Önsketänkande eller strävan efter att bli en bättre människa?

Överallt i manifestationsvärlden stöter man på Neville Goddard. Han verkar vara lite av en husgud. Jag hade lyssnat på en del av hans föreläsningar på Youtube men kände att jag ville läsa texten själv så jag beställde ”The Neville Goddard Collection” som består av tre av hans verk. Nu skulle man kunna tro att en ”collection” är en stadig bit bok men det är den inte. Jag blev förvånad när boken visade sig vara ett litet häfte på 145 sidor. Detta är alltså tre av hans böcker. Inte undra på att han står som författare till många fler än så. Fast… den första ”boken” – ”Be What You Wish” – är nog en transkription från ett radioprogram. Goddard hänvisar flera gånger till att han ”nu på lördag” ska hålla en föreläsning där och där. För övrigt ger boken ett rätt billigt utseende och texten är stundvis svårläst eftersom skiljetecken är utelämnade och rad- och styckebrytningar ibland är mitt i en mening. Boken är tryckt i Indien av Sanage Publishing House som verkar ge ut klassiker att döma av listan i slutet av boken.

Kanske har de målsättningen att nå ut till en bredare publik med ett enkelt och prisvärt koncept, vad vet jag?

Hursomhelst, om vi bortser från formatet, har Neville Goddard något att komma med? I de här tre böckerna – ”Be What You Wish”, ”Feeling Is The Secret” och “The Power Of Awareness” – går han igenom sina grundprinciper för manifestation. Han upprepar sig ganska ofta (inte minst för att det är tre böcker med delvis samma innehåll) men erkänner detta också och menar att man ibland behöver upprepning för att något ska fastna ordentligt. Jag kan dock inte säga att det hjälper mig att förstå honom och hans principer bättre. De är undflyende trots sin synbara enkelhet.

Goddard menar att du kan bli vad du önskar genom att använda dig av ett meditativt tillstånd där du lever dig in i hur det skulle kännas om din önskan var uppfylld. Genom att vara enträgen i detta och varje kväll innan du somnar (förslagsvis) försätta dig i detta tillstånd där du så att säga redan upplever det du önskar, så kommer det att bli verklighet. Ju mer du kan tro på din inre bild och upplevelse, att det faktiskt är sant, desto snabbare kommer du att manifestera det önskade resultatet. Men det räcker inte med att bara visualisera eller dagdrömma, du måste verkligen känna att det är sant, här och nu. Så pass att du när du öppnar ögonen och kommer tillbaka till din nuvarande verklighet kommer känna att den är fel. Lättare sagt än gjort.

Goddard använder sig flitigt av bibelcitat, vilket har verkat avskräckande på många.

Men han tolkar Bibeln väldigt fritt och kreativt. Enligt Goddard är det du och jag som är Gud och alla liknelser handlar om hur man skapar sin verklighet, menar han. Bibeln är inte alls menad att tolkas bokstavligt, den är en instruktionsbok för hur man skapar sitt liv. Emellanåt kan jag tycka att Goddards tolkningar är lite väl långsökta men låt gå. Kanske kan jag tillåta mig själv att tolka honom på samma sätt?

Efter ett tag när jag läst – och experimenterat – en del, får jag plötsligt känslan av att Goddard är feltolkad. Han pratar inte om att manifestera materiella ting. Nej, det handlar om personlig utveckling, att bli en bättre människa. Han pratar mycket om righteousness, att göra det som är rätt och gynnsamt för dig själv och andra. Att sträva efter en högre nivå av medvetenhet. Han säger visserligen att du kan skapa vad som helst med metoden, även själviska ting, men att det då kommer att straffa sig på något sätt. Han menar också att det inte räcker med att bara visualisera och känna, du behöver såklart också ta fysiska aktiva steg mot det önskade. Men stegen kommer kännas lätta och självklara när du är inriktad på ditt mål. Du har en fri vilja men du har också ett öde, förutbestämt för dig.

Ju mer jag läser, desto mer urvattnat känns det.

Å ena sidan kan du bara med tankens och övertygelsens kraft få vad som helst, å andra sidan krävs det en blind tro, envishet, uthållighet och aktiv handling. Dessutom kan det straffa sig om det är något som inte är bra för dig eller inte passar in i ditt utstakade öde. Lagen fungerar alltid, menar Goddard som i sitt avsnitt om ”misslyckande” säger att om du inte uppnår önskat resultat så har du inte varit uthållig nog eller så tror du inte tillräckligt mycket på att din önskan är verklighet. Hm. Det känns som ”The Secret” all over again. Jag blir besviken. Jag som trodde att Goddard verkligen var något speciellt.

Min krassa analytiska, skeptiska hjärna säger att det här med attraktionslagen och manifestation och allt sånt, det handlar egentligen bara om:

  1. Verklighetsflykt – visst, jag kan fantisera ihop en hel värld där jag lever ett annat liv och jag kan fly in till den världen när som helst för en stund. Den kan kännas superverklig men bara för mig, förstås, den finns ju inte ”på riktigt” (om nu något kan sägas finnas på riktigt).
  2. Att må bättre – genom min verklighetsflykt kan jag stundvis må lite bättre, känna mig glad, på samma sätt som en film tillfälligt kan ge mig en viss känsla. Jag kan också må bättre genom tanken att ”vad som helst är möjligt” även om ingen faktisk förändring sker. Jag kan glädja mig åt andra människors framgångar, någonstans lever en människa precis det liv jag drömmer om och eftersom vi alla hänger ihop och är ett, så har jag ju på sätt och vis uppnått mitt mål, någonstans, i någon form.
  3. Att bli en bättre människa – att glädja mig åt och vara tacksam för det jag har, uppskatta de gåvor och relationer jag faktiskt lever med och göra det bästa av situationen genom att inte klaga och inte önska mig något som är omöjligt för mig att uppnå.

Men lagen funkar ju, kanske du säger. Folk har uppnått fantastiska resultat.

Ja… har de det? Kan det vara slumpen? Kan det vara så att alla stjärnor stod i rätt positioner, alla siffror var exakt rätt och människan som förverkligade sin dröm hade jobbat hårt och enträget i den fysiska världen under lång tid, samt kanske till och med var en god människa? Men för de flesta av oss, för oss som tvivlar, som byter önskningar efter dagsform och humör, vi som står med båda fötterna på jorden eller åtminstone inte är helt uppe i det blå, vi som somnar när vi ska meditera, vi som vaknar med ångest mitt i natten och absolut inte kan föreställa oss hur våra problem skulle kunna lösas… För oss kanske det inte funkar.

Neville Goddard betonar att VARA det vi önskar, vilket får mig att tänka att det viktigaste är hur vi är som människor, inte vad vi äger. Önskningen måste handla om vår personlighet och vårt handlande. ”Sök först Guds rike, så ska ni få allt det andra också”, står det i Bibeln.

Kanske måste vi genuint sträva efter att bli bättre människor först, sedan kanske vi får någon materiell belöning också.

Men man kan inte lura kraften och låtsas bli en bättre människa för att få det där huset eller den där bilen som man vill ha. Problemet med mig är att jag egentligen inte önskar vara annorlunda. Jag vill vara den jag är just nu OCH ha det jag önskar. Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig hurdan jag skulle vara om jag skulle vara en bättre människa. Jag skulle inte klaga eller prata skit om andra. Jag skulle sätta andras behov före mina egna, alltid hjälpa till, serva och lyssna. Allt det där låter nog bra men det är inte jag. Om jag måste tvinga fram det kommer jag bara att bli bitter i längden. Så jag får nog leva med mitt ego och säga hejdå till önskningarna.

Kanske gör jag Goddard orätt, kanske tolkar jag honom helt fel. Det är mycket möjligt. Och som sagt, han har skrivit många böcker, jag kan ha haft otur med just de här tre. Och det är bara mars. Jag har lovat att ge det ett år. Uthållighet är nyckeln, säger ju Goddard så det är bara att bita ihop om tvivlen och fortsätta. Ingen blir ju gladare än jag om jag har fel!

Om längtan efter en dotter

Jag blandar upp min läsning med lite romaner emellanåt, utan särskilt tema eller någon baktanke. ”Dotter önskas” av Katerina Janouch råkade hamna i bokhögen och den kom oväntat att trycka på några knappar. Janouch tar upp en mammas förbjudna tankar kring sina barn och det känns till viss del befriande.

Det finns så många tabun kring mor-barn-relationen, så mycket som man förväntas känna eller inte känna.

Men känslor är som de är och behöver bemötas, inte tryckas ner. Mitt föräldraskap har varit en sann utmaning och jag känner igen mig mycket i huvudpersonen Helena. Dock har jag aldrig behövt längta efter en dotter, mitt första och mitt tredje barn var båda flickor. Skulle jag ha längtat efter en flicka om jag fått två söner på raken? Förmodligen. Jag tror att jag önskade en flicka första gången jag blev gravid, även om det inte var superviktigt för mig.

När Helena väntar sitt andra barn förlorar hon sin älskade mamma och känner sig plötsligt ensam. Hon saknar en annan kvinna att anförtro sig åt, att dela sorg och glädje med. Mammans död gör att längtan efter en dotter, som redan var stark, tar sig astronomiska proportioner. Plötsligt blir det livsviktigt för Helena att få en dotter. Och när barnet sedan visar sig vara ytterligare en pojke går Helena in i en livskris.

Kan man sörja ett barn man aldrig fått, samtidigt som man älskar det barn man har?

Helenas dotterlängtan närmar sig fanatism, hon suger i sig all information hon kan komma över om sätt att försäkra sig om en flicka och eftersom hon inte får det stöd hon behöver börjar hon smyga med sina tankar och funderingar. Inte ens maken Paul, som hon älskar och som är en fantastisk partner och far, släpper hon in till det förbjudna rummet i sitt hjärta. Helenas livkris blir snart även en äktenskaplig kris. Och när hon dessutom hittar sin mammas dagböcker och börjar läsa om mammans stora hemlighet blir krisen existensiell. Helena klarar inte att vara kvar i sin familj i villan i förorten utan ger sig ut på jakt efter sitt ursprung.

Jag sa att det till viss del är befriande att läsa om de förbjudna tankarna som många mödrar har. Jag hade också sådana, och har kanske fortfarande. Men Helenas fanatism går över gränsen. Hon beter sig otroligt omoget och egoistiskt och tycks inte förstå att hennes handlingar får konsekvenser.

Kan man bli så galen av dotterlängtan? Ja, tydligen.

Katerina Janouch är journalist och har djupdykt i ämnet. Det gör att storyn backas upp av trovärdiga faktadetaljer. Då har nog en del läsare svårare att tro på att det finns så fantastiska män som Paul. Men eftersom jag har en sådan man själv känns det närmast självklart för mig. Och just därför, kanske, störs jag av hur illa hon behandlar honom.

Jag har också förlorat min mamma på liknande sätt som Helena, men jag fick ha min mamma längre, hon fick se alla mina barn växa upp och det är jag otroligt tacksam för. Dock saknar jag ju henne något enormt och jag känner igen mig i behovet av en äldre kvinnlig släkting att anförtro mig åt. Det behöver inte ens vara en släkting. Ibland skojar vi om att vi ska annonsera efter en extramormor. Men det går såklart inte att ersätta en människa på det sättet. Det bästa du kan göra är att själv bli den du saknar. Vara ditt eget stöd och finnas där för kommande generationer.

På något sätt går man vidare och lär sig leva med ett hål mitt i tillvaron.

Hade Helena kunnat göra något annorlunda? Hade hennes omgivning kunnat stötta henne bättre, i sorgen efter mamman, i kaoset det innebär att bli tvåbarnsmamma och i längtan efter en dotter? Det känns på något sätt typiskt för vår tid och kultur att alla i Helenas omgivning vill hjälpa men inte vet hur och därför mest håller sig undan eller sopar problemen under mattan. ”Ryck upp dig, så farligt är det väl inte, klart det är jobbigt att förlora sin mamma” och så vidare. Helena blir arg på sin pappa eftersom hans liv inte verkar slås i spillror av mammans död, på samma sätt som hennes. Men vi sörjer olika och kanske blir sorgen mindre synlig och himlastormande ju äldre vi blir. Helena gör också kraftigt motstånd mot verkligheten. När mamman ligger på dödsbädden intalar sig Helena att sjukdomen mirakulöst kommer försvinna. Och trots ultraljudet som visar en pojke tänker hon att det ändå skulle kunna bli en flicka. Det här motståndet gör att lidandet blir större, tror jag.

Vi behöver lära oss att flyta med i livet och parera de hinder vi stöter på, ta oss förbi dem och inte fastna.

Janouch skriver lättläst och romanen engagerar. Den har dock inte riktigt en klassisk roman-uppbyggnad, stundvis känns den mer självbiografisk eller som ett reportage. Som läsare blir man därför lite osäker på vart berättelsen ska ta vägen. Jag irriterar mig ofta på Helena, bara för att i nästa stund känna att jag skulle vilja vara där hos henne, hjälpa henne att natta barnen och sedan stryka henne över håret och trösta. Säga att det är okej att inte alltid älska sina barn. Lova henne att det blir bättre – för det blir det. På sätt och vis. Inte heller är det säkert att en dotter är den lösning hon söker. Visst, du kan få en kvinnlig bundsförvant. Men du kan också få din värsta kritiker. På vissa sätt är pojkar enklare. Men jag skulle lyssna. Jag skulle låta henne älta alla de förbjudna tankarna, hur absurda och galna de än lät, tills oron lämnat henne. Vi måste få prata om det. Som med så mycket annat i dagens samhälle. Det är för många idiotiska tabun som klyver familjer itu. Låt oss prata om det istället. Lufta våra tankar och farhågor utan rädsla för att bli betraktade som galna. En tanke är bara en tanke. Och uttalad högt blir den mindre skrämmande. Vem vågar börja?

Tillbaka till Hemligheten

Årets fjärde bok blir ytterligare en som jag läst förut. Jag återvänder till rötterna, så att säga, i min utmaning för 2025. Den här boken – ”The Secret” – eller egentligen filmen den baseras på, tog världen med storm i början på 2000-talet. Som jag sagt tidigare så var det ”The Secret” som gjorde attraktionslagen till en trend på allas läppar. Jag sveptes väl också lite med av vågen, det var något hos hela idén om ett magiskt universum som klingade sant för mig.

Jag hade nog aldrig riktigt släppt min barndoms magiska tänkande och nu fick jag leka vidare som vuxen.

Jag experimenterade en del med lagen om attraktion, gjorde visionstavlor, mediterade och visualiserade. Både små och stora saker. En del manifesterades snabbt, annat tog lite tid. Om jag nu, sådär en tjugo år senare tittar på min visionstavla från den tiden så har jag uppfyllt allting. Men jag har såklart gått vidare till nya önskningar sedan dess. Och i år är önskningarna grandiosa, så stora att jag självklart tvivlar på att det någonsin ska gå i lås. Därför återvänder jag till ”The Secret”, för att se om jag kan återskapa den optimism och framtidstro som jag kände när jag såg filmen och läste boken för första gången.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess förstås, och jag har både tagit del av andras, och skapat min egen, kritiska åsikt om ”The Secret”. En del kritiserar den för att vara för fokuserad på egen personlig vinning och materiella mål. Andra menar att den inte avslöjar hela sanningen. Och så många har velat rida på vågen genom att hävda att just de minsann har hittat de gömda nycklarna.

Säga vad man vill om det, det är alltid bra att hålla lite distans och inte svälja allt med hull och hår.

Sanningen är dock att till stor del fungerar lagen om attraktion. En del människor får häpnadsväckande resultat. Även jag har lyckats, ofta när jag inte ens tänkt på att jag använt mig av den. Å andra sidan, ofta händer ingenting, eller så får man rentav ett negativt resultat. ”The Secret” tar inte så mycket upp frågan om varför det ibland inte fungerar. Författaren Rhonda Byrne och de människor hon citerar upprepar hela tiden att lagen är felfri och fungerar till hundra procent. Som läsare (med kritisk blick och negativa erfarenheter i bagaget) känner man sig lite idiotförklarad. Alla de frågor som dyker upp (”men alla kan ju inte vinna på lotteri”, ”alla är inte begåvade marknadsföringsgenier”, ”en del människors livssituation är helt enkelt för akut och miserabel för att de ens ska kunna tänka på att visualisera något bättre”, och ”vad händer när olika människor önskar motsatta resultat?”), alla de frågorna ignoreras totalt. Nej, lagen är perfekt, om den inte fungerar är det du som gör fel.

Det är intressant hur erfarenheter kan göra att man betraktar saker med lite andra ögon.

När jag först köpte boken ”The Secret” tyckte jag den var läckert designad. Sidorna är färgade så att de liknar gamla pergament, namn är skrivna med ett snirkligt skrivstilstypsnitt, här och var finns insprängda citat och små bilder. Men nu, när jag själv gjort ett antal böcker, ser jag bara hur plottrig och svårläst boken är. Och det som kändes genomtänkt och kreativt verkar nu vara skapat med en automatisk mall. Nu och då hamnar en ensam rad överst på en sida till exempel, till och med när det är ett kortare citat. Inte så snyggt. Hade man bråttom att få ut boken så att man inte hann korrekturläsa? Eller var det viktigt att boken såg exakt likadan ut på alla språk? Jag blir alltid misstänksam när något måste stöpas i samma form oavsett sammanhang, lite som McDonald’s restauranger. Man får absolut inte ge en lokal prägel. Allt ska vara exakt så som upphovsmakaren bestämt. Noll flexibilitet. My way or the high way. Nää… då är det nåt lurt, känner jag. Någon vill bara göra pengar på det.

Fast, vad är det för fel med att tjäna pengar på något som faktiskt uppskattas av miljoner människor?

Det är som när någon som hjälper andra, via healing till exempel, vill ha betalt för sina tjänster. En del människor upprörs över det. Som att om man gör något riktigt värdefullt för andra så ska man göra det gratis? Eller om man gör något man älskar att göra så har man inte rätt att ta betalt för det? Så det enda som det är okej att få betalt för är något meningslöst, som ingen behöver och som jag avskyr att göra? Absurt egentligen. För om man tänker på det från andra hållet: vad är jag beredd att betala för? När är jag som mest villig att betala? Jo, när jag verkligen uppskattar det som erbjuds. Antingen för att jag inte har kunskapen eller möjligheten att göra det själv, eller för att jag förstår hur mycket arbete och kärlek som gått in i produkten eller tjänsten. Och vi människor är villiga att betala för helt olika saker. Vi har olika preferenser, olika önskningar. Och det är väl fantastiskt egentligen?

Jag ångrar inte att jag köpte boken och filmen ”The Secret”. Det var en bra och lättillgänglig introduktion till hur våra tankar skapar vår verklighet. Men som sagt, bara en introduktion. Där finns oändligt mycket att lära och utforska än. Och en av de nycklar som jag tror behövs är kunskapen om hur attraktionslagen behöver tillämpas olika beroende på vem som använder sig av verktygen. Vi är alla olika, inte bara i våra preferenser, utan även i vår relation till universum. Du kan inte läsa dig till hur det fungerar, inte se en film om det. Men du kan pussla ihop bilden vartefter du läser, lyssnar och inte minst prövar själv, i ditt unika liv. Och om jag bortser från det förenklade och naiva upplägget, samt inte fäster så stor vikt vid fokuset på pengar och prylar, så är ”The Secret” en inspirerande start.

En magisk berättelse

Det finns författare som skriver så bra att jag tänker: det är lika bra jag lägger ner det här med att skriva, jag kommer aldrig kunna skriva på den här nivån. Och sedan finns det författare som på något konstigt vis både är ännu bättre men samtidigt ger mig en enorm skrivlust. Terry Pratchett hör till dessa. Hans böcker inte bara handlar om magi, de ÄR magiska! Jag blir underhållen, upplyft, utbildad och inspirerad, allt på samma gång. Och det hela inramas av märkliga synkroniciteter. Den tredje boken om Tiffany Aching – ”Wintersmith” – är inget undantag. Strax innan jag ska lägga mig och läsa ett stycke pratar jag med min man om kompostering (jag har nyligen läst om det och lärt mig något nytt) och nästan den första mening jag läser i Pratchetts bok innehåller just ordet kompost, fast det inte nämns någon annanstans i boken. Och en människa som vållar mig huvudbry i verkligheten kan beskrivas på pricken i hans bok och jag får tips på hur jag kan hantera personen.

Små och större guldklimpar av sådan livsvisdom är rikligt utplacerade i ”Wintersmith”.

Tiffany är en ung häxa under utbildning. I den här tredje boken tjänar hon hos Miss Treason som är så skräckinjagande att de flesta andra flickor knappt står ut en dag. Men Tiffany är en modig och smart flicka och hon inser tidigt att Miss Treason inte är allt som hon utger sig för att vara. Det mesta är bara ”boffo”, vilket väl kan jämföras med bluff. Som en illusionist, snarare än en riktig magiker. Det är smarta trix och enkla manicker och mojänger, samt inte minst väl utspridda rykten och historier. Utan allt detta skulle Miss Treason bara vara en blind gammal gumma med en vävstol och ett hetsigt humör. Men självklart är Miss Treason också en riktig häxa med riktiga magiska förmågor och hon innehar inte utan förtjänst (och inte bara på grund av sin höga ålder) en hög position i häxornas värld. Mistress Weatherwax, eller Granny Weatherwax som Tiffany kallar henne, visste nog vad hon gjorde när hon placerade sin skyddsling hos Miss Treason.

Vad hon inte kunde veta var dock att Tiffany skulle komma att påverka en mycket gammal historia och rubba balansen mellan sommar och vinter. Detta sker under en särskild dans till vinterns ära, då Tiffany utan att tänka sig för hoppar rakt in och ovetandes råkar ta Sommarens plats i dansen. Detta leder till att Vintern – the Wintersmith som inte är en riktig gud utan en ”elemental” – blir förälskad i henne, eller kanske mer besatt av henne. Plötsligt får varje snöflinga formen av Tiffany, isberg till havs likaså. Han gör rosor av is åt henne och ber henne bli hans brud, vilket skulle leda till evig vinter. Hur ska en trettonårig häxa klara sig ur detta? Men som tur är är hon inte ensam. Till sin hjälp har hon Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Miss Tick, tre erfarna och kluriga häxor. Samt inte minst The Nac Mac Feegles, de små blå männen som vi introducerades för i den första boken med samma namn. Mac Feeglarna uppmanas att finna en hjälte till att rädda den riktiga Sommaren från Underjorden, samtidigt som Tiffany själv tvingas möta the Wintersmith, öga mot öga. Hon skapade problemet, nu måste hon lösa det.

Boken är på sätt och vis en berättelse om kärlek och pubertet. Vad innebär det att vara människa och förälskad? Vad händer med en förälskelse utan mänsklighet? Men den är så mycket mer än det.

Tiffany blir återigen påmind om betydelsen av berättelser.

Vår mänsklighet består till stor del av berättelser, utan dem är vi bara en skinnpåse med vatten och diverse grundämnen. Varje människa är en berättelse och samtidigt lever vi i andra, större berättelser. De bidrar till att skapa ordning och mening i världen. De gör så att allt ”makes sense”. Vissa berättelser ska man inte ändra på – som den om Sommarens och Vinterns eviga dans. Andra, som sin egen, kan man med fördel förändra. ”Change the story, change the world”, som Granny Weatherwax skulle säga. Och Miss Treason hade onekligen kunskapen om detta. En kunskap som Tiffany hjälper till att lämna i arv till sin vän/rival Annagramma.

Jag ämnar också att förändra min berättelse i år. Pratchett får mig att tro att det är möjligt. Ja, inte bara möjligt utan även det roligaste äventyr jag någonsin kommer att bege mig ut på. Hänger du med?

Det är tanken som räknas

Årets andra bok är även det ett loppisfynd som jag läser för andra gången: Wayne Dyers ”Du ser det när du tror det eller vägen till personlig förnyelse”. Dyer kan man väl säga var en av pionjärerna inom det vi idag kallar attraktionslagen. ”Du ser det när du tror det” kom långt före bästsäljaren ”The Secret” som gjorde begreppet mera allmänt känt. Fokus ligger inte heller så mycket på att skapa (eller dra till sig) det man önskar, utan mer på just personlig utveckling. Lite som i ”Rik på riktigt”: lär dig att vara förnöjsam så känner du dig rik.

Jag ler ofta åt Dyers härliga egocentriska åttiotalsnaivism.
Visst var det väl en helt annan ton då?

Som en sann amerikan lyckas han få allt att handla om hur förträfflig han är samtidigt som hans hjärtlighet och entusiasm gör att man förlåter honom. Och stundvis är boken riktigt bra. Jag uppskattar särskilt berättelserna om mäktiga sammanträffanden och möten mellan människor. Man anar en magi bakom verkligheten. Tyvärr har vi ju fått uppleva rätt mycket mindre trevliga saker sedan åttiotalet och jag kan inte låta bli att emellanåt hemfalla åt lite cynism. Jaja, allt det där är nog bra men alla de som blir oskyldigt sönderbombade i krig då? Ska de bara sätta sig ner och meditera en stund och förlåta dem som attackerar deras land, ofta till synes helt utan anledning? Ska vi bara ”öppna våra hjärtan” för alla och envar som vill komma hit och bosätta sig i vårt land, även de som våldtar och knivhugger? Dyer är som en oskyldig hundvalp uppvuxen i en fin familj som tycks tro att alla väl älskar en hundvalp? Men jag kanske är orättvis. Han tar faktiskt upp svårigheten i att förlåta människor som begår onda handlingar. Han frågar dock om det är rätt väg att gå att bygga fler fängelser och spärra in mer människor. Det verkar ju inte ha gjort våldet mindre. Nej, så är det nog.

Det vi behöver är förebyggande, mjuka handlingar. Men tills vi fått dem på plats behöver vi nog också gränser, tänker jag.

Nåja, det är inte alls våld och ondska som boken handlar om. Som titeln anger hävdar Dyer att vi fått verkligheten om bakfoten när vi säger att ”vi tror det när vi ser det”. Vi borde tro först, så kommer vi att få se sedan. Allt börjar i tanken. Vad är en tanke, frågar Dyer. Den går inte att se eller ta på, den går inte att stoppa i en burk. Ändå kan den få ofattbara följder. Vad du än ser i världen så finns det på grund av en tanke. Om du inte tror på en intelligent skapare kanske du menar att det bara är mänskligt skapade ting som omfattas av detta påstående och låt så vara. Det är imponerande nog. Tänk på alla fantastiska byggnader, maskiner, broar och system som människor byggt. Från början var de bara idéer – tankar – i någons huvud. Om nu tanken sitter i huvudet. Kanske finns den utanför oss? Dyer tar upp exempel på tankeöverföring och synkroniciteter och menar att vi alla hänger ihop i ett enda fält.

Kanske fortsätter tanken även efter den fysiska kroppens död? I så fall behöver vi ju inte frukta döden, för är det inte just våra tankar vi är rädda att mista?

Boken handlar mycket om att förlåta och släppa taget. Att inte fastna i roller och tankemönster som inte gynnar oss. Alltför många ältar gamla oförrätter hela livet, till vilken nytta? Likaså klamrar vi oss fast vid tankar om brist och skuld. För att slippa ta ansvar och faktiskt förändra våra liv, lägger vi skulden för våra misslyckanden på andra. Vi är snabba att döma andra och påpeka deras brister men egentligen säger våra värdeomdömen om andra mer om oss själva än om dem vi dömer. Och vi tror att resurserna inte räcker till alla – jag blir kanske utan om jag inte tar för mig på andras bekostnad. Men om vi alla hänger ihop och är delar av samma ”EN-sång” som Dyer kallar det, då är ju din glädje och framgång också min. Och det finns tillräckligt för alla. Det vi fokuserar på växer, säger Dyer. Och det vi tror kommer vi att se. Om du tror att alla andra är ute efter dig, att du kommer att bli lurad och utnyttjad, då är det det du får uppleva. Men om du tror att andra människor är generösa och vänliga och vill dig väl, då är det just det som blir din verklighet.

Dyer tar upp flera exempel på detta ur sitt eget liv och man är benägen att tro honom.

Kanske får jag verkligen mer pengar om jag ger bort det jag har och litar på att det kommer tillbaka till mig mångfaldigat? Kanske börjar människor som tidigare behandlat mig illa att behandla mig med respekt om jag tänker på dem med kärlek och förlåtelse? Om man höjer blicken lite kan man dock hitta mängder av exempel på det motsatta: människor som vänt andra kinden till och fått huvudet avhugget. Så jag kan inte skaka av mig känslan av att en stor pusselbit fortfarande fattas. Men visst, på samma sätt som förnöjsamhet kan få dig att känna dig rikare även om du inte har en krona mer, så kan förlåtelsen eller åtminstone det tankemässiga frigörandet från ett orosmoment i ditt liv göra att känslan av oförrätt löses upp. Men det är lättare sagt än gjort. Jag undrar varför vi så gärna drar upp gammalt groll till ytan. Kan det vara av samma anledning som vi hellre läser om bestialiska mord än om människor som lever lyckliga i alla sina dagar?

Jag menar hur spännande och kul är det att berätta eller höra om hur livet flyter på och allt är bra?

Nog är det väl intressantare med dramatik? ”Hej, hur är det?” ”Äh, åt helvete! Jag har fått sparken och frun har lämnat mig.” ”Nähä!?” ”Nej, jag skojar bara, allt är fina fisken. Jag har kvar mitt gamla jobb och trivs riktigt bra och äktenskapet har aldrig varit bättre.” Kanske har det också med jante-lagen att göra. Man vill ju inte att folk ska tycka illa om en för att man har det så mycket bättre än de. Lite som med Wayne Dyer. Jaha, kul för dig, Wayne, att du bara förlät din döda pappa och så började pengarna rulla in. Och aldrig bråkar du med din fru heller. Och barnen är välartade och pratar med dig. Dessutom är du frisk och springer en mil om dagen. Grattis. Jättekul. Det är nästan så man tror att han har förträngt allt jobbigt och lever i en låtsasvärld. Därför var det skönt att läsa om hur upprörd han blev över en stämning som han blev utsatt för, långt efter hans andliga uppvaknande. Han åkte alltså runt och föreläste om förlåtelsens kraft samtidigt som han i rättssalen slogs med näbbar och klor mot en grupp människor. Lite mänsklig var han trots allt. Men se på fan! Även denna situation löste sig när han släppte taget och förlät. Attans. Kanske ligger det något i det han säger trots allt. Men att skicka sina egna böcker och ljudkassetter (och blommor!) till folk som gjort honom illa, det känns lite väl mycket… Om jag kommer på någon människa som jag hyser agg mot (har faktiskt inte mycket sånt i mitt liv) ska jag nog bara förlåta dem i tanken, en faktisk kontakt riskerar bara att missförstås eller blåsa liv i konflikten igen. Och det är ju ändå tanken som räknas, eller hur, Wayne Dyer?

Rik på riktigt – en recension

Jag tror att jag läst ”Rik på riktigt” förut, därför fick den inte vara med på min bokutmaning förra året. Men jag hittade den på loppis och tänkte att den nog skulle var intressant att läsa (om). Boken är skriven av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson som tillsammans startat något de kallar Tidsverkstaden och som syftar till att få människor att reflektera kring vad som är viktigt i livet och på så sätt få rikare liv. Kanske inte rikare i pengar mätt men i kvalitet. Undertiteln är ”en värdefull vardag är möjlig” och en stor del av boken handlar om hur man ska få det vardagliga livspusslet att inte bara fungera men även kännas meningsfullt och utvecklande.

Boken är från 2005 och tyvärr känns det att den har några år på nacken.

Den optimism och det hopp om en mänskligare framtid som författarna lyfter fram kan väl sägas ha kommit på skam, minst sagt. Idag är samhället ännu hårdare och vardagen ännu svårare att manövrera än för tjugo år sedan och det verkar inte som om vi kan se någon ljusning inom en snar framtid. Den så kallade pandemin slog sönder tillvaron för många, inte minst våra unga, och den allt överskuggande klimathysterin har mer eller mindre fortsatt på den banan. Warberg och Larsson är medvetna om att inte alla människor har lyxen att kunna reflektera över och förändra sin livssituation – bara att ha tiden att läsa deras bok innebär att man är mer lyckligt lottad än många andra. Det behövs samhällsförändringar också, förstås. Men vi är ändå ett gäng lyckostar som inte bara har tid att läsa böcker om personlig utveckling, utan också faktiskt kan påverka vår vardag åtminstone litegrann. Jag tillhör den gruppen och just därför kanske det känns som om ”Rik på riktigt” slår in öppna dörrar hos mig. Det mesta är rena självklarheterna, som till exempel att det är lättare att öva sig i förnöjsamhet än att öka sina inkomster, att man inte blir så mycket lyckligare även om man har mycket pengar, att TV-tittande stjäl värdefull tid, att man bör lyssna mer än man pratar och inte ösa klagomål över sin omgivning. Emellanåt känns det lite väl snusförnuftigt. Lite som om författarna säger ”vi förstår att det inte är så lätt att rycka upp sig, men ryck upp dig!”

Men de har rätt i att mycket av ansvaret för våra liv ligger i våra egna händer och att vi oftast kan göra mycket mer än vi gör för att öka livskvaliteten.

Jag känner mig ofta ”rik på riktigt” och har reflekterat över mina livsval under många år. Jag arbetar medvetet med att minska mina skulder, öka min egentid, samt underhålla mina relationer. Jag investerar i lek, skapande och romantik och detta gör mitt liv rikt. Ekonomiskt har jag det mycket bättre än för tjugo år sedan, trots att jag jobbar deltid i ett lågavlönat yrke. Jag tänker ofta att jag har allt jag önskar mig och att jag lever ett gott liv. Kanske provocerar det andra, det är inte min mening i så fall. Det bästa vore såklart om jag kunde inspirera andra. Men andras reaktioner får andra ta ansvar för, så tar jag ansvar för mina.

I ”Rik på riktigt” får vi förslag på en del övningar att göra för att få en bättre bild av vad som är viktigt i våra liv, eller var våra tids- och energitjuvar finns. En övning som jag tyckte var intressant var en prioriteringsövning där du ska rangordna arton olika livsmål, efter hur viktiga de är för dig. Jag skrev varje mål på en lapp och lade ut dem på golvet, flyttade dem upp och ner vartefter jag funderade över vad som var viktigast. Om jag har ett meningsfullt arbete, behöver jag då särskilt mycket fritid? Hur viktigt är det för mig vad andra tycker om mig, det vill säga mitt anseende? Vad är viktigast: trygghet eller frihet? Vissa lappar var lättare att placera än andra och ofta fick jag försöka definiera och bryta ner vad orden egentligen betyder. Mina topp tre blev i alla fall: 1. Frihet, 2. Mening och 3. Hälsa. Längst ner på listan kom: 16. Expertis, 17. Anseende och allra sist 18. Plikt.

Det skulle vara intressant att göra om övningen, kanske om ett år eller två och se om jag har ändrat mina prioriteringar.

En annan prioriteringsövning som man kanske kunde kombinera denna med är den om vilken arbetsuppgift man ska ta itu med först utifrån parametrarna bråttom – inte bråttom, viktigt – inte viktigt. Författarna menar att vi ofta prioriterar fel eftersom vi tenderar att missa viktiga saker när vi väljer att göra det som det brådskar med först. Egentligen borde vi först göra det som är viktigt och brådskande, efter det sådant som kan vänta men ändå är viktigt, sedan det som är mindre viktigt men brådskande och sist det som varken är viktigt eller brådskar. Kanske borde man se på sina livsmål på samma sätt? Om jag står inför ett val stämmer jag av med min lista: främjar det ena eller andra alternativet mina topp tre?

Man kan förstås tycka att detta är ett lite väl mekaniskt sätt att hantera livets stora frågor och oftast flyter vi ju också med i våra känslor och tillfälligheter. Jag kan sakna ett mer andligt perspektiv i boken. Jag är övertygad om att vi människor är så mycket mer än vad som kan beskrivas av kropp, tankar, känslor och omständigheter. Jag tror att det finns flera plan att arbeta på för att uppnå de mål man sätter upp i livet. Det här ämnet har jag nosat på många gånger och ibland djupdykt i men i år, 2025, tänker jag verkligen go all in och jag tänker inte nöja mig med att reflektera över min livssituation, eller städa ur en garderob (även om jag säkert kommer göra det också). Nej, jag tänker sikta mot stjärnorna och förverkliga det fantastiska. Det kommer att kräva uthållighet framför allt, men förra årets bokmaraton har visat mig att jag klarar en årslång utmaning. Jag ska inte här gå närmare in på vad jag ämnar göra men mina bokval under året kommer säkert att avslöja inriktningen. Och på sätt och vis är det passande att börja med ”Rik på riktigt”, det är som första trappsteget på en tusenstegstrappa. Med utgångspunkt i att jag har ett bra liv, ska jag skapa något ännu bättre. Som mitt motto för i år: ”Vad mer är möjligt? Hur kan det bli bättre än såhär?” Det kommer bli en spännande resa!

Jag läste 50 böcker på ett år

Bortrest på semester fick jag mycket läst

Jag lyckades! Jag läste 50 böcker under ett års tid, recenserade samtliga i bloggform och läste in majoriteten av recensionerna till min talblogg. Här ska jag sammanfatta mina erfarenheter. Men först lite statistik.

Jag har alltså på 52 veckors tid läst 50 böcker. Av dessa var en på tyska, nio på engelska och resten på svenska. Den författare som jag läst flest böcker av, fyra stycken, är Terry Pratchett. Av P G Wodehouse, Bjørn Bull-Hansen och Dr Vernon Coleman läste jag två böcker vardera, för övrigt är det olika författare till alla böcker jag läst. 28 av böckerna kan sägas vara skönlitteratur, resten är antingen filosofiska verk, självhjälpsböcker eller faktaböcker av olika slag. Romanerna har varit historiska skildringar, deckare, romantik, fantasy, komedi och drama.

Flera av faktaböckerna har handlat om den så kallade pandemin och dess konsekvenser, inte minst vaccinskadorna.

Här hittar vi böcker som ”Anyone who tells you vaccines are safe and effective is lying”, ”Proof that facemasks do more harm than good”, ”Dödsorsak okänd”, ”Kriget mot livet”, ”The Dream”, ”Den globala statskuppen” samt ”Handbok för uppvaknande”. Jag har också dykt ner i de stora frågorna om livets mening och vad det innebär att vara människa i böckerna ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu”, ”Så talade Zarathustra”, ”Memorabilier” samt ”Den intoleranta toleransen”. Ett annat stort intresseområde för mig är ekonomi och samhällsbygge, därför har jag läst böcker som ”Finance and the good society”, ”Strategi för gemenskap”, ”Demokratins framtid” samt ”Totalitarismens psykologi”. Hit skulle man väl även kunna räkna ”Djurens gård” och ”The new blueprint for humanity”. Men det är svårt att kategorisera en del av böckerna, innehållet är överlappande och ämnesöverskridande. Vissa böcker tycks nästan höra ihop, som till exempel ”The Dream” av David Icke och ”Kriget mot livet” av Per Shapiro.

Det har väl varit oundvikligt att stoppa in mina egna tankar och funderingar kring stort och smått i recensionerna.

Ibland har jag spårat ur litegrann och kanske tolkat in saker som inte funnits där, eller broderat ut en enkel tankegång till något större. Även recensionerna på skönlitteraturen har fått djupare vinklingar ibland, som till exempel när Pratchetts ”Guards! Guards!” fick mig att fundera på om vi behöver ondskan. Bull-Hansens böcker har också fått mig att tänka mycket på vad som gör människor onda. Men jag antar att det är för att människors ondska är något som generellt upptagit mina tankar mycket de senaste åren.

Var det svårt att läsa så många böcker på så kort tid? Ja, och nej. Vissa böcker var otroligt lättlästa, och ibland valde jag ut en tunnare bok för att ”komma ikapp” läsningen. Men emellanåt var det tungt. ”Finance and the good society” gjorde mig så arg att jag hade svårt att läsa färdigt den. Även Tersmans ”Hur bör du leva?”, Swedenborgs ”Memorabilier” och Nietzsches ”Så talade Zarathustra” var svårlästa till stor del på grund av att jag inte delade den livsåskådning som presenterades. Bull-Hansens böcker tog också tid och kraft, dels för att de var tjocka – uppåt 600 sidor med liten text – men också mycket på grund av de grafiska skildringarna av horribla handlingar. Det var kanske lite ironiskt att den sista boken jag läste i mitt maraton var just en av Bull-Hansens böcker, och att titeln på mitt inlägg blev ”Vissa böcker ska man inte läsa”.

Det betyder ju inte att det var en dålig bok, snarare var det tvärtom i det här fallet.

”Jomsviking – Vinland” var helt enkelt så välskriven att berättelsen kröp in under skinnet på mig. Och jag tror att vi behöver vara försiktiga med vad vi släpper in under skinnet, i synnerhet om vi är så känsliga som jag är. (En del människor har säkert svårt att tro att jag är känslig men det är en helt annan fråga.)

Varför valde jag att inte läsa in några av recensionerna? Oftast berodde det på att recensionen var kort – det fanns inte så mycket att säga, men jag har också i vissa fall undvikit att läsa in recensionen om den varit negativ. Det är jättejobbigt att behöva ”skriva ner” någon annans verk, i synnerhet om jag känner eller har träffat författaren. Därför har jag lämnat dessa recensioner så att säga lite i skymundan.

Om du inte har något positivt att säga, säg inget alls.

Nu har jag ju oftast haft något gott att säga, även om dem jag kritiserat, men jag ville ändå försöka fokusera på det som är bra. Och jag var ju ”tvungen” att skriva en recension på varje bok jag läste. Jag var också ”tvungen” att läsa ut varje bok, hur jobbigt det än var. Ärligt talat har det nästan aldrig hänt att jag slutat läsa en bok mitt i, inte ens före denna utmaning. Jag tycker liksom att man ska avsluta det man påbörjat. Har man dessutom betalat en slant för boken ska man väl få valuta för pengarna?

Alla sågningar har jag dock inte gömt undan. Ibland har det helt enkelt varit för roligt att lyfta fram bristerna i resonemanget, uppenbara kunskapsluckor eller fördomar. Stundvis har jag hängett mig åt drypande sarkasm, vilket har varit kul, det kan jag inte förneka. Men förhoppningsvis kan det också belysa vikten av att läsa med ett kritiskt öga, även (kanske i synnerhet!) när texten är författad av så kallade experter.

Ibland är det smartare att inte vara så utbildad utan se saker från marknivå, så att säga.

Har jag lärt mig något? Ja, massor! Jag kan absolut rekommendera en sådan här utmaning till den som har (eller är beredd att ta sig) tiden. Och om du tycker 50 böcker är för mycket, säg 30 då. Det är viktigt med läsning. Alltför få läser böcker idag. Läsning utökar ditt ordförråd och bättrar på din allmänbildning, dessutom kan du få en större förståelse för andra människor, i andra tider och kulturer. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att läsning gör dig ödmjukare och mindre benägen att ta till knytnävarna. Fast det är klart, ibland blir man förbannad av det man läser också. Men kanske är det bra. Nuförtiden tänker jag ofta att fler borde bli förbannade. I alla fall på rätt saker. Om människor fick all information om vad som verkligen pågår i världen då skulle de kanske inte finna sig i så mycket skit. Och om de inte sprang så fort i ekorrhjulet skulle de kanske ha tid och ork att faktiskt göra något åt saken. Min stilla förhoppning är att mina recensioner kan förmedla en del av den informationen till dem som inte hinner eller kan läsa allt det jag läser och kanske kan jag inspirera någon att leta vidare efter information.

Kunskap i sig gör dig kanske inte friare men kunskap kan få dig att inse att du kan bli och har rätt att vara fri.

I Sverige idag har vi fortfarande en hel del yttrande- och tryckfrihet kvar. Men dessa friheter är hotade och det är hög tid för människor att stå upp för dem innan de omärkligt tas ifrån oss. Om du aldrig vetat att en bok funnits, kommer du aldrig veta när den censureras. Så läs! Läs hungrigt och brett. Läs för nöjes skull och för att lära dig nya saker. Läs för att bekräfta, lika väl som för att utmana dina åsikter och övertygelser. Läs för att lära känna dig själv och dina medmänniskor. Och när du läst en bok som väckt något hos dig – dela med dig av dina tankar till andra. Kanske har någon tänkt och känt precis som du. Kanske har någon annan ett svar på din fråga. Jag kommer fortsätta att läsa, om än i lugnare tempo, och jag kommer fortsätta att blogga om det jag läst. Har du förslag på en bok du vill att jag läser och recenserar så skriv i kommentarerna eller hör av dig, mailadress till vårt förlag finns på hemsidan. Med önskan om ett gott nytt läs-år 2025! – Hanna

Vissa böcker ska man inte läsa

Som årets sista bok valde jag den andra boken i Bjørn Bull-Hansens serie om jomsvikingen Torstein Tormodson. Jag kände att jag ville läsa andra delen medan jag fortfarande kom ihåg det mesta från den första och hoppades kanske att den här boken inte skulle vara riktigt lika blodig och hemsk som den förra. Tyvärr var det tvärtom.

”Varför läser du den då?” frågar maken när jag beklagar mig. ”Men den är så spännande, jag måste få veta hur det går, jag måste läsa tills det blir bättre”, svarar jag.

Och bättre blir det väl kanske, på bokens sista sidor. Fram till dess håller Bull-Hansen mig i ett järngrepp med sin fantastiska berättarförmåga. Men det kostar. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att orka läsa någon mer av hans romaner om jomsviking. Det är för jobbigt för en sådan känslomänniska som jag. Min fantasiförmåga är inte bra för mig i sådana här lägen. Jag är faktiskt förvånad över att jag inte fått mardrömmar (ännu).

I ”Jomsviking – Vinland” har Torstein blivit pappa och det kommer att förändra allt för honom. Han för befälet över ett fyrtiotal män och kvinnor på ett skepp som han fått till skänks av danerkungen Sven Tveskägg. På skeppet finns också Torsteins häst Vingur, hans trebenta hund Fenre, samt några andra djur. Med denna last tar den lilla gruppen nybyggare sikte på den nordamerikanska kusten och Vinland, som sägs vara rikt på timmer av finaste lärk. Torstein och hans bror tänker göra sig en förmögenhet på att sälja skepp till grönlänningar och islänningar. Men jakten på rikedom och äventyr övergår snart i terror när nordmännen ställs öga mot öga med ursprungsbefolkningen, det vi idag kallar indianer (fast det får man väl inte säga längre?) men det som vikingarna kallade skrälingar (åtminstone i Bull-Hansens tolkning). Återigen tvingas Torstein till svåra val och insikter om sina egna mörka sidor. Han förvandlas snart till just en sådan man som han fruktar och hatar mest av allt. Vad förmår en man att begå sådana handlingar? Märkligt nog är det kärlek. Ondskan föds ur kärleken. När en av de kristna munkarna kritiserar Torstein för det han gjorde där borta i skrälingarnas land, så frågar han om munken har barn. Har han inte det – och det har ju sällan munkar – så ska han bara hålla käften.

Som mamma kan jag absolut förstå Torstein, jag skulle gå över glödande kol för mina barn. Krävdes det skulle jag kanske även döda en annan människa.

Som jag berättat tidigare finns det en vrede i mig, en eld som kan blossa upp ibland helt oväntat. Men Torstein är många gånger värre. Det är därför han fått rollen som bärsärk – den krigare som likt en vansinnig ska röja väg åt de andra, helt oförskräckt och utan nåd. En tillgång i strid men en nackdel i många vardagliga situationer, det förstår till och med Torstein, utan att egentligen kunna göra något åt det. Det är tur för honom att han har sin trofasta och visa hustru Sigrid från Orkneyöarna, sin bror Björn och sin vän Halvor från Jomsborg. Den gamle smeden Hutten ser också till att knuffa Torstein i rätt riktning emellanåt. Utan sina män är Torstein inte mycket att ha, det får han verkligen erfara i den här boken.

Återigen undrar jag hur sanningsenliga och historiskt korrekta Jomsviking-böckerna är. Visst seglade nordmän till Amerika, men tog de sig verkligen över havet så snabbt och lätt? Och fanns det så många indianer så långt norrut? Var indianerna så blodtörstiga? Var livet som viking så hårt?

Man kan lätt få uppfattningen att nittio procent av livet är lidande och kamp och ibland kan jag verkligen tycka att livet är onödigt hårt för oss människor – och då lever jag i bekväm lyx jämfört med en vikingakvinna.

Man undrar om det är värt det? Är det värt att älska när förlusten gör så ont? Är det värt att bygga upp något under många år för att se det raseras över en natt? Vad är egentligen meningen med allt? Och hur kan människor begå sådana fruktansvärda handlingar mot andra människor? I böckerna om Torstein är det ju inte bara mellan olika folkslag (skrälingar och vikingar) som aggressionen uppstår, en nordman kan ha ihjäl en före detta vän med ett hugg, utan att tveka. Och skrälingarna har även de de mest horribla tortyrmetoder, mot sina egna likaväl som mot medlemmar av fiendestammar. Jag tänker att välstånd byggs i fredstid, genom handel, inte genom plundring. Våld föder mer våld och biter snart tag i svansen på den som började. Vi borde kunna bättre än såhär, vi människor. Och kanske går det lite bättre för oss i dessa dagar. Vi kan leva sida vid sida med främlingar i tätt befolkade städer utan att gå bärsärk och hänge oss åt blodshämnd. Men jag fruktar att civilisationen bara är en tunn fernissa, därunder är vi alla skrälingar eller vikingar. Under rätt – eller fel kanske – förutsättningar kommer även du min Brutus att hugga mig i ryggen. Eller?

Sådana mörka tankar föds av Bull-Hansens böcker. Och Torstein (liksom Bull-Hansen själv misstänker jag) drabbas emellanåt av ett tungt svårmod. Depression och ångest skulle vi kanske säga idag, men svårmod är så mycket mer.

Jag kallar det Weltschmertz, det som drabbar mig nu och då.

En sorg inte bara för sådant som direkt drabbar mig, utan för allt lidande i världen. Allt onödigt lidande. Den här världen skulle kunna vara en fantastisk plats för oss alla. Vi skulle alla kunna äta oss mätta varje dag, leka och dansa och skapa och älska… Men istället väljer många av oss att plundra, våldta och döda. Varför? Det är väl en evig fråga utan svar antar jag. Inte kan jag göra något åt det heller, utom att möjligen skicka lite kärleksfulla tankar till mina medmänniskor, vänner såväl som fiender. De säger att det hjälper, att det har fysiskt påtaglig effekt om många människor mediterar och sänder positiva vibrationer. Men för att kunna göra det kan jag inte läsa sådana böcker som Bull-Hansens. Jag är ledsen. Men jag tänker ta min mans råd, för min egen mentala och känslomässiga hälsas skull.

Mystik och poesi i ”Häxhammaren”

Jan Mårtenson är en enormt produktiv författare, ändå hade jag inte hört talas om honom förrän jag fick den här boken, ”Häxhammaren”. Det är väl en deckare kan man säga, där huvudpersonen antikvitetshandlaren Johan Homan dras in i ett mysterium. Men är det mord eller inte? Förekommer det ett brott? Det här är frågor som egentligen förblir obesvarade in i det sista.

Trots att boken är från 1976 känns ämnet högaktuellt idag och jag får uppleva en del synkroniciteter när jag läser.

Det handlar om häxkonster och svart magi, satanism och människooffer. Något som måste ha låtit som rena rama science fiction i sjuttiotalets Sverige men som vi nu vet förekommer i stor skala världen över. Homan vägrar också tro att det handlar om verklig svartkonst, även om han kan gå med på att telepati är möjligt. Han är därför övertygad om att det måste handla om droger, något som säkert var allmänt förekommande på sjuttiotalet. Till viss del kan man väl säga att droger är inblandade men inte på det sätt Homan tror.

Boken är fullspäckad med intressant kuriosa, inte bara om häxor, utan även om antikviteter, matlagning och katter. Det för inte alltid historien framåt men skänker trovärdighet åt både karaktärer och berättelse. Johan Homan är en helt vanlig människa som det lätt går att relatera till. Han vill bara leva i lugn och ro med sin katt Cléo, göra lite fynd som han kan sälja vidare med en nätt vinst och på så sätt ha det bekvämt. Men av någon anledning lyckas han ändå dras in i otäcka och oförklarliga skeenden. Han upptäcker snart att polisen inte är till stor hjälp så istället söker han stöd hos en bekant, Michael Gråh, som vet det mesta om häxor och trolldom. Gråh tycker inte alls att Homan överdriver utan uppmuntrar honom att gräva vidare. Detta, och fascinationen för den unga Suzanne som Homan ombetts hålla ett öga på, får honom att ta stora risker i jakten på sanningen.

”Häxhammaren” börjar i rätt sakta mak men spänningen byggs gradvis upp samtidigt som mysteriet blir allt märkligare. Egentligen finns inget konkret att ta på, ändå anar man en stor ondska i bakgrunden och detta suger läsaren vidare i allt snabbare takt. Det går inte att förutsäga någonting, än svänger det hit, än dit. När jag kommer till sista sidan är jag tvungen att börja bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken.

Var det så det var? Det hade man inte kunnat ana. Skickligt gjort av Mårtenson.

Den enda kritiken jag har egentligen är riktad mot Mårtensons skrivstil. Meningarna känns avhuggna, ibland utelämnar han helt enkelt subjektet. Det blir styltigt när man läser. Jag inser att jag säkerligen hade valt att sätta ett kommatecken på många ställen där Mårtenson sätter punkt och jag brukar tänka på att variera meningarnas längd för att få flyt och dynamik i texten. Mårtenson staplar liksom bara korta meningar på varann. Ibland känns det mer som poesi än en berättande text. Ja, vissa stycken skriver han verkligen poetiskt, till exempel när han ska beskriva en erotisk scen. Då blir det liksom kristaller och dimma av alltihop. Det blir lite märkligt och en stor kontrast till andra delar, till exempel när Homan ger sitt bästa recept på kyckling. Men står man bara ut med den här språkliga knaggligheten så är ”Häxhammaren” verkligen läsvärd. Inte minst för allt man får lära sig, om historia och kultur. Och matlagning. 

Spännande lokalhistoria

Det verkar som att ju äldre man blir desto mer nyfiken blir man på sitt ursprung och numera har släktforskning blivit en väldigt populär aktivitet. Idag kan man dessutom göra DNA-tester för att se varifrån man kommer. Jag har inte släktforskat men ibland undrat vad jag har för påbrå. Egentligen är det konstigt att man vet så lite om sina förfäder.

Ta tre generationer bakåt bara, och jag vet inte ens vad de hette, än mindre vilka de var.

Monica Berzén har släktforskat en hel del och när hon hittade väldigt mycket skrivet material efter sin farfars far Victor Berzén, som var skollärare, beslöt hon sig för att skriva en bok om honom. ”Victors livsresa från Småland till Roslagen” är en fin ge-bort-bok som är särskilt intressant om man bor i närheten av Rö, där Victor levde och arbetade större delen av sitt liv. Boken handlar även en hel del om Victors barn, han och hustrun Matilda fick totalt nio, varav sju levde till vuxen ålder. Mest intressant är historien om sonen Einar som efter ett fängelsestraff emigrerade till Amerika, där han blev en känd teatermagnat. Kändisskap är en fördel när man släktforskar – då kan man hitta mycket tryckt material om släktingen. Annars är väldigt många förfäder, och i synnerhet kanske förmödrar, anonyma. Ibland finns inte ens ett foto kvar.

Monica har pusslat ihop det hon kunnat från Victors dagböcker, brev och räkenskaper.

Hon har även med en del material om Rös historia från olika källor. Det är undehållande läsning med insprängda anekdoter och reflektioner kring hur livet kunde vara förr. Boken är rikt illustrerad med gamla foton, tidningsurklipp och protokoll. Man förstår att det har varit svårt att tyda Victors prydliga men snirkliga och ”pyttiga” handstil. Ofta skrev han även i marginalerna. Han verkar ha tyckt om siffror och statistik för han förde bok på så gott som allt som skedde i hushållet, skolan och kyrkan. Varenda summa som spenderades antecknade han. Han var också en flitig brevskrivare och gjorde kopior både på mottagna och skickade brev. Det myckna materialet till trots är det svårt att få grepp om vem Victor var. Många minns honom som sträng och barsk, men han verkar också ha varit väldigt mån om sin familj och kärleksfull, inte minst gentemot hustrun Matilda, vars död tog hårt på honom. Han verkar också ha haft humor och unnat sig och familjen fritidsnöjen, trots den skrala ekonomin. Victor var en riktig mångsysslare och det är svårt att förstå hur han hann med allt. Förutom skollärartjänsten var han anställd som klockare och organist, han stämde pianon och orglar, vaccinerade barn, var aktiv i flera föreningar, samt odlade grönsaker både för husbehov och försäljning. Och så skrev han ju massor, även läroböcker till skolan när det behövdes.

Skrivandet har Monica ärvt och det är verkligen roligt att hon tagit sig tid att göra detta minnesdokument.

Dock hade boken verkligen mått bra av en korrekturläsning. Det är synd att en så fin bok ska behöva vara så svårläst på grund av alla tryck- och skrivfel. Det fattas bokstäver, ord och skiljetecken. Här och där har rader bytt plats och ibland är det oklara hänvisningar till bilderna. Jag förstår att det kan vara svårt att se och korrigera allt själv, i synnerhet om man som Monica har artros och brain fog (vilket hon förklarar för läsaren), men desto viktigare då att ta hjälp av någon kunnig. Jag önskar att hon hade bett mig, jag hade gärna gjort det gratis. Härmed erbjuder jag utan kostnad mina korrekturläsningstjänster för alla egenutgivare jag känner. I synnerhet när man ger ut själv bör det vara ett välgjort arbete, annars får alla vi som väljer att ge ut våra egna böcker dåligt rykte. Det känns också trist att behöva ge den kritiken till en kvinna som jag känner litegrann och som verkar vara en så härlig och inspirerande person. Skolläraren Victor hade dock nog inte tvekat att säga vad han tyckte.