Hanna – Sida 6 – Företagande i en ny tid

Om att följa flödet

Höbärgning kräver både timing och planering.

Från början hade jag tänkt att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg varje vecka. Men det här var innan världen blev en berg-och-dal-bana och alla förutsättningar förändrades. Såhär års är det också svårt att få tid till skrivande – jag tillbringar mesta tiden utomhus, formandes min trädgård. Så idag tänker jag skriva om disciplin och struktur kontra organiskt flow. En del framgångsrika författare hävdar att de lyckats tack vare sin stenhårda disciplin att skriva X antal sidor eller timmar om dagen, oavsett humör eller inspiration. Jag beundrar detta. Periodvis har jag försökt att skapa en sådan struktur för mitt företagande och författande. Tråkigt nog fungerar det inte för mig. Jag är alldeles för känslo- och väderstyrd. Dessutom lönearbetar jag på oregelbundna tider och dagar. Jag måste ta vara på tid och väder när det finns. Och inspiration. Jag tenderar att få mest gjort när jag når en gräns. När huset är en enda röra – då får jag energi att göra en storstädning (det får gärna vara lämpligt väder också). När en vardaglig uppgift blir för krånglig att utföra tar jag äntligen tag i det som krävs för att lösa problemet en gång för alla. När berättelsen fyller mig så mycket att jag nästan kräks ut den, då skriver jag. När gräsmattorna och häckarna är alldeles lurviga, då tar jag fram gräsklippare, lie, sekatör och häcksax.

I detta nordliga klimat är det förskräckligt mycket som behöver göras under de få månader vi har hyfsat torrt och varmt väder. Och då får allt annat stå tillbaka. Handarbete, skrivande, idékläckande, strukturskapande, bokföring, papperssortering, arkivering… Allt sådant får nu vänta till oktober. Är det rätt eller fel? Jag vet inte. Det bara är. Att då känna skuld för att jag inte har den där disciplinen att skriva X antal rader varje dag, är bara korkat. Jag hinner och orkar helt enkelt inte. Jag måste prioritera annorlunda.

Ligger det inte i människors natur att följa det organiska flödet, naturens och vädrets växlingar?

Skulle vi inte må bättre om vi anpassade oss mer efter ljuset? Så var det förr och så är det fortfarande till stor del för oss som bor på landet, har djur och odlar. Årstiderna växlar och sysslorna med dem. Det gäller att ta vara på en solig dag för höbärgningen. När snön vräker ner utanför fönstret kan man ägna sig åt hand- eller tankearbete. Aktivitet på sommarhalvåret, kontemplation och vila på vinterhalvåret. Och sen börjar det om igen.

Till viss del är det väl bra med struktur och disciplin. Ärligt talat skulle jag inte klara mig utan mina veckoscheman där jag skriver in allt som måste göras. Och hade jag inte disciplin skulle jag inte få ogräset rensat eller höet slaget och torkat i rättan tid. Men det finns en diffus gräns där disciplinen övergår i självplåga. En del människor har inget problem med det – de kan fortsätta att träna eller jobba långt efter att det slutat kännas meningsfullt eller roligt. Jag däremot, upplever ett otroligt starkt motstånd så fort tvånget överröstar glädjen. Kanske är jag lat. Ofta tycker jag att jag är lat. Jag borde göra mera, hinna mera, orka mera. Men emellanåt tar jag en paus och tittar på det jag åstadkommit. Tar en tur runt trädgården när solen går ner och betraktar de böljande gräsmattorna, glittrande vattenspeglarna, blommande rabatterna, raka raderna med grönsaker. Allt det här har jag gjort. Många, många timmars arbete, hårt fysiskt slit. På arton år har jag (med en hel del hjälp av maken) förvandlat en vildvuxen skogsdunge till en park. Skulle jag vara lat? Skulle jag ha gjort det om jag inte funnit glädje i det?

De senaste dagarna har det varit ovanligt varmt. Jag har fått flytta runt i trädgården efter var det varit skugga. Därför har mitt arbete kommit att styras av solen. Ska jag förbanna solen och slita i gasset, bara för att just den här rabatten måste bli klar idag? Eller ska jag följa flödet och slappna av i förvissningen om att när det blir gjort, så blir det gjort. Kanske inte idag eller imorgon. Det är okej. Livet ska levas och njutas också. Snart blir det kaffe i ”njutarstolarna”.

Alle man på däck

Lycka kan inte köpas för pengar, men fattigdom är inte heller så roligt.

Hur blev det såhär? Hur lyckades vi ge bort all världens rikedomar till en liten klick människor på bara några hundra år? Jag minns inte de exakta siffrorna men det sägs att en procent av jordens befolkning äger över 80% av jordens resurser. Och klyftan blir bara större. Medan (hundra)tusentals människor förlorade sina anställningar, inkomster och livsverk förra året (små och medelstora företag), så ökade de största företagen sina inkomster. Vissa av världens rikaste människor fördubblade sina inkomster 2020. Världsekonomin är på väg mot fullständig kollaps, samtidigt stiger värdet på börsen.

Det här är ju inte klokt. Vi måste vända trenden.

När man pratar om den ojämlika fördelningen av resurser i samhället rycker de flesta bara på axlarna. Det är så det är bara, som om det vore en naturlag att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare. Eller så förstår man att det är fel, men man menar att det ändå inte går att göra något. De rika har ju redan alla resurser på sin sida. Resistance is futile. Måhända är det så och jag är väl patetisk i mina försök att gå mot strömmen. Men det hjälps inte. Det är sån jag är bara, det måste vara en naturlag.

Visst är det svårt! Hur undviker jag att ge mina surt förvärvade slantar till monopolet i toppen? Så gott som alla stora kedjor och märken ägs av eliten. Alla betalningsmetoder (utom kontanter) och alla informationsflöden, all teknik och infrastruktur. Räkna inte med att du ska kunna komma undan helt, men gör små motståndsinsatser där du kan. Med risk för att låta klyschig: handla lokalt. Köp så mycket som möjligt direkt från producenten. I dagens Sverige har vi faktiskt möjlighet att köpa många fina livsmedelsråvaror direkt från producenterna. Idag köper jag en låda kött av en granne. Betalar kontant. Även något steg upp i förädlingen kan du göra för miljardärerna ogynnsamma val. Ät din lunch, eller ta ditt fika hos en lokal café- eller restaurangägare. Skippa de stora hamburgerkedjorna och bensinstationsbutikerna. Gynna författare och musiker (du känner säkert flera) i din bekantskapskrets, genom att köpa deras varor och tjänster direkt ifrån dem, utan att ladda hem eller beställa i nån stor nätbokhandel. (Jag är inte alls partisk här.) Det här var bara några exempel, säkert kommer du på massor om du börjar tänka efter.

Blir det dyrare? Möjligen. Men hur mycket är din själ värd?

Blir det krångligare? Absolut. Men se det som en utmaning. Att få leta efter något, att få längta efter det, utan omedelbar behovstillfredsställelse, är ett nöje som många människor idag går miste om. Och medan du väntar och letar kanske du rent av inser att du inte behöver så mycket här i livet.

När våra barn var små hade vi oerhört knappa resurser. Vi fick vända på varenda slant. Det var jättejobbigt men idag är jag tacksam för de åren. För jag är expert på att glädja mig åt saker som är gratis eller nästan gratis. Jag vet var jag ska leta efter billiga nöjen. Mina barn fick uppleva många spännande äventyr som inte var särskilt dyra. Jag vet hur man kokar soppa på en spik och jag slänger aldrig ätbara matrester. Jag har lärt mig att odla och samla mat i naturen. För mig har det varit en naturlig del av min uppväxt och tillvaro under många år. Men för många är detta främmande. Vad händer om kollapsen kommer på allvar? Om det blir tomt på hyllorna i matbutiken? Om det inte går att få tag på färdiglagad mat, om transporterna står stilla? Människor får ju panik bara internet ligger nere en kort stund.

Om du befann dig på ett skepp som du visste skulle förlisa inom kort, var skulle du hålla hus då? Antagligen så nära livbåtarna som möjligt, kanske redan med livvästen på. För mig är detta liktydigt med ett hus på landet med en odlingstäppa och nära till grannar som kan viktiga saker och producerar användbara ting. Men jag är långt ifrån självförsörjande! Jag får ständigt påminna mig om att vara snäll mot mig själv och att även den minsta lilla insats för ett mer självständigt liv är ett steg i rätt riktning. Det är inte allt eller inget. Varje liten insats räknas. Vad kan du bidra med?

Du sköna nya värld

Dags att sparka av sig skorna och gå barfota?

”You’ll own nothing and you’ll be happy”, du kommer inte att äga något och du kommer att vara lycklig. Det här är de inledande orden i en reklamfilm för ”The Great Reset”, eller den nya världsordningen som World Economic Forum har bestämt att vi människor ska fösas in i, vare sig vi vill eller inte. Och det har redan börjat. Jag kämpar fortfarande envist emot. När alla andra streamar sina filmer och sin musik, köper jag DVD-er och CD-skivor. Mitt slutgiltiga mål är att vara skuldfri och äga mitt hem, på riktigt. Den stora drömmen är att äga så mycket mark att jag själv kan bestämma över vilka träd som får stå kvar och hur nära andra människor får komma mig. För mig innebär ägandet frihet. Att hela tiden vara beroende av någon annans teknik eller välvilja är en form av slaveri. Missförstå mig rätt – vi är alla, alltid, beroende av andra. Men det ska vara ett ömsesidigt beroende, byggt på relationer och rent av kärlek. Om större delen av mänskligheten är beroende av en liten grupp människors välvilja (eller illvilja), utan att kunna påverka besluten, då är det slaveri.

Du kan kalla det förmyndarskap eller ledarskap eller vad du vill, men det är inte frihet.

Tråkigt nog har de som fattar besluten åt oss alla resurser på sin sida. De kan använda sig av psykologi och retorik (och media) för att få oss att tro att svart är vitt och vitt är svart. Ägande är fel, säger de. Det är mer rättvist om alla delar med sig. (Men hur är det med deras ägodelar då? Om inte du och jag ska äga något, vem är det då som ska äga allt?) Alla ska betala skatt så att vi har råd att ta hand om de svaga i samhället, säger de. (Men vissa betalar mer än andra och går verkligen våra skattepengar till de svaga i samhället?) De spelar glatt på vår känsla för solidaritet och vår rädsla för att hamna utanför gruppen. Den sociala människans största skräck är att bli ensam och utstött. Vi är beredda att göra vad som helst för att få vara med och passa in. Vi bär de rätta kläderna, vi ser de rätta TV-programmen och vi undviker att prata om sådant som inte är politiskt korrekt (det vill säga godtaget av våra herrar). Ett enda litet snedsteg, en enda oskyldig fråga (var är logiken i det här?) kan kosta dig ditt facebook-konto, och därmed hela ditt sociala liv. För idag streamar vi även våra vänner och vår familj. Allt ska utföras på nätet. The internet of things. Tänk vad smidigt att ha alla människor beroende av en enda kanal. Ett enda ryck i snöret och alla dansar samma dans. En enda knapptryckning och det blir svart på allas skärmar. Vilken makt!

Vore jag superskurk skulle jag ha internet som mitt verktyg.

Men det är också det bästa verktyget för dem som har andra idéer, som tänker stort och fritt. Alla de där som är beredda att offra sitt facebook-konto för chansen att få ställa frågan: vem är det som rycker i snörena? Vill vi ha det såhär? Vill vi hyra allt, streama allt, hela tiden vara beroende av bilder på en skärm? Vad händer om den där lilla gruppen som fattar besluten plötsligt bestämmer sig för… Säg att de bestämmer att det finns för många människor på planeten. De kommer att säga att människan tär på jordens resurser. De kommer att skrämma upp oss med att säga att om vi blir fler så kommer katastrofen drabba oss. Det räcker inte att bromsa befolkningstillväxten, nej, tyvärr, vi måste minska det antal människor som redan nu lever här. Skulle din solidaritet med mänskligheten sträcka sig så långt att du räckte upp handen som frivillig att gå på plankan? Eller du kanske skulle tycka att det var okej att gamla mormor fick gå vidare lite tidigare? Kanske rulla upp ärmen och ta en… Hur mycket är ett människoliv värt? Är alla lika mycket värda, eller finns det ”useless eaters” – såna som i princip skulle kunna avvaras?

Haha! Vilka konspirationsteorier, va!?

För inte finns det någon hemlig elit som bestämmer över oss. Alla myndigheter är skapade av oss, väljarna. (Även World Economic Forum?) Vi vill ha intelligenta människor som kan fatta beslut åt oss, så att vi inte riskerar att göra något dumt. Och internet är fantastiskt, tänk vad mycket information om allt viktigt vi får där. Censur? Nä, vad pratar du om? Vi lever i ett fritt land, där man får säga och tycka vad man vill (bara inte något rasistiskt eller klimatskeptiskt eller så förstås). De som bråkar och inte vill vara med på den här fantastiska nya världsordningen förtjänar faktiskt att tystas ner och spärras in någonstans. Det är inte mer än rätt. Vi vill ju ha ett tryggt samhälle. Tryggt och säkert. Tryggt, säkert och bekvämt. Tänk, vad praktiskt det är att lyssna på alla låtar på Spotify!

En (o)verklig show

Trygghet vs frihet är ett ämne jag ständigt återkommer till.

En av mina favoritfilmer är Truman show med fantastiske Jim Carrey i huvudrollen. Igår såg jag den igen. Numera går det inte att se något utan att dra paralleller till världen vi lever i och i Truman show blir allt nästan övertydligt. Truman är egentligen inte en fånge i den värld han lever i, skaparen av showen (Christof) säger att han är fri att gå när som helst. Men rädslan (som Christof odlat hos Truman) håller honom kvar. Truman har allt en man kan önska sig i den lilla orten Seahaven. Ändå är det något hos honom som ligger och gnager. Kanske är det en känsla av att det finns något mer därute, att han lever i en tillrättalagd värld och att den fullständiga sanningen undanhålls honom. Han saknar sin far, som försvann under mystiska omständigheter, och han drömmer om en flicka han träffat en gång, en flicka som sa att allt bara är påhitt, att alla ljuger för honom.

Så en vacker dag bestämmer sig Truman för att lämna allt. Det är otroligt modigt gjort och en helt oväntad handling för Christof som till sin stora besvikelse upptäcker att han förlorat kontrollen över sin skapelse. I ett sista desperat försök att få Truman att vända tillbaka tar han nästan livet av honom. Om Christof inte kan få ha kvar sin ”skapelse” är han beredd att låta honom dö. Dessutom blir det bra TV. När Truman ändå inte ger upp väljer Christof att bryta illusionen och tala direkt till honom. Han lockar med tryggheten i Seahaven och säger att världen där utanför inte är något att ha.

Tryggheten eller friheten.

Truman väljer friheten, trots att han inte har en aning om vad som väntar. Christof försöker också vädja till Trumans medkänsla genom att berätta att hans liv ger mening och glädje åt de miljoner människor som dagligen ser showen. ”Stanna för det allmännas bästa”. Men inte heller detta argument biter på Truman. Och vad händer? Blir tittarna besvikna över att deras favoritprogram nu tar slut? Nej, tvärtom. Alla hejar på Truman och vill att han ska få sin frihet. Det har till och med funnits en ”frihetsrörelse” på utsidan, som kämpat för att Truman ska få bli en ”vanlig” människa, istället för ett multimiljonföretags ägodel. Någonstans djupt inom oss vet vi att friheten är allt. Inte ens tryggheten kan mäta sig med den. Inte ens medkänslan kan hålla oss kvar i slaveriet. Men rädslan har utgjort starka kedjor. Och inte förrän vi tagit oss igenom den, med risk att förlora allt, kan vi verkligen vara fria.

Om godhet

Mer kramar till folket! (Foto av Artem Beliaikin från Pexels)

Jag vill ta upp tråden från förra veckan. Det börjar bli svårt att prata om annat än den akuta situationen i världen. Min tanke med den här bloggen var att den skulle handla om företagande, ett nytt sätt att driva företag, mer med hjärtat än med hjärnan. Nu har det tyvärr inte blivit så mycket av den varan här. Mycket för att världen därute har tagit en oväntad (eller kanske väntad) riktning och inget annat kommer att betyda något om ondskan får sin vilja igenom. Mitt företag, och alla andras, kommer att krossas på vägen. Så låt oss återigen tala om ondskan.

Vinnaren skriver historien, säger man.

Smaka på det en stund. Fundera på alla krig och konflikter, nu pågående och historiska sådana, och fråga dig: vilka var ”the bad guys” och vilka var ”the good guys”? Vem skrev historien? Vad är det som säger att det var de goda som vann? Utifrån det jag diskuterade i mitt förra inlägg är ju det mest troliga att det är de ondaste som vinner, eftersom de goda hellre kapitulerar än spiller människoliv. Jag älskar berättelsen om de två kvinnorna och kung Salomo (1 Kungaboken kap 3). Två kvinnor kommer till Salomo med ett litet barn. Båda hävdar att de är mor till barnet och vill att kungen ska döma i frågan. Kungen säger (brutalt): ”hugg det levande barnet mitt itu och ge varsin halva till kvinnorna!” Den ena kvinnan tycker detta är ett rättvist beslut, men den andra ropar ”nej, låt henne ha barnet!” Salomo ger då barnet åt den kvinna som var beredd att avstå från barnet för att rädda livet på det. Förmodligen var detta barnets riktiga mor, och även om det inte var det, skulle det varit den kvinna som var mest lämpad att ta hand om det. (Vad hade hänt om ingen av kvinnorna försökt stoppa kungen från att hugga barnet itu? Hade han gjort det, eller hade han tagit barnet ifrån dem båda? Salomo var känd för sin vishet. Men vishet är inte detsamma som barmhärtighet…)

Tyvärr befinner sig världen i barnets situation just nu.

Det finns människor som skulle ta hand om världen på ett kärleksfullt och hållbart sätt och det finns människor som vill utnyttja och suga ut till sista droppen. Hellre än att slåss för sin sak, tar dessa – vi kan kalla dem ”de goda” – ett steg tillbaka, i hopp om att de andra kanske ska inse att de sågar av den gren de sitter på och ändra sitt destruktiva beteende. Dessutom – att ta till våld för att minska våldet, det är helt enkelt inte klokt. Jag önskar att vi hade en vis kung Salomo, med makt att döma i de riktigt stora frågorna. Någon som kunde stiga in med ett svärd i högsta hugg och säga: ”ge världen åt de fredliga, de godhjärtade, de närande”. Men ingen sådan domare har vi och medan vi väntar och hoppas breder ondskan ut sig.

Förresten. Hur vet man vilka som är ”de goda”? Visst vill väl de flesta av oss vara goda, men det är inte alltid vi lyckas. Våra mänskliga medvetanden är för begränsade för att till fullo förstå konsekvenserna av våra handlingar. Dessutom har vi ibland inget val, eller så står valet mellan två onda ting. För många år sedan nu läste jag Nick Hornbys ”En god människa”. Huvudpersonen får en uppenbarelse och bestämmer sig för att bli god, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. I sin strävan efter att hjälpa sina medmänniskor fattar han en del radikala beslut som i slutändan drabbar hans egen familj. Frågan man som läsare ställer sig är: kan man vara för god? Behöver man dra gränser för sin godhet, eller hitta någon sorts balans? Är godhet bara att inte vara ond, kanske?

Kan man uppväga ett ont med ett gott och hamna på noll?

Min pappa, som också var egenföretagare, brukade säga att en kund som klagade betydde minst tio som var nöjda men inte sa något (eller något ditåt). Det är lätt att säga men svårt att ta till sig känslomässigt. En enda negativ recension av någon av mina böcker svider hårt och länge, även om tio personer sagt att boken var fantastisk. Vi är nog funtade så, vi människor. Vi är mer uppmärksamma på det negativa än det positiva. Jag tror det är en överlevnadsinstinkt från början. Alltså behövs det kanske tio (eller hundra) gånger så mycket godhet som ondska för att vi ska få balans i världen. Fast det finns de som säger att det är tvärtom: att det goda är så mycket starkare, så det behövs bara ett litet antal ”ljusspridare” för att tippa vågskålen. Jag vet inte om det är sant men visst hade det varit fantastiskt om det varit så. Med tanke på hur många ”ljusspridare” som jag stött på det senaste året så ger det hopp för framtiden, även om det ser mörkt ut just nu.

Om ondska

Det fanns en tid då jag envist försvarade människan. Alla människor gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar, sa jag. Alla tror att det de gör är rätt, att resultatet kommer att bli något bra. Ingen människa är ond, det är bara en olycklig slump som gör att vissa handlingar resulterar i lidande. Numera har jag ändrat uppfattning. Jag tror att ondskan finns och jag tror att det finns genuint onda människor. (Om man nu ska kunna kalla dem människor.) De här människorna är inte bara psykopater, som utan minsta medkänsla driver sina egna intressen på bekostnad av andra. Nej, de vill aktivt orsaka skada och förödelse. Det handlar inte ens om pengar – de har redan alla pengar i världen – de finner en njutning i att se andras lidande. Och de har gjort det till en konstform, vilket innebär att de har sett till att hamna i sådana situationer där de kan orsaka mesta möjliga lidande för flest antal människor. De har utan större svårighet tagit sig till toppositioner i världen, eftersom de (bokstavligen) är beredda att gå över lik på vägen dit och eftersom andra människor, människor med empati (om än aldrig så lite), viker undan från deras bana.

Vår godhet är tyvärr till vår nackdel.

Ju större medkänsla med och respekt för andra människor vi har, desto mer utrymme ger vi åt ondskan. Vi vill inte möta våld med våld, så vi försöker möta den med tolerans, tålamod och till och med kärlek. Vi vänder andra kinden till och blir slagna igen. Vi förlåter och blir trampade på ännu en gång medan ondskan kliver uppåt. Det börjar i det lilla och vi tycker det är harmlöst, ser inte den större bilden och vart det är på väg förrän det är för sent.

Jag läste ekonomi på universitetet och kom till en punkt där jag insåg att jag skulle bli tvungen att ge upp mitt sunda förnuft och omtanken om mina medmänniskor om jag skulle kunna fortsätta. Jag kände de långa svarta fingrarna från ondskan söka sig neråt mot mig, kalla fingrar som slöt sig om mitt hjärta och min hjärna. Jag började tänka som de. Började resonera ologiskt, känna att det kanske var okej, trots allt, att vandra över lik. Men jag tog mitt förnuft till fånga, ruskade på mig och klippte brutalt av de där trådarna. Nej, jag kommer aldrig att ansluta mig till dem. Så jag låg kvar och guppade medan det stora universitetsskeppet åkte vidare utan mig. Det åkte vidare med de kurskamrater som valt bort sina sunda förnuft och sina känslor. Tyvärr är det dessa individer som klättrar vidare på stegen. Kanske kommer några av dem att lite längre fram inse att deras gräns är nådd och de kommer hoppa av, desillusionerade. Andra klättrar vidare, dövar samvetet eller slänger det helt överbord (om de någonsin haft något). Och så här har det varit i långa tider. Det är därför världen ser ut som den gör. Det är därför vi har krig, svält och elände. För att vi som har samveten har klivit av och låtit ondskan ta rodret.

Men vad ska vi göra då? Inte kan vi möta våldet med mer våld?

Jag hamnade i en tråd som diskuterade detta. Hur det bästa vore om en yttre kraft klev in och rensade bort ondskan. Men det förutsätter att det finns en större makt som är god nog att vilja rädda mänskligheten, men kraftfull nog att sätta hårt mot hårt och utplåna det onda. Och det är ytterst tveksamt om det finns någon sådan kraft. Om den var jordisk skulle den genast anklagas för militärkupp eller något sådant. Den skulle ses som en annan ondskefull makt bara. Historiskt sett har det alltid varit fallet. Någon reser sig och försöker utplåna ondskan, bara för att fastna i den själv och hamna i krigsrätt. Nej, det skulle behöva vara något övermänskligt eller utomjordiskt kanske. Samtidigt behöver alla människor i ett enda slag få veta Sanningen med stort S. Så att vi VET, bortom allt tvivel, var den riktiga ondskan varit och hur vi ska undvika den i framtiden. Detta kan dock inte ske via någon av de vanliga kanalerna, för då kommer det oundvikligen att betraktas som propaganda. Det enda jag kan tänka mig att vi skulle nå någon gemensam andlig, inre upplysning. Ett globalt uppvaknande. En del säger att detta är nära förestående. När som helst nu, kanske nästa vecka, vaknar vi upp ur mardrömmen. Åh, hur jag önskar att detta vore sant! För vad är det för mening med mänskligt liv på planeten Jorden om vi bara ska störta in i ett allt större lidande utan slut?

Och så var det dags igen

Deklarera. Hur svårt kan det va’? (Foto av Sevenstorm Juhaszimrus från Pexels)

Jag har gjort det igen! En gång om året händer det och jag känner mig som en hjälte varje gång. Jag talar såklart om deklarationen. Första gången jag skulle deklarera för vårt företag fick jag ”nystartshjälp” via en redovisningsfirma. Vi var ett helt gäng som satt med våra papper och slet våra hår i ett rum medan ”experten” gick runt och hjälpte till. När det var min tur och jag sa att jag hade ett handelsbolag så ryckte han på axlarna och sa: ”handelsbolag, nej, det vet jag inte hur man gör”. Så det var ju inte till så stor hjälp. Efter det har jag kört ”trial and error”-metoden, som jag ofta gör när jag ska lära mig nya saker. Skatteverket har alltid varit väldigt tillmötesgående. Jag har en kontaktperson som jag kan ringa om jag undrar över något, han har tålamod och tar sig tid så att det blir rätt och så att jag förstår vad jag gör (förhoppningsvis). Vid något tillfälle har jag fått ett brev från Skatteverket där de bara konstaterat att jag visst fyllt i fel siffra på ett ställe men att de ändrat det åt mig så det blev rätt. Jätteschysst!

Första gången tog det nog ett par dagar av hårslitande innan jag fick ifyllt alla blanketter. Numera går det betydligt snabbare och enklare. Jag tog mig nämligen tid för några år sedan och gjorde en lathund åt mig. Skrev ner exakt vad som skulle skrivas in i vilka rutor och varför, även de rutor jag inte behöver fylla i (än). Dessutom började jag ta kopior på alla ifyllda blanketter. Så nu kan jag enkelt gå tillbaka till tidigare år och jämföra. Och när Skatteverket haft någon synpunkt har jag kunnat göra en anteckning till följande år.

Jag tackar mitt tidigare jag för denna geniala handräckning.

När man har handelsbolag fyller man i en deklaration för företaget, plus en blankett för varje delägare i bolaget och sen ska såklart uppgifter om del av vinst eller förlust in i den vanliga inkomstdeklarationen. I princip är det alltså fem delar för oss. Men i ärlighetens namn är det inte så krångligt. Det är en mängd fält som inte behöver fyllas i alls, eftersom vi inte hyr eller hyr ut några fastigheter, tar ut några räntor eller liknande. Det är bara att fylla i siffrorna från bokföringen och räkna ihop. Tur att jag gillar siffror. Min man, som inte är lika förtjust i räkning och ekonomi, behöver bara skriva under. Han är bra på andra saker.

Man kan förstås fundera på syftet med deklarationen och skatters vara eller icke-vara. Sitter vi bara och vänder papper till ingen nytta? Går skatterna till något som gynnar samhället på sikt? Borde vi ha inkomstskatt? Företagsskatt? Skulle det gå att förenkla förfarandet – och då menar jag inte digitalisera och göra över nätet? Kanske göra som med betalningar inom gåvoekonomin: själv bestämma hur stor del jag vill bidra med till samhället och öppet redovisa mitt beslut. Intressant tanke.

Lätt eller svårt, rätt eller fel, oavsett vilket så får jag alltid en känsla av oövervinnerlighet när jag stoppar de där blanketterna i kuvertet. Om inte Skatteverket har något att anmärka på behöver jag inte bekymra mig för just den här saken igen förrän nästa år. Puh!

Vägen till utopia

Kan GESARA/NESARA vara rätt väg framåt? (Tack till Johannes Plenio, pexels för bilden.)

I takt med att fler människor börjar förstå att det ekonomiska system vi lever i inte fungerar, börjar allt starkare viskningar höras om GESARA/NESARA. Själv blev jag nyfiken på det under förra året, även om jag säkert hört det nämnas tidigare. Vad är GESARA/NESARA? Ett Utopia, kanske? En positiv konspirationsteori? En del hävdar att det är verklighet och redan håller på att implementeras.

GESARA/NESARA står för Global/National Economic Security and Reformation Act och är inte bara ett nytt ekonomiskt system utan påverkar så gott som hela livet – politik, teknik, hälsa, miljö, fred.

Målet är en mer rättvis och fredlig värld, där jordens resurser kommer alla människor till del. Några av grundbultarna är slopad inkomstskatt, efterskänkta skulder samt öppen och offentlig redovisning av all information och kunskap gällande tekniska lösningar (jordiska eller utomjordiska) på mänsklighetens alla problem, så kallad full disclosure. Förespråkarna för GESARA/NESARA menar att vi sedan länge haft teknik inom t ex fri energi och cancerbehandling som har undanhållits större delen av mänskligheten.

Det sägs att över tvåhundra länder redan skrivit på GESARA/NESARA och att det var på vippen att lanseras i september 2001. Projektet sköts dock på framtiden av det som hände då. Ja, varför skulle en styrande elit gå med på att dela med sig av sitt välstånd till alla jordens människor, samt ge upp sin makt och lägga ner alla lönsamma krig? Som sagt, GESARA/NESARA låter som en utopi eller en konspirationsteori. Och det finns många kaninhål att hoppa ner i där man kan förirra sig till de mest bisarra platser.

Men låt oss för skojs skull leka med tanken att GESARA/NESARA är verkligt, att planen gjorts upp för ett trettiotal år sedan och alltsedan dess utvecklats till att idag, 2021, vara redo att lanseras världen över. Vad skulle det innebära rent praktiskt? För det första skulle alla ”olagliga” skulder och krediter försvinna. Glöm kreditkortsskulden, glöm studielånen, glöm huslånet (om du har ett traditionellt). Borta! Sedan försvinner inkomstskatten. Poff! Du får behålla alla dina pengar. Varsågod, de är dina. Men hur ska vi ha råd med välfärden utan skatter, kanske du tänker? (Vilken välfärd kan man fråga sig, men det är ett helt annat ämne.) GESARA/NESARA tillåter skatter, på icke nödvändig konsumtion i första ledet. Det vill säga, ungefär som momsen, fast inte på mat och mediciner och inte på begagnade varor, detta gäller även bostäder som säljs vidare. En platt skatt om 14% (på vissa ställen står det 17%) läggs på allt detta. Men ändå, hur skulle vi ha råd med välfärden, det borde ju bli mycket mindre skatt totalt? Jo… Men betänk att människor inte skulle behöva arbeta lika mycket, eftersom de får behålla hela lönen. Där minskar behovet av barnomsorg på en gång. Hälsan lär bli bättre dessutom. Och om de fantastiska tekniska lösningarna kommer alla till del, så kommer människor också att läkas helt från sådana tillstånd som idag betraktas som kroniska och kostar samhället mycket pengar. Utan krig och med tillräckligt med mat och andra förnödenheter för alla (kom ihåg att detta är en global omställning), kommer kostnader för bistånd och migration att minska dramatiskt. Fri energi och andra tekniska lösningar kommer att dra ner kostnaderna på andra håll, inte minst miljörelaterade sådana. Korruptionen i världen (och tro det eller ej, men Sverige är ett mycket korrupt land) kommer stort sett att försvinna i och med de regler som GESARA/NESARA för med sig politiskt. Jag har inte räknat på allt detta själv men det finns det folk som har. Möjligen är det möjligt. Tanken är otroligt hoppfull.

Jag tror att vi behöver återvända till de där enkla (men ändå svåra) frågorna som man ställde sig som barn: Varför har vi krig i världen? Varför finns det människor som svälter, samtidigt som andra lever i lyx och överflöd? Varför kan vi inte bara låta bli att smutsa ner naturen? Varför blir människor sjuka?

Människan är i grunden en social och fredlig varelse. Jag tror inte att någon av oss vill ha krig egentligen. Jag tror att vi bara vill leva i fred och frihet och förverkliga våra drömmar så gott det går. Jag tror att vi vill hjälpa våra medmänniskor. Krig, svält och sjukdom är onaturliga företeelser, de hör egentligen inte hemma på den här planeten. Att de ändå har fått härja fritt kan jag inte se beror på något annat än att en liten mäktig skara velat ha det så och genom lögner och manipulation har de förmått oss människor att begå vidriga handlingar mot varandra, mot jorden och mot oss själva. GESARA/NESARA kan bli verklighet om tillräckligt många människor kräver det. Men vi får se upp, för allt gott kan kapas av den mörka sidan och användas emot oss. Vi måste vara smartare. Vi måste orka och våga stanna upp vart tredje steg och fråga: är vi fortfarande på rätt väg? Leder denna väg till frihet och sanning? På så sätt kommer vi, steg för steg, närmare vårt Utopia.

Lugnet före stormen

Var går din gräns? När säger du: nu är det nog! Det händer att livet kör med oss rejält ibland. Det kan pågå under en lång tid och sakta, sakta eskalera till den punkt där du bara inte orkar mer. Vad gör du då? Kastar in handduken och ger upp? Eller gräver långt nere i din urkraft för att hämta upp den orkan som behövs för att orka stå upp, sätta ner foten och säga: NEJ! Hit men inte längre. Det senaste året känns det som om jag har blivit pressad till detta på flera områden i mitt liv. Jag förstår inte hur jag har orkat, för varje gång har jag tänkt att mer än såhär klarar jag inte, bara för att tvingas leta upp den där orkanen en gång till. Hitta lejonet, eller kanske björnen i mig. Stå stadigt, även om kanske ingen annan står med mig. Det är otroligt krävande och även om det får positiva resultat i slutändan kan det kännas oerhört obehagligt när man står mitt i det. I synnerhet när gränsen dras mot någon eller något man kanske länge har älskat eller brytt sig om. Något som man upplevt vara en del av en själv. Men ibland är det en kärlekshandling att säga nej. Och ibland måste du först hjälpa dig själv innan du kan hjälpa någon annan. Det är inte egoistiskt, det är praktiskt.

Det kan också vara skrämmande att tala om för omvärlden att du har fått nog, att du inte tänker ta mer skit. När du gör det blottar du dig själv och riskerar att få ännu mer kastat på dig. Vilka konsekvenser ditt handlande får är inte alltid uppenbart. Man vet vad man har men inte vad man får. Livsavgörande beslut är just det: livsavgörande. Ditt liv får en helt annan riktning. Är du beredd på det? Har du vad som krävs? Jag tror att det är just detta som får oss att tveka och vi lever vidare med ett sakta växande obehag så länge det bara går. Tills det en dag blir helt outhärdligt och du tänker att VAD SOM HELST måste vara bättre än detta. Det spelar ingen roll vilka konsekvenserna blir, du MÅSTE helt enkelt få ett slut på det som plågar dig. Och inte sällan blir saker faktiskt mycket bättre efter att du fattat beslutet och utropat ditt NEJ! Men först måste du ta dig genom en hel drös känslor. Ilska, vrede, skuld förstås. Men också sorg, trötthet, uppgivenhet och oro. Gjorde jag rätt? Kunde jag ha gjort annorlunda? Borde jag ha väntat? Borde jag ha behärskat mig? Men är det inte just det som du har gjort i alla dessa år? Väntat och behärskat dig? Tills det inte gick längre. Du hade inte kunnat göra något annorlunda. Det var en förändring som väntade på att få hända. Du bara möjliggjorde den i detta nu.

Jag tror att vi börjar nå den här punkten globalt sett, på ett kollektivt plan. Mänskligheten har plågats så länge och hårt att hon snart inte orkar mer. Kommer hon att kasta in handduken? Eller kommer hon att gräva långt nere i sin urkraft och virvla upp en orkan som sveper över världen, sopar den ren från korruption, förtryck, slaveri och brott mot mänskliga rättigheter? Jag hoppas på det senare. Själv har jag redan börjat virvla.

En författares bekännelser

Fotografering är verkligen inte min grej. (Tack till André Furtado på Pexels för bilden.)

När man har ett företag, och i synnerhet kanske ett förlag, så använder man många bilder. Eftersom både min man och jag gärna tar fram penna och pensel är det inga större problem att ordna den typen av illustrationer. När det kommer till foton är det dock en annan femma. Jag älskar vackra bilder men jag är hopplöst ointresserad av fotografering. Vi har bara en enkel digitalkamera och viss tillgång till annan teknisk (läs mobil) utrustning för att ta foton. Hade jag råd att anlita en professionell fotograf för de bilder vi behöver skulle jag göra det men någon sådan budget har vi inte.

Hur kan jag inte gilla fotografering? Jag vet inte. Det är ytterst märkligt. Jag älskar ju alla andra former av bildskapande, i nästan vilket material och vilken teknik som helst. Men så fort folk börjar prata om objektiv och ISO-tal så reagerar min hjärna som vid mellon eller något större idrottsevenemang. Det blir liksom bara blablabla. Blir det kaffe snart?

Så varför, varför lät jag min huvudkaraktär vara fotograf?

Jag törs knappt erkänna det, men jag skriver igen. What else can I do? I dessa tider behöver man all eskapism man kan få och för mig är dyket ner i en fiktiv värld via tangentbordet den ultimata verklighetsflykten. Och, som sagt, av någon anledning har jag låtit min huvudkaraktär vara fotograf. Egentligen är han privatdetektiv men han måste ju försörja sig på något sätt, tills de där stora fallen dyker upp. Är det något jag är ännu mindre intresserad av än foto så är det att göra research på ämnen som är obekanta för mig. Här resonerar jag lite som min son: det jag inte redan vet är inte värt att lära sig. Som tur är har mitt dryga fyrtioåriga liv lett mig på krokiga vägar och gett mig erfarenheter och kunskaper inom en mängd vitt skilda områden, så oftast behöver jag bara dyka ner i den kunskapsbasen för att få stoff till romanerna. Men emellanåt stöter jag på något som jag inte har den blekaste aning om och då måste jag göra research. Suck!

Så nu har jag försökt begripa mig på fotografering i allmänhet och bröllopsfotografering i synnerhet. Dessutom måste jag friska upp mina kunskaper i ämnet ”bröllop” (det var trots allt tjugo år sedan jag själv stod brud), inte heller ett favoritämne. Roligare var det att gå in till veterinären och ställa frågor om hundförgiftning, vilket jag gjorde för några år sedan (till en annan roman som ännu inte är färdig). Jag är ingen hundmänniska direkt men veterinär var faktiskt ett yrke jag funderade på i min ungdom.

När mina romanprojekt går i stå handlar det ofta om att jag stött på ett område där jag måste göra research. Man kan tycka att det vore enkelt i dessa tider, med internet och allt, och det är det väl på sätt och vis. Bästa hjälpen fick jag nästan via en facebook-grupp jag var med i (författare på facebook), där det gick att ställa vilka knäppa frågor som helst och det var alltid någon som visste svaret eller åtminstone kunde visa var man kunde börja leta. Numera är jag ju inte kvar på facebook (vila i frid Mark) och andra sociala medier har inte riktigt kommit upp i den kapaciteten än. Skriver du? Hur gör du med research? Var letar du? Hur motiverar du dig själv?