Bokrecension – Sida 3 – Företagande i en ny tid

Rörelser som helar

Harald Blomberg var psykiatern som tillämpade rörelseträning istället för medicinering för barn (och även vuxna) med ADHD, autism, läs- och koncentrationssvårigheter med mera. Metoden rytmisk rörelsepedagogik utvecklades av Kerstin Linde men Blomberg har så att säga ”vetenskapliggjort” den genom att finna studier som påvisar rörelsernas effekter på hjärnan. Blomberg är i denna bok – ”Rörelser som helar” – starkt kritisk, både till överdiagnostiseringen och övermedicineringen av barn och unga.

Han menar att de ökade svårigheterna för barn idag inte beror på genetiska defekter, utan på miljögifter och strålning.

Dessa negativa faktorer hämmar barnets utveckling så att spädbarnsreflexer aldrig utvecklas eller blir ointegrerade, det vill säga ligger kvar längre än de ska. Reflexerna i sin tur förhindrar en normal motorisk, kognitiv och språklig utveckling. Men till skillnad från etablissemanget – som hävdar att ADHD och dyslexi t ex är obotliga och endast kan lindras med hjälp av centralstimulantia alternativt särskilt pedagogiskt stöd – så menar Blomberg att man genom att göra vissa övningar som härmar spädbarns rörelser kan läka de skador som hindrar barnets utveckling. Barnet kan därmed utvecklas normalt så att det klarar av att sitta stilla, koncentrera sig och knäcka läskoden. I ”Rörelser som helar” går han igenom den vetenskapliga bakgrunden till de olika diagnoserna och svårigheterna, han förklarar hur hjärnans olika delar fungerar och samverkar och hur de påverkar och påverkas av kroppens rörelser. Blomberg tar också upp flera fallexempel där barn som inte talat, inte kunnat röra sig normalt eller haft stora svårigheter att lära sig läsa, efter några månader av daglig rytmisk rörelseträning, utvecklat för åldern normala färdigheter. Barn som Blomberg och Linde har hjälpt har kunnat lämna specialklass och börja i vanlig klass.

Några exempel låter som rena rama miraklen. Men det hela är ytterst vetenskapligt, hävdar Blomberg, när man väl förstår hur kroppen fungerar som en helhet.

När boken skrevs 2012 behandlades omkring 25 000 barn i Sverige med narkotiska preparat mot ADHD, trots att flera studier för länge sedan visat att läkemedlen orsakar permanenta skador och att barnen efter den inledande förbättringen backar tillbaka till samma nivåer som före medicineringen, eller till och med blir sämre. Läkemedlen är dessutom starkt beroendeframkallande och leder ofta till att barnet senare i livet hamnar i missbruk och kriminalitet. Det finns inget som tyder på några positiva långtidseffekter av behandling med centralstimulantia. Trots detta ökar alltså förskrivningen. Även diagnostiseringen är fördärvlig menar Blomberg, och får medhåll av Sophia Lövgren som skrivit efterordet. Visst kan det kännas skönt för barnet att få en diagnos (det är inte mig det är fel på) och för föräldrarna (man får hjälp). Dessutom känns det bra för läkarna som kan hjälpa (genom att skriva ut läkemedel) och så är det förstås lönsamt för läkemedelsbolagen. På samhällsnivå kan man skjuta miljöproblemen åt sidan och lägga skulden på individen.

Att minska barns exponering för kvicksilver och mobilstrålning är betydligt mer kontroversiellt och kostsamt.

Just kvicksilverförgiftning är vanligt hos barn med autism. Blomberg menar att källorna kan vara vacciner (även om man på senare år har tagit bort kvicksilvret ur de vacciner som ges till svenska barn – dock ej amerikanska) men också moderns amalgamfyllningar. Det finns studier som visar både att barn med autism har högre halter av kvicksilver i hjärnan, och att barn till mödrar med många amalgamfyllningar har en starkt ökad risk för utvecklingssvårigheter. Även vid demens misstänks kvicksilver spela en central roll. Barn med autism har ofta födoämnesöverkänslighet, särskilt mot mjölkprotein (kasein) och gluten. Blomberg menar att om den rytmiska rörelseträningen ska ha effekt för barn med autism så bör man utesluta åtminstone mjölk ur kosten, och i vissa fall även gluten. Kasein omvandlas i kroppen till ett morfinliknande ämne, därför ser man ofta att barn med autism har ett ovanligt starkt begär efter mjölkprodukter. Det här har jag också noterat när jag jobbat i barnomsorgen – barn med diagnoser inom ADHD/autismspektrat dricker otroligt mycket mjölk eller äter stora tallrikar med fil eller yoghurt till mellanmål. Psykoser är vanliga hos barn med autism och mag-/tarmproblem om de får i sig fel kost. Ofta medicinerar man då med antipsykotiska mediciner vilket inte bara minskar de psykotiska besvären utan även lindrar tarmproblemen så att barnet plötsligt kan äta mjölk och gluten. Dock finns det andra nackdelar med medicineringen. Om man klarar att lägga om kosten är detta att föredra, förstås.

Jag har märkt att det kan vara svårt att prata om autism som en miljöorsakad sjukdom som kan läka (en annan av Harald Blombergs böcker heter just ”Autism – en sjukdom som kan läka”). Det kan också provocera när man nämner att kosten har betydelse vid autism och ADHD.

Vad vi äter och inte äter är idag nästan ett mer tabubelagt ämne än könstillhörighet och sexuella preferenser.

Ändå sägs det ju att vi är vad vi äter och alla som någon gång prövat att ställa om till en sundare kost vet att effekterna kan vara dramatiska. Varför då bli så förvånad om en kombination av kostomläggning och rörelser leder till kraftigt förbättrad hälsa och utveckling?

För den som blir nyfiken och vill pröva den rytmiska rörelseträningen själv finns det sist i boken en illustrerad genomgång av de olika rörelserna, och även hur man kan ta reda på vilka reflexer som behöver stärkas eller integreras. Jag fascineras av hur allt det där som småbarn ägnar sig åt – kravla på golvet, stå och gunga på alla fyra, gripa tag om saker och rytmiskt sträcka och böja på armar och ben – har så stor betydelse för den kognitiva utvecklingen. Och visst är det märkligt att vi vuxna spontant hjälper barnet med övningarna genom att gunga det, ta tag i det på olika sätt eller bara låta barnet ”kämpa på” själv på golvet. Tyvärr har det blivit vanligare att man spänner fast barnet i en babysitter eller bilbarnstol och att man inte interagerar lika mycket med barnet (mobiltelefonen verkar vara intressantare för många föräldrar idag), vilket alltså kan bidra till en utvecklingsstörning. Fler borde uppmärksammas på betydelsen av dessa rörelser så att de kan söka hjälp tidigt om barnet inte verkar vilja röra sig normalt. Dessutom borde kostens betydelse diskuteras mycket mer och tas på allvar även utan läkarintyg för en klassisk allergi. ”Rörelser som helar” ger ett fantastiskt hopp för alla barn och unga som kanske känner sig hopplösa och korkade. Och framförallt kan vi konstatera att de med lite daglig ”gympa” kan få alla fördelar men inga biverkningar, vilket är precisa motsatsen till vad läkemedlen resulterar i. Jag uppmanar alla föräldrar, särskilt de som har barn med ”myror i kroppen”, att läsa Harald Blombergs bok och testa hans metoder. Vad har ni att förlora?

Du kan hitta aktuella kurser på https://blombergrmt.se/kurser/

Där varje dag är den bästa

”Sista sommaren” av Eleonore Holmgren är kanske mer realism än feelgood. Den handlar om åldrande och död, förluster och dåliga val. Men också om osannolik vänskap, kärlek till en plats och om att få en ny chans. Därför lämnar romanen ändå mig med en känsla av att allt är okej. Boken har två huvudpersoner och de får vartannat kapitel. Deras berättelser flätas dock samman till en odelbar helhet. Dels har vi Britta, som närmar sig nittio och har fått ett varsel om vad hon tror är sin egen förestående död. Dels Adam, som är en ung man på glid i tillvaron. Adam behöver få skydd från regnet en natt, och från sitt tilltrasslade liv, och tar sig därför in i Brittas sommarhus. Britta å sin sida flyr från ensamhet och tristess i storstaden och har utan sina barns vetskap planerat en sista sommar i sitt älskade hus på Lindö. Mötet där mellan Adam och Britta kommer helt oväntat att lösa problem för dem båda. Men deras relation är inte okomplicerad. Britta har ett stort kontrollbehov – hon skriver listor på allt som ska göras, av henne eller av andra – och tål inte lättja eller slarv. Adam har levt ett liv med snabba pengar och spänning och tycker till en början att trädgårdsarbete är under hans värdighet. Dessutom är huset ett gammalt ruckel, enligt Adam. Det har ju inte ens toalett eller dusch.

Men för Britta är Lindö paradiset – varje dag på Lindö är den bästa av dagar.

Och sakta men säkert kommer Adam också att inse detta. Men de bråkar ofta och mycket. Kanske är det bara tack vare Brittas bästa väninna Iris som de klarar av att leva tillsammans. Där Britta är hård och kantig är Iris mjuk och förlåtande. Och hon berättar för Adam det Britta inte själv mäktar med att säga. Det som gjort relationen mellan Britta och hennes vuxna barn så ansträngd och anledningen till att Britta trots Adams upproriska sätt känt sig manad att ta hand om honom. Fast egentligen tar de hand om varandra, den här sommaren, den sista på Lindö. Och på sätt och vis den första.

Att Adam och Britta får vartannat kapitel fungerar bra, det har jag inget problem med. Däremot stör jag mig lite på tempusväxlingarna. Läsaren sugs kanske inte direkt in i boken heller men den växer efter hand. En del dialektala ord och uttryck förekommer, jag hittar faktiskt tre ord som jag aldrig hört förut. Men det gör egentligen ingenting. Karaktärerna är trovärdiga, med både bättre och sämre sidor.

Jag känner särskilt igen mig i Britta. Jag har samma kontrollbehov, skriver listor på allt och kräver att saker ska göras på mitt sätt.

Jag har inte mycket till övers för onödigt beröm eller småprat utan går rakt på sak. Kanske är jag även lika långsint och har svårt att säga förlåt. Bilden av Adam känns lite väl tillrättalagd. Författaren har enligt mig en något romantiserad bild av orsakerna till en (invandrar)ungdoms dragning till kriminalitet, samt möjligheten att ta sig ur den. Adam ställer förvånansvärt snabbt upp på att klippa gräs, tvätta fönster och tömma skittunnor. Till viss del förklaras det av att han är rädd för att Britta ska kasta ut honom om han inte hjälper till, men hans entusiasm för arbetet känns lite väl forcerad. Boken är skriven under pandemin men det har lyckligtvis inte smugit sig in i berättelsen. Dock måste ju en karaktär vara homosexuell och det känns inte riktigt trovärdigt att Britta vid sin ålder skulle vara så avslappnad kring det. Istället är det Adam som får uttrycka de homofobiska tankarna, vilket utlöser deras värsta konflikt, även om det egentligen handlar om något helt annat.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att boken, i synnerhet de sista kapitlen, handlar rätt mycket om döden. Inte den dramatiska och oväntade, utan om den som väntar de flesta av oss. Författaren måste ha erfarenhet av att sitta i dödens väntrum. Det är intressant, trovärdigt och eftertänksamt berättat. För mig som nyligen befunnit mig vid en älskads dödsbädd ger boken lindring och läkning i sorgen. Och tankarna på min egen död känns inte heller så otäcka. På något sätt är döden okej. Det känns inte som om detta är ett vanligt ämne i modern litteratur.

Antingen ska döden förnekas, eller så ska den problematiseras eller dramatiseras.

Det här stillsamma konstaterandet, lika kyligt objektivt men ändå nyfiket och intresserat betraktat som Britta själv skulle göra det, är befriande och behagligt. Inga stormiga känslor, sprutande av tårar och omfamnande av kistor, nej, sådant skulle Britta inte ägna sig åt. Och inte jag heller. Vi ger nog ett rätt kyligt intryck både hon och jag. Men känslorna finns inuti och följer oss kanske mer än andra. För Britta spelar förlusten av hennes stora kärlek Nils en central roll i hennes liv och kommer att påverka allt, även den där sista sommaren. Jag kommer att tänka på min mormor som också förlorade sin stora kärlek tidigt i livet och som aldrig gifte om sig. Bland det sista hon sa var att hon äntligen skulle få återförenas med honom. För en del människor blir det så. Andra kanske kan gå vidare, börja om, låta de döda vara döda och borta. Kanske hänger det ihop med hur mycket vi knyter an, till människor och till platser. Brittas minne av Nils är lika sammanflätade med hennes identitet som huset på Lindö. In i det sista klamrar hon sig fast vid dessa två. Jag är också bunden till en plats. Efter flera jobbiga uppbrott och förluster – av platser, inte så mycket av människor – slog jag ner mina bopålar ordentligt, sköt rötter långt ner i urberget.

Härifrån kommer de få bära ut mig, tänker jag ofta.

Här blir jag kvar. Om jag så ska vara tvungen att bygga en hiss eller en liten berg-och-dal-bana för att ta mig runt huset. Lyckligtvis har jag fortfarande turen att få ha mitt livs kärlek kvar i livet och hos mig varje dag och Brittas (och min mormors) förlust påminner mig om att inte ta det för givet utan njuta av det så mycket det bara går. Jag önskar att alla människor skulle få känna samma sak – lyckan i att höra samman, med en plats och med en annan människa. I ”Sista sommaren” kan du i alla fall få smaka på hur det känns och det är inte heller så illa.

Demokrati på villovägar

Jag läser ”Demokratins Framtid”, en antologi kring demokratin i Sverige som utgetts av Sveriges riksdag med anledning av den svenska demokratins hundraårsjubileum 2018. Antologin består av elva kapitel författade av i huvudsak olika professorer. Det är generellt ganska torra och akademiska texter så jag misstänker att inte särskilt många svenskar har plöjt sig igenom de drygt trehundra sidorna. Men stundvis är ämnet fängslande, inte minst för att läsaren ges en inblick i den akademiska bubbla som våra beslutsfattare förlitar sig på. Det påminner mig om när jag läste nationalekonomi. Jag trodde att det fanns en nationalekonomisk teori och att det var den vi fick lära oss. Men efter ett tag insåg jag att det inte var nationalekonomi vi läste, utan neoklassisk teori, vilket bara ger en ytterst snäv och vinklad bild av ekonomin. På samma sätt får vi i ”Demokratins Framtid” ta del av den snäva syn på demokrati som det akademiska etablissemanget vill (eller kanske faktiskt bara tror) att vi alla håller med om.

Jag trodde att demokrati betydde folkstyre, vilket i praktiken blir majoritetsstyre.

Men tydligen är detta bara en av tre ibland motstridiga faktorer i den svenska demokratin. Vi har nämligen inte vilken demokrati som helst, utan ”liberal demokrati”. Det förklarar ju ett och annat. I den liberala demokratin ska folkstyret (eller folkstyrelsen som författarna kallar det) balanseras mot rättsstaten och handlingskraften hos staten. Det viktiga i den liberala demokratin är att man skyddar minoriteter från det man kallar majoritetstyrannin, alltså i princip motsatsen till demokrati. (Jag misstänker också skarpt att skyddet bara gäller vissa minoriteter.) Dessutom behöver man värja sig mot okunniga väljares dåliga beslut genom att överlåta en del av de viktigaste besluten till experter. Återigen ett avsteg från vad som är verklig demokrati.

Författarna beklagar sig över väljarnas brist på engagemang och kunskap när det gäller politik. Vad kan det bero på, undrar man? Trots tioårig obligatorisk indoktrinering, förlåt, utbildning har man alltså inte lyckats sprida tillräckligt med kunskap till svenskarna. Och inte heller med hjälp av media som också är viktigt för demokratin, åtminstone en fri och oberoende sådan. Intressant att notera är att de mätningar av ”politisk kunskap” man har gjort består av sådana frågeställningar som ”hur många ledamöter sitter i Riksdagen” eller ”vad heter Sveriges finansminister”. Alltså frågor som rör formen och strukturen, ofta den just nu rådande, och inte frågor om hur människor tycker att samhället ska skötas. Med detta som grund bedömer man alltså att väljarna inte vet vad som är bäst för dem. För att de inte vet hur stor arbetslösheten är i procent just nu, eller för att de inte vet hur de olika partierna ställde sig i en nyligen genomförd omröstning.

Men är folk verkligen okunniga?

När man frågade svenskarna om hur nöjda de var med den svenska demokratin var det runt trettio procent som var missnöjda. Det är ändå inte så illa, vi är ändå bäst i världen på demokrati, menar författarna. Men lite störande är det ju. (I Danmark är siffran nöjda väljare nittio procent.) Så man frågade vad exakt det var som väljarna var missnöjda med. Och hör och häpna! Det hade inte med klimatpolitiken eller kvinnors rätt att göra. Det var faktiskt inte en enda som tog upp de frågorna, vilket förvånade författarna. (Något annat som förvånade, vilket är ironiskt med tanke på den nyss nämnda genusfrågan, var att män och kvinnor tyckte tämligen lika!) Istället var det största problemet enligt de missnöjda väljarna att Sverigedemokraterna inte tilläts vara med på lika villkor. Vilket man kan tycka är en högst relevant synpunkt om man pratar om demokrati och folkvalda. (I Danmark, där väljarna alltså är mer nöjda med demokratin tillåts deras motsvarighet till SD påverka politiken, men det kan väl inte ha något med saken att göra?) Ett annat klagomål gällde bristen på åsiktsrepresentativitet. Folkets åsikter kommer inte till uttryck, istället är det minoriteter som får bestämma. Helt i enlighet med den liberala demokratin förstås men det förstår kanske inte de missnöjda väljarna som tror att vi lever i en klassisk demokrati. Andra missnöjesyttringar rör att politiker inte håller sina löften och att det råder snäva åsiktskorridorer så att man inte törs säga vad man tycker. Allt det här tycker jag är välgrundade och relevanta synpunkter om man pratar demokrati.

Politiker ska hålla vad de lovar (eller åtminstone inte lova något de inte kan hålla), folkets åsikter ska vara representerade (vi har ju en representativ demokrati, eller?) och valda politiker, oavsett partitillhörighet ska tillåtas vara med på lika villkor.

Sverigedemokraterna återkommer många gånger i boken, som exempel på en ”utmaning” eller rent av ett ”problem”, ja, ett par av författarna kallar till och med SD för en paria. Vad är problemet med SD eller ”högerpopulismen” generellt? Tja… det verkar vara svårt att sätta ord på det, alla vet ju bara att SD är dåliga. Med tanke på deras bakgrund och så… Men SD har väl inte mer problematisk bakgrund än de flesta andra partier? Och boken vågar faktiskt nämna att det funnits fascistiska eller nazistiska kopplingar även hos Vänsterpartiet, Centern och inte minst kanske Socialdemokraterna. Men det var ju så länge sedan.

Nationalism och populism ses också som problematiska. Det tycker jag är konstigt, för nationalism och populism är ju två grundförutsättningar för demokrati. Utan nationen och dess begränsningar har vi ju inget att styra över, eller hämta väljare ifrån. Och populism betyder egentligen representativitet, precis det som de missnöjda väljarna efterfrågade. Om man med populism menar ett av folket populärt parti, ett parti som genomför folkets önskningar. Egentligen skulle man kunna kalla Socialdemokraterna för populistiska, åtminstone förr, när var och varannan svensk tycktes rösta på dem.

Kanske är populism bara dåligt när det är nån annan som är populär?

Det finns faktiskt ett kapitel i boken som heter ”Högerpopulism – hot eller bot för demokratin?” skrivet av Anders Widfeldt och det är i alla fall ett försök att se saken från ett lite annat håll. Visst verkar det som om SD har löst en del av de problem man hade med den svenska demokratin – det fanns ett konservativt vacuum som behövde fyllas. Frågor om invandringen var viktiga för människor och någon behövde ta tag i det. Dessutom är SD nästan ensamt om att öka sitt antal medlemmar, när alla andra partier tycks tappa i deltagardemokrati. Vi får alltså mer engagerade och representerade väljare i och med de ”högerpopulistiska” partiernas intåg. Men ändå… Det är inte bra. För på sikt kan det trots allt leda till mindre demokrati, menar författarna. För de högerpopulistiska partierna vill som alla vet inskränka demokratin, kanske inte så långt som till fascism, fast det kan vi ju inte veta. Risken finns att de minoritetsgrupper som våra politiker kämpat så hårt för inte längre kan åtnjuta några privilegier och det vore ju illa.

Det presenteras dock inte så mycket fakta kring påståendena att högerpopulism skulle leda till något negativt för demokratin. Den forskning som lyfts fram tycks snarare peka på motsatsen. Och hur mycket författarna än vill koppla dessa ”paria-partier” till fascism så kan jag inte låta bli att flera gånger tänka: men det är ju precis tvärtom! Politiken i västvärlden blir genom sin globalisering och sitt expertstyre (som ofta leder fel!) allt mindre demokratisk och allt mer fascistisk.

Men eftersom det sker under ropen ”mänskliga rättigheter” och ”bättre för miljön” så är det tydligen en godtagbar fascism.

Åtminstone för den styrande klassen. Det är det här jag menar med den akademiska bubblan. Forskarna utgår ifrån att folket tycker som de när det gäller mänskliga rättigheter, klimatfrågor och invandring. Och om folket inte delar etablissemangets åsikter så är väljarna helt enkelt okunniga. De vet inte vad som är bäst för dem. De vet inte hur man väljer rätt. Kanske skulle de välja bättre om de var yngre? Rösträttsåldern diskuteras i ett kapitel i boken. Det finns argument både för att höja den och sänka den. Och en gång i tiden var man tveksam till att låta medborgare som inte betalade skatt eller som inte gjort värnplikten rösta. Hur är det idag? Ska vem som helst få rösta? Även den som inte ens kan språket?

Det förvånar mig, eller egentligen inte, att boken inte nämner invandringen som problematisk för den svenska demokratin. I kapitlet om tillit tar man upp det närmast unika klimatet i Sverige (och övriga Nordiska länder), där människor litar på varandra och medborgarna litar på politikerna och institutionerna. Ingenstans i världen råder så hög tillit. (Intressant att notera här är att på frågan ”kan man lita på de flesta människor?” så svarar sextiosex procent av vanliga svenskar ”ja”. Siffran tillitsfulla politiker är dock åttio procent. Så kanske har våra politiker tappat verklighetsförankringen litegrann?) Hög tillit är en grundförutsättning för ett väl fungerande samhälle, inklusive välfärd och demokrati. Vad händer då om vi ”importerar” människor (väljare) från länder där tilliten generellt är mycket lägre? Hur påverkas den svenska demokratin av en miljon muslimer till exempel? Här kanske man kan börja oroa sig för genusfrågor, men det är bara min personliga och smått rasistiska åsikt.

Egentligen är demokrati något helt onaturligt.

Hur kommer det sig att vi trots allt ser demokratiska tendenser i så många länder? Rimligtvis borde alla agera i eget intresse och fuska och gynna släkt och vänner så mycket som möjligt. Och varifrån kom demokratin från början? I kapitlet ”Myndigheter att lita på. Den svenska demokratins grundbult” får vi veta att den svenska statsapparaten på bara något enstaka decennium i mitten på 1800-talet genomgick en enorm förändring. Från korruption, ja rena rama bananrepubliken där okunskapen var stor och folk (adeln) skodde sig så mycket de kunde genom fiffel, mutor och dubbelspel, till den ordnade struktur med lagar och regler (hyfsat) lika för alla som vi ser idag, eller åtminstone sett tills helt nyligen. Detta skedde helt utan någon revolution. Plötsligt bestämde man sig bara för att göra Sverige mer demokratiskt och det politiska systemet mindre korrupt. Samma förändring skedde i ett flertal andra västländer vid samma tid. Vad var det egentligen som hände? Var det industrialismen med en växande medelklass som krävde mer rättigheter och lagar? Eller var det filosofiska strömningar? Boken ger inget svar men gör mig nyfiken att leta vidare. Vad var det som hände världen över på 1860-talet?

Demokratin är skör, det håller jag med om. Men det stora hotet kommer inte från folket (de okunniga väljarna) eller från de ”högerpopulistiska” partierna, nej, inte ens från Donald Trump som också omnämns med viss fasa i boken. Hotet mot demokratin sitter redan vid makten och den heter World Economic Forum, World Health Organization, Europeiska Unionen med mera. Vi behöver inte mer globalism och expertstyre för att rädda demokratin, vi behöver mer nationalism och populism, det vill säga folkstyre, det vill säga: Demokrati!

Ett lyckopiller utan biverkningar

P G Wodehouse är ytterligare en av mina favoritförfattare och inspirationskällor. I Wodehouse’s värld uppstår inga större problem än fnurror på förälskelsetrådar och ovälkomna gäster. Emellanåt förekommer kanske en stöld men det är sällan kriminellt i någon verklig mening utan bara ett spratt eller en del av en klurig plan för att reda upp sagda fnurror eller bli av med nämnda gäster. I ”En pelikan på Blandings” återser vi flera kära bekanta. Lord Emsworth är lika förvirrad som vanligt, med ett enda fokus i livet – praktsuggan Dronningens väl och ve. Hans syster Constance, som i denna bok har gift sig och flyttat till Amerika, återkommer för en tids semester på slottet Blandings men får naturligtvis ingen ro mitt i äktenskapsmäkleri och tavelstölder. Hennes andre bror, och bokens hjälte får man väl säga, sir Galahad eller Gally, blir kallad till Blandings av den förvirrade lord Emsworth för att utgöra ett stöd i den fullkomliga invasion av gäster som plötligt tycks befinna sig överallt i och omkring slottet. Två av dessa gäster är Gallys gudson John Halliday och föremålet för hans varma känslor Linda Gilpin.

Lägg till en motsträvig och burdus morbror samt ett par bedragare och katastrofen är ett faktum.

Hänger du med? Det går snabbt i svängarna med Wodehouse så det gäller att hålla tungan rätt i mun från början. Som om Wodehouse är medveten om detta så hjälper han ibland läsaren tillbaka till tråden genom att slänga in ett ”som läsaren kanske minns lämnade vi lord Emsworth vid svinstian” eller något liknande.

Var kommer då pelikanen in i bilden? Är den här titeln lika missvisande som den förra bokens? Nejdå, det finns en perfekt logisk förklaring. Pelikanen i det här fallet är inte en fågel (tja, kanske en udda sådan i så fall) utan syftar på sir Galahad som i sin ungdom var medlem i Pelikanklubben. Denna beryktade klubb existerar inte längre när boken utspelar sig men Gallys många glada minnen därifrån ackompanjerar berättelsen och förklarar på sätt och vis Gallys personlighet och motiv.

Det finns inget som Gally uppskattar mer än att lyckas föra ihop två turturduvor och om han på köpet kan få retas lite med sin syster Constance och hennes inte alltid så trevliga bekanta är det grädde på moset.

Men det är inte bara Gally som smider planer på slottet Blandings. Det finns fler som har lite fuffens för sig och det krånglar såklart till saker emellanåt. Men ibland kan det faktiskt hjälpa saker på traven och Gally är en mästare på att utnyttja uppkomna hinder till sin fördel. När han blir påkommen med att ha fört någon bakom ljuset tar han det med en klackspark, det hela var ju ändå för en god sak, det måste väl var och en se. Och slutet gott, allting gott, som alltid hos Wodehouse. De älskande får varandra och lugnet lägger sig åter över Blandings.

Wodehouse var en otroligt produktiv författare och jag har läst många av hans böcker. Även om kanske inte alla känner till hans namn så har nog de flesta hört talas om Jeeves och Wooster som gick som TV-serie för många år sedan med Stephen Fry och Hugh Laurie i titelrollerna. En av anledningarna till att Wodehouse hann med så många böcker var nog att han flitigt återanvände karaktärerna. Det finns en hel serie böcker om Jeeves och det finns en serie om Blandings, bland annat. Och inte sällan vävs de in i varandra, så att Wooster besökt Blandings någon gång. Det här bidrar också till att Wodehouse’s böcker är (eller åtminstone har varit) så populära – igenkänning gör mycket för läsglädjen.

Har du väl smakat Wodehouse vill du ha mer och det finns mer, så mycket mer.

Man kan förstås säga att den ena boken är den andra lik men det innebär ju bara att du vet vad du får, på samma sätt som med Christies böcker om Poirot. Fast istället för mord får du kärlekstrassel. Och även om storyn kanske känns igen och i viss mån är förutsägbar så blir det aldrig tråkigt att läsa Wodehouse. Och trots att böckerna är skrivna och utspelar sig på 1920- till 60-tal känns problemen aktuella och karaktärerna trovärdiga. Det är allmänmänskliga problem vi möter och vi skrattar lika mycket åt oss själva som åt lord Emsworth eller Bertie Wooster.

I vissa kretsar betraktas kanske Wodehouse som ytlig och barnslig. Av sin samtid fick han kritik för att han vägrade ta ställning i politiken kring andra världskriget till exempel. Hans historier utspelar sig i en opolitisk och till stor del asexuell värld (det finns brinnande kärlek förstås men målet är alltid äktenskap, aldrig sex), vilket enligt mig är den stora behållningen av hans böcker. De utgör en eskapism i den mest positiva bemärkelsen.

Vilken kontrast till dagens litteratur som alltid tycks dra in aktuella frågor om klimat och sexuella läggningar, gärna i dystopisk ton.

Livet i Wodehouse’s böcker är ett sådant jag strävar efter. Tänk att få bo på ett slott eller en herrgård, ha eller för all del vara en betjänt och kunna ta sig en promenad i en välskött engelsk park när man behöver fundera på något. Tänk att ha släktingar i alla åldrar nära till hands för kärleksfulla smågnabbanden och historiska tillbakablickar. Tänk att aldrig ha större problem än att någon är sen eller felklädd till middagen. Och kanske är det just som en idealbild, en målbild, vi ska se Wodehouse’s värld. Det är inte alls en tillbakagång i utvecklingen, tvärtom! Wodehouse’s kvinnor är alltid starka och självständiga och tjänstefolket är på många sätt likställda herrskapet i fråga om intelligens och makt. Inget problem är så stort att man inte kan lösa det och inget tillkortakommande är för allvarligt för att man ska kunna skratta åt det. Och om det är något vi behöver i dessa tider är det väl ett gott skratt! Jag vet att åtminstone jag har ett stort behov av det nu. En bok av Wodehouse är ett lyckopiller helt utan biverkningar. Tja, utom möjligen lite abstinens när den tar slut. Så vilken tur att det finns fler!

Titeln är den enda besvikelsen – en recension av ”Mord klockan fem?”

Agatha Christie och Hercule Poirot hör sommaren till för mig. Vi har hela TV-serien med David Suchet i rollen som Poirot på DVD och brukar se om den med jämna mellanrum. Därför är det såklart som Suchet jag ser och hör Poirot i mitt huvud när jag läser ”Mord klockan fem?”. Just i denna roman är den belgiske privatdetektiven dock inte särskilt framträdande. Vi får egentligen följa kommissarie Sharpe mycket mer. Samt naturligtvis de olika misstänkta i denna klassiska pusseldeckare. Men historien inramas av Poirot och hans effektiva sekreterare miss Lemon, där den senare distraheras i sitt arbete av bekymmer som hennes syster upplever på ett studenthem. Konstiga saker händer – föremål försvinner eller has sönder utan någon synbar länk eller röd tråd. Mysteriet triggar, trots avsaknaden av egentligt brott, Poirots nyfikenhet och han börjar göra egna efterforskningar. Bland annat införskaffar han ett antal ryggsäckar och skär sönder dem, vilket kan låta konstigt men som blir fullständigt logiskt utifrån Poirots sätt att arbeta.

Bokens titel är minst sagt missvisande.

Det är en översättningsblunder som är snudd på oförlåtlig. Som läsare undrar jag hela boken igenom när det där fem-mordet ska äga rum. Det dör folk, visst gör det det, och visst är det mord. Men det är ingen som dör klockan fem. Det är inte förrän på sista sidan som ett ljus går upp kring titeln. Originalets titel är ”Hickory, dickory, dock”, vilket anspelar på adressen där allt utspelar sig – Hickory Road. Poirot kommer att tänka på barnramsan ”Hickory, dickory, dock, the mouse ran up the clock, the clock struck one, the mouse ran down, hickory, dickory, dock.” Den här ramsan har alltså översättaren valt att göra om till: ”klockan slog fem, musen sprang hem, hickory, dickory, dock” och från denna missöversättning har man gett hela boken dess galna titel. Man hade enligt mig hellre kunnat använda sig av ”Icke, picke, pö” eller ”App lapp sa att du slapp”, vilket hade passat bättre in på den till synes slumpmässiga händelseföljden i berättelsen. Kopplingen till gatunamnet Hickory Road hade kunnat omnämnas i en översättningskommentar. Eller bara ljudmässigt påminna Poirot – Hickory, Icke picke. Ett tredje alternativ hade såklart varit att inte översätta ramsan alls, mer än i en kommentar. Och titeln på boken hade kunnat vara ”Mord på Hickory Road” eller ”Hickory, dickory, dock”. Jag antar att frågetecknet är där just för att markera att det inte nödvändigtvis kommer ett mord klockan fem. Men det är ändå klantigt.

För övrigt finns inte så mycket att säga. Agatha Christie levererar som vanligt. Hercule Poirot är lika klurig och finurlig och egensinnig som han brukar vara. Karaktärerna är mustigt beskrivna, ibland nästan som karikatyrer och det finns anspelningar både på rasistiska fördomar och kommunistiska tendenser. Misstankarna flyger fram och tillbaka och du har som läsare svårt att hitta rätt bland alla villospår. Det är alltså precis som det ska vara. Och förflyttningen i tid och rum, till en fiktiv verklighet, erbjuder en välbehövlig eskapism i dessa dagar.

Spänning och mångkulturalism i Pratchetts värld

Jag läser ytterligare en bok av Terry Pratchett, denna gång på originalspråk och även om en del engelska ord och uttryck går mig förbi så bidrar språket till en mer komplett upplevelse av Pratchetts underbara värld.

I denna bok – Men At Arms – får vi följa Nattvakten och deras jakt på en mördare beväpnad med ett okänt och ytterst farligt vapen; ”the gonne”. Som många vet utspelar sig livet i Skivvärlden under någon ospecificerad form av medeltid och därför är de mest avancerade vapnen armborst och katapulter. Nattvakten använder sig huvudsakligen av klubbor och svärd. Så när någon kan avfyra ett vapen med enorm precision över långa avstånd, oftast med dödlig utgång (och oförklarliga hål i väggar och kroppar) utbryter en oro i staden. Denna oro underblåser en redan spänd situation mellan stadens dvärgar och troll som sedan urminnes tider inte tålt varandra.

Det är därmed upplagt för en hisnande jakt i kamp mot tiden.

Men At Arms är på sätt och vis en klassisk deckare, insvept i Pratchetts magiska och galna värld med trollkarlar, alkemister, lönnmördare, narrar samt exploderande drakar. Huvudperson är korpral Carrot vars närvaro i ett rum gör att allt annat blir bakgrund. Han är visserligen rätt lång (han räknar sig själv som dvärg eftersom han adopterats av dvärgar som liten men är född människa), men det är inte hans storlek som ger intryck på både människor och andra varelser och får alla att lyssna, det är hans utstrålning. Korpral Carrot är omtyckt av alla och känner nästan alla staden Ankh Morporks invånare vid namn och yrke. När Carrot talar lyssnar man. Han är en enkel man, men beläst och vis. Och när det riktigt hettar till använder han sig av en okaraktäristisk list och lyckas därmed få andra att göra som han vill. Trots att han bara är korpral och svarar inför kapten Vimes (som i boken snart ska lämna in polisbrickan för att bli civil genom sitt giftemål med Morporks rikaste kvinna) är det Carrot som är den naturliga ledaren. Inte bara för vaktstyrkan, utan för hela staden.

Ankh Morpork styrs dock officiellt av patriciern (the patrician) Vetineri, efter att under hundratals år varit utan en rättmätig kung. Vetineri är egenkär, snål och listig. Men också smart – han har upprättat ett system i staden som sköter sig självt. Systemet baseras på de olika gillena. Det finns ett för varje yrke av betydelse. Och de största innehas av vad man skulle kunna kalla kriminella: Tjuvarnas Gille och Lönnmördarnas Gille. Men eftersom de håller sig till vissa regler accepteras de och som sagt, systemet fungerar för de allra flesta.

I början av boken har patriciern utfärdat order om att vaktstyrkan ska göras mer inkluderande, så man har värvat en dvärg, ett troll och en… hör och häpna! Kvinna! Men en oskriven regel är att så länge man tillhör Stadsvakten (Natt eller Dag) så är man en Vakt först och främst, inte sin art (eller sitt kön). Därför tvingas dvärgen Cuddy och trollet Detritus att inte bara lägga ner stridsyxan utan även att samarbeta, vilket under bokens gång leder till en djup vänskap dem emellan.

Terry Pratchett har så många styrkor att det är svårt att peka ut en enda.

Språket är levande och stundvis experimentellt, därav fördelen att läsa hans böcker på engelska, jag tycker synd om den översättare som ska ta sig an hans verk. Mycket är talspråk och slang eller rena ordlekar. Utöver detta innehåller hans böcker små utvikningar om detaljer kring fenomen eller traditioner i Skivvärlden. Allt är mycket underhållande. Men At Arms är också en rolig bok – jag skrattar ofta högt – och humorn handlar mestadels om mänskliga tillkortakommanden, igenkänningsfaktorn är hög, trots de magiska inslagen. Ändå innehåller boken även som sagt sidvändande spänning och även en gnutta tragedi. Pratchett roar sig dessutom med att smyga in små politiska kängor här och där, som det där med en inkluderande vaktstyrka. Emellanåt uttrycker någon att de inte är ”speciests”, vilket inte låter sig översättas så bra till svenska: ”artistiska”? De olika ”etniciteterna” i Ankh Morpork och deras respektive seder och bruk återspeglar vår verklighet i det mångkulturella samhället och de svårigheter som följer med det. Men hos Pratchett är allt skildrat med värme. Inte ens de verkliga skurkarna porträtteras utan medkänsla. Faktiskt skulle man kunna hävda att det enda som är ont på riktigt i Men At Arms, är ”the gonne”, detta mystiska vapen som tycks kunna förvrida sinnet på vem som än håller i det.

Boken innehåller som grädde på moset en underbar kärlekshistoria men mer än så tänker jag inte avslöja. Återigen lämnar Pratchett mig med en känsla av att allt ordnar sig till slut och att livet nog är lite magiskt ändå, mitt i allt det vardagliga. Och det är enligt mig Pratchetts främsta gåva till läsaren.

Svenskt deckarmys

”Herre på Täppan” av Olséni & Hansen är den fjärde boken om Ester Karlsson med K. Jag har tidigare läst den första av dem. Det är kanske att ta i att jämföra Ester med Agatha Christies miss Marple men det finns onekligen vissa likheter. ”Herre på Täppan” är en mysdeckare med betoning på ”mys”. Bokens styrka är just igenkännandet i den svenska kulturen med fika och föreningsliv.

Ett plus tycker jag också det är att karaktärerna till största delen är pensionärer.

Det är inte ofta de äldre får spela huvudrollerna. Tyvärr blir dock beskrivningen av dessa stundtals lite väl stereotyp och ytlig. Ester själv är en rätt osympatisk person och även om hennes kärvhet antyds bottna i barnlöshet och makens plötsliga bortgång saknas det djup som behövs för att läsaren ska känna sympati med bokens huvudperson. Bikaraktärerna är dock lätta att tycka om och det finns en värme i de olika relationerna som i hög grad bidrar till mysfaktorn.

Storyn är kanske lite tunn men det gör egentligen ingenting – vi får den klassiska pusseldeckaren med ett givet antal misstänkta inom ett begränsat geografiskt område och som läsare gissar du än på den ena och än på den andra; mördaren är inte helt given, vilket är bra. Jag hade dock som sagt velat ha lite mer nyanserade personbeskrivningar, i synnerhet bokens två poliser blir nästan karikatyrer, som Pippis Kling och Klang. Och vad tillför egentligen den tjatiga kakätande kakaduan som Ester släpar omkring på? Det känns inte riktigt trovärdigt att den renliga Ester skulle ha en fågel som sällskap. Nåja, trots mitt gnällande tycker jag ändå att ”Herre på Täppan” är läsvärd om man är sugen på en mysig och lagom klurig deckargåta.

Fartfyllt och filosofiskt i Jonassons värld

Jonas Jonasson (som kanske är mest känd för ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”) skulle kanske kunna kallas Sveriges svar på Arto Paasilinna. De skriver båda osannolika skrönor som utspelar sig i ett så snabbt tempo att läsaren inte hinner reflektera över vad som är rimligt eller inte. Jonassons humor är liksom Paasilinnas, både vardaglig och rapp och samhällskritiken bubblar strax under ytan. I ”Mördar-Anders och hans vänner” tas läsaren med till den undre världen, lite som av en händelse, och handlingen är stundvis brutal. Men på något sätt lyckas Jonasson beskriva de mest horribla skeenden som visserligen olyckliga men rätt lustiga händelser. Huvudkaraktärerna – en misslyckad hotellreceptionist och en ateistisk präst – klarar sig ett flertal gånger med en hårsmån undan döden. Stora pengar flödar också genom historien, ena stunden är karaktärerna miljonärer, bara för att nästa ögonblick förlora praktiskt taget allt. Men mängden pengar gör ingen större skillnad för deras välmående eller relation. Det är själva leken som lockar. Bokens titel till trots så spelar egentligen Mördar-Anders en biroll i historien. Handlingen kretsar visserligen kring honom men det är prästens (som är kvinna) och receptionistens (som är man) historia vi får ta del av.

Det som slår mig boken igenom är Jonassons till synes stora kunskaper om Bibeln, kristendomen och Svenska Kyrkan. Jag har ingen aning om hans bakgrund men skulle jag gissa skulle jag säga att han någon gång läst teologi eller bibelkunskap. Nu har jag visserligen inte dubbelkollat om bibelhänvisningarna är korrekta, men så pass allmänbildad är jag att jag förstår att Jonasson måste ha vissa insikter på området. I tacket nämner han också Gud och de troende som han önskar skulle kunna ta sig själva på lite mindre allvar. Bokens präst, Johanna, går igenom en större livskris där hon ifrågasätter allt som har med Gud och Bibeln att göra. Men konflikten är egentligen inte mellan henne och Gud utan mellan henne och hennes döde far. Man anar ändå en längtan efter mening och något att tro på hos Johanna. Och kanske närmar hon sig ett svar, eller åtminstone en väg, när boken går mot sitt slut. Är det månne Jonassons eget sökande som beskrivs?

På sistone har jag hört talas om många som verkar ”hitta Jesus” helt apropå ingenting.

I vissa fall anar jag oråd – när människor personlighetsförändras och sugs in i en begränsande gemenskap – men i många fall verkar det helt genuint. En del talar om en jättelik väckelse som dessutom ska börja i de Nordiska länderna. (Själv hoppas jag mer på ett uppvaknande än en väckelse.) Jag vet inte hur sant detta är men som sagt, det är mycket snack om Jesus. Och det märkliga är att det inte, åtminstone inte i någon större grad, verkar komma genom något missionerande, utan det är som om Jesus själv knackar på hos enskilda individer, ofta utan att de har haft något med kristendomen att göra tidigare. Detta är också fallet med Mördar-Anders som plötsligt, och helt av sig själv, finner Jesus. Hans frälsning kommer dock olägligt för prästen och receptionisten som tjänat stora pengar på Mördar-Anders brist på moral. Men de är inte sämre än att de då byter bana och börjar slå mynt av den nyfrälstes predikningar istället, vilket fungerar ett tag. Varaktig framgång verkar de dock uppnå först när huvudsyftet med deras svindleriaffärer blir att faktiskt hjälpa andra människor, vilket väl kan ses som bokens sensmoral, om den nu har någon sådan.

Som författare fascineras jag av hur Jonasson med enkel dialog kan teckna sådana mångsidiga och älskvärda karaktärer. Boken innehåller inte många beskrivningar av människor eller miljöer, ändå lär du känna dem snabbt och på djupet. Det är som om författaren omärkligt styr läsarens tankar i takt med karaktärernas. Emellanåt blir jag osäker på vad som kommer först – de faktiska orden på pappret eller mina egna inre bilder. Det här bidrar också till berättelsens flow och höga tempo. Det är som om vi springer sida vid sida, läsaren och författaren. Men trots denna känsla av ögonblicklig improvisation är allt mycket väl genomtänkt. Allt sammantaget leder detta till slutsatsen att Jonas Jonasson är en av våra bästa författare och väl värd sin framgång.

Själlöst om rätt och fel

Kanske fungerar det lika bra att kasta tärning?

Folke Tersmans bok ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu” svarar inte på titelns fråga. Baksidestexten börjar: ”Vad är meningen med livet?” vilket är en annan fråga som inte heller besvaras eller ens tas upp i boken. Om ”Den intoleranta toleransen” (som jag läst och recenserat nyligen) tog sin utgångspunkt i en gudagiven (moral)lag gör Tersmans bok det motsatta, läsaren förstår snabbt att all form av religion eller gudstro är förlegad, vilket kan illustreras av meningen: ”Den katolska kyrkans undergång kan man kanske leva med.” Tersman försöker ge oss en ”objektiv” beskrivning av den västerländska moralfilosofins historia, som vore den en ”vetenskap” bland alla andra. Men i teoretiserandet och den hårklyvande definitionsjakten blir texten stundvis svårbegriplig och rentav meningslös.

Allt blir relativt, allt kan ifrågasättas, vi rör oss i ett gungfly som skapar en molande känsla av att författaren missat något centralt.

Boken börjar med en berättelse om den afrikanska Ik-stammen, som för att illustrera att människans ”naturtillstånd” är av våldsam och enligt våra nutida mått amoralisk art. Även senare i boken ges ett exempel på ett ”naturfolk” där våld (i synnerhet mot kvinnor och barn) är ett framträdande drag. Ingenstans nämner Tersman att det även finns (faktiskt är vanligare?) naturfolk som lever i fred, harmoni och jämlikhet. Nej, det antas att människans moral är en frukt av hennes evolution mot en allt högre grad av civilisation.

Den första filosofen som Tersman tar upp är Thomas Hobbes, som letade efter en filosofi som kunde rättfärdiga monarkin utan den gudomliga ordningsaspekten. Hobbes menade att människan ingår ”samhällskontrakt” där alla i längden tjänar på att det finns olika samhällsklasser. Denna överenskommelse baserad på egenintresse gör så att människor agerar moraliskt, även om det inte finns någon objektiv moral. Här tar Tersman faktiskt upp en relevant fråga (utan att erbjuda något svar) som följer av idén att människans naturtillstånd skulle vara våldsamt, nämligen: ”varför slår inte folk ständigt ihjäl varandra?” Och hur kommer det sig att vi ofta lyckas samarbeta och undvika kollektiva dilemman? Tersman försöker förklara det genetiskt – altruismen har lönat sig för artens fortlevnad – men verkar inte riktigt tro på det själv.

Långt mer intressant är idén om förtroende.

För att människor ska undvika kollektiva dilemman och i enskilda situationer agera osjälviskt för att kollektivet ska gynnas, krävs förtroende mellan människor i ett samhälle. Varifrån kommer detta förtroende? Hur kan man öka det? Det har nämligen visat sig att ju större förtroendekapital ett samhälle har, desto bättre ekonomi och livskvalitet upplever medborgarna. Forskningen tycks visa att det som krävs är direkta möten mellan människor. Att träffas över en kopp kaffe eller en öl och lära känna varandra personligen leder till större förtroende och därmed bättre demokrati och välfärd. Intressant! Hur ser det ut på den här fronten idag? Vad hände 2020?

Från Hobbes går Tersman vidare till Immanuel Kant som var pliktetiker. Pliktetiken är väl det närmaste man kan komma religiös moral utan att blanda in gud – det finns helt enkelt saker som alltid är fel. Konsekvensetikerna menar istället att man måste se på konsekvenserna av varje handling – leder en handling till ett positivt resultat så kan den betraktas som ”god”. Ändamålet helgar alltså medlen. Men Kant ansåg att man aldrig får köra över en annan människa: ”Handla så att du alltid behandlar människor som självändamål och inte enbart som medel”, vilket på något sätt mjukar upp kanterna (ursäkta ordvitsen) på Kants annars rätt hårda filosofi.

Utilitarismen går liksom konsekvensetiken ut på att det är resultatet som avgör, men medan konsekvensetikerna frågar sig om handlingen kan upphöjas till lag (om alla gjorde såhär…) ser utilitaristerna mer till varje specifik situation. Man koncentrerar sig på den samlade ”lyckan” snarare än rimligheten i lagen som sådan. Utilitarism kan lätt leda till hedonism – där människans (omedelbara) njutning är det viktigaste, vilket väl gör denna filosofi rätt ytlig och inte leder oss närmare svaret på frågan om livets mening och hur vi bör leva.

Såhär långt in i boken börjar Tersman verkligen förirra sig i abstraktioner och det är stundvis svårt att hänga med. Och när han tar upp Nietzsche och nihilismen känner jag att verklighetskontakten sjunger på sista versen. Nihilismen leder ju till uppfattningen att ingenting egentligen spelar någon roll, gud är död och därmed även moralen.

Gör vad du vill, det finns inget som är sant eller falskt, eller så kan två olika saker vara sanna samtidigt.

Det här ser vi tydligt effekterna av i dagens samhälle och det påpekas också i ”Den intoleranta toleransen” (som jag nämnde tidigare). Och som om Tersman inser att han håller på att måla in sig i ett hörn framhåller han att människor ju trots allt har en känsla för att det finns ett rätt och fel. Kanske är det medfött, eller inlärt, men de flesta människor känner intuitivt vad som är det rätta i en situation eller åtminstone att det borde finnas ett rätt beslut. Vi behöver dock ständigt stöta och blöta detta ”samvete” (Tersman använder dock inte det ordet) så att vår moralfilosofi utvecklas, menar Tersman. Mot slutet av boken tar han också avstånd ifrån det alltför teoretiska inom moralfilosofin (bättre sent än aldrig) – nog borde väl teorierna utformas för praktisk tillämpning?

Vad är det för mening att grubbla över rätt och fel om det inte bidrar till att lösa reella problem?

Någon som försökte med detta – en tillämpbar filosofi – var John Rawls som fokuserade på begreppet rättvisa. Rawls filosofi är detaljerad och genomtänkt och kan mycket väl användas som en grund för att bygga ett hyfsat jämlikt och demokratiskt samhälle. Han lyfter tanken om att ett samhälles framgång ska mätas i hur väl det tar hand om de svagaste, en idé som många i västvärlden väl kan ställa upp på?

Men ska vi begränsa oss till de svagaste människorna eller ska vi även räkna in djuren? Bokens sista kapitel handlar om Peter Singer och djurens rätt och nu kommer vi fram till pudelns, eller ska vi säga Tersmans, kärna och vad som känns som bokens egentliga syfte: att försvara djurrätten och vegetarianismen. Tersman lyfter ogenerat fram argumenten för att människan inte borde äta kött, utan att i någon större utsträckning basera dessa på fakta eller forskning. Han hävdar till exempel att djurrättsaktivister är mer måna om andra människor och tar som bevis att det är vanligt att medlemmar i djurrättsorganisationer även ger pengar till Röda Korset. Men man kan ju såklart hävda att det är tvärtom – människor som vill hjälpa andra människor är också benägna att måna om djuren. Greenpeace Canadas grundare Patrick Moore valde att lämna organisationen just för att han ansåg att den blev ”anti-human” och satte djur och natur framför människor.

Tersman hävdar också att människan inte behöver äta kött för att få i sig det hon behöver, vilket är en sanning med modifikation och dessutom ett rätt anmärkningsvärt uttalande från någon som tror på evolutionsteorin (enligt vilken vår intelligens – ”sapiens” i homo sapiens – utvecklats tack vare att vi utökade vårt intag av kött). Miljövinsterna av en vegetarisk kost kan också diskuteras men detta är inget som författaren tar upp. Han menar att om vi resonerar logiskt ska vi antingen behandla våra svårast handikappade i samhället som djur, eller så ska vi värdera djuren (nästan?) lika högt som människor.

Men det fattas något här och jag är benägen att säga att det har att göra med relationer och rent av själ, eller kanske bristen på den.

För precis som med AI-genererade bilder känns ”Hur bör du leva” själlös. Bara hjärna inget hjärta. Och det mest grundläggande för vad det innebär att vara människa – relationer till andra människor och till något större än oss själva (kalla det gud om du vill) – lyser med sin frånvaro. Det är ju just detta som förklarar varför vi håller människor vid liv till varje pris men inte tvekar att avliva en hund som lider. Vår relation till djuren – hur nära och kärleksfull den än är – är av annan art än vår relation till andra människor. Det rationella vore kanske att avliva våra svårast sjuka och lämna de svagaste åt sitt öde (det naturliga urvalet, borde tilltala evolutionisten), och så sker också i extremsituationer där resurserna är knappa. Men vi är inte särskilt rationella – vi är känslovarelser och det av en anledning. Kalla det en evolutionär fördel om du vill men jag lutar personligen mer åt den gudomliga gnistan, vårt högre jag, det som Tersman helt bortser ifrån och som gör att ”Hur bör du leva?” blir ett varnande exempel på den tomhet och meningslöshet som vi hamnar i utan tron på något bortom det synliga.

Färgstarkt från Finland

Arto Paasilinna är en av mina favoritförfattare så när mitt eget skrivande jämfördes med hans blev jag omåttligt glad och stolt. Nu skriver inte jag riktigt lika bra men ändå, tack och bock. Varför älskar jag Paasilinna? För humorn, såklart, som är stundvis rå och vass, stundvis stillsamt vardaglig. Och för de galna historierna som ändå egentligen är helt logiska. Säger man A får man säga B, även om det leder på vindlande och oväntade vägar. Paasilinnas karaktärer är ofta färgstarka och mångfacetterade. Lätta att tycka om och heja på, även när de genomför inte särskilt sympatiska handlingar. Det finns dock en känsla av rättvisa, där goda gärningar belönas och onda bestraffas.

I ”Livet är kort Rytkönen lång” sammanstrålar ett litet sällskap på det mest osannolika sätt. Det börjar med taxiföraren Seppo Sorjonen som av vänlighet plockar upp en förvirrad äldre herre från gatan. Då denne man, Taavetti Rytkönen, inte minns var han bor eller vart han är på väg, men ändå har gott om pengar påbörjas en planlös resa genom Finland. Sorjonen och Rytkönen tappar stundvis bort varandra men en obegriplig vänskap håller dem ändå samman. Snart får de sällskap av lantbrukarparet Mäkitalo, samt två män från Balkan. Mot slutet av berättelsen ansluter sig även tolv hungriga fransyskor och hur konstigt det än låter så har allt sin förklaring, och som sagt, säger man A får man säga B.

Allt blir bra till slut, som det brukar hos Paasilinna.

”Livet är kort Rytkönen lång” kan läsas enbart för den dråpliga skrönans skull men den innehåller också allvar och inte minst samhällskritik på en djup nivå. Paret Mäkitalo som arbetat hela livet i sitt anletes svett för att skapa ett enkelt hemman på den Österbottniska landsbygden ledsnar på myndigheternas livsdödande byråkrati och bestämmer sig för att avsluta jordbruksslitet med en rejäl skräll. Något som absurt nog tilltalar myndighetspersonerna som följer upp förödelsen. Det enda rätta att göra med det finska lantbruket nu när man går med i EU, är såklart att inte bara lägga ner det helt och hållet utan återföra det till naturen. Boken är skriven 1994 men känns högaktuell idag med protesterande bönder över hela Europa.

Paasilinna utforskar också ålderdomen och vad den innebär i fråga om demens, minnessvikt, ålderskrämpor samt kanske inte minst den attityd av sorglöshet som kommer av att inte längre förväntas ta ansvar för något. Jag kan bara hoppas att jag, om jag får bli gammal, kan bry mig lika barmhärtigt lite om livets petitesser. Är man gammal kan man få tänja på reglerna och göra som man vill, tycks Paasilinna vilja säga. Och jag kan inte låta bli att ge mig hän och njuta av Mäkitalos och Rytkönens bärsärkagång, trots att de alltså (spoiler alert!) förstör en hel gård.

Efter att nyligen ha genomfört en två veckors carnivore-utmaning, det vill säga två veckor av enbart animaliska födoämnen, kan jag också till fullo njuta av det udda sällskapets köttorgie. De tolv fransyskorna jag nämnde innan, som befinner sig i den Österbottniska skogen för ett överlevnadsläger med vegetariskt tema, visar sig endast kunna överleva just tack vare stora mängder nötkött. De konstaterar frankt att människan nog inte är gjord för att leva på enbart grönsaker. Tack vare Sorjonen, Rytkönen, Mäkitalo och de två karlarna från Balkan återförs fransyskorna till hälsan och kan återvända till Frankrike vid full vigör.

Jag är född i Österbotten och trots att jag tillhör den svenska minoriteten kan jag känna igen mig mycket i den beskrivna finska kulturen med fiske och bastubad. Humorn är också välbekant. Att läsa Arto Paasilinna känns därför lite som att komma hem.