhet tar Desmet sin utgångspunkt i hur det lilla barnet steg för steg lär sig hantera verkligheten. Han menar att språket är centralt för människan. Det nyfödda barnet vill få världen förklarad genom språket. Så snart det kan börja tala lite själv kräver det att få veta namnet på allt omkring sig och det frågar ”varför” tills föräldrarna inte längre kan ge några tillfredsställande svar. Då ställs barnet inför ett dilemma: livet låter sig inte förklaras genom språket så antingen måste barnet fortsätta klamra sig fast vid en kontrollerande föräldragestalt eller själv skapa mening i livet. Den här inre konflikten följer i varierande grad människan livet igenom.
I mötet med kaos eller det okända ropar vi antingen på mer kontroll eller så skapar vi något kreativt.
I olika situationer lutar vi åt olika håll och vissa människor är mer än andra benägna att låta rädslan ta över. På detta sätt förklarar Desmet den massbildning som uppstod under corona-krisen. Ett okänt hot – ett virus – fick rädda människor att ropa på mer kontroll, i princip bad de om att få sina fri- och rättigheter borttagna.
För att en massbildning ska kunna uppstå krävs enligt Desmet att fyra kriterier är uppfyllda: Människor ska känna sig ensamma och isolerade, de ska uppleva en avsaknad av mening, det ska finnas en fritt flytande rädsla eller allmänt obehag och slutligen ska det finnas en fritt flytande frustration och aggressivitet utan en uppenbar källa. Om dessa fyra kriterier är uppfyllda och någon kan peka ut ett objekt som orsak till rädslan och frustrationen (även om det inte är den sanna orsaken), samt ge en lösning som dessutom ger en känsla av mening och samhörighet, då kommer en massbildning att uppstå och människor kan förmås att gå emot sina egna principer om rätt och fel. Under corona-krisen var det just detta som skedde. Faran var viruset, och senare de ovaccinerade. Lösningen var lockdowns och vacciner.
Kampen mot viruset gav en känsla av gemenskap – vi gör detta tillsammans – och de som vägrade följa narrativet betraktades således som osolidariska svikare och ett hot mot massan.
Desmet drar paralleller till tidigare totalitaristiska strömningar, i form av kommunismen/Stalinismen i Sovjet och nationalsocialismen i Tyskland och visar hur dessa massbildningar ledde till absurda och dödliga handlingar. Regler instiftades till synes godtyckligt men skulle följas slaviskt. Allt skedde ”vetenskapligt” och logiskt, även eliminerandet av den utpekade fienden. Människor fångade i massbildningen var till och med beredda att ange sig själva om de trodde att de följde reglerna. Desmet jämför det med hypnos, med den skillnaden att personer under hypnos kontrolleras av en hypnotisör och att en person under hypnos inte kan förmås att gå emot sin etik, till exempel döda en annan människa (fast här tror jag att Desmet har fel eller övergeneraliserar, det finns exempel på hur människor under hypnos förmåtts begå mord). I massbildningen finns det ingen hypnotisör, menar Desmet, utan massan och dess demagoger (ledare) hypnotiserar varandra.
Det finns ingen konspiration, inga hemliga sällskap som bestämmer massbildningens riktning, utan det är själva ideologin som driver den framåt.
Det är här som min åsikt skiljer sig markant från Desmets. Jag tror att han antingen är kontrollerad opposition (av den sort som inte vet om det själv eftersom han också är frukten av den idévärld som skapat massbildningen) eller bara otroligt naiv. Om nu ideologin driver massbildningen, vem har skapat ideologin? Om det inte är en sammansvärjning, utan en ”naturlig psykologisk process”, vilket Desmet tycks hävda, leder det ju till den deprimerande slutsatsen att A. Människan har en inneboende självdestruktivitet och B. Utvecklingen går inte att göra något åt – vi är dömda till eviga cykler av massbildning, totalitarism och destruktion. Dessutom finns det ett otal bevis för sammansvärjningar på olika nivåer.
Det förvånar mig att Desmet, som ändå känner till till exempel Event 201 eller de årliga (hemliga) mötena i Davos ändå kan tro att det bara är en ”automatisk” ideologi som driver handlingarna och inte en medveten strategi från en liten grupp individer.
(Någon måste ju ha skapat isoleringen och rädslan i samhället från första början.) Han raljerar över konspirationsteoretikernas dumhet och säger att det inte förekommer några hemliga möten där man bestämmer mänsklighetens framtid (för det första, det gör det ju – Davos – och för det andra, om de var superhemliga skulle vi såklart inte veta om dem). Dessutom tycks han tro att ”konspirationsteoretiker” är människor vars rädsla och aggressivitet får dem att söka efter en enkel lösning, en sammansvärjning som förklarar allt samt att de är oemottagliga för fakta som motsäger deras världsbild. Men det är inte min erfarenhet. Tvärtom – vi söker efter sanningen vart den än för oss och är beredda att släppa taget om allt vi trott på tidigare. Vi finner ett flertal konspirationer på olika nivåer med kontrollerad opposition som inte alltid vet om att den går maktens ärenden (till exempel på det sätt som Desmet gör i sin bok). Vi är inte rädda, därför är vi svårstyrda, och vi är inte heller aggressiva.
Det vi känner är snarare sorg och besvikelse.
Mattias Desmet borde veta detta efter alla de intervjuer han deltagit i tillsammans med olika ”konspirationsteoretiker”. Att han ändå väljer att inta den här hållningen tyder på att han är rädd att förlora anseendet i forskarvärlden. På sätt och vis vill han både äta kakan och ha den kvar. Det tror jag kommer att straffa sig i längden.
Desmet verkar väldigt påläst men hans bild av andra världskriget känns väldigt mainstream och inte särskilt kritisk. I avsnittet om hur man bäst bemöter massbildning säger han till exempel att våld aldrig hjälper, såvida det inte är riktat mot en nationellt avgränsad massbildning som i Tyskland under andra världskriget.
Detta antyder att han rättfärdigar de grymheter som begicks av de allierade mot det tyska folket och visar på en omänsklig känslokyla hos Desmet, något jag verkligen inte hade väntat mig.
Nej, våld är ALDRIG lösningen. Så hur ska vi då hantera massbildningen? Desmet menar att det bästa motgiftet är sanningssägande. I massbildningen är det ofta runt 30% av människorna som blint tror på narrativet oavsett vilka fakta som presenteras för dem. Omkring 40-50% följer bara med så länge de flesta går åt det hållet. Den här gruppen är mottaglig för fakta om tillräckligt många presenterar den. 10-30% är så att säga ”vakna” och ser igenom narrativet från början. Så länge denna grupp vakna fortsätter att tala sanning och påpeka bristen på logik eller fakta så kan totalitarismen inte slå igenom på allvar. Och all totalitarism är självdestruktiv i längden. I princip handlar det bara om att hålla den vid liv tills den förgör sig själv. Och under tiden får vi inte sluta att säga sanningen: corona-restriktionerna var mycket mer förödande för samhället än viruset självt. De så kallade vaccinerna är varken säkra eller effektiva.
Men jag skulle vilja tillägga: de har ljugit om allt. Det finns en ond makt som försöker ta kontroll över mänskligheten. Den lever av våra negativa energier, framför allt rädsla.
Så vad du än gör och vad som än händer, försök att inte bli rädd. Och följ ingen massa, följ din egen magkänsla och ditt eget hjärta, även om andra tycks hata dig för det.
Mot slutet av boken tar Desmet återigen upp vetenskapens begränsningar och livets mysterium. Han menar att om vi människor lyckas leva med irrationaliteten och ovissheten och liksom ”känna” livet mer än ”mäta och mentalt förstå” det, skulle vi kunna befria oss från behovet av att uppgå i en massa och följa en ledare eller ideologi. Desmet menar också att vi måste övergå till sanning som styrande princip. Men är det inte just det som vetenskapen har försökt (och misslyckats med)? Vad är det för sanning som Desmet syftar på? Alla ideologier menar sig bära på Sanningen med stort S, det är ju det som ständigt sätter krokben för mänskligheten. Och hur klingar Desmets sanning med hans vurm för det irrationella och ogreppbara? Menar han – som så många idag – att sanningen är relativ, att var och en kan bära på sin egen sanning? Här är jag tveksam. Men jag har heller inga svar. Jag strävar alltid efter sanningen men bävar inför tanken att faktiskt finna den och inte gilla det jag ser. Lite som jag känner för ”Totalitarismens psykologi”.
Lucy Diamonds ”Strandcaféet” är riktig feel good. Jag menar, på allvar! När du slår ihop boken sitter du med ett fånigt leende på läpparna och känner dig förälskad i livet. Och det är väl själva poängen med att läsa (och skriva) feel good?
”Strandcaféet” har alla de klassiska ingredienserna i en feel good. En ung kvinna är vilse i tillvaron, saknar en sant kärleksfull relation och känner sig ofta misslyckad. Men då kommer plötsligt något som vänder upp och ner på allt och får henne att inse vad som verkligen gör henne lycklig, var hennes plats i tillvaron egentligen är. Hon bryter upp och börjar om, på sätt och vis. Längs vägen stöter hon på hinder, förstås, tråkigt vore det ju annars. Och hon får både nya vänner och fiender.
Kärlek och missförstånd avlöser varandra i precis lagom takt.
Storyn är som den ska vara i den här typen av böcker ganska förutsägbar men ger ändå utrymme för hemligheter och överraskningar. Läsaren får känna sig smartare än huvudkaraktären Evie – vi förstår ju ganska tidigt i boken vad hon måste göra för att bli lycklig. Men det är aldrig fråga om att tycka att Evie är dum i huvudet eller svår att relatera till. Hon är tvärtom riktigt älskvärd, trots (eller kanske tack vare) sin sociala klumpighet.
Som titeln anger kretsar handlingen kring ett strandcafé i Cornwall, England. Den idylliska omgivningen bidrar självklart till må bra-känslan, det är lite som att befinna sig på semester. Och cafémiljön beskrivs med sådan kärlek att jag själv får lust att starta ett café, trots att jag inte har någon erfarenhet av den typen av verksamhet och inte tycker det är särskilt roligt att baka. Men jag tycker om att skämma bort människor och skapa mysiga miljöer. Jag är ju inte heller direkt rädd för att starta stora projekt.
En annan orsak till min längtan efter ett café är den där känslan av bygemenskap som verkar mer eller mindre försvunnen idag. Det hade varit mysigt med en naturlig samlingspunkt för människor i min närhet. En plats dit man kan komma som man är och slappna av, ta en kaffe och en pratstund. Som jag nämnt i minst två tidigare recensioner (Moralfilosofi och Strategi för gemenskap) så är just denna typ av informella ”kaffemöten” mellan människor avgörande för gemenskapen och även demokratin eller delaktigheten i ett samhälle.
De sociala medierna tror jag är vårt sätt att försöka återskapa den känslan, men utan fysisk närvaro och kontakt blir det inte samma sak.
Äsch, ska jag vara helt ärlig har jag åtminstone två sådana mötesplatser med andra människor, så kanske är det där med ett lokalt café bara en romantiserad fantasi som gör mig blind för vad jag faktiskt har. Något som även skulle kunna vara fallet med en så fängslande feel good som ”Strandcaféet”. En eskapistisk, utopisk fantasi som låter mig fly den trista vardagen (eller ett helt okej liv) en stund. Men effekten blir snarare den motsatta. När jag slår ihop boken med det där fåniga leendet tänker jag på hur lyckligt lottad jag är, vilket fantastiskt liv jag har och jag blir genast sugen på att skapa fler härliga upplevelser med människor som jag tycker om. Det kanske är lockande att se den här genren som banal och lite skämmig, men med den effekten borde den snarast betraktas som världsförbättrande litteratur av högt värde. Och Lucy Diamond visar att hon behärskar ämnet till fullo.
